17 december 2007

Bokslut

Året är inte än till ända. Jag är dock på väg bort: i morgon lyfter planet som tar mig och mannen till Nairobi. Efter några dagar där åker vi - i grupp med andra - in i Uganda. Därifrån till Rwanda och bergsgorillor. En dröm, som - hoppas, hoppas, man kan inte vara säker, det är vilda djur de kan vara osynliga - går i uppfyllelse. En timme med de mäktigaste djuren. Efter fyra dagar tillbaka in i Kenya - Nairobi igen, sedan Arusha och Masai Mara. Ännu mera djur, men ännu inte slut. Från Masai Mara vidare in i Tanzania och Serengeti, sedan Ngorogorokratern. Därefter lång bilfärd genom landet, till storstad; Dar es Salaam. Förja över till Zanzibar för några dagars kontemplation innan det är dags att åka hem.

Varje enskild plats på resan osar av mystik, spänning och fantastiskt skådespeleri. Människor och andra djur. Sova under stjärnorna, höra elefanter trumpeta och lejon ryta. Jag är bortskämd och tacksam. Ödmjuk och förväntansfull. Om en dryg månad tillbaka - här. Till dess: God Jul, må 2008 fylla er med tacksamheet och spänning, kärlek och underbara stunder!

/Jessica

14 december 2007

Stars Hollow på svenska, socker och Twin Peaks

Jag glömde att det var lucia igår. När jag kom till jobbet var alla kollegorna i foajén, och min första tanke var: "Ånej, jobbigt. Brandövning." Men det var det inte - det var jag som missat tåget. För att kompensera bestämde vi oss för att julmysa hemma. Först svängde vi inom elgiganten för att köpa reseadapter, och där fanns bästa julklappen: Twin Peaks-boxen. Äntligen! Lite lyckligare (jag har aldrig hävdat att man inte kan konsumera sig till lycka, bara att det inte är ett säkert, eller enda, sättet) åkte vi hemåt.

Väl hemma var det så dags att inhandla julmysattriraljer: clementiner, choklad, tomtegröt, glögg. Vilken tur att vi beslutade oss att svänga inom "centrum" ty hela storgatan var avstängd, marschallerna lyste, barn sjöng. Lions sålde kulkärvar, en skolklass sålde glögg och pepparkakor. Och från skyn dansade stjärnor, den smältbara varianten. Kort sagt: Järna hade förvandlats till Stars Hollow!

Eftersom jag - dessutom, gårdagen har ju fantasiskimmer - på förmiddagen hade blivit stajlad* av en riktig stylist* för en fotografering så var jag snyggaste någonsin: fint hår, fint rouge, fint allting. Sen att jag hamnade i sockercoma och somnade innan första avsnittet av Twin Peaks, ett avsnitt jag kan varenda vändning och replik av, var slut, det är en annan historia.

/Jessica

*Stylad? Stajlist?

04 december 2007

Bröd och böcker, ett tydligt samband

Jag läser inga böcker, för närvarande. En obegriplig trötthet har lagt band på allt. Läser jag en sida vaknar jag när boken trillar ner på golvet. På morgonen är det bara tidningen som får utrymme på tåget - och på tåget hem lite musik, ingen bok. Allt det startrapporterats om de senaste veckorna ligger fortfarande påbörjat men outläst. En del bara en liten bit in (Fågeln som vrider upp världen) en del bara ett par sidor kvar (Tärningsspelaren). En del har jag nu passerat halva (Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent och Fantomerna). En del samlar damm (Allt) och en del bläddras det bara i med ambitionen att snart så (East Africa). Jag orkar inte. Och jag gör inget annat heller vad det verkar. går på tomgång, halvfart, sirapstempo. Trött, trött, trött.

Julpyntade lite i helgen. Hade dessutom blixtrande huvudvärk och låg mest och kved i sängen med lampan släkt och öronproppar instoppade, men lite pynt orkade jag. Det blev fint, trots att vi är bortresta över jul och nyår och nästan hela januari så känns det bra, lite tradition. Några stjärnor, ett dussin pumlor i en röd skål. Levande ljus. Lusse-teet jag skrev om, som en del av julpyntet. Men var är orken? Stämningen är här, men orken att läsa, framförallt, men också orken att till exempel träna. Nu är det mörkt igen, halv fyra. Och jag har inte varit utanför dörren, förutom för att hämta tidningen och posten. Jag behöver kanske den där solen. Men jag brukar aldrig lida av mörker och kyla. Det brukar vara vårsolen som gör mig grinig, trött och avslöjad. Inte i år.

Nå, allt är ju förberett. Vaccinen tagna (ajje vad många sprutor) malariaprofylaxen och ducoralen väntar på att bli hämtade. Alcogel och myggnät ligger framme, jämte vandringskängor, badkläder, saronger och kläder i ljus bomull. Solglasögon. Kameran är välprovad, och älskad. Endast ett par bra brallor behöver införskaffas, slitstarka, lättorkade, ljusa. Det ska jag försöka ta hand om i veckan som kommer.

Och märkligast av allt - jag har ännu inte valt reselektyr. Det är kritiskt, ty en månad borta. Sannolikt inte mycket lästid, och vi vill inte släpa på för mycket (vår ambition är att bara ha med en stor ryggsäck). Men sammtidigt: o ve och fasa att vara strandad i främmande land utan någonstans att fly. Fiktion är så viktigt, även mitt i äventyret. För lugna, för ge substans, distans. Det är inte målet med resan denna gången (mången italiensk fiskeby har missats ty tiden bedrevs med näsan i bok) men vara utan? Skulle inte tro det. Så, jag tänker mig fyra tämligen tunna framför två tämligen tjocka (då mindre beroende av samma stämning hela tiden). Kanske både Marisha Pessls Special topics in calamity physics och Joe Hill A heart shaped box hade varit perfekta - men de är båda två synnerligen tjocka. Jag har många att välja bland, och nota bene: jag väljer ju inte ensam denna gången. Vi delar på vår lektyr.

Tills orken återvänder (och det är jag förvisad om att den gör, cirka den 19 december, då vi landar) bakar jag bröd och läser bloggar. De här saffransskorporna - fast med ägget bytt mot No Egg så klart - bakade jag i fredags (som tänkt glöggmyspresent. Nämnda huvudvärk tvingade mig stanna hemma, stor misär). De här fina baguetterna bakade jag i söndags, och de blev verkligen precis så där fina och goda. Inte visste jag att jag kunde! Dinkelbrödet som bakades förra veckan har vi skivat och frysit in. Godaste rostbrödet! Ett danskt rågbröd från Sattva gjorde vi också i söndags, recept i Brödälskaren (där fanns även dinkelbrödet). Det danska rågbrödet kom dock på skam av de andra bröden: Krångligt (framförallt utan maskin) och ganska tamt. Att brödbakande var lika avslappnande och tillfredsställande som att läsa böcker, klappa katter eller gå skogspromenader har jag hört, men inte vetat. Nu vet jag!

Inspirerad av detta ska jag varken baka eller äta smörgås (det sista är jag mindre intresserad av, faktiskt) utan ge mig i kast med någon av de olästa. Tror det får bli Det är vår bestämda... för den är fortfarande lika fin. Svår, men vacker. Precis som det mesta man gillar, inte sant. Lättköpt är inget kul, jmfr färdigskivat bröd.

/Jessica

03 december 2007

"Ibland – ofta – är jag övertygad om att hela världen håller på att förvandlas till High Chaparall och att jag är den ende som förbannats med oförmågan att inte se."

Läser ni Jonas Thentes blogg? Inte? Ni borde!

/Jessica

27 november 2007

Snöbollseffekt och årets enda julklappar!

Vanligtvis är det jag som gör beställningarna på Adlibris. Min man läser böcker, men köper dem sällan JAg desto oftare. Sedan min lilla överenskommelse med mig själv att inte köpa en enda bok förrän jag läst etthundra av mina olästa har jag övertalat A att köpa mig en. Tills igår då jag på Akademibokhandeln stod med stjärnögon och plockade. Och idag när jag fortfarande har känslan från igår i fingertopparna. Men denna gången gjorde vi adlibrisbeställningen tillsammans. Därför ser den lite annorlunda ut än vanligen. De två översta är mina*, de därefeter hans. De följande våra. Visst är det bra?

PESSL, MARISHA:SPECIAL TOPICS IN CALAMITY PHYSICS
HILL, JOE:HEART-SHAPED BOX
KEHLMANN, DANIEL:VÄRLDENS MÅTT
MONTEFIORE, SIMON SEBAG:DEN UNGE STALIN
THÅSTRÖM, JOAKIM:THÅSTRÖM TXTR : 1977-2007
BERANBAUM, ROSE LEVY:BREAD BIBLE
MOSKOWITZ, ISA CHAN:VEGAN CUPCAKES TAKE OVER THE WORLD
KLEIN, NAOMI:CHOCKDOKTRINEN
LYNAS, MARK:OVÄDER
LÖVIN, ISABELLA:TYST HAV : JAKTEN PÅ DEN SISTA MATFISKEN

*naturligtvis är det inte i ägandets bemärkelse mina-hans-våra, bara i beställningsögonblicket. Alla böcker i bokhyllan är väl... eh nä, de flesta är nog mina. Äsch, jag hoppas de aldrig någonsin ska behöva bli uppdelade, våra böcker.

/Jessica

Det enklaste brödet

Jag hade helt glömt hur otroligt tillfedsställande det är att baka ett bra bröd. Jag har kört på två samma recept i minst tio år - ett sconesrecept från min hemkunskapsbok (!) och ett "Gurus oknådade" som jag fick sommaren 1996. Ett tag bakade jag Gurus flera gånger i veckan men i lägenheten funkade det av någon anledning inte. Brödet blev alltid platt och styvt och ganska äckligt. Måste bero på att jag inte trivdes, eller något. Idag steg jag i alla fall upp tidigt med ambitionen: baka bröd. Hade inte riktigt bestämt vilket av alla de goda i min nya brödbok jag skulle välja. Alla verkade så krångliga, och jag ville bara ha ett enkelt, gott rustikt bröd. Så jag provade Gurus, trots alla misslyckade gånger jag bakat det. Men i stället för att låta det vara oknådat - vilket jag till nu tyckt varit den främsta poängen - så knådade jag det länge och väl, och sista gången lät jag det jäsa i min nya fina jäskorg från Saltå Kvarn. Detta medföljde att jag inte gräddade i en form, vilket jag brukar. Eller brukade, kanske jag ska säga. Brödet blev fantastiskt! Nästa gång ska jag ta i mindre honung och kanske salta lite på toppen, men för övrigt göra precis som idag:

Gurus (o-)knådade
8 dl mjöl
1/2 pkt jäst
4 dl lillfingervarmt vatten
1 msk salt
1 klick honung
rosmarin eler anis och fänkål, en nypa eller två
linfrön, kanske två matskedar

1. Smula jästen
2. Häll i hälften av vattnet och honung. Rör till allt löst sig.
3. Häll i resten av vattnet.
4. Häll i kryddor, salt, linförn och hälften av mjölet. Rör om.
5. Häll i resten av mjölet, rör om.
6. Lägg över bakduk. Jäs i 1 och 1/2 timme.
7. Häll ut på mjölat bakbord. Knåda ordentligt, häll på så mycket mjöl som behövs för att göra degen hanterlig. Häll degen i en jäskorg (eller vad du vill/brukar använda). Jäs i 1/2 timme.
8. Sätt in en långpana längst ner i ugnen. Sätt ugnen på 275 grader. Pensla brödet med vatten. Slå en kopp vatten i långpannan och sätt in brödet. Sänk till 250 grader.
9. Efter 15 minuter, sänk till 150 grader, grädda 45-50 minuter till.

Se där - så enkelt kan det vara.

Framgången inspirerade mig så mycket att jag ändå gav mig på att dels sätta en rågsurdeg och dels baka ett dinkelgrötbröd. Skålen med surdeg står nu i kakelugnens hylla, där det blir varmt när det eldas (vilket jag naturligtvis gör). Den andra, roliga, bubbliga degen står, rinnig och lös - och som sagt bubblande - på en första jäsning. Ska bli intressant att se om dessa projekt kommer fungera. Om de gör det, kommer jag sannolikt prova göra vildjäst av aprikos. Mest för att det verkar så osannolikt krångligt, och jag inte har en aning om vad det ska vara bra för. Men det ska jag snart ta reda på.

/Jessica
Saffranste. Världens godaste. Hittade i Norrköping. Ger mig vällust. Plus att saffran är sånt vackert ord.

/Jessica

26 november 2007

I got the bread but not the butter

Det hela började egentligen i lördags. Eller möjligen förra tisdagen. Jag har i alla fall under en tid haft ett stort sug efter brödbak. Brödbloggarna verkar dock göra allt så krångligt. Vanligt enkelt gott, bröd är det jag är ute efter. Ursprungligt; seg skorpa, ljummet inre. Kanske lite salt på, men inte kryddigt. Ungefär som som det H bjöd på i lördags, till I:s soppa. Det perfekta brödet. Min enda kokbok om just bröd är dock oerhört oinspirerande. Som en hemkunskapsbok difinitivt skriven innan brödet kom in i folks liv på annat sätt än 6 till 8 skivor om dagen.

