Plockgodis

Först och främst: Idag firar vi naturligtvis Obamas valseger. Världen kan inte bli mer skrämmande än den varit de senaste åren. Jag hoppas att den i och med nattens resultat blir lite bättre.

Den egna horisonten sträcker sig inte långt bort. Efter att ha haft några fullspäckade dagar som inbegripit både möhippa, storstädning inför säljfotografering (det ser ut som ett shakerhem, och I like. Ska göra mitt yttersta för att nästa hus inte ska fyllas till brädden av allt möjligt. Det enda jag verkligen saknar är - surprise - mina dignande bokhyllor.), över dagen-besök i Skåne (tolv timmars bilåkande på en dag är för mycket, blurgh) och skräckhelg med bokcirkeln (det blev till sist verkligen skräckligt. Inte så mycket på grund av The Legend of Sleepy Hollow (Washington Irving)som var en puttrig liten historia med mycket miljö och lite skräck. Hur de ens lyckats göra en film av den är obegripligt. Naturligtvis var det spökhistorierna som bidrog till nackhår i givakt. Huga! Tur vi spelade ett fnittrigt parti Alias innan läggdags så värsta rysningarna försvann) ligger den här dagen helt tom framför mig.

Soffan, som jag sitter i, är dock inte tom. Bredvid mig ligger dagens äventyr: Senaste numret av Filter, viLÄSER som någon av cirkelpersonerna glömde, American Gothic Tales; Joyce Carol Oates (Red), A Case of Exploding Mangoes av Mohammed Hanif och Pappan och havet av Tove Jansson (present från bokcirklande Ka, man bockar!).

Jag tror jag ska läsa färdigt Filter först. Känns som en extrem lyx att ha tid att läsa ett magasin så fyllt från pärm till pärm. Mina tidningar ligger oftast strödda över huset, men nu - med det nya tömda hemmet - har jag fått välja ut vilka som fortfarande ska få vara inne. Och korgen på toa är bortplockad, där brukar det samlas en del lektyr. Eller nej, jag tror jag läser en novell eller två först. Sen Filter. Sen är det nog dags för lunch. Under lunchen kanske jag läser lite Mumin, eller kanske lite viLÄSER, sen kanske en novell och kvällen ägnas åt Hanif. Hur låter det?

brb

Så snart jag kunnat samla tankarna nog för att skriva en text om Angela Carters Den nya Evas passion, ska jag göra just det. Men inte just nu för den där flytten innebär försäljning och köp och homestyling och dagsutflykter till Skåne. Och i helgen kommer bästa bokcirkeln hit på miniskräckbokkollo. Vi läser The Legend of Sleepy Hollow och jag hoppas på ruskväder och brasmys. Och vin, omg vad jag längtar efter att sitta i brasmys med bästa bokcirkeln och prata böcker och dricka vin. Hurra för helgen!

Men: inget bloggande förrns tidigast måndag, okej?

Här hade jag tänkt lägga in ett youtubeklipp av något fint, men ni får leta själva i stället. Eller skriva något i kommentarerna, det är ju alltid trevligt.

EDIT: miniskräckbokCIRKELkollo, givetvis. Bokkollo är det ju eminenta Bokhora som har. Inte meningen att kidnappa ordet, skyller på entusiasm (och för all del bokkollo-längt).

I don´t want to be a clue...

Dean Winchester alltså - vilken kille! Det finns nästan ingen annan som får mig att småfnissa i 42 minuter i sträck - bara med avbrott för gapskratt.

Den nya Evas passion: mitt-i-boken-undran

Ibland vill jag fråga något men inte blotta min okunskap. Så är det nu, men ändå: nyfikenheten (älska nyfikenheten) tar överhanden. Jag läser Nya Evas Passion av Angela Carter och det känns som om jag har ett gigantiskt kunskapsglapp som bara måste fyllas.

O visa läsare av denna blogg, led mig! Vad ska jag läsa härnäst?

Dockan Bella

Jag fortsätter på den inslagna vägen och läser små pärlor om utanförskap: Nina Bouraouis Dockan Bella är en berättelse i dagboksform, det namnlösa jaget lever för att skriva och för att älska. Hon tillbringar sin tid i Flickornas undre värld där hon desperat söker kärlek. Distansen till alla andra, inklusive läsaren, är uppenbar och befriande, berättelsen tar sig ändå under huden, och jag kommer på mig själv med att hetsa mig över bokstäverna. Det sticker i ögonen och valet att låta trycka bokens bokstäver i storlek 14 (16?) är stundom smärtsamt. De hundratjugotre sidorna är luftiga nog som det är och den till synes oredigerade (nej, jag är inte så naiv) textmassan lämnar skavsår i hjärtat.

Lyssna:

14 maj
Jag har alltid trott på kärleken, jag har alltid tänkt att åtrån aldrig riktigt skulle dö.
Det finns en hemlighet hos flickorna.
Man skulle behöva hitta på ett nytt slags skrivande.
Jag vet inte om jag en vacker dag kommer att bli tvungen att välja mellan att skriva och att älska.

Texten saknar helt miljö- och karaktärsbeskrivningar, men den som varit i Paris, och varit ute i parisnatten och kanske allra helst tillbringat någon tid i Maraiskvarteren känner igen sig ändå. Texten känns komplett, och lämnar mig nöjd, om än hungrande efter mer.

Sent i november, en månad för tidigt

Visserligen en månad, lite drygt, för tidigt, men Sent i november av Tove Jansson visade sig passa alldeles utmärkt med både mitt humör och vädret utanför fönstret. Kände mig sådär lite hurven* och emlig och ledsam och vad passar då bättre än troll och snusmumrikar och filifjonkor? Inte för att jag direkt känner mig på party-på-stan-humör efter 165 sidor dysterkvist men stämningen! språket! doften! och framföallt: huset. Jag älskar Muminmammans hus så till den milda grad att jag genast googlade efter blå glasornament att sätta i trädgården. Utan framgång I might add. Och Filifjonkan får mig att vilja både krusa håret, bära filttofflor och tvätta fönstren, trots att just den manövern höll på att ta sig en ände med förskräckelse i Sent i november.

Nå. Sagan börjar med att Snusmumriken lämnar huset och den sovande familjen. Han blir dock inte borta länge, ty han har tappat något viktigt på vägen. När han kommer tillbaka är familjen puts väck. I stället samlas där Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och den lilla homsan Toft. Allt eftersom tiden går och det blir mörkare och mörkare lär de sig samsas med sin ensamhet och sina rädslor. Oj så fina de är, de här böckerna. På ett sätt är jag glad att jag läser dem först nu, i vuxen ålder för de är ju inga lyckligheter. Fast lyckligt slut? Visst finns det hopp, även i vintermörkret? Om inte annat kan man ju alltid fylla magen med tallbarr och gå i ide, inte sant?

* hurven och pumlor tackar jag fina P för, hon använde dem båda, och det är nog de enda orden jag har kvar efter min universitetssejour uppe i Luleå.

Ps. Tidigt i november, närmare bestämt den tredje, släpper Blossa årets glögg. Blåbär! Bästa bäret! Yay! Kanske hellre det än tallbarr?

Noveller och romanetter för hela slanten

Herregud vad jag gillar att bli knockad av de böcker jag läser. På sistone har jag plockat på mig kortkorta saker som ger mersmak och som löddrar, saker som ger käftsmällar och kraschar pang i solar plexus. Inget smek och fniss utan andan-i-halsen. Jag började med Lighthousekeeping*, som ni redan vet, gick vidare till Oranges are not the only fruit* hoppade till Innan männen** och sedan bums iväg till Insekt***. Däremellan de första novellerna i The Elephant Vanishes**** och nu är jag redo för nästa utmaning och jag älskart.

* Jeanette Winterson
** Nina Bouraoui
*** Claire Castillon
**** Haruki Murakami

Bröder, systrar, kamrater och ekbord

Idag var en stor dag för mig. Jag slutade mitt jobb som jag haft i åtta år. Jag har sagt upp mig på egen hand för att börja på nytt, för att göra något annat. Fram till för tio minuter sedan har det känts enbart bra, lite konstigt att det inte känts konstigt - men bra. Fantastiskt till och med. På måndag börjar äventyret, nej god dammit, nu börjar äventyret. All trygghet är borta, livet så som jag levt det, är borta. Min katt känner min känsla: hela kvällen har hon nästan aggressivt pressat sin kärlek mot mig. Det hjälper lite, men jag borde gått ut och firat idag, det var ju vad jag hade bestämt. Borde ha gått ut och druckit mig bubbellycklig på champagne. I stället åkte jag hem, till mitt tysta tomma hus eftersom slumpen gjorde att jag var ensam hemma och åt knäckemackor och micropopcorn. Och så tänker jag att det jag valt - drömmen, friheten - ju är vad varje människa vill och jag är tacksam. Men till knäckemackan ser jag Brothers and sisters och det är ju så förbannat fint, den stora bullriga familjen som kommer när någon ropar. Alla tillsammans på fem minuter. Skit samma att någon är knarkare, någon republikan (och ovän med alla andra) att de inte pratar, att den ene sonen är bög och ensam att den andre är barnlös att de är otrogna och olyckliga. De bullrar och i slutet av varje avsnitt kramas de och dricker vin och ler förstående med tårar i ögonen.

Skivan till mitt stora ekbord står lutad mot väggen, benen ligger avskruvade bredvid. Ingen har suttit vid det på länge, inte ens före det skruvades isär för att kunna flyttas på inför målningen av rummet. I stället sitter jag i soffan, ibland sitter vi vid köksbordet men just nu - då jag lämnat det bullriga fikabordet för alltid - tänker jag att jag vill fylla mitt ekbord med soppätande och vindrickande människor. Med bröder och systrar och mammor och pappor och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag ju lämnat allt jag känner till för att få just det - för att få servera soppa vid stora bord, för att bringa gemenskap, för att uppleva drömmen. Och mitt i tårarna jag fäller för mig själv och alla andra känner jag att jag gjort helt rätt. Det är en stor dag för mig idag, men när jag tittar på den vackra blomsterkvasten som står på bänken, och när jag tittar in i mitt hjärta så vet jag att jag gjort rätt. Det var inte lätt och det känns som om jag hoppat utan fallskärm, men mitt i vemodet finns lyckan. Jag vågar tro det, och om det är vinglaset jag drack till knäckemackan, eller stämningen i Brothers and Sisters eller om det är min egna känsla inför framtiden alena, spelar inte så stor roll. På måndag, när de flesta går till jobbet skruvar jag ihop mitt stora ekbord.

Jo men visst har det känts så här ibland?

In the library I felt better, words you could trust and look at till you understood them, they couldn´t change half way through a sentence like people, so it was easier to spot a lie.

Jeanette Winterson (så klart!) Oranges Are Not The Only Fruit.

Knockad av Lighthousekeeping

Av någon anledning har jag blandat ihop Jeanette Winterson med Minette Walters, och Minette Walters har jag ingen koll på mer än att jag liksom fått för mig att det inte skulle passa mig att läsa henne (hallå, deckare - Kristin har ju redan berättat för mig att jag ju inte borde eftersom jag ju inte gillar). Nåväl, följden av den sammanblandningen har varit att jag inte plockat upp Winterson. Ack vilket misstag! Jag började läsa hennes kolumner som ju alltid är så smarta, och så, efter att rådgjort med Ka så plockade jag med mig Lighthousekeeping hem.

Och herrejävlar vilken bok. Jag är knockad! Förälskad i vindlande gångar och ord. Vad kan jag säga, mer än detta, jag vet inte.

Och nu kan jag inte bestämma mig för om jag helst vill läsa om igen på studs (och denna gången långsamt, med pennan) eller om jag vill plocka med mig en ny hem. Jag är väldigt nyfiken på Oranges are not the only fruit, men samtidigt: jag vill genast hej tillbaka till Salts. Åh, dilemma, men ett så skönt!

Åh, jag har visst misstagit mig. Eller: ett ruttet äpple förstör så lätt hela korgen.