Så när jag var på väg hem idag och insåg att jag nog hade femtion minuter över så gick jag in i Akademibokhandeln. Bara för att liksom titta efter. Det var länge sedan nu, jag har hållit mig bra sedan jag initierade mitt projekt, läsa hundra av mina olästa innan jag köper en ny bok. Har visserligen övertalat, övertygat A en gång, att köpa mig Water for elephants, men det var av yttersta måste.

Jag hann bara in innan jag såg: Åh den! Och åh, den! Strök med handen, mindes plötsligt att jag ville ha. Gick fram till reseguidehyllan och hittade, åh den! Plockade åt mig ett exemplar av Lonely Planets East Africa, som faktiskt handlar om alla de länder jag åker till om tre veckor: Kenya, Uganda, Rwanda, Tanzania.

Men det var ju en brödbok jag var ute efter! Hittade Brödälskare - En inspirationsbok för hemmabagare av Henrik Francke och den såg ut att vara exakt vad jag letat efter. På väg mot kassan såg jag Klimatsmart. Din guide till en miljövänligare vardag av Mikael Persson, Bodil Sjöström och Per Johnsson. Och eftersom jag har så galet dåligt samvete över nämnda resa (en thailandsresa släpper ut 6 ton koldioxid per resenär. Det är lika mycket som genomsnittssvensken släpper ut på ett år. Min resa är på ett ungefär lika lång. Om vi ska ha ett hållbart samhälle måste alla minska de årliga utsläppen till mellan ett och två ton. Det är inte lite som måste göras, och brödbak är en del, men inte på långa vägar nog) så nappade jag åt mig den också.

Väl i kassan säger biträdet att det var köp fyra betala för tre. Eftersom jag då hade varit inne i affären nästan alla de minutrar jag hade till godo innan tåget gick så var nu goda råd dyra. Men så låg den där. Min enda julklappsönskan (som varit vansinnig att få i julklapp - 740 sidor inbunden bok passar inte på safari): Haruki Murakami Fågeln som vrider upp världen. Tung kasse, lättad plånbok, lätta steg. Jag hann med tåget.

På vägen mot huset svängde vi in på Saltå Kvarn och köpte en tiokilossäck av deras mjöl (det har jag lärt mig av brödbloggarna är ett bra köp) och dessutom deras fantastiskt goda torkade, osvavlade aprikoser, en påse dinkelflingor och en jäskorg. Nu sitter jag med godaste lusse-teet och bläddrar i mina böcker och drömmer om morgondagens brödbak. Lycka.

/Jessica

18 november 2007

Åh, lilla musen som slank ur dödens käftar hade inte lika tur i nattens kranka sken. I morse låg den sönderlekt på vardagsrumsmattan, och katten - hushållstigern - låg förnöjsamt, stolt, en bit bort.

På den här fantastiska sidan lär jag mig att möss inte gillar enris. Dagens pyssel blir att plocka ris att lägga i tygpåsar. Som lavendelkuddar. Förhoppningsvis håller det våra små vänner borta.

17 november 2007

Eh, ja. Granbilden var ju inte i helt rätt läge. Orkar/hinner inte ändra. Det är okej ändå va?

/J

Is There Any Way Out of This Dream?




Jag bara springer runt och GÖR saker nu förtiden, utan tid för reflektion och eftertanke. Fy fabian. När varje dag flåsar mig i nacken, varje vecka sätter in flåset redan på lördag morgon (vaknade sex i morse - tankar, tankar, tankar) då är det för mycket. Av allt. Pallar inte mer, fler... människor. Varje dag i tidningen nya saker som ger mig ångest. Varje dag nya möten, varje dag nya larmrapporter, krig, elände, människor som spolas bort, djur som vansköts, natur som kollapsar. Jag pallar inte. Ta mig härifrån. Nån. Snälla?

Då får man vara glad för det väldigt, väldigt, lilla. Bakom byrån som också är skafferi i köket satt ena musen. Vi drog fram byrån, musen for i backen, lite omtöcknad. Jag fångade den, och tog den till ladan. Där steg den ner på det kalla golvet, såg sig omkring och backade tillbaka i min hand. Där satte den sig. Såg på mig och liksom "Nä, nä". Så jag tog in den igen, tänkte den nog var lite skakig efter fallet, att det var det. Gav den en power bar (som de bevisligen gillar...) och bäddade med lite tidningspapper. Strax därefeter hittade vi den andra i lådan med - surprise suprise - gummisnoddar och korkunderlägg. Den var betydligt kvickare, men jag fångade den också, la hos den andra. En timme senare var den omtöcknade pigg nog för utplacering i ladan. Så söta, pepparkornsögon, nyfiknaste nosen, skäraste tungan. Awwww. Men bajsa inte på mitt knäcke, okej?

Äsch, precis som jag skriver detta traskar katten förbi med en tredje mus i munnen. Levande. Den sprang in under ugnen. Mus-respiten blev kortvarig, och detta är bara i början av vintern. Men vinter är det, bilden är från nu i veckan. Musbilden från idag.

Idag borde jag vara på två olika ställen. Är på tredje.



/Jessica

13 november 2007

Wrong Side Of The Road

Det här med att bo på landet har, sedan flytten för ett knappt år sedan, varit som en dröm. Det romantiserade mitt i spenaten-livet, den röda stugan, trädgård, tystnad och tamburiner. Eller nä, inte tamburiner dårå. Nåt annat på t, säkert. Så för ett tag sedan fick vi in en mus. Inga problem, tyckte jag, så länge katterna inte kommer på att den lilla fyrfotingen finns där. I början var också spåren få. En påse med femhundra färgglada gummiband var det första den gav sig i kast med. Bet en gång i varje gummiband. I alla, I kid you not. Det var ju bara imponerande. Underläggen av kork har den också gett sig på. Lite irriterande att den gnagt lite på alla fyra, i stället för mycket på bara ett. Men inga problem. Fast alla påsar som den bara öppnat? Quinoapaket som läcker, bröd som torkar i sin håliga påse. Och så bajset. Helst på skärbrädorna eller på knäckepaketet, av någon anledning. Lite irriterande. Igår fick vi syn på den - liten, ljusbrun med piggaste pepparkornsögonen. Snabb som tusan, slajdade den in under spisen. Full fart. Nåja, den kommer väl fram igen.

Mer irriterande är att vattenpumpen pajat. I söndags var den döende, igår dog den. Vilket betyder avsevärt meck för att sköta basala hygienåtgärder. Idag fick jag gå på möte på riksdagen i hår som var på modet på SpyBar 2004, minus de dyra produkterna. "Hehe, mössväder, vad gör man?" förskte jag. Lurade ingen.

Vinterdäcken är äntligen på, men nu är veden snart slut. Vi äger förvisso en liten miniatyrskog, men inten motorsåg. Och gubben vi köper ved av hade lånat ut släpet. Så lyssna till sprakandet, känn värmen. Kan vara sista på ett tag.

Men i alla fall. I morse var jag tidig in till stan, fick traska tröstlöst gråslask till tårna var blå och mascaran hängde på kinderna. Fixa fejset till mötet. Sedan möta kära vännen traska vidare i gråslask. På demonstration framåt eftermiddagen, snålblåst och spikregn. Dock värme från fellow aktivister. Och så in på fina haket beställa te med rom i, värme innifrån, sprids utåt. Senare: hemväg, genom granskogen. Plötsligt titta ut: gnistrande vinterlandskap, stjärnklar vinterkväll. Alla träden täckta av tjockt lager, världen vit och ljudlös.

Nu: gnistrande kylsnö ute, sprakande värmebrasa inne. Vad gör det om pumpen pajar och ett besök i köket? Hundra gånger hellre än smutsvinter i stan.

/Jessica

12 november 2007

Jag försökte mig ju på något nytt igår: ta det lugnt, slappa, softa, kalla det vad du vill. Jag har hört att det inte är så ovanligt, att det finns de som gör det regelbundet. Under pågående process var det helt okej, men sen. När hjärnan fick fritt spelrum igen, då brakade det lös. Alla viktiga grejer jag borde tänkt, sagt och gjort igår komprimerades ihop till en boll med sprängkraft att hålla mig vaken i natt. Så nu känner jag mig allmänt låg, trött och fortfarande ganska sunkig. Kommer inte göra om det, microslappning blir megastress.

/Jessica

11 november 2007

Helsinki Mood

Jamen jo. Naturligtvis borde jag klätt på mig långkalsonger under byxorna och satt på mig snörkängorna och tagit ryggsäck packad med apelsinklyftor, varm choklad, kamera och gått ut i snön. Världen - min lilla, lilla värld som jag ser genom sovrumsfönstret - är ett julkort. Snötyngda grenar, softat gråmulet. Vem vet hur länge vi får uppleva en första snö överhuvudtaget. Den första är snart även den sista och det skär med stålvässad kniv rakt in i mörkaste delen av grubbelhjärnan. Så, jo, jaja, javisst. Men jag ville inte. Fortfarande iförd pyjamasbyxorna och håret Lilla My-uppsatt ligger jag och katterna i sängen och njuter söndag. Ty igår var intensivlördag. Möteslördag hela dagen och kalaslördag ända till i morse. Så jag njuter söndag, njuter DN och Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så är det för sent får vänta (för vill inte missa, eller missförstå, ett endaste ord) till förmån för enklare lektyr. Tärningsspelaren för den bryr jag mig ju inte om. Men vill fortfarande - jo faktiskt - veta hur det går.

Gårdagsnatten bjöd på insiktsfullt vinmys och diskussioner med klokskap och visdom. Och så bara skoj i form av rummelrus och singstarsång och kramar och altantjuvrökning och drinkar av äppeljos, mynta, tequila och iskross.

Katten kurrar, visar magen, säger bry dig inte om alla måsten. Tydligen får jag vara ledig en dag. Ledig från grubblande tankar och framtidsoro. Hon slickar mina tår, loj i kakelugnens värme. Och nu faller mörkret, det vintervita har transformerats till novembergrått och plötsligt är jag glad över att jag inte lyssnade på Luther som sitter på axeln och förnumstigt förmedlar dåligt samvete över min ouppmärksamma pliktkänsla. Äh, säger jag, jag bryr mig om dig nästan alltid annars, låt mig vara. Katten gäspar, tittar på Luther och säger: Där hör du.

Okej. Bara gilla läget. Det gör jag.

/Jessica

09 november 2007

Angel, Angel, Down We Go Together

Jag har negligerat bloggen till förmån för annat. Undrar om jag varit saknad? M.I.A n´all. Har börjat läsa Andreas Malm, Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent. Förutom att det är en så himla viktig bok om vår och planetens överlevnad så är den dessutom väldigt vacker. Bland blåalger och koldioxidnivåer, isar och eoner, världshav och kemiska processer bubblar ett språk som är lekfullt och allvarligt i perfekt kombination. Jag påminns om Mircea Cartarescus Nostalgia när jag läser, trots att inga likheter tycks förekomma. Det är nog något om intensiteten?

Tills jag läst färdigt, och återkommer hit, får ni gå in här.

/Jessica

02 november 2007

Helpdesk på medeltiden

Via Spectatia hittade jag den här. Se där, bokrelaterat fredagsfniss!

/Jessica

31 oktober 2007

Lästips!

Dagens feministiska klokskap står Andres Lokko för. Hans insiktsfulla text i SvD, om Brittney Spears och den patriarkala rockmyten bör läsas. Pronto.

30 oktober 2007

Bend Down the Branches

Det Nya Livet inbegriper en smula trivsamt vansinne. Som till exempel att gå upp klockan fem, och iförd pannlampa och lämpligt vattenavstötande klädsel ge sig ut i skogen. Två dagar på raken har vi orkat - det är väl närmast att betrakta som en vana? Det bästa med att bo på landet är att ha skogen intill knuten. Vi genar genom en kohage så är vi där. Inga elljusspår som stör mörkret, men det är upptrampat. Klockan sex var vi tillbaka inne, dags för kaffe, fruktsallad och knäcke med hommous, tomat och rödlök.

Det trivsamma vansinnets tidiga morgnar leder till att jag - i enlighet med äta-var-fjärde-timmen-metoden - åt lunch strax efter solen gått upp, eller åtminstone halv elva. Halv tre, alltså för en kvart sen, var det så dags igen, och dagens sista mål ska alltså ätas halv sju. Halv sju! Ja, det går väl an när jag är ledig (som idag) men om jag jobbar är jag ju inte ens hemma så dags. Eh. Får börja packa både frukost- och lunchlåda. Kanske dela frukosten i två? Mackan (som jag egentligen inte ens ska äta) efter promenaden och frukten efter morgonmötet kvart över nio. Hm, det betyder lunch kvart över ett. Inte mig emot, men alla möten som börjar ett då? För att inte tala om att dagens sista blir kvart över nio. Nå, det kanske går. Det var så enkelt med soppa-shake-bar (som i powerbar inte drink)-dieten. Skaka-drick-klart. Tog tre sekunder. Inte för att jag inte är glad över att äta igen, även om det bara är på halvfart fortfarande. Måste fundera på det där med tiderna.