Idag är min näst sista fredag på det här jobbet. Jag sitter med en tandkrämsfläck på tröjan och katthår på byxorna, fjärilar i magen och en kyrkoorgel i huvudet. På vägen hit läste jag i Mick Jacksons The Underground Man, en liten pärla. Undrar om man får skäll om man försynt frågar om någon annan läst något av honom? Jag som tyckt att bokbloggskommentatorerna varit så trivsamma, till skillnad från andra typer av bloggars kommentatorer alltså. Jag har aldrig läst något av Le Clézio, eller av Adonis för den delen. Det kombinerat med tandkrämsfläcken och katthåren kanske gör mig till typexemplet av en obildad dum människa? Jag tror inte det.

En fin människa jobbar i det lilla hålet-i-väggen, tvärs över gatan, där jag köpte mitt kaffe i morse. Inte fin som Horace-fin (eller Thomas Nydahl-fin) utan som fin i fint hjärta. Godmorgon ropade hon när jag steg in. Hur har veckan varit? Jag blev lite paff, och sedan glad. Om hon läst Adonis eller Mick Jackson vet jag inte.

Blogga på jobbet får man inte göra, inte privatblogga i alla fall, så det är bäst jag lägger på nu. Näst sista fredagen på jobbet - lite onödigt om jag skulle få sparken nu, inte sant?

Dagens undran

Det som stressar mig kanske allra mest med att läsa så många bokbloggar (mmmm bokbloggar) är att alla verkar läsa i sådan rasande takt. Och i går på bokcirkelmötet (mmmm bokcirkel) fick jag det bekräftat igen: alla läser så jämrans snabbt. Så här i kvartalsrapporttider blir det ännu tydligare. Folk som läst 50 böcker detta kvartalet gör mig stressad till ingen nytta alls. Men det är alltså bara lite lägre än jag läser på ett år. Och då läser jag ändå betydligt mer än de flesta andra jag känner.

Bokflodsstressen är ju inte så angenäm alltså. Lässtress! Vill inte ha. Men vill hinna med. Uh.

Dagens bokliga iakttagelser

* en äldre dam, en mormorsdam i grå knut mitt på skulten, i mormorskläder och långsam mormorsgång som med ett aahhh sätter sig på tåget och slår upp sin Stephen King!

* ett par i fyrtioårsåldern som diskuterar konsumbutikens pockethylla.
"Kolla, här finns ju både Tyskungen och Stieg Larsson. Och kolla, har Liza Marklund kommit med en ny."
"Ja oj så mycket bra det fanns här, förstår du."

Ett plus ett minus (i det som är min boksmak).

Det där med balans

När jag kom till jobbet i morse låg det ett finfint usb-minne på mitt tangentbord. Ett usb-minne fulladdat med musik, två listor: Jessicas glada och Jessicas adrenalinkick. Löparspåret, here I come. Har peppat hela dagen, och lyssnat igenom båda listorna. Svårt sitta still då!

Kvällens andra aktivitet: läsa så ögonen blöder i Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates, nästa bokcirkelbok. Bästa bokcirkeln träffas på onsdag och jag har varit en dålig läsare. Eller - jag har läst 700 sidor vampyrtonårskärlek i stället. Hm. Jag vet ärligt talat inte hur det ska gå, det är inte direkt en sidvändare vi valt. Åh, förstå mig rätt: jag älskar JCO, men hon använder väldigt många ord. Fler ord per sida än de flesta andra.

Men åh! ingen bebloggning förrän efter mötet.

Inte bara cupcakes - catcakes (och sen ska jag sluta för idag)

Men bilderna då! Cupcakes pics extravaganza.

Försöker undvika att mitt huvud ska explodera: i stället för bokmässa - cupcakes

Så lite som det skrivs på den här sidan skulle man ju lätt kunna tro att jag var åjagvetinte kanske i Göteborg på den däringa mässan. Det är jag inte, bara i tanken. Planen var att vara där - allt var klart inklusive mötesplats och färdsätt och boende och, ja allt. Men så. Nej. Mitt huvud var lite för fullt och ville som inte vara med. Så idag sitter jag i mitt fortfarande efter målningen ytterst sparsmakade, ja spartanska, vardagsrum och surfar lite. Mest kollar jag bokbloggar som skriver från mässan. Tack Bokhoror och Jonas Thente för att ni inte bara skriver om det fantastiska utan också hur slitna ni är. Det gör faktiskt min kväll lite skönare.

Mitt huvud är fullt* av tankar om den där vahettere framtiden. Stora grejer på gång: Sluta jobbet! Flytta till Skåne! Starta verksamhet! Jag är så jävla - förlåt - lycklig och överväldigad att jag nästan spricker. Men för att inte den här bloggen ska översvämmas av framtiden så har jag startat en ny blogg enkom för planerna. Än så länge är den lösenordsskyddad - och ganska tom - men hepp! Stay tuned!

Och för att inte vara tjatig på det gamla vanliga sättet ska jag bara viska lite lågt om Stephenie Meyer. Breaking Dawn = spännande! Jag vill veta hur det går! Klämmer tjogvis med sidor så fort mitt väldigt aktiva huvud tar en paus.

Saker jag sysselsätter mig med där jag kan tänka samtidigt: gå långa promenader. Baka cupcakes (jag tror att det bästa är att välja båda dessa sysselsättningar. I alla fall inte bara cupcakes).

Ni minns ju hur jag bara "Nu eller aldrig" för några veckor sen? Löpning! Ähum. Jag hann som "springa" en gång sen kom värsta sjukan, London, Malmöresa och Oslo och tog lite överhand. I morgon ska jag ta på mig studsskorna igen. Och Jana har ju faktiskt här avslöjat att för mig specialkomponerad springmusiklista skapas i hennes dator.

Att vara en hejare på att baka cupcakes ligger inte bara i min självbild utan också i min framtid. Men utan kök är det ju inte helt lätt. Förra helgen försökte jag utan spis, men med mikro. Tänkte att det ju inte gör något om själva muffinsarna inte får nån färg - det är ju ändå pyntet som är det viktiga. Och oh my god! Så himla kul! Och kolla vad snygga de blev!

Veganska, så klart, med undantag för formmassan som jag helt sonika glömde kolla ingredienserna på för hey! Panduro, där säljs ju ingen mat. Mjölkpulver är det i. När formmassan (sockermassan) är slut ska jag övergå till marsipan i stället.
Missöde numero trés var att vi tog vanligt strösocker i stället för florsocker i smörkrämen. Inte så spritsvänligt och rätt svårätet (vilket väl var bra. Vi ville mest göra, men att äta 20 cupcakes, det hade vi inte nån lust till. Skådebröd, med andra ord.) Nästa gång har jag kanske både rätt ingredienser och rätt ugn. Vem vet, då kanske jag lägger ut receptet.

*Eftersom jag inte vet något överhuvud taget om hur framtiden kommer se ut - mer än drömmen - så låg mitt huvud en hel natt och googlade i den biologiska bildbanken efter den optimala klänningen att ha när portarna slås upp. Det kallar jag att prioritera helt rätt.

"Braking Dawn"? Jajemän.

Äh, ni vet vad jag menar.

Även norrmän läser om Lisbeth och Bella

Jag var i Oslo igår, pretty pretty Oslo. Dessvärre var det bara ett snabbt-in-snabbt-ut-besök, men lite hann jag se i alla fall.

På väg ut till flygplatsen (jag vet, det är gräsligt illa att flyga den korta sträckan) stoppades jag av några som ville ge mig lite krim. Deckare alltså. Åh vad roligt, sa jag, jag har aldrig läst på norska förut. Sen tog jag mig en titt på bordet*: Stieg Larsson och Liza Marklund. Nämen, nä. Dessutom var man med nödvändighet tvungen att bo i Norge för att få bli medlem, för javisst var det en bokklubb. Ingen norsk krim för mig alltså.

En snabb vända in på en av alla bokhandlar på flygplatsen visar att man läser Stephenie Meyer även i Norge. I tre länder av tre besökta under september månad, med andra ord. Ingen bokjuv såg jag dock.

Och vad är det med flygplatser som gör att man (ja, jag i alla fall) tappar alla hämningar? Jag struttade glatt ut ur flygshoppen med en hel påse smink. 804 kronor. Norska kronor. Ja, ja - jag ser ut som Charlotte Perelli idag (äh, vid närmare eftertanke kanske det inte är en komplimang?) men 804 kronor? Norska? Phu.

Köpte ju Braking Dawn (för att fortsätta min Stephenie Meyer-blogg) i förrgår. Kunde inte hålla mig, utan bröt ryggen på vägen hem. Halva läst, och jag måste igen undra: är hennes senaste så mycket bättre, eller är det jag som har vant mig? Längtar hem och få fortsätta min frenesi.

*Först skrev jag mordet. Så festligt.

Pytt-i-panna-läsning

Jomen jag var ju sjuk (det har inte undgått någon förmodar jag) och lite vek. Men om man sover sisådär 22 timmar i sträck så vill inte hjärnan stänga av efter det. Då kan man försöka orka roa sig med att göra det jag gör helst, nämligen läsa. Det är enda fördelen med att vara sjuk. Med nödvändighet bara lätta böcker (sett i gram) så att de går att hålla dem upprätta trots feber och ajskap.

* Trollkarlens hatt av Tove Jansson. Men mamma, visst måste jag ha läst Muminböcker förut? Det är ju så bekant? Ett kärt återseende då. Och jag gillar, oj vad jag gillar. Ska genast ta mig an de nästkommande.

* Simtag av Jessika Berglund. Fin fast lite väl sprasmakad för den här mer ordrika Jessican. Dock perfekt sträckläsningsbok som samtidigt fick vara min fira in september-bok. Höstkallt vatten! Sista värmen på en klippa. Jo, fin. Och köttig i sin sparsmakhet.

* Fåglar i förorten Joar Tiberg. Minns ni när jag var på bibliotekets utförsäljning? Då slank den här med, mest för att den lovade Finnskogen som jag har speciella band till. Fina små vardagsbetraktelser om fåglar och livet. Och indien!

Men så när krafterna återkommit litegrann och armarna kändes starka nog återupptog jag förhållandet med Bella, Edward och Jacob. Och tjoff pang bom! Tre böcker tog det men NU med EN kvar är jag ju lika förälskad. Kanske inte i Edward eller Bella eller Jacob men i Meyer-land. Hade jag bara vant mig, eller var Eclipse bättre skriven än de föregående två? Var den något mindre könsrollsuppdelad (nja, kanske inte. Vid ett tillfälle när Bella varit med om hemskheter kommer hon hem och lagar pappans mat, innan hon åker igen. Och inte är det middag till dem båda utan genomgående "Charlies dinner". Läskigt.) Men oavsett detta som diskuterats till döddagar, och som vi alla är så medvetna om: my god vad jag längtar efter Breaking Dawn nu. Som dessutom hunnit komma ut i storpocket redan. Yay!

* Ingen bokmässa för mig, och jag är så jäkla ledsen för det. Det har varit lite mycket som de säger och det extremt tråkiga beslutet fattade jag i morse. Gråter lite över det. Men, det ger mig tid att faktiskt ha en möjlighet att hinna läsa Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates som är nästa bokcirkelbok. Och så kanske jag hinner med några snabbesök i Forks, dessutom. Fast det är i Göteborg jag vill vara - precis som ALLA andra. Bu för mogna beslut.

London: Madonna, Wicked, böcker

Å, stackars eftersatta blogg. Jag vet ju nästan inte var jag ska börja, eller fortsätta för att vara petig.

Men jag kanske ska börja med Madonna? Jo, jag tror jag gört, jag börjar från början. En dödssjuk Jessica åkte iväg till London. Alltså verkligen, dödssjuk. Snuva, värsta grejen. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle behöva sälja min biljett. Nåja, några gröna och gula piller senare, kombinerat med pepptalk och näsdukar så var nej inte längre ett alternativ.

Tack. Gode. Gud. För. Det.

Så fruktansvärt bra! Jaja, hon sjunger ju inte något vidare men en väloljad dansmaskin är hon. En dansmaskin med leksaker i form av ljus, grunkor och naturligtvis de andra dansarna. Och 74 000 människor som sjunger med gör ju sitt till.

Bäst: Alla gamla låtar! La isla bonita, Vouge och Like a prayer. Eller kanske när hon hade klätt ut sina dansare till forna tiders Madonna. (Jo, jag vet, jag går retro. Men jag har inte lyssnat på Mads de senaste tio åren, så jag är glad över vad jag får).

Roligast: killen bakom som uppenbarligen också hade väntat sedan 1987. Varje gång Madonna rörde sig (hela tiden) skrek han "Oh My God" så det ekade över stadion. Och han kunde varenda ord i alla sånger. Yay!

Tråkigast: Att inte Robyn dök upp. Vi var inte de enda som trodde hon skulle vara uppvärmning, men nope. Ingen Robyn. I stället fick vi lyssna på nån slags housemusik (å, jag blottar min okunskap nu är jag rädd) och vänta på Madonna i fyra timmar. Ont i fötterna innan konserten ens börjat, någon?

Jag ska inte trötta er med att göra om detta till en resedagbok, men:

* Böcker. I London läser man Boktjuven och Stephenie Meyer. Precis som här. Jag gick lite överstyr och inhandlade massor med litt. För det är ju så himla billigt och så sjukt bra utbud. Foyles rekomenderas varmt. Liksom faktiskt HMV där jag förutom att köpa hela Carnivale hittade massor av Murakami för tre-fem pund.

* Teater. Ahmen, alla som gillar Wizard of Oz måste läsa Wicked. Samma värld, samma Emerald City och samma Wicked witch of the West. Bara det att den är ur häxans perspektiv. Och har man läst Wicked (eller om man bara älskar Wizard of Oz) så måste man, om man har möjlighet gå och se Wicked. Fy fasiken så bra! Gregory Maguire har tagit flera gamla berättelser, bland annat Askungen, och skrivit om dem ur någon annans perspektiv. Läs! Se!

* Mat. Jo, det där med att vara vego ställer ibland till problem. Försök hitta något vettigt att äta i Paris, till exempel. I London är problemet det omvända: det finns för mycket att välja på. Är man van vid att alltid vara hänvisad till det enda vegoalternativet på menyn kan det vara överväldigande att befinna sig på en restaurang med sex veganska efterrätter, till exempel. Så är London. Investera i en vegetarisk London-guide (det finns en uppsjö) för att hitta rätt.

Det ena och det andra: Mumin, Simtag och geniet Jan Stenmark. Plus ett kort ps om Boktjuven.

Blogginlägg i feberrosig punktform:

* Jag har drabbats av den där dunderförkylningen som alla andra också verkar drabbats av. Håller mig således hemma, och tycker synd om mig själv.

* Köpte igår Jan Stenmarks Du & jag. Fnissade hemskt i butiken, men nu får den mig inte ens att le. Esom Stenmark är ett geni skyller jag allt på förkylningen.

* Utlovade kritik av Boktjuven. Den uteblir. Jag levde i villfarelsen att den var upprepande. Slutet förlät den eventuella fadäsen. Jag älskade (se mitt tidigare inlägg och på ungefär 3000 andra bloggar).

* Simtag av Jessika Berglund slukades, sträcklästes i morse. Inte säker på att det var så smart: bokliga bad i mörka sjöar och verklig feber kan leda till mardrömmar. Kan inte säga ngt om den ännu dock, den är bokcirkelbok och får inte bebloggas innan möte.

* Nästa möte i bokcirkeln är i morgon, men jag kan inte vara med. Blä. Eller jag klagar inte så mycket esom uteblivandet beror på att jag måste passa superdupertidigt flyg till London, där Madonna och kompisar väntar. Men jag vill ju inte byta bort nåt, inte ens gott mot gott.

* Tänker nu sova ytterligare ett tag och sedan läsa Trollvinter eller Trollkarlens hatt. För jag har ju aldrig läst Mumintrollen. Sant och galet. Gav dock en hel hög av kapitelböckerna till vackraste systerdottern Lilla O på dopdagen (aldrig för tidigt att påbörja biblioteket, inte sant) och planerar högläsa dem för henne när hon är lite äldre. Men då måste jag så klart ha läst dem först själv.

* Ja det är synd om mig. Presenter mottages tacksamt.

Ännu ett blogginlägg om Bella och Edward

Jo, jag gav mig på den där andra Stephenie Meyer-boken också, New Moon. Här är det en övergiven, krossad, Bella som ältar och ältar och ältar och jävlar vad hon ältar, sida upp och sida ner. Givetvis är det Edward som är orsaken till det. Givetvis är det en man - en pojke - som räddar henne ur den känslomässiga misären, givetvis är hans fysiska attribut allt (Jacob Black är a) gigantisk b) kokhet (alltså inte som i "han är så het" utan som i "han kanske har feber" c) utrustad med ett solskensleende som lyser upp hela den regniga småstaden.)

Mellan Bella och Jake, precis som mellan Bella och Edward i den förra boken, frodas missförstånden. Han ska vara hennes bästa vän men de pratar inte med varandra. Tröttsamt! Och den sexuella undertonen är inte trovärdig, monstren (vampyrer och andra) är inte läskiga och det är bara massa släpande på den stackars Bella.

Allt detta och mycket annat har avhandlats i bloggosfären den senaste tiden, jag tänker inte ta upp mer tid med detta. Mer än en stilla undran: Varför misstänker jag att jag kommer läsa även den tredje och kanske till och med den fjärde delen vad det lider? Där har vi det verkliga mysteriet. Skräp, men läsvänligt skräp. På samma sätt som om man köper lösgodis (vilket man ju inte gör för hello road till vinterkräksjuka) eller en färdig blandgodispåse dårå, så finns det alltid en andel äckelgodis, men de slinker alltid ner. Någon som på allvar äter en påse Gott och Blandat och verkligen slänger de äckliga laktitshjulen? Nej, jag trodde inte det. De slinker ner.

Åh, en sak till: om ni vill ha hetta (som i "han/hon är så het" inte feber), spänning, kärlek, drama, svarsjuka, tonåringar, vampyrer, häxor, demoner, varulvar, smart dialog, vardagsproblematik, humor, spänning, tårar... ja, allt som Meyerserien aspirerar på att vara och mycket mer och dessutom med intelligens och finess så rekomenderar jag (tralla-la, IGEN) Buffy. En del ingredienser överensstämmer, precis som i havregrynsgröt och havreflarn - det betyder inte att det är samma sak. Alls. Basta.

Boktjuvsrecykling och parallellspår

Nej vet ni vad, Vindens skugga fick jag lova att avbryta. En Dan Brown, eller en Paulo Coelho i kanske någon nedtonad skärpa. En Gabriel Garcia Marquez utan det övernaturliga, men med alla de tröttsamma vindlingarna.

Istället hänger jag mig, mitt i feberdimman, ty även jag vaknade i morse nysig och yrslig, åt Boktjuven av Markus Zusak. Både Helena och Ka här
och sedan här och såklart Alwida, och säkert flera som jag inte sett, har skrivit fint och sant om boken. Så egentligen finns inte så mycket mer att säga.

Eller jo! Såhär i drygan halvtid måste jag ändå beskriva varför jag gillar den så mycket, och knycker således min kommentar nästan utan redigering från Gröna rummet (Ka fick jag tjuva, förlåt, låna boken från, så dubbeltack!) Kanske skulle den rutinerade bloggaren sparat sina tankar till sin egen blogg och sen kommenterat. Inte jag, jag reagerar och äh, det är ju en ankdamm ändå, inte sant.


Men hallå, om boken nu då!

Såhär: Gillar att berättarrösten - Döden! - plötsligt säger stopp och belägg, nu måste jag avslöja något som händer först senare. Jag gillar alltid när det är bilder och krumelurer i böcker (har det kommit starkt på senare tid? Bilder i roman-romaner? Som i Extremely Loud and Incredibly Close av Safran Foer, eller Atmospheric Disturbances and Other Sad Meteorological Phenomena av Rivka Galchen och i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl? (Boktjuven skiljer sig från dem genom att den inte har en helt omöjlig titel som de andra tre!) Kommer ni på fler exempel där krumelurandet funnit sin väg in i och genom böckerna? Förlåt två stickspår i ett), och jag gillar ordlekeriet (regnrockad!). Jag är också oerhört förtjust i hur de olika personerna samspelar med varandra. Porträtten är ganska platta, men lyfts genom hur de interagerar. Fint, fint.

Och, jag tror att ett välkänt tema är nödvändigt för en så lekfull bok. Minns, återigen, Jonathan Safran Foers lekfullhet kring 11 september. Det hade blivit för svårt att ta till sig Boktjuven om den handlat om något lika hemskt som inte hade de välkända koderna. Nu vet vi alla vad den gula stjärnan symboliserar. Därmed inte sagt att det inte behövs romaner, filmer, skildringar även om allt annat som hänt - och händer. Och från båda sidor. Jag är säker på att det finns, det är bara det att det aldrig når oss. Därför är en bok som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie extra viktig. Den visar att böcker om andra katastrofer och misärer än de allra vanligaste också kan bli bästsäljare.

Åh, Boktjuven får uppenbarligen mig att dra paralleller till många andra verk. Mitt första reaktions-SMS till bokutlånerskan handlade om Godnatt Mister Tom. Något med färgen i boken kanske, plus att det lilla flickan, huvudpersonen, ju skickas i väg till främlingar under just andra världskriget. Och åh, igen, det är ju kanske just igenkänningen - soundet - man vill ha? Soundet och krumelurerna.

Hoppla, ibland är mina fullständiga bloggrapporter om de böcker jag läst kortare än den här halvtidsrapporten, som dessutom ursprungligen var en kommentar.

Återkommer, då med kritik! (Se, jag kan också behålla saker för mig själv).

Hösttermin

Jo, vi inledde hösten igår: soffan på plats i det nymålade vardagsrummet (bokhyllornas frånvaro ger en viss tomhet i rummet dock), jag och A på plats i soffan (han med Människohamn, jag med Vindens skugga), temugg, kattspinn och som grädde på moset en sprakande brasa. För trots att sommaren bjudit på både regn och rusk och att alla attribut varit på plats även i juli, så är det inte samma sak när det är ljust ute. I like läsa när det inte går att se ut.

Trivsamt värre, även om A läste den bättre boken av oss två, helt klart.

Bokinspiration

Min föräldrar har varit på Irland och som sig bör fick jag ett vykort. Men inte vilket vykort som helst. Första raden på baksidan lyder "Varför tänker man på Jessica när man ser ett sådant här kort?" En retorisk fråga naturligtvis ty framsidan täcks av ett collage av irländska författare; bilder på Joyce, Moore, Synge, Wilde, Swift, Kavanagh, O´Casey, Behan, Yeats, Shaw, Stoker och Becket. Två observationer: Irelands Writers (som rubriken lyder) är bara män, och jag har inte läst på långt när alla. Men oj så fint kort, och ett utmärkt bokmärke! Kanske ska jag laminera det, till och med.

Ett citat kanske kan vara på sin plats. Inte av Wilde eller någon av de andra irländarna utan av Carlos Ruiz Zafón i den bok jag började på i morse, Vindens skugga:

"Efter en stund slog det mig att innanför varje bokomslag öppnade sig en oändlig värld, och utanför de där väggarna lät människor livets kvällar rinna bort på fotboll och radioföljetonger, fullt nöjda med att inte se längre än vad näsan räcker."

Undrar vad han säger om ljudböcker i löpspåret? För i kväll är det dags för mig att snöra på mig de mest fjädrande skorna igen. Livet rinna bort? Nja, snarare tvärt om.

Glädjeyttringar (spontana).

Men hörrni! Jag har ju helt förbisett. Det är ju SEPTEMBER! Den attraktivaste av alla månader (tätt följd och ibland omsprungen av oktober. Metaforiskt, i kalendern kommer alltid september först).

Äntligen, jippi! Åh, bara tanken på krisp. Hög luft. Halsdukar. Tweed (damn att det är av ull, men sinnebilden!). Stövlar. Höstlöv.

Åh, måste genast uppdatera tesortimentet. Och borde de inte släppa Blossa 08 snart?