Var precis ute och hämtade posten. Solen i ögonen och hästar på avstånd. Landetlivet har egentligen bara en nackdel, och det är att stan är så långt borta. Och stan saknar jag bara ibland. Kanske var tredje söndag, för söndagarna brukade betyda fika, bio, umgås. Fredagsumgås gör jag ändå, eftersom jag är i stan varje vardag. Den här helgen som kommer ska syster och hennes kille - nej man! - komma hit. De är på väg på bröllopsresa (så jag tror jag är förlåten när jag skiver kille) och stannar här på vägen. Ljuvligt. Söndag ska det krattas löv, jag vet att en del ska ligga kvar, men om man tittar ner så syns inte gräset eller gruset. Och tittar man upp så finns det fortfarande tillräckligt med löv på träden för att det ska bli ett lagom täcke. Gym country style!

Hm, om hommousmacka definitivt inte är dietkorrekt så är glögg ännu mera fel. Men en liten slurk ska jag nu ändå värma. Sedan återgå till text. Inte Klas Östergrens Fantomerna som ligger påbörjad bredvid mig (jag måste skamset erkänna att både den, Gansters och Gentlemen finns i olästahögen) utan ord som i såna jag skriver. Inte blogg då.

/Jessica

Cemetary Polka

Innan jul kommer naturligtvis Halloween, närmare bestämt i morgon. Blanda inte ihop Halloween med vår gamla helg Alla helgons dag som ju infinner sig på lördag, och har en helt annan betydelse än Halloween. Nu menar jag skräckromantik a la äta pumpapaj och klä ut sig och gå trick or treating. Tända ljus och tänka på döden gör vi i helgen, först ska det bli underhållning.

Mitt bästa boktips inför i morgon är Tim Burtons lilla diktsamling The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories. Inte minst bilderna är fantastiska. Små absurda levnadsöden. Klicka för ett smakprov . Woodoo Girl som actionfigur kan man köpa, bland annat på Hedengrens (Sturegallerian i Stockholm), och boken finns på SciFi-bokhandeln. Hedengrens Halloweenskyltning är dessutom väldigt, väldigt fin, så spring dit och titta om ni är i närheten.

Om man hellre vill ägna skräckdagen åt teve så rekomenderas (som alltid!) Buffy. Det finns en hel del avsnitt med Halloweenanknytning, men till exempel säsong två avsnitt sex, som heter just Halloween, rekomenderas. Vill man ha gadgets från just det avsnittet kan man alltid köpa Pezfigurerna.

Känner man inte för teveserie utan mer klassiska skräckfilmer rekomenderar jag Dario Argentos Susperia. Vacker så det förslår, och kuslig. Hans Bird with the Chrystal Plumage går inte heller av för hackor. Hela boxen, med åtta filmer och en dokumentär kan köpas nästan gratis hos Webhallen.

Vill man efter det lugna nerverna, men stanna på samma tema så är Nightmare before Christmas, också av Tim Burton, ett måste. En av mina favoritfilmer, utan tvekan.

Till detta krävs naturligtvis mat och dryck. Blodrött vin och mörk choklad kanske? Saltlakrits? Pumpapaj? Borstj? Hm, fantasin sätter, som vanligt, gränserna. Blodrött nagellack och svarta kläder säger väl sig självt?

Ha en kusligt trevlig kväll!

/Jessica

Train song

Strax efter jag postat förra inlägget, med tips på musik till boken, börjar jag fundera. Sedan när lyssnar jag på något, över huvud taget, medan jag läser? Jag vill helst ha tyst omkring mig när jag läser eller skriver, ingen musik ens i bakgrunden. Men den senaste tiden har hörlurarna tryckts in i örat, och musik noga valts, och det beror på att jag läser på tåget. Eller snarare på att inte alla andra också läser när de är på tåget. Hur roligt det än må vara att lyssna på en del samtal, så är de flesta tjuvlyssningar bara irriterande och deprimerande. Därför musik, och då är det naturligtvis viktigt med vilken musik. Ibland är valet lätt, ibland omöjligt.

Lyssnar ni när ni läser? Och hur väljer ni i så fall vilken musik som passar till vilken bok?

/Jessica

29 oktober 2007

Pastries and a g-string

Water for elephants av Sara Gruen

Det kittlande, spektakulära, bombastiska. Det lilla, detaljerna; känslorna. Sara Gruen beskriver båda på sådant sätt att man är där. Jag blir besatt, betagen, ofta. Även av Water for elephants, naturligtvis. Det hårda livet, det lite sjaskiga. Smutsglamour, svett, depression. Cirkus! Och mitt i allt kärleken. Water for elephants alternerar mellan nu och då. Ett nu som skulle kunna vara bekvämt i allt väsentligt, om det inte vore för ledan, för att allt som betyder något, utom de första stegen på Maslows behovstrappa, är borta ur den 90-, eller 93-åriga, huvudpersonens liv. Och så ett då som innehåller allt - utom kanske de där första stegen.

Det är en berättelse så kärleksfullt skriven att varje ord har betydelse. Och det är ju min favorittyp. Vackert, men aldrig sentimentalt, roligt men aldrig putslustigt, spännande men aldrig forcerat. Så klart ser den miljö jag ser framför mig ut precis som i HBOs Carnivale, något annat vore konstigt. Och det blir helt utmärkt, det är en miljö jag gärna återvänder till.

Musik då? Mitt tips är: lyssna på Tom Waits när du läser (för läser gör du väl?), hans melankoli passar utmärkt. Kanske även Nick Cave, men jag röstar ändå för Waits.

/J

28 oktober 2007

Christmas Card from a Hooker in Minneapolis

Det lackar mot jul! Det är kanske svårt att tänka sig när höstglöden är som mest sprakande - de gyllengula, brandbilsröda, äppelgröna, pepparbruna dansar polka från träden, yrsliga likt... Faktiskt inte likt något annat än just löv om hösten. Men om blott några dagar är det dags för årets glöggsläpp, och det ser ut som om det blir toppen. Blossa 07 kommer ha smak av havtorn och kanel! Efter förra årets succé lingon och enbär och 2005 års - likaledes succé - hjortron och armangac (min personliga favorit) är förväntningarna höga.

Brukar vara glöggrusig större delen av november. Inte lika mycket i december, däremot i januari och gärna i februari. Glögg! Åh, så gott. När alla de olika smakerna började introduceras var jag lite skeptiskt, men har insett att gammal inte alltid är äldst. Eller bäst. Romglögg, till exempel, är en höjdare med russin, till Tofuline vaniljglass. Nya kombos, kanske inte klassisk jul, men ah! själen måste ha. Inventerat skåpet: sista slatten Blossa 06 ska drickas nu. Den kvarglömda flaskan med vaniljglögg och den med skogssmak får vänta till november.

Plötsligt är de yrande höstlöven förvillande lika julstjärnor, snöstjärnor, vinternattsstjärnor. Snart kommer andedräkten vara synlig och försköna blicken för rosiga kinder.

UPPAD: Enligt Blossas hemsida kan man beställa alla fem årgångsglöggen (glöggarna?) i ett litet behändigt paket. Gissa om jag ska.


/Jessica

25 oktober 2007

Coney Island Baby

Efter några ljuvliga dagar i Andalusien är jag tillbaka i råkallt Stockholm. Skillnaden är slående, min näsa fjällar samtidigt som jag noterar den första julskyltningen, i Dukas fönster. Inte mig emot, julskyltning, men jag vill ha mer höst innan det blir vinter. Andalusien bjöd på salta bad, ljumma vindar, promenader och prat. Bilutflykt till historiska och natursköna sevärdheter, och så ännu några promenader. Och lite fler bad. Småstäder utanför turistsäsong är något alldeles extra! Snart, snart kommer bilder på fina saker.

Och en del otäcka: besökte en tjurfäktningsarena, naturligtvis inte under pågående show och naturligtvis betalade jag inget för att gå in - mina pengar går inte till att stödja den typen makabra plågeri. Därinne tränade en matador, han låtsades inte om mig och min kamera, men poserade villigt. En bildsvit blev det, som jag hoppas kunna göra mer av. På bäggarna i inträdeshallen hängde uppstoppade tjurhuvuden, i sanden en torkad blodpöl. Över huvud taget fanns tjurfäktningssymboler överallt - på souvenirer så väl som på sherry-, vin-, vinäger- och olivoljeflaskor. En gigantisk tjur i profil stod som symbol på bergskrönen. Makabert så det förslår.

Djurfria aktiviteter inbegrep förutom de ovan nämnda shopping. Inhandlade inte färre än två jackor. Den ena en fantastisk brun sak, rockaktig utan att vara lång, och den andra en ännu mer fantastisk gul sak med fjärilar på. Låter galet (och mil från min vanliga svarta). Måste kanske visa med en bild. Och inte färre än tre väskor. En brun handväska, en rutig dito och en grön canvasryggsäck. Och så ett armband. Med berlocker! Efter att ha sett tjusiga spaniorskor spatsera på skyhöga klackar med grace ville jag köpa högklckade skor. Som tur var hittade jag inga (jag har försökt. Det är inte vackert när jag försöker. Basketkängor. Det är mina skor, aka dojjor.)Ja, hej och välkommen till ytliga bloggen.

Läst har jag inte gjort mycket senaste tiden: Luke Reinharts Tärningsspelaren var intressant den första tredjedelen, sen blev den bara trälig. Har läst 2/3 nu, och tar paus. Lite nyfiken på hur det går (-På hur det går? Men du brukar väl aldrig bry dig om handling?) så kommer nog skumma sista biten. Mer utförligt om den då.

Idag började jag på den otroligt lovande och lovebombade Water for elephants av Sara Gruen*. Grät på sidan tolv! Fnissade på sidan fjorton! Redan fast i texten. Är den lika bra som det verkar här
eller kanske bara nästan så bra, så är det toppen. Mer kommer garanterat om denna (då kanske med lite ant-cirkustext, eller så skriver jag det ändå helt annan gång. För gå inte på cirkus med djur, kids! Det är ondskefullt.)

/Jessica

*Nej, jag har inte upphävt köpstoppet. Gav min man några extremt tydliga hintar att jag gärna tar emot presenter, speciellt den här. Så det fick jag!

15 oktober 2007

Andningspaus

Jag tar en paus, åker till Spanien och hoppas återkomma med mer energi och ett kärleksfyllt hjärta. Titta gärna in igenom en vecka eller så.

/Jessica

09 oktober 2007

Tjenamoss, lite om mig


Den infrekventa bloggningen beror på snuva. Eller influensa, ett tillstånd ovanligt osympatiskt hur som helst. Jag har legat däckad sedan i fredags och det går på mina nerver. Klampar på mina nerver. Sjukt okul. Missade årets fest i lördags när Djurens Rätt fyllde 125 år. Grämer mig.

De få sekunder jag varit vaken har ägnats åt Big Love; teverserien med Chloë Sevigny som polygamist. Den tog inte förra gången, men nu: perfekt. Men den, i kombo med glassiga magasin (Marie Claire och Vanity Fair), litervis med te och varmt på fötterna har inte fått mig på benen ännu. Böcker har jag inte så mycket tålamod med - jag orkar inte så länge i taget. Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet har lagts undan, tillfälligt. I stället har jag läst Paulo Coelhos Alkemisten. Vet inte varför jag inte läst den innan, men urk, nej, den föll mig verkligen inte i smaken. Platt, pretentiös och ointressant. Jag tror inte jag hade gillat den bättre om jag varit frisk, men just nu är jag definitivt inte mottaglig för den sortens religiösa skåpmat. Bättre tyckte jag om Skinny Bitch av Rory Freedman och Kim Barnouin. En livsstilsbok fylld med pekpinnar och käftsmällar, the good way. Längre text om den kommer.

Nå, det var liten rapport. Nu ska jag botanisera i garderoben. Ska på audiens på slottet på torsdag. Jo, på riktigt, ska träffa Victoria. Rapport även om det småningom.

Å javisst, har hunnit knäppa några bilder i alla fall, innan flunsan drog undan mattan. Me like my camera.

/Jessica

04 oktober 2007

Picturesque

Nu har min kamera kommit, ligger hemma och ropar på mig. Jag vet vad jag ska göra i helgen, och hoppas att helgmorgnarna ser ut som det gjorde i morse: dimma, sol, dagg och brandgula löv. Hade ingen kamera med mig då, dock. Det var dumt.