Höst, höst, höst, höst! Dansa runt i virvlande löv. Yay! Eller: jag menar så klart springa runt i virvlande löv. Inte konstigt jag kände för att börja springa just igår!

Nu eller aldrig!

Jo, jag vet. Det är ju så jag funkar. Och det är kanske dumt men... Äh, jag provar, jag outar mig även här som jag precis gjorde runt lunchbordet: jag ska börja springa. Har varit en ganska flitig motionär i perioder: yoga, boxercise, favoriten body pump, hopp-och-skutt i diverse former, långprommisar, simning, styrketräning och nu senast - och fortfarande - roliga, roliga Wii Fit.

Problemen när det kommer till min träning är två; dels att jag inte är så uthållig, dels att jag flyttat till landet där det baske mig inte finns några gym. Uthålligheten får jag väl jobba på men hela landet är ju fyllt av fina stigar. Wii Fiten (eh, bestämd form?) fortsätter jag naturligtvis med - det är det roligaste någonsin, vem vill inte höra att "Your posture is fantastic" av en väldigt posh, brittisk datorsnubbe? "Your body seems to be swaying a bit" får mig bara att försöka ännu lite till. Det funkar! Men, och här har vi det stora problemet: min kondition har försvunnit helt. Naturligtvis beror en del på att jag inte promenerar genom fyra stadsdelar på väg till jobbet längre, utan tar bilen till pendeln varje morgon. Att flytta till landet betyder inte mer röra sig, om någon trodde det, utan mindre. I stan knatade jag ju överallt. Nu knatar jag bara om jag bestämt mig för att knata.

Så, vad fick mig att bestämma mig? Jo, igår var jag sen och fick springa från bilen till pendeln, förvisso en uppförsbacke och två trappor, men ändå. Flämt! Flås! Pust! Sjukt pinsamt. Dessutom tyckte jag hela dagen att jag hade så fula kläder på mig. Så fula att jag på vägen hem beslutade mig för att köpa nya. Och väl i provrumssbelysningens kranka sken insåg jag att: det var inte kläderna som var fula - det var ju jag.

Så, nu har jag bestämt mig. Redan om några timmar ska jag spänna på mig springpjucksen och sportbehån och ge mig ut. Inte springa kanske, med en gång, men i alla fall gå jävligt fort. I min självbild ligger nämligen att jag är en löpare. Det tilltalar mig så oerhört. Friheten! Ensamheten! Bara musiken och blodet som pumpar, rytmiska steg mot grus. Jovisst, jag ser det framför mig.

Min mest löparinitierade kollega rekomenderade mig att prova fem gånger för att göra det till en vana. Det ska jag. Och så sa hon att jag borde anmäla mig till ett lopp (tävlingsmänniska som jag ju är), kanske Vårruset. Kanske är det så uthålligheten kommer fixas? Allt jag vet är att jag är så galet pepp just nu!

Födelsedag!

I morgon fyller Sapere Aude tre år: hurra hurra! Jag kommer dock befinna mig en bit från internätet så jag passar på att gratulera mig och min blogg redan nu. En återblick ger ett visst förändringsflöde. Från privat och politik till böcker. Kanske fortfarande privat. Kära vänner har jag fått tack vare bloggeriet: den fantastiska bokcirkel jag känner mig så jävla tacksam över att få vara en del av. Bara en sån sak gör det ju helt värt att spilla sina inälvor och vrida blodet från stenen för att komma fram till en tanke. Därför är det naturligtvis upprörande, förskräckande, förfasande, att jag så sällan gör just det: spiller mina inälvor och visar resultat i form av blod. Jag är en ganska dålig bloggare. Men en ganska lycklig dito, och kanske är det det som räknas? Om framtiden vill jag inte sia, kanske hinner bloggen fylla fyra, fem och rentav sex innan jag lägger av. Just nu säger jag i alla fall hurra äver den tid som varit!

Tillfälligt avbrott. Men jag är tillbaka snart, okej?

Opp som en sol

Jag var på så galet bra humör: Höstsol! Fredag! Bästa planerna! Träffa familjen i helgen! Livet!

Och så öppnade jag inboxen och så var jag på ett möte och så envisades jag med att gå in på kvällstidningssajterna (som om DN inte skulle räcka) och där är det krig och djurmisshandel och orättvisor. Nu har jag ont i magen och vill bara gråta.

Den upp-och-nervända världen

Insåg precis att jag kom tillbaka till jobbet från semestern en dag för tidigt. Egentligen börjar jag visst inte förrän i morgon. Hur är ett sådan misstag ens möjligt?

Och Ghost Story då, måste väl alla undra över. Hur var den? Blev jag så där skitskraj som jag hoppades? Nej, jag blev ju inte det. Trots att jag verkligen gillade den och verkligen ville så infann sig aldrig den där känslan. Jo, vid ett tillfälle när jag dragit med mig filten och kudden och boken ut i hammocken, och det regnade och jag låg med ryggen mot världen. Då trodde jag mig plötsligt vara bevakad. Men det gick snabbt över. Kanske borde jag sträckläst den, jag misstänker att mitt ströläsande är en av bovarna i det misslyckade läsdramat. Så nu är goda råd dyra: vad göra?

Våldtäkt och romantik, Katrine Kielos ömsom-fakta-ömsom-roman läser jag just nu, och jag får enligt bokcirkelregel inte blogga om den förrns efter mötet den ska diskuteras på (nästa vecka) men en sak kan jag säga: den är läskigare än Straub.

Ellen Ripley och Buffy: gemensamma nämnare. Och ett feministiskt tal av Joss Whedon.

Eftersom jag ofta rör mig i kretsar som sätter populärkultur högt på skalan om vad som tillhör allmänbildningen har jag fått mången "Är det sant?" och rynkade ögonbryn när jag avslöjat att jag inte sett Alien-filmerna. Men nu, gott folk, tack vare en otäck släng av någon magbacillusk, kombinerat med ett sällsynt dåligt sommarväder, har det äntligen blivit åtgärdat.

Eller äntligen och äntligen... Jag tror att jag hade uppskattat filmerna om jag sett dem när jag varit yngre, innan jag blev blasé och allt för van vid välskapade monster. De tre första filmerna har ju ingen vidare standard, tekniskt, med dagens mått mätt, och jag blir bara sur på brus, rinnande vatten överallt och att bilderna ska filtreras genom skeppens kameror som ska ha dålig täckning. Dessutom tycker jag att storyn i tvåan och trean är väldigt, väldigt tunn. Den första var fin, jag gillar att den är så tyst, och kan ha överseende med maskerandet. Fyran tyckte jag var bättre än de tre första, både tekniskt och storymässigt. Kan bero på Winona Ryder, men jag tror inte det. Hur förälskad jag än må vara i henne i Reality Bites så köper jag inte henne här. Inte heller är det peripetin, som väl är ganska töntig ändå? Fyran vinner i min bok på dess oväntade känslighet.

Så nej, Alien är inte en favorit, men jag är glad att jag har sett den ändå. Ni vet, allmänbildning etc. Och, Ripley! Jag älskar starka kvinnokaraktärer som inte först och främst är kvinnor. Likt Buffy är hon inte hjältinna utan rätt och slätt hjälte. Att Ripley är kvinna görs det förvisso en del väsen av - sexistiska kommentarer haglar, speciellt i fyran faktiskt, men det görs ju en poäng av att det inte betyder något. Och därför blir jag inte förvånad när jag ser att det är min idol, skaparen av just Buffy, Joss Whedon, som står för manuset (visserligen hävdar han att Jean-Pierre Jeunet förstörde manuset med sin regi, men något spår av andan borde ju finnas kvar).

Joss Whedon är alltså mannen som håller detta tal. Se, lyssna och lär, och gläds över att feminismen finns överallt. Nog jävlar ska vi väl kunna vinna?

Liten mulen rapport

Men, vad är detta? Har min semesterhjärna segat ner sig totalt, eller vad beror det annars på att det tar sån evinnerlig tid att göra allt? Läsa är bara ett exempel, jag läser tjugo sidor och sen ooorkar jag inte mer. Sover en stund, eller kanske plockar lite. Vanligtvis är min uthållighet större än så här, mycket större, men nu är det som att jag bara klarar saker i små, små, portioner. Ghost Story är ju verkligen blodisande, men inte ens det kan få mig att ligga vaken natten igenom. Den här semestern har varit i säng tidigt (och upp tidigt, det gillar jag ju i och för sig mycket), men när kommer energin? Hallå, energin, du har en vecka på dig nu innan döden i skepnad av j-o-b-b-e-t kommer och tar mig. Hade sett fram emot en räcka läsliga dagar, med skutt i benen och energiskt packande av hemmet, men nope. Trött, fortfarande så jävla trött.

Livet på landet

Gårdagens mesiga solförmörkelse följdes av hagelstorm (mitt i blåbärsriset, pang träff i pannan, i 27-gradig värme), en padda (jaja, det är kanske inte Magnolia, men ändå), blixtar och dunder, skyfall. So, whats up? Nåt måste väl det knasiga vädret betyda?

Förresten, inte bara 34-åringar gillar hammocken. Min två och en halv månad gamla systerdotter på besök gillar den också. Bådar gott.

Naturligtvis ger de regntunga skyarna ett ypperligt tillfälle att ligga i nämnda hammock och läsa ut Peter Straubs Ghost Story. Om inte nämnda systerdotter pockar på uppmärksamhet så klart. Syster är på möhippa och barnets far och A kan roa sig själva.

Inget besök vid prideparaden, således. En dag om året saknar jag vår innegård på Mariatorget och det är idag. Vi brukade samlas och dricka vin där tills motorcykelbrummet och sambatakterna och discomusiken nådde våra öron. Då gick vi ut och gladdes. Livet på landet må ha många fördelar, detta är en av väldigt få nackdelar.

The Master is rising?

Tja, det var ju en synnerligen mesig solförmörkelse. Tur jag inte sportade svetsglasögon. Förvisso gav de cirkelrunda hålen i kartongen halvmåne- (halvsol?-) skuggor, men nja, så impad blev jag nog inte.

Är det förresten bara jag som tänker solförmörkelse - vampyrer mitt på mörkan dag - apokalyps? Och så undrar jag: jag är inte så hemma på zombies, hur är det med dem och dagsljus? Funkar de på samma sätt som vamyrer, måntro? Poff bursting into flames? Eller skulle man, teoretiskt sett, kunna vänta sig en z-attack när som helst på dygnet, solförmörkelse eller ej?

Packa pappas kappsäck?

I flera månader har bokbloggarna klagat över det gigantiska problemet "vilka böcker ska jag välja när jag åker på solsemester/till landet/till stranden". Jag har nickat igenkännande och varit ganska tacksam över att denna sommaren bara inbegriper kortare utflykter, på max några dagar.

Men, mina barn, nu ska ni få höra: Vi ska renovera. Om några veckor kommer en snickare och en målare hit. Det betyder att alla böcker (och andra mindre viktiga tingestar som, oh allt annat i huset) måste packas i lådor. När jag som bäst lade ännu en bok på högen (som i den gigantiska högen med böcker som ABSOLUT inte får packas ner för då kommer jag GÅ UNDER) sa A:

- Tänk på att det tar ett tag innan vi kan packa upp dem också.

Nu räknar jag (kanske i överkant) med att inte se mina raringar på två månader. Hur är det ens möjligt att välja? Det där lilla problemet att vi inte har någonstans att bo under den vecka de målar golven känns som ett litet problem i sammanhanget. Två månader: vet ni hur lång tid det är? vet ni hur många valmöjligheter jag måste ha? vet ni hur många humörsvängningar och likaledes genresvängningar det kan hinnas med på två månader? Massor. Suck.

En fördel med detta (förutom den uppenbara, nyrenoverat hem) är att bokhyllan gås igenom ner till minsta titel. Det går ju inte bara att lägga böckerna i kartonger, utan jag måste naturligtvis kolla varje bok. Spontanshoppare som jag är, med den lilla ovanan att köpa många fler än jag läser (fast alltid med ambitionen att läsa precis varenda bok, något annat vore knasigt) så har jag en hel del spännande alster i hyllan. Och sorteringen gör säkert att fler av dem jag kanske inte skulle valt annars (eftersom det senast köpta alltid är det mest intressanta - tills en ny batch kommer innanför dörren) hamnar i högen. Jo, en genomgång är nog bra. Men huvva, vad gör jag om jag drabbas av omläsningscravings? Eller bara måste läsa Moby Dick, eller någon av dem som hamnat i lådor. Jag gissar jag får ge mig till tåls. Den som väntar på något gott, inte sant. Och kära återseenden lär det bli. Jodå.

Kära dagbok

A kommenterar nedanstående inlägg: "du glömde skriva att kusinens hund fick mat på rummet, det var ju en så gullig detalj. Och varför skriver du inte att österlendagen avslutades med solnedgångskik på Långa Bryggan i Bjärred?"

Jamen man kan ju inte skriva prick allt man gör, men okej då: detta får väl också plats.

Liten solskensrapport

Jag har varit på en liten turné i Skåne, framförallt på Österlen. Det är så vackert att jag - om allt jag säger vore sant - lätt hade flyttat in i varenda liten by. Skånegårdar! Fält! Hav! Äh, ni vet ju vad jag snackar om, inte sant.

På stället vi firade svärmors födelsedag fanns saffransté, hot stone massage och Madame Bovary i lånebokhyllan - saker den här flickan uppskattar med de residens hon befinner sig i. Finns det dessutom en pool för längdsimning före frukost och en bar med gott vin så är saken klar. Kärlek.

Den obligatoriska långa bilturen runt Österlen bjöd på tur på Kiviks musteri (spännande - nu kan jag nästan allt om äppelodling och mustning), kakbuffé på Café Annorlunda, förfrysning av tårna i havet, tonvis med loppisar, lanthandlar, blomsterodlingar och aaaah-anden. Och så mitt på en åker ett fullproppat boktält med massa godbitar i, bland annat Stephen Kings It för 25 spänn. Jag har så klart både läst och haft den i min ägo, men inte längre. Dessutom plockade jag med mig Mark Haddon, Virginia Woolf, Emily Bronté och några till.

Jag som inte läser om ska nog läsa om även It i sommar, i kombo med The Secret History (som verkligen är precis lika bra som jag mindes den), kommer det bli värsta högtidsstunderna. Dessutom hade Peter Straubs Ghost Story dykt upp, medan jag var borta, yay.

Men nu har jag verkligen inte tid att sitta här längre, ety bokläsning medelst vindrickning i splitternya hammocken anbefalles. Det är inte så dumt i Sörmland heller.

Ombyte förnöjer?

Oh, spännande, ny layout. Vad tycks? Ja, nej, indifferent?

Jag önskar naturligtvis att jag hade vetat hur man gjorde för att skapa något helt unikt, men nej. Min talang ligger inte i koden.

På väg... eller nej.

Jaha, leveransavisering från Adlibris. Två av de tre beställda böckerna på väg. Inte Peter Straubs Ghost Story, ty den skickas "inom kort". Vad betyder det? Typiskt värre, det var ju PS jag ville åt, de andra följde som bara med i farten.

Jag har varit ute och slagit gräs med lie. Känner mig som universums härskare:
- Mwohahaha, come to me ye little weed scum, I will destroy you all!

Ni hör avgrundstonen, no? Visade sig att the little weed scum var starkare än jag trodde och slog tillbaka: brännässlor och tistlar. Till sin hjälp hade de också en flock broms. Men det var inte förrän lien själv vände sig emot mig och högg mig i benet som jag gav upp. Aj. Plåster nu. Och salubrin.

Henry, Charles & Camilla, Bunny och de andra skulle aldrig förnedra sig på detta sätt. Skulle de bege sig ut i solen med en bok och en flaska hemgjord flädersaft? Ja, det tror jag.

Ps. Jag tog en gruvlig hämnd på nässlorna. Stampade på dem och skrek gällt. That ought to do it.

Oengagerande deckargåtor bra för problemlösningsinitiativet?

Minns ni det där lilla... "problemet" (nej, inte ens jag är drama queen nog för att kalla det problem på riktigt) jag hade härom dagen? Det där med att riktigt tunga böcker och filt på gräsmatta inte är en bra kombo? Och att soffa med kuddar (lämplig för läsning av riktigt tunga böcker) och sommarsol inte är en bra kombo? Och att det därför fick bli lättare pocketböcker (ähum, ja, dagens har inmundigats inomhus eftersom himlens portar öppnades och Noaks ark-regn varit förhärskande) trots att ambitionen var att ta mig an alla böcker som står olästa i bokhyllan enbart på grund av hur många gram de väger? Men doh! Lösningen är ju lika enkel som genial och jag vet nu vad mitt hem saknat: en hammock. Jag kan knappt behärska mig när jag tänker på vad en hammock kommer göra för mitt välbefinnande. Bästa kombon nånsin av ute och inne. Gäller bara att hitta en, köpa en, få hem den (förmodligen ligger det någon fas som innebär ohemult skruvande och väljande av dynor inbakat i det där). Yay. Blonde är så gott som läst.

Denise Mina är utläst, tack och lov. Kanske kommer några fler knasiga citat, för övrigt kommer jag inte öda mer tid på henne. I stället ska jag - trots att jag inte omläser - omläsa The Secret History. Behöver nåt jag kan lita på.

Och tills i morgon håller vi alla tummarna för att solen - SOLEN - skiner på oss resten av juli och större delen av augusti, okej?

Om du ska läsa Denise Mina, glöm för all del inte skämskudden.

Jo, jag läser fortfarande Blodsarv. Nu enbart på grund av de allt mer makabra citaten:

Citat ett: "När dörren till hans rum öppnades möttes hon av en lockande doft, en blandning av tung, söt talg och citron - en koncentrerad lukt av stora, smutsiga karlar."

Citat två: "Armarna var för magra och bröstet var täckt av svarta lockiga hårtofsar, formade till ett stiligt T vars skaft försvann ner innanför byxlinningen. Bröstvårtorna var mörkrosa och håret strålade ut från dem som ögonfransar så att bröstet liknade ett häpet ansikte"

Citat tre: "Han såg rakt fram, just då med tankarna på annat håll och omedveten om henne, och vältrade runt saliv med tungan. Ljudet värmde i hennes mage."

Okej. Exakt hur tänkte man här?

Citat ett: hur faen luktar det egentligen? Och "lockande" doft? Uuuuurk.

Citat två: Detta är alltså hur Denise Mina besriver någon som ska föreställa attraktiv. Jag vrider mig i skrattspasmer, bakom min skämskudde. Herregud.

Citat tre: Eh? Urk?

Ännu mera förhinder, denna gång av språklig karaktär: I don´t do späda vita händer

Jaha. Det var ju inte länge jag stod ut med Denise Mina som jag läst så gott om. Kanske är det översättningen det är fel på? Jag minns ju inte att jag köpt Blodsarv och kan alltså inte redogöra för hur jag tänkte när jag köpte den på svenska, men nu i efterhand: det var ett misstag. Alternativt det eller också är det en jäkligt taffligt skriven bok, även på originalspråk. Det tog fem minuter innan jag började stryka under. Och inte var det några "oh!" "Ah!" "Wow!" heller utan arga incirklingar och ord som "retards?" i marg.

Lyssna: "[...] där sju personer satt. Alla var civilklädda men deras raka hållning och stubbade hår avslöjade att de var militärer. Till vänster satt tre maskinskriverskor vid ett särskilt bord, två unga och söta, en gammal och förtorkad."

"[...] av en satt kvinna i dräkt med bälte och med det tunna svarta håret hopstramat till en knut stor som en chokladpralin. [...]"

"[...] Han hade inte misstänkt det förut och skulle ljuga inför sig själv om det i resten av sitt liv, men i det korta ögonblicket blev han fullständigt klar över att Rolf föraktade honom."

Och så, kanske värsta hittills (ledsen över långa citatet, men det är helt tokigt):

"Paddy hade inte ens kommit in i vardagsrummet förrän den första bakplåten av storkökstyp full med skinkfrallor seglade förbi hennes näsa. Hon lyckades motstå den, sa nej tack, hon hade just ätit, när den som bar plåten trugade henne en andra gång. En späd vit hand dök ner över hennes axel, tog en fralla och fnittrade ett tack. Hon vände sig om och fick syn på sin syster Mary Ann, som bet i det mjuka brödet så att man såg hur tänderna sjönk ner genom det salta smöret och den ljuva skinkan. Hon fnissade uppskattande, stönade och tog en ny tugga av frallan som dolde hela munnen, och hon skämdes över att så skamlöst njuta av maten men skrattade igen för att hon gillade det. Mary Ann var blyg och hade svårt att uttrycka sig men hade skaffat sig ett talande skratt som krävde ett övat öra. Människor som inte var observanta trodde hon var korkad. Hennes skratt var smittsamt: ibland när skrattets ebb och flod svallade mellan dem tänkte Paddy att det sannast tänkbara sättet att kommunicera var att skratta ihop med systern. "

Jag vet inte ens var jag ska börja... Resten av boken verkar gå i samma stil, och jag är numera övertygad om att - om Minas beskrivning stämmer - Glasgow befolkas av en hoper socialt väldigt störda individer, som nog bäst borde låsas in på institution. Jag skulle kunna ge er fler exempel. Så många fler...

På kollo, med lite förhinder

Jag hade sedan länge planerat att första delen av första semesterveckan skulle bli ett eget, alldeles privat, läskollo. Inga planer om vad som skulle läsas hade gjorts utan reglerna "när andan faller på" (vilket väl är en icke-regel, om någon) och "tungt" (som i gram, inte i innehåll eftersom de tunga böckerna alltid förkastas till förmån för sånt som får plats i handväskan) var de enda kriterierna.

Igår så vinkade jag således bye-bye åt mannen (aka personen som annars riskerar störa mig med "men kan vi inte hitta påååååå något?") och inrättade mig i läsvänlig ställning i soffan, eftersom det vid tillfället såg ut att börja regna. Med Blonde av Joyce Carol Oates, eftersom den mer än väl faller in under kriteriet "tung" (till och med med prefixet "jätte-" och eftersom den ju faktiskt stått i hyllan ända sen jag lånade den av syster (som, om jag inte minns fel fått den av mig i julklapp? Jo, så är det: hon är Marilyn Monroe-fan och jag är, som alla som varit inne på bloggen mer än tre minuter vet, JCO-fan. Perfect match: om något hon älskar, av någon jag älskar: goodie för både givare och mottagare. Tänkte jag.). Nå, soffan var det, med den gråmulna himlen utanför. Tio minuter tog det innan jag somnat. Och vaknade av att solen lyste mig i ögonen. Ut med filt och bok, med andra ord. Med följde också en rastlöshet och en ovilja. Näe, efter åttio sidor, och kramp i armarna (tunga böcker ska läsas omgärdad av kuddar att stödja på. Inte på en tunn liten filt.) gav jag upp.

Gick in och letade nytt läsmaterial. Har börjat på och förkastat åtta inbundna olästa. Pockethyllan - varför ser den så mycket mer inbjudande ut? Så nu kastar jag min ena regel överbord och - för att andan föll på - läser Denise Minas Blodsarv. En lagompocket, en deckare. Jag förväntar mig ingenting av den. Läste Exil för några år sedan och tyckte den var ganska kass (hur Blodsarv hamnat i bokhyllan är alltså ett mysterium). Men med läslusten återfunnen kan jag således, två dagar för sent, inleda mitt kollo. Jag avser bryta det enbart för intag av föda och raska promenader. Kanske gräsklippning (även om det långa gräset gör att den tunna filten känns lite mjukare) och om det skulle inkomma en värmebölja ett dopp eller två. Sedan, när jag är tillbaka i den verklighet som säger till en att göra saker inte bara för ens egen skull så hoppas jag vara pigg och redo. Men inte förrän om ett par-tre dar. Då förhoppningsvis med rapport om lästa tegelstenar.