Det var allt för nu, nästa inlägg kanske blir en bild!

/Jessica

29 september 2007

Jag har inte fått den där purjon, inte tablettask, tändare eller disktrasa heller. Och framförallt inte bok. Kan bero på två saker. Den ena är att det inte gått att kontakta mig, ty ingen e-postadress eller facebooksida att klicka på. Den andra är att jag inte skriver en av Sveriges 100 främsta bokbloggar. Emedan jag tror på det andra åtgärdar jag det första; e-post till mig är jessicaatsapereaude@gmail.com. Finns klickabart i profilen, och luskar jag bara ut hur så finns den snart synlig på sidan också. Sedan återstår bara lösa hur purjolökar mailas.

/Jessica

28 september 2007

Avundssjuka och försök att stilla begär

Det är fredag, tidig kväll. Och jag är så avundssjuk på alla som är på bokmässa och minglar och dricker rödvin och dränks av böcker och prat om böcker och såna som läser böcker och såna som skriver böcker att jag tror jag spricker. Mysigaste outfitten, godaste teet, sprakigaste brasan, livligaste ljusen och bästa boken (Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet) hjälper inte. Inte ens det faktum att jag har köpt två bokaccesoarer idag: ett bokmärke föreställande två vuxna pingviner och en pingvinunge fotograferad av Steve Bloom. Den som bor i Stockholm och har möjlighet bör inte missa den helt fantastiska fotoutställningen utanför Dramaten. Den andra prylen var en stämpeldyna. Jag fick nämligen en helt ljuvlig exlibris av mamma och pappa när de kom hem från Kina i våras. En exlibris i marmor, handsnidad, med ett utsnidat lejon på toppen och vackra tecken på den cirka fem centimeter höga pelaren. Den låg i en röd sidenask, och bläck medföljde. Tyvärr kan jag inte riktigt tekniken med det medföljande bläcket, vilket fått till följd att inten stämpling skett. Nu kan jag ju sysselsätta mig med det när jag inte läser bokmässebloggar och är allmänt avis. Hade hoppats att min nya kamera skulle ha kommit idag, men nej, inte ens det.

/Jessica

27 september 2007

There's a full moon risin', let's go dancin' in the light




Såg ni månen igår? Full, och väldigt speciell. Det var detta årets Harvest Moon för oss på norra halvklotet. Höstens första fullmåne! Den som bönderna förr om åren använde till hjälp för att hinna med att göra allt, göra det sista, innan det blev dags för vinter. Den vackraste och tydligaste Harvest Moon jag sett var 1994 i Montana. Den sken genom tältduken så det var omöjligt att sova. I stället satt vi och studerade den runt elden.

Igår var den stor och låg, den såg tung ut, ruvande. När jag körde hem var det redan nästan mörkt; men den nedgående solen och månen kämpade om att lysa upp vägen. Några timmar senare skulle jag ut igen. Nu var solen helt borta, månen lyste från ett längre avstånd, men klarare än förut. Dimman låg som ett uppmjukande täckte över fälten. Innan jag hoppade in i bilen kontrollerade jag noga att ingen satt i baksätet. Tittade till och med i bagageutrymmet, ty en spindel med iskalla nålfötter kröp längs min ryggrad. Ingen där!

I den månbelysta vägkanten satt en räv. Tjock röd svans, den väntade på att få passera. Åh, det var skumraskväder, hösten i sitt esse. Kuraväder, dricka te och läsa bok, gå snabbt med bultande hjärta och glömma bort sig i en vidunderlig åsyn av dimma, fukt och natt.

Nej, bilden har jag inte tagit; jag väntar på min kamera. Så länge lånar jag från internet. Tack.

/Jessica

26 september 2007

Natten innan de hängde Ruth Ellis - Margareta Strömstedt

Pusselprosa, en del fogas till den andra. Vissa delar kanske saknas, andra delar är trasiga. Lågmälda berättelser, sida vid sida: en bild växer fram. Men av vad? Jag tycker ibland om den här sortens berättelser; läser ofta Slas där en liten del blir till något större. Lågmälda betraktelser av vardagen. Margareta Strömstedt är inte lika finurlig i prosan, men lika återhållsam, lika intressant. Jag vill se mellan raderna, mellan sidorna, mer intresserad av det som inte sägs. En feministisk pamfelett skymtar. "Ett kvinnoöde", ett liv, eller i alla fall delar ur ett. Och mitt i allt: en kärlekshistoria jag inte kan tro på. Bitterheten som fyller sidorna, först i slutet blixtrar kärleken igenom, först på slutet förstår jag den utan att den skrivs mig på näsan.

Alla viktiga i boken är utan namn, huvudpersonen, poeten - maken, sonen och dottern. Däremot hängs en rad andra, alla kulturelitmän, ut. Jag valde den här boken i stället för Myggor och tigrar för att jag orkar inte mer nu, den boken är jag mätt på efter femton sidor och femhundra spaltmeter. Och vad fick jag i stället: Olof Lagercrantz, Sven Lindqvist, ovan nämnde Stig Claesson, Lars Gyllensten, Artur Lundkvist, Lars Ahlin. Förvisso inte lika demoniserade som vissa på Maja Lundgrens sidor, men ändå: namngivna, försjaskigade. Till vilken nytta? Till att sätta Bo Strömstedt i perspektiv? Jag vet inte. Fram till dess, och efteråt, tycker jag mycket. Där tycker jag stopp.

På ett ställe är känslorna på utsidan: den återberättade händelsen med barnen i begravningståget, den döda hunden. Där blixtrar det till, löddrar. Annars är det mest pusselbitar som läggs sida vid sida, var och en vackra i sin egen formation, men utan att fogas till en enda bild, förutom kvinnan.

/Jessica

25 september 2007

Bag of Bones - Stephen King

Det började med Susanna. Hon pratade om Stephen King, första rösten om honom på många år. Och så berättade Sarah om On writing och så mindes jag igen. Plötsligt pratade alla om Stephen King. King som jag själv lämnade för massa år sedan. King som då höll mig vaken nätterna igenom, både för att jag inte kunde släppa böckerna ifrån mig, men mest för att jag inte kunde somna när jag väl gjorde. Christine, som handlar om en bil, gjorde mig allra räddast. Jag var kanske femton och mitt sovrum låg på bottenvåningen. Bilarna utanför verkade vilja köra rakt in genom mitt fönster, dåligt täckt av en vit rullgardin. Jag var ensam hemma och gick och la mig i min systers säng, där uppe. En del av mina Stephen King-böcker står här i bokhyllan, med fula åttiotalsomslag. Så egentligen var det väl inte så konstigt att jag bejakade? När både Susanna och Sarah talade sig varma för King. Och när Helena dessutom postade en kärleksförklaring med rekomendation, ja, då hade jag inte längre någon lust att stå emot.

Vi som ibland skriver bloggar om böcker får ibland kritik för att vara onyanserade. Det är svart eller vitt. Oftare kärleksförklaringar än kritik. Men det må väl vara hänt? Detta är en hobby, nota bene. Jag läser förvisso det mesta, men om jag läst något dåligt - vill jag då verkligen skriva om det? Kanske inte. Så bered er: detta är en onyanserad love-bombing.

Bag of Bones, om den ganska framgångsrika Michael Noonan, vars fru dör blott 34 år gammal. Då drabbas han av skrivkramp så allvarlig att han inte ens kan öppna word. Notebook går bra, men om word slås på får han panikattacker. Man får följa Mike Noonan när han sörjer, både det liv han haft, men framförallt sin döda fru, Johanna. Snart börjar tillvaron te sig på ett sätt som gör att håret i nacken ställer sig på trekvart. Johanna går igen, och kanske någon mer? Kanske någon som vill säga något?

Noonan åker iväg till lantstället i Maine, Sarah Laughs. Det är den hetaste sommaren i mannaminne, för varmt för att bada i sjön, för varmt för att ha kläder på sig. På förmiddagen den 4 juli åker Mike iväg för att äta och är nära att köra över ett barn. Härifrån eskalerar boken. En kärlekshistoria, ett rättsfall, en spökhistoria. Sorg, outsäglig sorg, och de vackraste formuleringarna, som rubriken till förra inlägget.

Den handlar en del om skrivande: "A writer was a man who had taught his mind to misbehave", ett citat som tillskrivs Oscar Wilde. Och det är naturligt, det handlar om en författare. Titeln då? "Compared to the dullest human being actually walking about on the face of the earth and casting his shadow here, the most brilliant drawn character in a novel is but a bag of bones." Naturligtvis när det handlar om King betyder det mer än så.

Detta är en otroligt skickligt berättad historia. King tappar inte takten en enda gång under alla de 732 sidor berättelsen rullas upp. Allt har en mening, inte en detalj lämnas utan symbolik. Berättarglädjen, hantverket, gör att man rusar över sidorna. Att det tog mig så länge att läsa ut var definitivt inte bokens fel. Om jag skulle sållat något (man måste väl klaga på nåt, inte sant) så är det slutet som är lite väl utdraget. Där frossar Stephen King i alla otäckheter och det blir faktiskt en del upprepningar. Samtidigt ville jag ju inte att boken skulle ta slut, och jag har på känn att flera av karaktärerna kommer dyka upp hos mig igen - för de känns långt ifrån bara några bags of bones.

/Jessica

The sky was the deep sapphire shade which is the sole property of October

Inbillar mig att sommaren är kortare här, att rubrikens oktober kan bytas mot september. Tar mig frihet. Helgen som var ägnades åt jordiska ting. Hösten är, vilket redan konstaterats, den bästa av årstider. Och nu, när det fortfarande är brytning mellan sommar och höst, när värmen inte vill släppa in kylan, trots att regnet och dimman gör sitt bästa, då är behovet, mitt behov, som störst att bara vara. Bara vara som i räffsa löv. Eller plocka äpplen. Eller läsa böcker. Men allra helst klä på mig en aning för varmt och gå ut i skogen. Ägnade lördagen åt att försöka skriva. Det gick trögt, ville ut, ville inte sitta vid datorn, ville... jag vet inte vad jag ville. När skymningen föll saknade jag rosor på kinderna och doft av vind och våta löv i håret, klädde således på mig en aning för varmt, för att cykla en runda.

Insåg mitt misstag nästan genast: klockan åtta i semptember, på landet, är det mörkt. Där fälten öppnade sig var himlen ljusare och månen framme, men så snart vägen vindlade in i skogen såg jag inte handen framför mig. Min fixering blev vid cykellampans fladder, att i snålljuswr försöka se gropar och vart vägen gick. På fälten arbetade bönderna: plöjning. Traktorernas strålkastare bländade, gjorde mig blind, mer än tidigare. Grusvägsgroparna fick mig att nästan stå på huvudet. En reflex på en stolpe misstog jag för en Ful gubbe: mitt hjärta stannade nästan av rädsla. Ett brak mellan två låtar (lyssnade av misstag på James Blunt, för mörkrädd för att sakta ner och byta spår) fick mig att minnas: det bor vildsvin här. Hjärtat stannade inte denna gången, bankade hårdare. Jag slog nytt personligt rekord och kände blodsmak i munnen när jag kom hem.

Söndagen lugnare. A och jag promenderade samma runda, den här gången utan hjärttopp och fantasirusning. Stannade och tittade på hästarna - fjordingar, islänningar, nordsvenskar - och på tuppen med de fantastiska långfjädrade benen (vad är det för sort?). På getterna som bor bredvid åsnan. Vi bestämde att två getter ska vi ha. Gräsklippargetter. Gertrud och Herr Getsson. Vi har gräs nog för båda. En googling när jag kom hem visade att afrikanska dvärggetter nog är vad jag vill ha, men det spelar naturligtvis ingen roll. Så fort vi får nys på någon som vill lämna ifrån sig är vi där.

Afrikanska dvärggetter, det är sådana som finns på barnens zoo på djurfängelserna. Det är därför de känns så bekanta: jag har klappat dem när jag var där, när jag var ett av barnen som storögt tittade på fängslade individer. Afrikanska dvärggetter kommer vi sannolikt se i vinter: nu är resan bokad. I stället för bara Tanzania toppad med Zanzibar blir det även Uganda med bergsgorillor och Kenya. En dryg månad är vi borta (någon som vill bo i ett sörmländskt torp under tiden? Två finfina katter att gosa med, och en bil och en cykel som tar dig vart du vill ingår. Det är en ärlig förfrågan, katterna på pensionat så länge känns inte som ett alternativ).

Resan till den röda jorden ska bli fantastiskt, det är så djur ska ses. För det är djuren som är resans mål, även om jag hoppas få uppleva lite männsklig kultur också. En arrangerad resa dock, det blir ett test. Klarar vi det, vi som helst strövar fritt? Om tio år finns inga gorillor kvar, kanske. Inga andra djur, de på savannen, heller. Så jag är naturligtvis överlycklig och precis så entusiastisk som jag tycker är lagom. Det vill säga väldigt. Mina cykelturer och mitt soppätande leder nu mig upp på gorillaberget, iförd ärmlös topp. En bra målbild, inte sant?