Solenergi

Hade precis skrivit ett så jäkla gnälligt inlägg om semsterlängtan och yadda yadda, men så mindes jag ju att faktiskt allt är ju så himla bra. För bövelen: slentrianklag är sämsta nånsin. Så för er som ev hann läsa: jag tar tillbaka! Raderat och borta!

Ha en fantastisk dag!

Jag skulle vilja bli riktigt, riktigt rädd, i sommarnatten. Och uppmanar härmed er att ge mig era allra mest blodisande boktips. Nagelbitartips där man blir "inte våga ta djupa andetag för då röjer jag mig"-rädd. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Jag är nämligen rädd (!) att jag blivit lite avtrubbad.

That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die.

Hm, jag hittade ju på ett sånt bra ord på kombon lunch och blogg. Bloggande på lunchen alltså. Nå, det som så mycket annat är bortglömt.

Idag har jag tre finfina pendlingsiaktagelser. Eller fyra förresten, en generell också: jag tror att människorna nu äntligen börjar slappna av och att det illustreras genom det massiva pendlarläsandet. Idag var det alldeles tyst på vagnen, inget mobilprat, bara boksidor som vändes med oregelbundna mellanrum. Jag antar att det är annorlunda om man tar turisttågen, men pendeln vid halv åtta från landet mot stan var en oas.

Jag försöker fylla ett kunskapsglapp och läser en antologi: H.P Lovecraft and others; Tales of the Cthulhu Mythos. Åh, slemmiga vingbeklädda monster och dyrkare av desamma. Passande nog råkade jag se Nightmares and Dreamscapes-avsnittet Crouch End igår, baserat på en novell som ursprungligen publicerades i New Tales of the Cthulhu Mythos . Ren slump, inte desto mindre välkommet.

Trots att jag tidigare beskrivit den här sommarens litterära urvalsmetod (bokens gram får bestämma, snarare än något annat) så är sommaren alltid vikt åt skräck. Men kanske hellre på teve än i bokform? Kombon splatterskräck i agustinatt och utedass är oslagbar, nästan mer än man kan klara. Tack och lov tillbringas denna sommaren med inomhustoalett.

- Men hallå, du tappar ju tråden. Vad var det egentligen du ville? Vad är de andra tre iaktagelserna?
- Åh, förlåt.

Jo:

Dam i sextioårsåldern iklädd långkjol, knytblus och med håret i en knut à la Selma läsande David Eddings (kunde tyvärr inte klura ut titeln) med en sällan skådad iver.

Kvinna i 40-årsåldern iförd vit skjorta och kostymbrallor i svart som läste Mötley Crües biografi.

Och så slutligen en helt vanlig farbror i beiga byxor och vindtygsjacka som satt och småfnissade till Miranda Julys Ingen hör hemma här mer än du.

Åh, bästa bokiaktagelserna hittills, tror jag bestämt. Och tänk ändå vad jag missade, på väg kanhända mot R´lyeh.

Innan sista jobbveckan ens påbörjats nallar jag av semesterläshögen. Har valt sommarlitt enkom utifrån aspekten "för tung för att släpa på pendeln", redan valt dem för dess läsvänlighet har jag naturligtvis gjort tidigare, ergo: jag gick inte in i bokhandeln och tjöt "ge mig det tyngsta".

Carsten Jenssens Vi, de drunknade har blivit stående i hyllan sedan ankomst, sedan den la ankar utanför min bokhylla. Men igår: jag insåg att väntan redan varit för lång. Med juliregnet piskande mot rutan och en eld flammande i öppna spisen tog jag katten i famnen och sa: du är skeppskatt. Lydigt la hon sig på magen och spann medan jag bröt upp boken och inledde en saltstänkt resa. Och ah! åh! oh! Aj, aj, aj vad ont den gör och aj aj kapten, jag kommer läsa om så ögonen ska blöda och det struntar väl jag i om semestern börjat: kalla det myteri om ni vill. Jag är beredd på allt: plankan, kölhalning. Det är värt det, verkar det som. Utförligare rapport kommer när fler sjömil tillryggalagts.

Ps. Nästa gång kommer jag nog hålla mig ifrån sjötermer, ty detta är nog alla jag har ens ett hum om. Barbord också, men nu är det slut!

Kvartalsrapport, vad är detta, revisorsbloggen?

Nytt kvartal betyder kvartalsrapport och jag tittar i min läslista och undrar: var är alla böcker? Jisses så få det blivit, men OJ vad mycket bra. Det har ju nästan bara blivit små kärleksbomber senaste tiden. Jag skriver sonika allt** jag läst och betygsätter med kärlek, nja och håll er borta. Kanske inte så informativt, men hey - här är det jag som bestämmer vad som gångbart är.

Kronologiskt i alla fall, april, maj och juni.

* Rebecca - Daphne Du Maurier (kärlek)
* The Vanishing - Bentley Little (nja plus)
* Bellefleur - Joyce Carol Oates (oj så mycket kärlek)
* Koyoto och fjärilarna - Lennart Ramberg (håll er borta)
* The Wasp Factory - Iain Banks (nja plus)
* Ut och stjäla hästar - Per Pettersson (åh, kärlek)
* No one belongs here more than you - Miranda July (bästa ever, så mycket kärlek att det inte finns ord nog)
* Fjärilen från Tibet - CJ Håkansson (håll er borta)
* The Road - Cormac McCarthy (bästa ever, så mycket kärlek att det inte finns ord nog)
* Reglerna - Sara Mannheimer (måste läsa igen. Vacklar mellan kärlek och håll er borta)
* Människohamn - John Ajvide Lindqvist (oceaner av kärlek)
* Case Histories - Kate Atkinson (kärlek)
* Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn - Björn Sortland (åh, kärlek)

Åh! Ett finfint läsekvartal, och ett kvartal som varit finfint på alla andra sätt också. Nya vänner och mycket bus. Ibland är det finfint att vara jag.

** Skönlitt och färdigläst. Ovanligt många har lämnats åt sitt öda halvlästa, de ligger här omkring mig och undrar: varför inte jag? Tender is the night, Shantaram, Something Wicked This Way Comes... Jag stryker över ryggen och lugnar: snart är det er tid.

Atmospheric Disturbances

Tänk dig att du kommer hem en dag och din älskade är där, och allt verkar precis som vanligt. Men ändå inte: hon ser ut som din älskade, hon rör sig som din älskade, hon pratar som din älskade. Men ändå: du är övertygad om att det inte är hon. Inte bara övertygad - du vet att det inte är hon.

Två böcker på detta tema har jag läst på kort tid: i vintras, i Afrika, läste jag Richard Powers The Echo Maker om en man som drabbas av capgras syndrom, vilket är vad detta tillstånd, att man är övertygad om att en nära vän eller släkting är ersatt av en bedragare, heter. En faschinerande bok om psykologi och livet och uppgivenhet. Margret Atwood jämför den med The Wizard of Oz.

Rivka Galchens Atmospheric Disturbances är en helt annan bok. En dag vaknar Leo Leibenstein på soffan av att hans fru, Rema, kommer hem, bara för att upptäcka att det inte är hans fru. Det är en doppelgänger, en dubbelgångare, eller en simulacrum som Leo benämner henne. Leo är psykolog och en av hans patienter, Harvey, försvinner. Två händelser som kanske, men kanske inte, hör ihop. Läsaren tas med på en vindlande resa - både geografiskt och språligt - på jakt efter den sanna Rema, den riktiga. Som dricket te långsamt genom att doppa fingret i vätskan och slicka av dropparna, som har rågfärgat hår vilket luktar gräs, som inte gillar hundar, som har en ljusblå kappa med för stora knappar. Som har hemligheter vilka viks upp som små papperslappar.

Det är en skröna, boken, med ett tydligt tilltal direkt till läsaren. Leos tankar är dem vi får följa och de är så fina. Jag fnissar på tåget, jag stryker under. Vindlande vändningar! Atmospheric Disturbances håller, nästan, hela vägen. På väg mot de sista tio sidorna blir den lite för märklig att hänga med i, och slutet knyts fint, men något snöpligt, ihop.

Och titeln då? Ja, en inte obetydlig roll spelas av the Royal Academy of Meterology och den mystiske Dr Tzvi Gan-Chen. Väderfenomen som vapen, och förmågan att kontrollera vädret (i motsats till att bara förutspå det alltså) är bara några av de märkligheter läsaren presenteras för. Allt i ett finurlight halvvetenskapligt skimmer. Me like!

Detta är en bok med massa språk och ganska mycket stämning. En del av mig bryr mig verkligen om utifall Leo ska hitta den rätta Rema, medan en annan del av mig bara vill ha alla vackra vändningar.

Lyssna: "She set boil to the teakettle, whose sound I had already, so quickly, become familiar with, although it was an electric teakettle, so instead of a certain trembling there´s a more cavernous gentle rumbling sound, and one waits expectantly for the understated click that means the thermostat has been thrown and the water is boiled, though eletric-teakettled water is never hot enough for me, never as hot as from boiling on the stove, though I know that it´s impossible that it´s not hot enough, I know that all boiled water should be, barring major atmospheric differences, equally hot."

Eller på det lite mer lågmälda: I´d thought you didn´t even love her that much anymore, some part of me taunted. Some parts of me are so mean.

Eller:

"What did you say?" someone said maybe to me.
"Nothing," I said to almost no one.

Läsmöte på tåget

Idag på pendeltåget läste jag i fina, fina Atmospheric Disturbances av Rivka Galchen. Plötsligt fnissade jag till och såg förläget upp. Mannen mitt emot läste Terry Pratchett och plötsligt fnissade även han till, och såg sig förläget om. Vi hade båda hörlurar och jag hörde inte hans fniss, bara såg. Han missade nog mitt, men det var fint, så fint.

Åh, och för att kolla in boken lite mer, gå in här. Jag gillar böcker med egen hemsida. Och den här boken är läsa-med-penna-i-handen-hitta-nya-favoritavsnitt-mest-hela-tiden-fin. Det är inte dåligt.

Och hur var konserten?

Han spelade Die Mauer!

Nuff said.

Gammal kärlek rostar aldrig

Idag är det Thåström- och Kent-konsert på Zinkendamms IP. I just den ordningen, prioritetsmässigt för mig. Thåström och jag går way back: såg honom första gången i slutet av 80-talet. Jag hade jeanskeps och hade hånglat med min första kärlek dagarna före. Roligast är ändå att jag inte går på spelningen av nostalgiska skäl, utan för att han fortfarande håller, och kanske till och med blivit bättre med åren. Kent, jaja, dem har jag inget direkt emot, men det är inte för deras skull jag tar med största fan-hjärtat.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Men hörni, jag kommer plötsligt på att jag glömt ännu en lovebombing! När jag gillar något så mycket att det förtjänas kärleksbombas så pratar jag om det, lever jag det, tänker jag det så till den milda grad att jag per automatik tror att jag även bloggat om det. Ofta har jag inte det. Hm.

Nåväl: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland är en pärla. En liten kompakt känslostorm. En liten kärleksaffär som räcker länge. Ett språk som är vidunderligt, skörhet ingår inte bara i titeln, utan får stå som begrepp för hela boken. Åh vad jag gillar när böcker får mig att känna, och oj, aj, vad det svider att läsa den här. Vad sägs om fulgråt i lunchkön? Jodå, det var så det blev.

Och vad sägs om ungdomlig kärlek, Berlin, konst, sjukdom och hjärtesorg?

Bokpaket

Åh, en kollega meddelade just att hon fallit till föga och beställt ett bokpaket innehållande Miranda July Ingen hör hemma här mer än du, Cormac McCarthy The Road, John Ajvide Lindqvists Människohamn och Daniel Sjölins Världens sista roman.

Jo, om jag skulle plocka ihop ett bokpaket med världens bästa böcker, så skulle dessa fyra vara med. Och jo, det är jag som pratat om dem så mycket att hon beställde dem.

Om ni skulle sätta ihop ett bokpaket som är lika bra som detta, vad skulle det innehålla?

Godisbutik

Som ett barn på julafton, eller i det här fallet: som ett barn på födelsedagen. Madonna i London! Madonna i London, Madonna i London, Madonna i London! Åh, kan det inte bli september snart?