Dessutom har jag, för ändamålet, köpt mig en ny kamera. Den är kanske här redan till helgen. Varning utfärdas: kanske kommer bloggen fyllas av bilder. Sörmland och Stockholm först. Afrika sedan. Spanienresan i oktber känns som ett välbehövligt stopp i mitt speedade tillstånd. Men kanske blir det en bild eller två även därifrån? Jo, jag kan nästan lova det.

Åh, villospår.

Jag var ju bara inne på söndag morgon. Efter promenaden, med alla djuren, som föranledde afrikadrömmar, blev det ändå lite svampplock. Inga kantareller, inga Karl-Johan. Däremot: röksvamp. En hel balja full med vita vackra. Bakade Röyksopp-piroger. Deg av dinkel, majsmjöl och fiberberikade havregryn. Fyllning, förutom svamparna: egenodlad zucchini och mangold. Och lite lök och vitlök. Javisst. lite buljongkokta röda linser också. Låter väl gott? Det är det säkert, jag har inte smakat (jo, en gnutta svamp faktiskt). Men pirogdegen föll sönder, så det var mest i teorin det blev prima. A tyckte dessutom svampen var äcklig. Han fick pirogpaj på kvällen, själv åt jag soppa.

Mer uppskattat var alliansmuffinsen jag gjorde. Utgick från receptet jag skrev om för några veckor sen (då tog jag mig samman och bakade inte). Zucchini och valnötter, massa kryddor. Givetvis förvanskade jag receptet. Förutom att jag tog ut ägg och annat animaliskt, så bytte jag vetemjöl mot dinkel. Minskade sockret, minskade fettet. Bytte ägg mot sojagrädde. Och hälde i muffinsformar. A äter numer detta till frukost, och han suckar av välbehag. Alla kryddorna doftar ljuvligt.

Och äpplena då? Det blev inte så många. Av fyra träd en hink med äpplen. Grannen fick inte ett enda på sina träd. Och till och med i Kivik råder det brist. Nå, på ett kilo kokade jag äppelmos. Kryddade med färsk vanilj, kardemumma och kanel. Doften fyller kök och näsborrar. Resten ska jag skiva och frysa. Kan bli äppelpaj eller annat i vinter. Några ska väl ätas som de är också.

/Jessica

rubriken kommer från en rad i Bag of Bones (Stephen King). Den är utläst och text om den kommer strax.

18 september 2007

Läslista, tisdag i september

Måste ge min läslista, eftersom den är så bra:

Bag of bones - Stephen King (drygt halva)
Allt - Martina Lowden (ett par kapitel/veckor varje kväll)
The Rough Guide to Tanzania (yay! Kan dessutom behöva fyllas på med tRGt Kenya)
Texter från min kurs.
Stockholms fria, Sveriges Natur och snart Språktidningen.
Ska idag kompletteras med en fototidning, om någon faller mig i smaken. Och som alltid DN.

Detta - förutom Allt som endast ligger vid min säng - förflyttas ständigt från mitt nattdudksbord till min väska till där jag befinner mig. Naturligtvis hindrar texterna mig från att göra annat.

/Jessica

14 september 2007

Nämen hej, är du också här, va kul!

Jag blev tvungen att tillfälligt upphäva köpstopp för att inhandla reselektyr. Sådan om resmål alltså. To be continued...

Och visst har jag varit vid datorn senaste tiden, som vanigt. Två saker tar tid från bloggande: jobb och Facebook. De äger min tid. Urk.

Läser just nu Bag of Bones, Stephen King. King, nostalgi! Och hittills: mumma.

Och vad är det med vädret? Lovar krispig höstdag och så regnar det från grå himmel. Invigde dock min nya finfina glesstickade basker och lurvigaste vantarna. Halsduken har varit på hela veckan. Om detta vore en modeblogg hade ni fått veta att jag såg väldigt stylish ut idag när jag var på viktigt möte. Men det är det inte, så det får ni inte.

Over and out!

/Jessica

08 september 2007

Läsa slut

Jag är inte så förtjust i att handla kläder, eller skor, eller väskor. Eller egentligen något annat än böcker. Att köpa böcker, att kärleksfullt ställa dem i bokhyllan är att smycka min tillvaro. Det beteendet har lett till att jag, ganska ofta, köper fyra böcker, läser tre av dem, köper fem, läser två, köper tre, läser en. Kort sagt: i min bokhylla finns alldeles för många olästa böcker. Nota bene, jag har aldrig köpt en bok utan att ha ambitionen, viljan, lusten att läsa just den. Så de står där och lockar mig, ropar jaaaag, jaaaaag! välj miiiig! varje gång jag plockar en därifrån eller från boklådans bokhylla, att läsa. Och det stör lite, det stressar lite. Mitt projekt är att jag ska läsa hundra av mina böcker innan jag får köpa nya. Om skönhet, Mig äger ingen och Världens sista roman, är bok nummer ett, två och tre i det projektet.

Jag hade tänkt göra mig några regler. Kanske att hälften av författarna ska vara kvinnor? Att var femte ska vara en fackbok? Att var tredje ska vara en ryss (nej så många ryssar har jag inte i bokhyllan, men kanske inte svensk, brittisk eller amerikansk)? Att jag inte ska vara så bekväm att jag bara läser pocket (det går inte heller, en majoritet av de olästa torde vara inbundna på grund av denna bekvämhet)? Att jag ska försöka mig läsa poesi lite mera intensivt?

Men, äh, jag vet inte. Jag tror jag bara plockar. Nummer fyra blir Döden heter Konrad av Stig Claesson (den är i det närmaste utläst), nummer fem Myggor och tigrar, nummer sex kanske Bag of bones av Stephen King eller Stephanie Meyer (båda efter tips från the girl least likley to). Nummer sju kanske Bröderna Karamazov, nummer åtta Stig Larsson, Carina Burman, Klas Östergren, Vilhelm Moberg, Stig Dagerman, Milan Kundera, Björn Ranelid, Joyce Carol Oates, Jasper Fforde, Jeffrey Eugenides, Sylvia Plath eller någon av de andra som har skrivit ord som står olästa i min hylla. Där trängs favoritförfattare med sådana jag inte tidigare smakat. För inte är Världens sista roman den sista för mig. Inte alls, och det är jag naturligtvis inte ledsen för.

/Jessica

Världens sista roman - Daniel Sjölin

Jo, den höll hela vägen fram och jag misstänker längre än så. Jag ångrar mitt hetsbeteende vill ha boken kvar, orden kvar. Men vad göra när orden slungas febrigt elektriskt från sidorna, och jag matas, rätt ner in i hjärnan? Den seglar rakt upp i toppen på favoritlistan (om en sådan, som sagt, varit möjlig). Inte mer om det, nu, måste smälta. Kärlek.

/Jessica

07 september 2007

Spreading some joy

Jag är på galet gott humör idag! Nåt har kickat in och jag känner mig entusiastisk och fixig. Jobbat hårt for the money hela förmiddagen, inspirerande möten inbokat på eftermiddagen, ska träffa vänner i kväll. Kommit över min telefonmotvilja och ringt massa samtal som föll väl ut. Tog till och med en kopp automatkaffe, trots mitt tidigare löfte till mig själv, och det var ju inte så pjåkigt. Har en roman att lunchläsa, kanske på en bänk i Humlegården.

Sammanfattning: det är höst, det är fredag, det är en skön dag.

/Jessica

06 september 2007

Världens sista roman

Åh, herregud.

Jag har inga ord, jag vet ärligt inte vad jag ska säga, mer än att: jag är så kär, så förälskad, så fantastiskt hänförd. Har läst en tredjedel av Daniel Sjölins Världens sista roman, och just nu bryr jag mig inte om ifall det verkligen är världens sista roman. Det får det gärna vara, exakt så bra är den. Utan tvekan den bästa svenska jag läst, hoppar enkelt upp på någon slags fem-i-topp (om en sådan varit möjlig).

Jag hoppas, hoppas, hoppas att fortsättningen håller vad början lovar.

/Jessica

02 september 2007

Det är visst skillnad på folk och folk

För ett tag sedan var jag på centralen i Stockholm. I väntan på mitt tåg gick jag in på Pressbyrån. Stod och glodde på tidningarna en stund, inte så mycket för att jag ville köpa en som att jag ville fördriva tiden. Inne på Pressbyrån var fullt med folk, som vanligt. Två unga män utmärkte sig lite, dels var de klädda i likadana stråhattar, dels pratade de högt på ett språk jag inte kunde identifiera. De, liksom jag, såg ut att mest vara i affären för att fördriva tiden, utan egentligt uppdrag att köpa något. Så med ens hör jag ett manligt biträde säga "Kan jag hjälpa er med något?". Hans ton avslöjar, jag blir obehaglig till mods. Mycket riktigt - när de unga männen (eller pojkarna, de var kanske sjutton) rycker på axlarna, skakar på huvudet, fortsätter han "Här får ni inte uppehålla er." Han körde ut dem. De var inte störiga, de gjorde inget annat än vad till exempel jag gjorde. Och ändå. Jag följde dem med blicken, utanför väntade en ung kvinna i lång svart kjol. De kan ha varit romer, jag tror de var romer. Jag vet att de utsattes för diskriminering, rasism, och det antagligen för att även biträdet trodde att de var romer. Vad jag gjorde? Ingenting, men nu skäms jag.

/Jessica

01 september 2007

Åsa Linderborg - Mig äger ingen

Vilken liten pärla den här boken är. I bjärt kontrast till den ordsvulstiga Om skönhet, men lika detaljerad, lika skarp. Ett sådant kärleksfullt porträtt av en ömsint, om ej kanske så praktiskt lagd, pappa tecknas. Att sitta med annat än klump i hals och tår i öga efter sista sidan är omöjligt. Jag har dessutom svårt att förstå en del av den kritik som framförts gentemot boken. Ja, pappan hade alkoholproblem, ja det saknades förvisso tandborste, pengar och lakan, ja, det kanske inte var den vanligaste av uppväxter. Men inte lämnades Åsa vind för våg - porträttet som tecknas rymmer plats för en (idag) ovanligt stor och nära släkt som bistod med näring - både sådan som finns i mat och ryms i kärlek.

/Jessica

31 augusti 2007

Heartbreaking och irrationella beslut

Är hemma idag, för "VAK", vård av katt. Båda har varit hos veterinären idag, den ena fick följa med hem igen direkt, hon skulle bara få en spruta, den andra fick stanna kvar. Hon har sövts, och tandsten har tagits bort. Stackars liten, hon såg så ynklig ut när jag lämnade henne.

När jag kommer hem igen ska jag göra något som förmodligen är helt sinnesslött - jag ska baka. Sinnesslött eftersom jag inte äter, och inte ska äta på sisådär en åtta veckor till. Men vi har massor med squash som måste göras nåt med, och en hel påse valnötter som riskerar bli unkna om de inte används. Således: den kaka som alliansen mumsade på i Bankeryd september 2005. Ja, jag mindes kakan men var tvungen att googla på receptet. Min lapp hade jag slängt. Det var så jag fick veta att det var två år sedan. Om den blir god kanske jag lägger upp receptet. God enligt nån helt annan än jag, då. För jag vill baka, men får inte smaka. Tänker göra´n på grovt dinkelmjöl. Mer bröd än kaka kanske. Oh, well. Kanske har jag tagit mitt förnuft till fånga när jag kommer tillbaka.

Andra tips på vad man kan göra med cirka tio kila squash? För det går väl inte att frysa som det är, va?

/Jessica

Omvärldsbevakning

Alltså, hur fick man reda på saker före internet, före bloggar? Mysterium! Från The Girl Least Likley To kommer årets bästa nyhet: "Och den sista oktober kommer en deluxe-utgåva med båda säsongerna av Twin Peaks med massor av extramaterial och - håll i er nu! - DELETED SCENES!" Som vi väntat! Sa jag årets bästa? Har väntat sedan... sedan DVD-boxarnas inmarsch i mitt medvetande. Ett stort fett jippi, med andra ord!

En annan av mina favoritbloggar - Bokhora - meddelar att de nu - såklart - finns på Facebook. Känns som om tiden då man utmärkte sig med kläder är förbi. Nu säger kidsen "nä, jag dissar Facebook" och får ett "Näääää" och indiestatus till svar. Eller kidsen, jag pratar om oss, 30-nånting så klart. Själv följde jag den allmänna hypen i juli, men grejen? Nä, fortfarande lite dimmig. Vampyr- och zombie-bitningar i all ära, de politiska, och naturligtvis, litterära, möjligheterna är så klart roligast. Diskutera, utbyta åsikter, informera. Det är väl det nätet är till för? Ja, och så tipsa om bra popkultur naturligtvis.

/Jessica

Om skönhet - Zadie Smith

Jag gillar smarta böcker. Konstigt vore det annars, jag gillar ju smarta människor också. Men böcker som ger sken av att vara smarta utan att vara det på riktigt, innerst inne, blir ganska torftiga i längden. Jag tror att Zadie Smith är en smart person, och därför gör det min lite besviken att Om skönhet bara uppvisar ett staplande av fakta, en namedropping av konstverk, författare, musiker, världshändelser utan att hon låter personerna i boken vara smarta. Hon skriver att de är det - men det bevisas aldrig.

Tvärtom är personerna i boken ibland så urbota idiotiska att jag skäms å deras vägna. Jag ser sällan komedier på film, av den anledningen att jag bara tycker det är jobbigt när människor gör bort sig. Humot av typen Fawlty Towers får mig att få ont i magen. Så långt hår det inte här, men det är på gränsen. Och det är inte en humoristisk bok, jag känner inte sympati för personernas aparta uppträdande, och det är inte roligt.

Om skönhet är en rafflande berättelse om mänsklig natur, mänskliga tillkortakommanden och det instängda livet i olika samhällsgrupperingar. Det hade kunnat vara en mycket, mycket bra bok. Alla ingredienser finns där och Smiths språk är stundom självlysande. På en gång experimenterande och konservativ. Men personerna blir platta, förutsägbara och ... korkade i sin akademiska frånvändhet. Den enda som jag får någon slags känsla för är de två döttrarna i de bägge familjerna, Zora och Victoria. Kanske för att de är författaren närmast i ålder och kön? Men samtidigt var White teeth så imponerande för att författaren där visade en enastående förmåga att gestalta personer som låg milsvitt från hennes egen person.

Om skönhet blir till sist tröttsam, när jag hade sådär åttio sidor kvar ville jag bara att den skulle ta slut. Om den varit 400 sidor i stället för nästan 600 hade den sannolikt varit bättre. Det är inte en roman som får mig att känna mig smart, snarare en som övertygar om att med tillgång till wikipedia kan alla verka kunniga om konst, litteratur och musik, ytligt kunniga. Då är det bättre att inte låtsas.

/Jessica

29 augusti 2007

Hur kan det vara värt det?

Så var det då äntligen dags! För första gången i år var det så kyligt att både halsduk och strumpor åkte på, dessutom det närmaste ytterplagg jag kommit på månader: en tjock stickad tröja. Ljuvligt, så mycket snyggare än alla hiskeliga sommarplagg (även om jag faktiskt tycker att sommaren 2007 varit ovanligt stylish). Men inget gott som inte för något ont med sig för att parafrasera ett känt gammalt ordspråk. Idag såg jag också, på Stureplan, årets första pälsbrämade väst. När ska modefolket inse att det inte är värt det? Att varje pälsbit som sys på höstkläderna är ett liv? Att de minkar, blårävar, katter, kaniner, hundar mfl som blir till kläder för det första levt "liv" som är så omänskligt vidriga att det inte går att föreställa sig, och att de ända in i dödsögonblicket plågas? Kinesiska björnar som flås levande, björnar som kan leva många minuter utan sin päls, slängda på en hög av medvarelser, eller svenska minkar som bor i burar så små, så hämmande att de bokstavligt talat drivs till vansinne - kan det vara värt det? För att inte tala om den yttersta kränkning det innebär att sätta livet till för att bli en annan varelses kläder.

/J

28 augusti 2007

Läslusta och unga män

Jag hörde en så sorglig konversation på tåget idag. Tre killar i gymnasieåldern, kanske lite yngre, satt och diskuterade dagens läxa i svenska, den första för terminen: att låna en roman på biblioteket. En av killarna hade inte ens lyckats ta sig till biblioteket "för vem kan veta att de har så kassa öppettider". Den andra killen hade lyckats låna en bok, som han läste baksidetexten från. Han verkade tycka det skulle bli kul, men de andra visade närmast hånfullhet inför hans entusiasm. Han beskrev vidare hur han hade gått runt på biblioteket "utan att fatta ett dugg" och hur han till sist valt den bok han nu hade med sig, och hur han hade fått fråga "den sura tanten" om det var en roman. Denna ovana inför böcker! Jag blir så ledsen, de borde ju vara i slukaråldern, eller åtminstone ha den i färskt minne.

Är läslustan så liten hos unga män? Hos män generellt? Vi vet att läsning är vanligare bland kvinnor än män, det märks inte minst på landets alla bokbloggar. Det skulle förstås vara så att det främst är kvinnor som bloggar om sitt läsande, men även om det inte är den perfekta indikatorn så säger det en hel del. Och att män läser mindre än kvinnor är välkänt. Men vad ska man då göra för att stimulera läsande? Är det skolans ansvar? Föräldrarnas?

Jag minns när jag var runt tio, jag läste Godnatt mister Tom av Michelle Magorian (fortfarande en av mina bästa läsupplevelser), och den var vansinnigt sorglig och spännande. Varje lektion vi läste fick vi bara läsa ett visst antal sidor. Jag läste mycket redan då, och ville läsa mera, jag ville ju veta hur det fick! Så jag tog helt enkelt med mig boken ut på rasten. Det var novemberruskigt, kapprummet luktade våta löv och clementiner. Jag satte mig på bänken, med menen uppdragna, bakom en regnrock. Jag tror den var gul. Och grät så ytterkläderna skakade, blev således upptäckt och boken togs ifrån mig. Än idag kan jag inte förstå syftet med att kväsa en ung flickas lusta till något så positivt som läsning. Tack och lov lyckades det inte. Jag minns hur min mamma (var det alltid mamma? I mitt minne är det så.) läste högt för mig och min systter, hur vi fördes in i fantasin.

Hur för vi de (unga) männen dit?

/Jessica

26 augusti 2007

Damn good coffee!





Så sjukt gott med kaffe. Så sjukt gott kaffe! Starbucks Sulawesi, extra bold. Kanske har jag aldrig till fullo förstått agent Cooper förrns idag? Trist nog varken KRAV- eller Rättvisemärkt vilket annars allt kaffe som kommer över tröskeln - eller för den delen läppen - är. Undantaget, är just ett undantag, men just idag känns det okej att inte agera världssamvete.

Och härmed svär jag att även fortsättningsvis bara dricka kaffe i måttliga mängder, så att varje kopp blir just en Cooperorgie i smaksensation. Passar även på att svära på att aldrig mer dricka jobbets automatkaffe, förvisso både KRAV- och Rättvisemärkt men ljusår från att smaka... kaffe, så det hjälps inte. Mina kollegor dricker i pappmuggar, de flesta. Påste, äckligt kaffe, pappmuggar (då pratar vi inte Starbuckskaffe en höstdag i New York, inte den sortens pappmugg som tills för några år sedan inte fanns i Sverige utan för mig så otroligt starkt var förknippat med världens bästa stad, utan små torftiga flärpförsedda tråkmuggar som kan göra vem som helst deprimerad) hur smått kan det bli, hur osensuellt, hur vardag?

Kanske är det just det att jag inte får så många smakupplevelser just nu som gör att jag blir besatt av de jag får? I fredags ägnade jag tjugo minuter åt att välja kolsyrad lågkaloridryck. En liten i veckan, på helgen, för att markera helg, hade jag tänkt. Cider? En vanlig cola light? Nya skojiga Fantavarianter? Fun light-saft (eh nej, aldrig, däremot kanske ICAs variant som åtminstone inte smakar diskmedel/toarent)? Jag la först den ena i korgen, tog upp, bytte ut, bytte igen. Gick mot kassan, ångrade mig, gick tillbaka. Tog först en osockrad cider, för det var det jag var sugen på - den höstiga, vuxna smaken. Men eftersom den innehöll fem kcal/dl så byttes den mot Fanta i äpple/päronsmak som blott innehöll tre. Den var nära att stryka på foten till förmån för dem som innehöll en eller färre. Ni hör ju hur det blir, besatt, galet. Men så gott det var! Den bubblande, syrligt söta drycken. Nästa vecka ska jag välja cidern och dricka i kristallglas. Och på söndag ska jag dricka kaffe igen.

DN hade inte kommit, varför händer det så ofta på söndagar? Till vår förvåning och förtjusning hade vi glömt att ta in gårdagens tidning, och eftersom jag på helgen mest hänger mig åt kultursidorna så gjorde det inte så mycket, även om jag verkligen gillar Söndags-DN. Men ni ser ju ovan, jag är, nuförtiden, glad åt det lilla.

/Jessica

En bra start

Min man känner mig så väl, oftast i alla fall. Ibland efter nästa nio år tillsammans så gör han helt rätt. Efter affärsresa till London förra veckan hade han med sig en Harrodspåse innehållande liljekonvaljdoftande badartikel och en Starbuckspåse innehållande kaffe, hela bönor naturligtvis. Eftersom jag för närvarande bara dricker måttligt med kaffe - läs inget de senaste nästan två veckorna - är kaffet ännu osmakat. Men nyss hörde jag kvarnen och nu känner jag doften. Ytterdörren slog, det måste betyda hämtning av DN. Ute skiner dessutom solen, detta har förutsättning att bli en riktigt bra söndag. Jag har skrivit i två timmar redan, snart ska jag ut, ut, ut. Men nu: kaffe och tidning.

/Jessica

Handelsträdgårdar, min nya boklåda?

Zetas, och andra handelsträdgårdar visar sig vara lika farlig som boklådor: köpsuget sätter in och det finns ingen hejd på vad som åker ner i korgen (och inget känns någonsin som felköp). Två New Dawn, fem kaprifol (tre olika så att det ska blomma och dofta från juni till oktober), en hel kartong Dahlior (rea! vem visste det var rea på vackra blommor?), fyra bergsnejlikor (så söta, rent impulsköp), en fingerborgsblomma och fem rudbeckior och två pioner (en med beteckningen utsökt för 30 spänn från ovan nämnda butik, en för 79 från Plantagen. Ska bli intressant att se om prisskillnaden är begriplig) har igår grävts, eler ska idag, ner i jorden. Dessutom femtielva påsar med lök - tulpaner, narcisser, ranunklor, kallor, men de ska inte ner förrän senare i höst. Inget plommonträd, det fick inte plats i bilen, så det får bli vid senare tillfälle. Drömde att jag vaknade idag och det hade snöat. I drömmen var jag så sur över att vi inte planterade färdigt igår - hur skulle det nu går? Tyvärr verkar det som om min tillfälliga inte-äta-period börjar ta ut sin rätt, jag var svag och inte så uthållig igår. A fick göra det mesta och jag somnade på soffan vid halv tio. Var så jäkla hungrig också, det har jag inte varit innan. Eller jo, hungrig, men liksom inte svulten. Otäckt känna sig svag, jag är inte van vid det, fysiskt svag alltså. Satt på marken och drog håglöst i kirskålsrötter. Men idag känns det bättre, hoppas det var en temporär svacka. Har precis sippat i mig min morgondrink med chokladsmak, det är alltså inte gott. Själva konsistensen är yuck. Tomatsoppan - om man kryddar den ordentligt - är snart den enda jag kommer äta. Nåja, det ger resultat, så det är bra.

Inget bokande igår, mer än kanske en timme med Om skönhet. Den är fortfarande mycket, mycket bra. Tankeväckande. Dagens poptips blir The Riches, teveserie med Eddie Izzard och Minnie Driver i huvudrollerna. "The american dream, we´re gonna steal it." Rolig framförallt, men inte haha-rolig. Många lager, och redan efter fyra avsnitt (så många jag sett alltså) känns karaktärerna nära. Se!

/Jessica

24 augusti 2007

Planer och listor

Åh, mitt knapphändiga bloggande beror på nya rutiner. Eller på rutiner helt enkelt, sådant om man inte har på sommaren. Jobbrutiner och en dator som inte alltid är uppkopplad hemma. Däremot är jag inte för trött för att blogga - om det är mitt nya matlösa, kaffelösa, vinlösa liv som gör det vet jag inte, men energin yttrar sig i att jag gör saker. På kvällarna. Inget revolutionerande, men att cykla hem och sedan påta i trädgården, eller vika tvätt eller fixa rent allmänt händer numer nästan alltid. Idag ska jag träna efter jobbet, sedan åka och köpa perenner, för de ska visst ner i jorden nu. Helgplanerna ser ut på bästa tänkbara vis: trädgårdsfixa, göra fint för nästa vår. Anlägga en sprakande rabatt, plantera ett plommonträd. Förbereda grönsakslandet och ta upp potatis. Skörda squashen och göra saker på den (inläggningar, bröd, grytor) som kan frysas. Plocka svamp och lingon. Plocka rönnbär, nypon och blad till en höstkrans (eh, jag inser att just detta kanske inte blir av). Skriva massor, eftersom jag fortsätter kursen en dag i veckan i höst, den började den här veckan. Det var så ljuvligt att återse alla och träffa alla nya.