Kate Atkinson Case Histories

En sån fin bok! En deckare, och jag som inte brukar läsa deckare, som inte brukar bry mig om vem som mördade (och ännu mindre vem som mördades) sitter trollbunden. Fnissfrustar och gapskrattar på pendeltåget, varpå jag bryter den sociala koden och får snedkastblickar från mina medpassagerare. Sekunden efter hjärteknipande bölande: som lille skutt med tårar sprutande. Och svepande sidbläddrande vrålläsande. Fnissfrust och hjärteknip! En historia - nej flera! - som berör.

Vi får möta en hel hord av personligheter (och däri ligger min enda kritik, de är så många, det tar flera rader i de olika kapitlen innan jag minns att justja, Michelle det är ju... eller Nicola det är ju...).

Jackson Brodie, före detta polis, nu privatdetektiv åtar sig fall efter fall som alla verkar handla om döttrar som försvunnit och fäder eller systrar som letar. Personbeskrivningarna (trots ovanstående stycke) är lysande, med inskjutna tankestick och både dialog och inre liv som får en att förstå och känna. Ganska enkla personligheter (den frånskilda polisen, den slampiga vs den pryda systern, kattanten, den förnumstiga dottern) men de är tecknade med finess.

Läsaren får först möta fallen, som utspelar sig 1970, 1994 och 1979. Ett försvinnande av en liten flicka, en mördad tonåring och ett äktenskapligt drama. Och sedan varvas nutid med lite dåtid. Känslor, händelser och ett bra språk. Läs!

Håll om ryggen

På pendeltåget utvecklas en egen liten värld: en komprimerad verklighet där de sociala spelreglerna är viktigare än annars. Viktigare eftersom man delar luften och det lilla utrymmet med främlingar. Inte alla förstår dessa regler, men de höga mobilsamtalen, öldrickandet och knuffarna hör ändå till ovanligheterna. Och när det händer står man ut med det, som en del av spelet. En vanlig färd ser jag inte dem som sitter bredvid, tjuvkikandet som sker sker diskret. Ganska sen fredagkväll sätts spelets regler ur funktion. Jag har hörlurarna på, men kan inte undgå (luften andas vi inte bara gemensamt, våra ljudvågor är dessutom korta, korta) att höra flickan gräla med sitt ex i telefonen samtidigt som hennes pojkvän håller henne i handen och stirrar tomt ut i luften.

"Det borde du tänkt på innan du var otrogen."

Repliken skär genom luften. Det vanliga sorlet dämpas en aning. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Hon är så outsägligt vacker, pojken hon håller i handen ser snabbt åt hennes håll, sedan rakt fram igen. Hans ögonfransar är långa, hon biter på en nagel. Jag undrar om de kommer gräla när hon lagt på och de stigit av tåget.

En eftermiddag på väg hem. Tidigare än vanligt, men tåget är inte mitt på dan-tomt, hemfärdsrushen har nästan börjat. Försjunken i min bok, musik i öronen.

"Vi har tiggare ombord. Uppmuntra dem inte. Vi är alltså fullt medveten om att vi har tiggare ombord."

Speakerrösten skär genom den komprimerade luften i samma ögonblick som mannen från öst (det är alltid någon från öst, kanske Bulgarien eller Albanien, egentligen vet jag ju inte) lägger den laminerade lappen på de få sätena som är lediga. Jag är fattig. Jag har en ung son, han har LEUKEMI. Jag behöver pengar. Det är meddelandet på lappen, igen och igen samma meddelande. Och jag tänker att någonstans finns det en man från öst som har en ung som med leukemi som behöver hjälp. Men hur ska jag veta om det är denna mannen?

När han samlar in lapparna tittar jag bort, jag upprätthåller de sociala strukturerna, låter dem inte rubbas. Samtidigt som jag vet att det inte spelar någon roll om sonen med leukemi är fiktiv eller reell: lapparna tyder på att något är fel. Jag borde inte bry mig om vad. Men likt förbannat ser jag bort, må det vara från den snygga tjejen som grälar i mobilen, mannen med lapparna eller den överförfriskade chefspersonen som på ett allt för intimt sätt skojar? pratar? närmar sig? de allt för unga tjejerna. När de går av först drar jag en suck av lättnad.

Pytt i panna

Det har varit lite si och så med läsandet på sista tiden. Med kulturandet över huvud taget, faktiskt. För mycket avtackningar, vindrickingstillfällen, mingelsammankomster och diskussionsklubbar för att hinna med så mycket sådant som bäst görs alena. Eller i alla fall i tysthet. Det myckna nattsuddandet har till och med lett till att jag varit för trött för att läsa på tåget. Då, mina vänner, har det gått långt.

Lite har dock hunnits med:

Tidningshögen har växt, och tre nya bekantskaper har fått fraternisera med de andra. Två tidningar med - skenbart - samma tema: miljö. Den ena EcoQueen slängde jag i avsky ifrån mig efter en snabb bläddringsejour. Urk. Same same. Inget behöver ändras, köp den här oljan till armbågarna i stället, bla bla bla. Svindyra kläder bättre än billiga. Vintage bla bla. Vänder sig uppenbart till dem som hakat på det där med miljön för att det är trendigt. Rätt i tiden. Nå, jag kanske borde ge dem the benefit of a doubt, det var ju trots allt första numret.

Mer genomtänkt, mer djuplodande, snyggare och mer tilltalande på alla sätt visade sig Camino vara. Spring och köp! Smarta artiklar, råd lätta att ta till sig.

Tredje nykomlingen i tidningshögen är - ni gissade det - ALT, Atlas Litterära tillägg. Intervjuer - samtal - som sträcker sig sida upp och sida ner. Om skrivande! Om livet! Gusto. Den här läser jag från pärm till pärm, och sprättar varsamt. Inte färdigläst ännu, jag håller hårt!

Filter nummer två har kommit, men ligger faktiskt helt obläddrad i högen. Ska åtgärdas snarast.

Bokfronten då? Efter the Road har jag gjort några nedslag. Påbörjat och ratat. Långsamt sugande som tappat smak. Reglerna slukades i en sittning, efter jag överkommit det initiala motståndet. Motstånd fanns, finns, kvar, men den får förbli obloggad några dagar till. I morgon ska den diskuteras på lovely bokcirkel (eller är det en läsecirkel, hur var det nu igen?).

Och så. Till sist. Som det har längtats. Och tjatats om. Och drömts om. Och nu: njutits av. Jag ÄR en sån enkel själ. För jag VISSTE ju att jag skulle älska, älska, Människohamn. Den var inte bara exakt så bra som jag visste att den skulle vara, den var till och med lite bättre. Inte hoppa högt-skrämslig, men fin fin fin och smygande. Som jag gillar. Enda klaget kanske: varför, varför fick inte de Smiths-citerande pojkarna större utrymme? Jag skulle kunna läst bara om dem (fast nej! Jag vill inte missa Simon, eller Anders, eller Maja eller någon av de andra. Skärgårdsborna!) Men pojkarna var ju så fina. Och jag känner mig så enkel.

Musik just nu: Jason Mraz, Mika och Regina Spector. Jag ombyter mig inte så ofta. Snart ska jag gå på Kent och Thåström, så lyssna in mig på lite sentida Kent måste göras. Annars är min lyssning i stå. Anna Ternheim idag, alltid fin. Damien Rice, stackarn har reducerats till bara Eskimo. Och den känns ju inte så tidsenlig just nu, men efter samtal om snöänglar idag fick den en plats på pendeltåget. Jag borde ta tag i lite Marilyn Manson igen. När min iPod dog dog även den genren som jag döpt till "musik att gå jävligt snabbt till". I bilen spelade RockKlassiker Guns n´Roses både till och från tåget. Vilket sammanträffande. Jag blev nittiotalsnostalgisk och ville genast lyssna på REM och Right Said Fred och Counting Crows och sitta i mörker och dricka whiskey med M. Nej, jag har nog inte ombytit mig sedan 1994, när jag tänker efter. Åh, Människohamn gav så klart massor av Morrissey, i alla former, men det är ju också ett alltid, som inte behöver bebloggas.

Teveserier för närvarande: Såg första avsnitten av Californication igår. Fnissfrustade, men håller det i längden? Tveksamt. Battlestar Gallactica ska nu ta ännu en sjukt lång paus. Precis när de började hitta tillbaka till nerven. Synd på en så bra teveserie, men jag önskar lite att de skulle hitta hem, already. Så vi slipper vänta.

Aktiviteter som inte inbegriper vin eller någon slags kultur: slå med lie. Klart underskattad motionsform. Jobbigt, man blir solbränd och trädgården förvandlas från hippiehår till något mer hanterbart. Dessutom är det meditativt och faktiskt rätt kul. Lie alltså, jag spår dess återkomst. Vi hittade ett gammalt träskaft i ladan, och ett nytt blad inskaffades. Dessutom klipper jag hela megatomten (den pyttedel av megatomten som över huvud taget klipps, ska det vara) med en handdragen gräsklippare. Jag tänker fantastiskt bra i sällskap av gräsklipp. Tomaterna har i år fått sig ett eget land. De kom i jorden för några dagar sedan och ser ut att ta sig fint. Eventuellt hann de - även i år - bli lite för långa och gängliga. Få se om de bär frukt. Potatisen däremot, lär visserligen inte bli färdig till midsommar, men my god, fantastiska små välartade, knubbiga plantor i snörräta rader. Förra årets masspsykos är glömd.

Ja hej. Det var min horisont, tror jag. Questions, comments? Ni vet var ni gört.

The more you ignore me the closer I get, you´re wasting your time.

Det var ju inte meningen att nedanstående skräppost skulle bli liggande så länge, som det sista avtrycket av mig i det så kallade cyber space, men just nu är det helt andra saker än sånt det borde bloggas om som seglar upp och tar min tid. Leva! Det är ju inte så dumt, det där egenligen, att leva?

Hörni, vi hörs snart igen. Kanske innan veckan är slut. Till dess kan ni fundera på den där indianstammen som hittats i djungeln. De saknar säkert inte heller mina bloggposter.

Who´ll bite you?

Jag har minst fem epostadresser som jag använder: bloggens, den privata, jobbets, Djurens Rätts och så min skräpmail. Skräpmailen går jag extremt sällan in på, men idag gjorde jag det (det kan ju ha kommit något intressant). Bara massa junk och så min prenumerationer (de oviktiga. Dagens Arena får tex komma till jobbet).

I dagens skörd:

- Sex and the city news letter
- James Marsters updates


Jodå, nittiotalet lever och frodas i min mailbox. Underbart. Och genast måste jag gå in på Facebook och kolla om James har någon fansida. Såklart! Inte bara en utan drygt 40. Med namn som:

- Jhonny Depp and James Marsters are sexy even if they are in their 40s
- I would cheat on my boyfriend with James Marsters
- James Marsters Is My Master Now...AND I'M HIS BITCH!
- James Marsters is the HOTTEST vampire of all time!!!!!!
- Spike can bite me ANYTIME
- Time And Space Are Infinite, Ergo We Will All Sleep With James Marsters

Och så några antisidor:
- David Boreanaz (Angel/Booth) is HOTTER than James Marsters (Spike)
- I don't fancy James Marsters
- Spike from Buffy is hot, but in real life, James Marsters is kind of a wuss

Jo jag vet, sexistiskt så det förslår, men jag kan med detta säga att: den 14 juni är det inte bara Dolly som sjunger. Då är det även Once more with feeling-singalong hos min polare J. Yay!

Boklördag, fönstertvätt, väder: Kära dagbok III

Alla är förstås ute idag i det helt fantastiska vädret. Det gör ni rätt i. Jag är besatt av väder, har jag märkt: för mycket väder, för lite, avsaknaden av, variationen. Jag ska inte gå ut i solen idag. Kan inte. måste tvätta fönster. Nu ångrar jag naturligtvis att jag inte gjorde det en mulen dag. En tidning kommer hit i morgon för att göra inredningsreportage, och då kan man inte ha fågelbajs på fönstren. Inte jag i alla fall, det finns säkert de som skulle argumentera för att det är bohochic, eller något. Själv tycker jag det är ganska äckligt, oavsett om det blir förevigat för hela svenska folket eller inte.