Och så ska jag naturligtvis läsa. Väntar återigen på AdLibris-paket, och medan jag väntade gjorde jag en beställning till. Har så mycket bra litt nu som ska läsas att jag blir alldeles tossig av förväntan. Detta är veckans beställningslista:

ATKINSON, KATE:CASE HISTORIES
BARNOUIN, KIM:SKINNY BITCH
OATES, JOYCE CAROL:GARDEN OF EARTHLY DELIGHTS
OATES, JOYCE CAROL:WONDERLAND
SMITH, ALI:JAG ÄR ALLT DU DRÖMT
MEYER, STEPHENIE:TWILIGHT
PLATH, SYLVIA:BELL JAR
DISKI, JENNY:STRANGER ON A TRAIN
MEYER, STEPHENIE:NEW MOON
MEYER, STEPHENIE:ECLIPSE
ANDERSSON, LENA:DUCK CITY
JOHANSSON, ANNA:ELEFANT I NYLONSTRUMPOR

En del nya bekantskaper, en gammal bekant (Oates), tre vampyrböcker (Meyer) efter lyriska beskrivningar hos Helena och inte mindre än tre böcker om fett (Skinny bitch, Duck city och Elefant i nylonstrumpbyxor). Nämnde jag att AdLibris hade bokrea?

/Jessica

20 augusti 2007

Om skönhet

Åh, har börjat läsa Zadie Smiths Om Skönhet, vet inte varför jag köpte på svenska, men som tur är så verkar det inte göra något för å så bra. Älskade White teeth när den kom, av någon anledning har jag hoppat över The autographed man men oj, Om skönhet. Så fin. Älskar hennes ton, hennes tempo, hennes detaljer, oväntade detaljer. Idag ville jag aldrig att pendeltåget skulle vara framme och så snart jag diskat och kanske bara plockat lite ska jag lägga mig och läsa, kanske hela natten.

Tog det som nog är ett av sommarens sista dopp i sjön idag. Kallt i vattnet, gåshud, men varmt på klippan. Där satt jag med Zadie en stund och torkade i solen. Sedan åkte jag hem och visade tomaterna lite tough love. Knippsade tjuvskott och allt ovan de tomater som bildats. Kånkade vatten och gav alla grönsakerna lite omtanke. Pelargonerna blommar som om de vore med i modeveckan, och den fortfarande höll på. Squashen växer så det knakar, mangolden skjuter nya blad. Och vid lillstugan grävde jag i somras ner en liten halvdöd krukros: idag blommade den med ett rosa leende. Ja, om inte detta är om skönhet så vet jag inte.

Måste skynda mig så jag får läsa.

/J

19 augusti 2007

Så bra, så bra, nästan som orginalet?




Mats Strandbergs blogg hittar jag den här fantastiska Twin Peaks-parodin. Varsågod och njut!

/J

Never let me go - Kazuo Ishiguro

Det är så intressant det där med böcker som inköpts och sedan fallit i glömsla. eller åtminstone anledningen till att man köpt dem har. så var det med den här boken, jag kan inte minnas om någon rekomenderat den, eller anledningen till att den fick följa med hem. Minns inte ens riktigt var jag köpt den, men vet att det var ganska nyligen. Och tur var det! Den är så sävlig, så återhållsam, så tydlig och så enkel. Och samtidigt under ytan skapar den svindel. Den är vulgär i ordets bästa mening, så diffus och otydlig att jag håller andan till sista sidorna. Då: näe. Va! Och den är så svår och väcker så många tankar. En dubbelbottnad bok, sannerligen. Otäck och vacker. Popplar och höst, och det ruvande, dolda som det inte går att beskriva utan att avslöja.

På ytan handlar det om Kathy som är 31 år, och hennes uppväxt på Hailsham, en internatskola. Det handlar också om bästa vännerna Ruth och Tommy. Det är england i slutet av 1990-talet, men skulle kunna vara nästan varsomhelst närsomhelst. Det är en skräckhistoria i all sin enkelhet. Ishiguro låter Kathy tala direkt till läsaren: "ni måste förstå att..." "...men jag kommer till det sedan" "det vet jag att ni också vet" etc. På sätt och vis påminner den mycket om Ninni Holmqvist Enhet i tonfallet, men den känns ändå väldigt egen.

/J

Naturromantik

Å min cykel, jag är kär. Efter en halvsnabb halvtimmes cykeltur (med ett timmeslångt stopp för synnerligen misslyckad kantarelljakt) känns jag som ny. Struntade i hjälmen eftersom turen var på grusvägar med hästhagar och slåtterängar på sidorna. En och annan nyslagen veteåker, John Bauer-skogar. Vind i håret och jag längtar till nästa försommar när rapsen står i blom.

/J

Sveda och värk

Aj. Tänkte jag skulle göra tomatsoppan lite roligare. Slängde i lite basilika, oregano, timjan. Så långt allt väl, men tydligen inte tillräckligt. En stor tesked stark chili? Jättesmart. Gott, men... Aj. Både munnen och magen säger: Wtf? Först inget i fem dar och sen detta.

/J

Att vara i ett nu som betyder

Men vad hände med läsningen? Och skrivandet? Och tänkandet?

Plötsligt är det vardagsjäkt och tisdagsstress och inte hinner jag och splittrade tankar. I stället för en bok varannan dag, som tidigare i somras, blir det, enligt denna veckas takt, en i veckan. Och skrivandet hinns inte med alls. Eller är det mina prioriteringar som är på svaj? I morgon börjar fortsättningskursen på skrivarverkstaden så sitter och läser mina gamla texter för att se om jag hittar en klo. En del bra, en del skräp. Inser att romanprojektet knappt är påbörjat, trots ett ansenligt antal skrivna sidor. Det måste vara det där med tänkandet, kontemplerandet.

I natt vaknade jag och ställde mig vid fönstret, flera minuters stirrande på en natthimmel fylld av stjärnor. I stan ser man andra sorters stjärnor, kanske, aldrig dem på himlen. Jag måste dessvärre prioritera, det är mycket jag vill, allt för mycket. Jag hajjar fortfarande inte grejen med Facebook, varför ska jag. Och jag har inte anmält mig till bokhorornas bokbytardag i morgon, återigen: dålig planering, dålig prioritering, och en smärtsamhet i att skiljas. Sanningen också att många böcker, faktiskt alla jag inte ville ha, det var inte många, lämnades till andra innan flytten. Mina inköp sedan dess vill jag inte göra mig av med. Kanske känner jag mig inte bekväm. För att jag just nu är i en annan tid av mig själv, där jag läser lite, tänker lite, skriver lite. Surfar runt planlöst, trots att jag ju vill ut i skogen, in i texten, ut med språket, in med tankar.

Och till i morgon ska jag skriva sidor, leta romaniledningar och en dikt "värd att diskutera". Finns det såna som inte är värda? Tror den rafflande inledningen får bli Lolita - den enda del av Lolita jag läst (ni ser, jag gör inte) och dikten får nog bli en liten pärla ur The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories av Tim Burton. Jag hoppas det är tankar kring och varför som ska diskuteras snarare än stilen, kanske inte bra ta med två texter på engelska. Jag vet inte. Se ovan: tankar.

Just nu är läget toppen sitter med filt om axlarna uppdragna knän ute i krispig förhöstdag. Fått en god nyhet och längtar lite till framtiden.

/J

17 augusti 2007

The hour formerly known as lunch

Emellanåt gör kvällstidningarna stor affär av vad dödsdömda fångar önskar som sin sista måltid. Det är häpnadsväckande ofta friterad kyckling, coka cola och glass. Fett, friterat, inte så fyndigt. Sedan fyra dagar tillbaka går jag på soppdiet, allt övervaktat av det här företaget. Jag betalar dem helt enkelt för att inte äta och så hoppas jag att de ser till att mina värden och min hälsa inte förstörs. Det handlar nämligen om tio veckor, tio veckor med soppa och shake. Än så länge går det bra, och de säger att första dagarna är värst. Jag är lite splittrad, lite, trött en aning kallsvettig. Men: jag blir grinig om jag får vänta 20 minuter på middagen, och tröttheten (och för all del kallsvetten) kan lika gärna bero på första veckan efter semestern. Första veckan utan kaffe. Dessutom ingen alkohol och inga cigaretter - men det är två små problem. I morse stod vågen på 2,5 kg mindre än i tisdags. Jag vet att det mesta i början är vätska, men ändå. Känns bra.

Så nu sitter jag här med min tomatsoppa, eller det som på förpackningen kallas tomatsoppa, jag tror den hade vunnit på lite kryddor. Och drömmer lite om min sista måltid:

Först: Sallad på välmogen mango, hackad chili och färsk koriander.
Sen: grillade tzayspett med ungsbakad potais med mycket vitlök. God krispig sallad till, solmogna tomater, fänkål. Färska kokade sojabönor med flingsalt. Oliver.
Sist: Kanske en bit mörk choklad. Kanske glass, Tofuline gold aprikos med färska aprikoser.

Eller: spagetti med vitlök och basilika. Blodapelsinsorbet.

Inte svårare än så.
Om några dagar kommer jag säkert drömma om äpplen, morrötter och annat krunschigt som man vanligtvis inte saknar när man bestämt sig för leva ett nytt liv. Just nu drömmer jag om en starkare, vackrare kropp som kan ta mig genom livet utan att krångla. Inte sämsta motivatorn.

/J

16 augusti 2007

Gäss, en bok färdig, en påbörjad

Jorå, står fortfarande på benen trots annat kanske gissats av avsaknad av utlovat blogginlägg. Det om mat kommer, men åkte och badade igår i stället, i vädret som var nästan-som-en-höststorm. När vi kom dit var sjön öde på mänskligt liv sånär som på två cirka tolvåringar. Det blåste så att det becksvarta vattnet krusades, men i var det skönt. Efter en stund kom en man som slängde av sig alla kläder och hoppade i näck. "Det ska vi göra nästa gång" sa jag till min man. Frågan om det blir i år, idag blåser det snålt och regnet piskade i morse, även om det verkar avtagit nu. När vi gick upp tog två skarvar vår plats och från strandkanten var fyra kanadagäss på väg i.

Diamantsvärdet och träsvärdet, första delen, är färdigläst. Den blev inte mycket bättre alls, faktiskt, och jag kommer inte läsa fortsättningen.

Tre brister (med allvarligaste längst ner):
1. Den gapar över allt. Alla övernaturligheter och myter man känner till är med. Det blir för mycket (och då är jag förtjust i både träsk, vampyrer och gnomer). Till och med där det görs en uppräkning skriver han de "De brände myrten, koriander med mera." Alltså, han vågar inte stryka något nån gång.

2. Den innehåller galet konstiga styckeindelningar, trippla utropstecken, långa, långa kursiveringar, ..., och annat stilistiskt ofog. Hade den varit bättre hade jag inte brytt mig så hemskt men nu. Urk.

3. Värst av allt är språket som är ömsom fjortislingo ömsom kyrkoprosa. Men inte i dialogerna - där talar alla samma språk, det hade naturligtvis varit utmärkt om slavinnan och patriarken haft skilda sociolekter, men icke.

Jag stör mig på att gnomen säger saker som "Prata inte smörja, min sköna", följt av tre utropstecken. Det är svårt att avgöra om det är översättarens fel, jag är inte så familjör med ryska och vet inte om det finns väldigt få synonymer till varje ord, men ofta är det mycket upprepningar av samma ord. Blir tröttsamt att läsa helt enkelt.

Återigen, jag tycker det är synd, för boken har potential, och skulle kunna bli riktigt intressant och språket skärptes och mycket ströks!

Igår när jag skulle springa till tåget, sen och slet åt mig närmsta bok i olästahögen: Kazuo Ishiguro Never let me go. Några kapitel in så är den mycket lovande. Internatskola, popplar. Inte så mycket höst, men tillräckligt för att Donna ska få vänta på sin tur.

/J

15 augusti 2007

Soppa, sleva, slafsa

Alltså. Nu har jag precis slevat i mig min sjätte flytande måltid på två dagar. Det enda på två dagar. Och i tio veckor ska jag köra samma. Choklad, jordgubb, potatis & purjo, tomat, vanilj. Och jordgubb går tokbort den är äcklig som fan, chokladen smakar inte choklad, tomat är söt men går att krydda upp, purjon helt ok, vanilj har jag inte provat. Kanske kommer ett längre inlägg om mat i kväll. Om jag fortfarande står på benen då, vill säga. Tio veckor. Då är vi nästan i november. Då, om inte förr, kan jag garantera att sommaren är över.

/J

Sammestlent vågskvalp, sommarkväll

Men sommaren är ju inte alls slut, vad är det för dumheter jag tutat i folk på sistone? Det är bara min semester som är över.

En badsjö med solvarma klippor i kombination med solnedgång, badkläder, handduk och - givetvis - en bok, ger kvällarna en sällan skådad sommarkänsla. Speciellt som vädret nu är bättre än stora delar av det jag tidigare tog för givet var sommaren.