Jaja, det jag egentligen ville säga: om ni inte redan har, spring bums iväg och köp DN och läs om John Ajvide Lindqvists nya. Det har sagts förut och tål att sägas igen: en bok om gengångare som citerar Morrissey - har det någonsin skrivits en bok direkt till mig så är det denna. Jag hänger på boklådelåset på tisdag när den kommer ut.

Åh, missa inte heller artikeln om Haruki Murakami. Ännu ett Twin Peaks-fan. Jag är inte förvånad.

Nå: gamla strumpbyxor, diskmedel, ljummet vatten och tidningspapper väntar. Fåfängans pris, minsann.

Kära dagbok II

Senaste gången jag var på koncert var Manu Chao. Då hade jag stegräknaren på och dansade 19 000 steg. Nick Cave igår var inte lika mycket hopp och skutt: där jag stod (allra längst fram, på kanten) satt en tjej på golvet och läste en bok, samtidigt som hon vickade lite på foten. Längst bak var det också någon som satt ner, såg jag. Koncerter är ju annars bäst om de renderar i svett och blåmärken. Men trots Nickes nya glada stil var det en lugn-lugn tillställning. Bäst var extranumren: Into my arms är vackraste låten.

Trevligast var drinkarna på Rival efteråt: min livs första Old fashion var perfekt enligt experten. I morse sov vi (på hotell, hur konstigt var inte det, vakna inne i Stockholm?) tonårslänge och åt hotellfrukost i vad som kändes som timmar. Nu: Battlestar Galactica.

Världens stoltaste

Ok.

Så.

Jag har haft min kanske minst produktiva dag - ever. Har faktiskt inte gjort någonting på hela dagen. Slog mitt rekord på Quadra Pop på mobilen, men det räknas inte ens. Vankat lite har jag gjort. Suttit i gräset och stirrat rakt framför mig.

På andra ställen i Sverige har det jobbats mer. I Småland har lillasyster varit extremt produktiv: jag är från och med idag världens stoltaste moster, till Lilla O.

Iiiiii. Jag går inte igång på barn, per automatik. Men hajja! Iiiiii!

"För sakens skull", "det är en principsak" och "rätt ska vara rätt" är tre av mina värsta. Brrr. No-no.

Men så: Vår dn-prenumeration höll på att gå ut, då ringde det en trevlig ung man och undrade om jag ville fortsätta prenumerera, till halva priset. Naturligtvis. När så fakuran för den nya perioden kom hade de inte alls dragit bort halva kostnaden, min man ringde och undrade varför.
- Ni har redan fått en sådan rabatt en gång, blev svaret. Då kan ni inte få det igen.
- Men ni lovade, sa min man.

Hårdnackat vägrade de oss tidningen (ja, om vi inte betalade vad de tyckte naturligtvis).

- Nu har vi ingen tidning, sa min man när han lagt på. Rätt ska vara rätt, det är en principsak.
- Men, men, men?
- De ringer nog snart och erbjuder oss den för halva priset.
- Tror du?

Så kom den bistra dag när tidningen inte fanns i lådan på morgonen. Det var en lördag dessutom, vilket gjorde saknaden och tomrummet i det närmaste gigantiskt. Den fluffiga sojalatten och den smarriga tartexmackan i sängen förlorade lite mening och innehåll. Den färskpressade josen smakade unket. Att det var helg föreföll bortkastat.

Tre helger har vi varit utan tidning. Veckorna klarar vi med nöd och näppe (alla tidningar på jobbet), men helgerna! Det är öken. Det känns som att rätt inte är rätt utan helfel. Jag kände mig inte som en vinnare.

Så nyss. Då ringde de. Och erbjöd tidningen för halva priset. Hurra! Och rätt är, tydligen, rätt.

Kära dagbok. Banalitetens skugga faller, det är vår - sommar igår, vår igen idag - och jag önskar jag vore Ronja som skriker i vitsippebacken. Jag är inte det: jag sitter fast på ett kontor. Med nedfällda presienner, ty utanför strålar solen, rakt mot skärmen där kolumner och slutsatser formas.

Banaliteten? Ja, är inte våren banalitetens tid. Rosévinsfläckar och vintervita ben. Viljor. Känslor. Gräsklippsdoft och asfalt ännu inte het.

Ibland är det den som viskar som hörs bäst

Nej, att skrika högst och smeta mest är sällan en bra varaint om man ska vara trovärdig. Fjärilen från Tibet var för mycket på alla plan för att fungera. Dessutom innehöll den allt för många exempel av riktigt dåligt språk för att jag skulle kunna låta det passera. Synd, jag hade - som jag skrev nedan - verkligen velat gilla den.

Fjärilen får fladdra vidare i sin köttsmälta existens: bye bye. In vandrar i stället en man och hans son. Apokalypsen har varit, och passerat för några år sedan. Vad som hänt, eller exakt när, får vi inte veta. Allt som är kvar är ödslighet, tomhet. Falnande aska och en och annan människa. Good guys eller bad guys? Det vet man inte. Det enda jag vet är att Cormac McCarthys The Road är allt som behövs. Avskalat, nästan sakralt slår texten ner i ögonblicket. Små korta stycken avbrutna av fantastiska dialoger mellan mannen och pojken. Det var länge sedan jag - den kvällströttaste - låg vaken halva natten och vrålläste. Vaknade tidigt i morse och läste ut. Inga skarpa toner, inget överdrivet äckel och ändå: detta är bland det otäckaste och vackraste jag någonsin läst.

Porträttet av pojken får hjärtat att brista. Jag skrattar högt åt vissa av dialogerna, och hjärtekniper med tårarna i ögonen åt andra. Jag vill hålla om den magra lilla kroppen, jag vill göra honom varm och trygg. Jag vill stryka mannen över kinden, stryka bort hans sorg och säga: allt blir bra. Det är bara det att jag har svårt att dro det själv när jag läser. Den är tröstlös, avgrundsdjup.

Sällan har verklighet och fiktion skilt sig så åt: denna, årets varmaste och vackraste helg, är jag tvungen att värma mig under filtar för jag lever mig så in.

Två saker har dessa böcker gemensamt: de skildrar undergången. Och de innehåller äpplen.

Miranda I miss you

Jo, trots det idoga sugandet tog den slut, No one belongs here more than you. På pendeltåget bara halvvägs hemma var det över. Buhu. Tack och lov att man får läsa böcker så många gånger man vill. Jag läser nästan aldrig om, men jag kan tänka mig att börja. Miranda var perfekt ända in i slutet. Jag älskar hennes karaktärer. Åh så ljuvliga de är. Läs!

Jag skrev ju igår att jag sticker emellan. På ett högst orättfärdigt sätt läser jag C J Håkanssons Fjärilen från Tibet, men jag vet just inte om jag tycker den håller. Och det grämer mig för jag vill ju så förtvivlat gärna gilla. Svensk skräck! Framsidan är hittills det enda som är riktigt otäckt, fast det ligger under ytan och jag väntar på att det ska spricka fram. Jag hoppas det gör det. Feberyrseln som den verkar vara skriven i når inte hela vägen fram, och jag hänger ideligen upp mig. Det är så många språkliga fel att jag blir galen. "Flertalet" är inte synonymt med "flera" det betyder "de flesta". Författaren har dessutom en ovana att vilja gnugga in andemeningen: En karaktär är inte bara hungrig, då är hon dessutom (i samma stycke) utsvulten och magen är som ett hål. Lita på dina läsare CJ, vi fattar!

Nå, för att försöka ge en rättvis bild av boken ska jag läsa ut den och försöka att inte jämföra CJ med Miranda. För sällan har två böcker så skiljt sig från varandra.

Good for you, potato

Alltså jag måste ju bara få instämma i kören. Eller kören kanske har tystnat? Missade jag kören? Jamen då får det väl bli en liten privat hyllning då.

Miranda July. Jag tycker vi slår fast en gång för alla: Jag älskar Miranda July. Miranda, if you read this: (maybe you google your name and decide you want to know what the swedes think) Miranda, I love you.

Novellsamlingen No one belongs here more than you är helt fantastiskt bra (och obs, den finns på svenska, och som ljudbok. "I made this for truck drivers and the blind, but you might enjoy it too. I tried to read it in a way that would make it impossible for you to not get me." Jag läser så långsamt jag förmår, sticker emellan och längtar mera. Idag, på tåget (jag älskar att pendla lika mycket som jag älskar Miranda, eftersom jag får läsa Miranda när jag pendlar. Jag kanske kommer läsa Miranda varje dag i resten av mitt liv) läste jag Mon Plasir och grät lite, skrattade högt och njöt. Miranda, sa jag det? är fantastisk. Jag vill flytta in granne med Miranda. Jag vill vara henne nära. Jag vill att hon ska skapa saker jag kan ta del av. Jag kan flytta in hos henne och tvätta och städa och laga mat och gå ut med hunden och fixa och dona och... bara hon får skapa saker i fred. Om Miranda var en klänning (kanske en gul, lite urtvättad med fantastisk, lätt passform) så hade jag haft den på mig varje dag.

Novellsamligen kommer jag ge till alla jag känner i julklapp. Så, nu vet ni det. Men vänta för all del inte med att köpa den: ty ni kommer, liksom jag, att vilja läsa i den varje dag, och då kan det vara bra med två exemplar.

Jag vill aldrig att Mirandasamlingen ska ta slut. Jag VILL att den tar slut så att jag får börja om. Mirandas karaktärer är som gamla vänner efter tre rader. Mirandas noveller är som snutteflitar, som klappar på axeln, som en spark i baken, som en kör som ropar bra saker, som allt det bra med spunnet socker - karuseller, känslan - men utan det dåliga - ja, själva sockret då, som en vitsippeäng, som den hemlöse mannen på gatan som alltid ler, som den raggiga hunden, som smultron man plockat själv, som finaste disktrasan, som...

Miranda, I love you.

Lite om känslan efter Djurens Rätts riksstämma

Hela helgen har jag varit på Djurens Rätts riksstämma, i vackra Norrköping på fantastiska Arbetets Museum. Fyra dagar av debatter, skratt, allvar, lite gråt (när 83-åriga Åke Espegren från Åsele fick ett hedersomnämnande: om hela Sverige hade varit lika medlemstätt hade vi haft 160 000 medlemmar. I dagsläget har vi 36 000. vi har alltså något att lära. Nå, när Åke höll sitt tacktal grät jag en skvätt. Jag klarar inte ceremonier) men framförallt urbra diskussioner om allt från hur vi ska stärka den lokala verksamheten, via köttskatt och demokratiprocesser, till effektivisering, jakt, tidningen Djurens Rätt, djurförsök och veganism.

Jag känner mig, milt uttryckt, lite tom. På det där lyckliga sättet när det faktiskt varit riktigt bra. Alla mina inlägg i talarstolen gick vägen (trots att jag drömt om hur det skulle bli. Varannan natt i två veckor har allt gått utmärkt; stående ovationer och jag har hittat de mest lysande formuleringar. Varannan natt har jag i stället stammat, fumlat, glömt orden, glömt kläderna, och publiken har varit fientlig. Tack och lov var sanningen närmare det förstnämnda.). Dessutom är ett evigt rännande till talarstolen utmärkt motion: fyra dagars trappmaskin, upp och ner för de fem stegen. Ni ser, folkrörelser är bra till mycket.

Igår när jag kom hem la jag mig på soffan oförmögen att formulera en enda ståndpunkt till. Tvärtom, nu ville jag bara bli matad med lugn och lättsamheter. Det fick bli Once, en Irländsk film, en kärlekshistoria med heeeelt fantastisk musik. Jag hade hoppats på att få böla lite, men den var mer mealnkolisk än sorglig. Väldigt fin. Obs! Innehåller inte Meg Ryan, inte ens nästan. Toppen.

Utanför kvittrar fåglarna, jag ska gå ut på tomten en stund tror jag. Titta på alla gullvivor, vitsippor, förgätmigej, körsbärsblom och björklöv som materialiserats medan jag varit borta.