För er som inte har badsjöar inom räckhåll har jag inget svar. Skulle kanske vara uteservering eller långsam kvällspromenad då. Men inget slår känslan av sammetslent augustivarmt vatten att skölja bort dagen med. Igår gick jag så långt som till att utbrista, mitt i långa simtagen med solnedgång i ögonen: "Om jag bara fick göra en jordisk sak innan jag skulle åka till mars, så skulle det vara detta." Ja, jag vet att jag ofta överdriver. Försöker sluta. Använder bara när det är befogat, ok. Som här.

/J

13 augusti 2007

Om insiktsfulla diskussioner, och tips på en kärleksförklaring

Tjugofyra minuter kvar av första arbetsdagen efter semster. Jag vet att jag har gnällt bort semesterslutet men jag var verkligen orolig inför att börja jobba igen. Efter att först ha varit tjänstledig august till juni för att göra det jag gillar mest - läsa och skriva - och sedan göra studiobesök på jobbet strax innan semestern, två veckor som karaktäriserades av att alla kollegor var ihåliga av trötthet, medan jag var angelägen som en hundvalp att börja, så var jag direkt osugen på att jobba. Kände mig dessutom en smula irriterad och negligerad eftersom inga arbetsuppgifter var klara, men nu börjar de utkristaliseras. Och jag tror det kan bli bra.

Dessutom är det ju nästan höst - oh, bliss! Jag hoppas den blir lång och röd-blå. Ja, tokblå himmel och knallröda löv. Krispig. Fylld av halsdukar och böcker, cykelturer och äppelplockning. En och annan storm. Sol, öppen spis och givande samtal.

Givande samtal hade jag förresten i tidig söndagmorgon, så tidig att det nog egentligen fortfarande var natt, trots att klockan i morse ringde bara en timme senare. Samtalet handlade om fantasy, och om Tolkien/Peter Jackson, och att Jackson gett Arwen en så mycket större roll. Vi var nog ganska eniga om att sagan tjänade på det. Att passa in i 2000-talet kräver sin kvinna. Det som man förleds tro är det mest feministiska är naturligtvis när Eowyn dräper the witch-king (åh, dåligt, har ingen svensk översättning här) med orden "I am no man!" Mest minnesvärda scenen, men vad sägs egentligen? På engelska är ju man synonymt med människa. Hm. Måste nog gå till boken för att se vad det egentligen står. Och hur översätts det på svenska, tro.

Från Tolkien rörde vi oss vidare till Diamantsvärdet och Träsvärdet (Nick Perumov). Jag är fortfarande inte övertygad, har bara några sidor kvar, men tror knappast jag kommer läsa tvåan. Den är ganska spännande, men språket får mig att gråta (och tappa intresset). Har en lång lista på vad som ska läsas men efter den här kärleksförklaringen tror jag det får bli en omläsning av favoriten The Secret History. Höst!

/J

Såg förresten att det släpps en ny Tolkien i höst!

10 augusti 2007

Sommarslut och en trist bok

Detta är den sista semsterdagen och jag ville att den skulle bli så speciell. Jaja, jag ska på säkert superrolig 30-årsfest i morgon och loppis på sondag och SOMMAREN är väl inte slut bara för att jag börjar jobba men det känns så. Så jag ville bada och sola och läsa och skratta och sova och påta och bara vara... Vaknade upp till hällregn. Ok. Det funkar. Bok i soffan, kanske bästa som finns. Men så kunde det inte bestämma sig, vädret alltså. Det blev lite för fint för att vara inne** och jag ville ju cykla lite också. Så då gjorde jag det. Och så internettade jag lite. Och så var det för dåligt väder för grillunch men tillräckligt för att äta ute i alla fall, och så var dagens strax slut och vad fan hände med sommaren egentligen?

/J

** hade naturligtvis inte stört mig ett dugg om jag läst en bra bok, men har kommit halvvägs igenom sömnpillret Träsvärdet och diamantsvärdet av Nick Perumov. Det är skumt för den har alla ingredienser jag borde gilla: magi, varulvar, vampyrer, spänning, träsk och ondska. Men språket är så kasst, och jag misstänker att det inte är översättarens fel. Ömsom högravande kyrkprosa ömsom värsta ungdomsspråket "döingar" någon? Och det är inte i dialogen, då hade det naturligtvis varit toppen om det varit olika röster som trätt fram. Men den är platt och ointressant och jag kan inte hålla ordning på figurerna, eller på ordnarna eller på... Ja, den intresserar mig helt enkelt inte, jag kommer på mig själv med att bläddra fram och kolla hur många sidor det är kvar på kapitlet.

09 augusti 2007

Blogging in paradise

 

Så här har jag det ibland.

/J
Posted by Picasa

Vind i håret

Min cykel har blivit stulen. Eller javisst ja, den stals för sju år sedan, drygt. Samma dag som min man lämnade Luleå för Stockholm och lämnade mig kvar. Det var inte min lyckligaste dag. Mannen visste jag ju att jag snart skulle återse, så jag blev nog nästan lessnare över cykelns försvinnande. En röd gammal, gammal Monark som jag hade jobbar på, putsat och filat och bytt trampor och sadel på. En juvel, en vind-i-håret-cykel. Och så stals den. Jäklar vad ledsen jag blev.

Inte förrän idag har jag köpt en ny cykel. Det har liksom inte fallit sig så - direkt efter Luleå Stockholms innestad där det passar bäst att gå (eller för all del ta taxi), för vind i håret får man där vare sig man vill eller ej. Men nu är situtationen en annan: jag passerar för bövelen hästhagar på väg till tåget. Det vore fånigt att inte ha en cykel. Så idag, när regnet stod som spön i backen, och åskan låg som ett tryck i pannloben gav jag mig själv en present. En chokladbrun sjuväxlad tantcykel med breda däck, cykelkorg och bekväm sadel. Som gjord enkom för mig att cykla på. På vägen hem från cykelaffären blev jag och cykeln avsläppt för en lagom tur hemåt. Eller lagom förresten - det tog en halvtimma, jag blev genonsvett och har fortfarande lite mjölksyra. Men gud va skönt med vind i håret (det fläktade in i den välventielerade hjälmen). Och vad gott det luktar med regnvåt sommaräng och solvarma hästar. Åh, jag är så nöjd!

/J

07 augusti 2007

Allsång - en dold sjukdom?

JUST NU: Svenska tv-nätet - utslaget. Hundratusentals kan missa sommarens viktigaste tv-kväll. Läser jag på Expressens hemsida och tänker herregud, nu har det hänt, nu har jag faktiskt missat något viktigt för att jag inte har teve. Men nej. Det handlar om Allsång på Skansens säsongsfinal.

Kvällstidningarna kommer swäkert senare i veckan bekräfta min särart med rubriker lydande Avsaknad av teve kan vara dold sjukdom. Vad min ovilja mot Allsång på Skansen är vill jag inte ens veta.

Man tackar.

/J

Myggor, tigrar och liemän

Medan jag ligger på mage i solen och med hjälp av trådlöst internet deltar i Bokhorornas kulturdebatt maa Maja Lundgrens Myggor och tigrar så går min man och slår gräset med lie. Snacka om att vara både ock.

/J

06 augusti 2007

Min häst

Härom morgonen vaknade jag vid fyratiden av att grannens hästar i hagen bredvid huset förde sådant oväsen. En av hästarna gnäggade och höll på på ett sätt som gjorde mig orolig. Det höll på så länge också, även om min tidsuppfattning vid den tiden på dygnet i bästa fall kan beskrivas som skev. När jag legat vaken tillräckligt länge smög jag mig ner, drog på gummistövlarna utanpå pyjamasbyxorna och gick iväg, över ängen längs med vägen. Morgondimman smekte gräset och solen glittrade i daggen, jo faktiskt. Mindes den morgonen då mamma och jag gick och tittade på hästarna som sov. Jag var kanske tio då, och det var spännande. Vi pallade morötter på fältet på väg ner till hagen, och jag har kvar fotona på hästar i morgondis. En annan morgon mötte jag pappa på väg till jobbet, vi skrämde nästan slag på varandra då han öppnade ytterdörren för att gå ut samtidigt som jag skulle gå in. Då hade jag också varit och tittat på hästar som sov, det var nog senare samma sommar som mamma och jag var ute, eller sommaren därpå. Jag minns inte. Härom morgonen så var det emellertid inte en häst som sov som det skulle tittas på utan en som i högsta grad var vaken. När jag kom fram till hagen var det tyst och lungt, jag tyckte jag hörde steg från hovar på gårdsplanen. Vågade mig dock inte upp, och hörde inga människor. Det är det jag är räddast för, att människor, elaka människor, ska göra hästarna, katterna, korna illa. Som man läser om i tidningen.

Jag minns alla hästböcker jag läste som ung. Om Annika, om Svarta hingsten, om Blenda. Jag minns hur det smakade att läsa de där böckerna. Hur de i serierna i Min häst alltid sa Yes Box och det var alltid en häst som hetter Surprise. [surprise] läste jag, på svenska utan att veta vad det betydde. Min läslusta inleddes med sagor, och med böcker om hästar. Dagar som dessa, loja sommarlovsdagar spenderades i stallet. Men också regnruskiga novemberdagar, snömoddiga vårdagar, iskalla vinterdagar. Stallet, hästvärmen, gör sig lika bra oavsett årstid. Det är märkligt, för jag minns alla hästarna i Ingrids stall, jag minns deras namn och egenskaper och personlighet. Men jag kan inte nämna en enda människa från den tiden - förutom Ingrid. Barska ridläraren med stallet på den skånska slätten. Och jag minns böckerna. Jag måste leta upp dem, läsa igen, se om lite av känslan kommer tillbaka. Känslan av ett gammalt seltyg som ska smörjas med olja, eller känslan av lycka när jag fick min första stallåda att läga borstar och täcken och grimmor och hovkratsar och jod och allt annat i. Och lyckan att bli snusad i nacken av Blue Boy, Sunny Girl, Lidro, Betty Bumsan och alla de andra fyrfotingarna från min barndom. Kanske var det den känslan jag letade efter, härom morgonen?

Uppdatering och en hemsk insikt

Sommarens två mest sociala veckor är över, och på något sätt känns det som om sommaren i och med det är över, trots en vecka kvar på semester, trots att detta nog är sommarens varmaste dag. Sitter på verandan som badar i grönt ljus, solstrålar silas genom blad och syrsorna spelar. Ändå är det något i luften. Ett stråk av melankoli, hösten lurar bakom kröken och det gör mig lycklig. Älskar oktober, älskar halsdukar och krispig luft. Men inte tänka på det idag, leva i nuet, kanske?

Eller kanske lite förfluten tid, förra veckan och förrförra? Skånevecka och träffa folk, inte en tyst sekund, ingen tid för egna tankar och inte heller så mycket tid och tillfällen för skratt. Jag var ju enbart medföljare, besöken var inte i första hand för att roa mig, även om jag smög in lite förlustelser som bara var till för mig: moster, gammal vän, före detta kollega. Det var fint. Vi såg Svenska Akademien också, de är alltid fina. Jag blev glatt överraskad över att sextonåriga piképojkar kunde texterna. Stadsfestival, gubevars, så inte vanliga klientelet, och inte heller deras bästa spelning, men klart godkänd.

Så färd uppåt i landet, hem, men ett hem som inte var vårt eget än på några dagar. Först förlängt skånebesök sedan besök av min fina familj. Gapskratt till singstar och tid för fniss och flams och tystnad. Jag trivdes bra, igen.

Helgen som gått var det dags för festival - sommarens enda - fina Pumpstockfestivalen i Gnesta med Stefan Sundström och Nina Ramsby, Lars Demian, Kjell Höglund med flera. Överraskningsmomentet var the Tarantula Waltz: kolla kolla. Fin fin fin.

Annars är min lilla värld ganska sluten igen, har läst obefintliga dagstidningar och en enda bok (Mats Standbergs Jaktsäsong vilket så inte var min kopp te. Kommenterar inte vidare, konstaterar bara att inte ens alla Buffyreferenser kunde få mig att bli intresserad. Synd.)

På tevefronten parallellser vi just nu the Riches (mycket lovande efter ett avsnitt), Studio 60 on the sunset strip (obegripligt att den lades ner efter en säsong, den är brilliant, lika bra som eller bättre än vita huset) 4400 (när inget annat orkas, den är rätt trist) och John Doe (näe... verkligen inget att rekomendera. Det enda som är kul är att Laura Palmers mamma är med.).

Läser just nu lite rysk fantasy i form av Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov. Har läst kanske en fjärdedel men den fångar mig inte riktigt. Ser fram emot en omläsning av Hundra år av ensamhet (Gabriel García Márquez) vilken jag fyndade för tretti spänn i en bod i Trosa - att ha släkt som ska se allt som finns att se i den sörmländska bygden har onekligen sina perks. Sen kanske det blir Åsa Linderborg (Mig äger ingen). Känns som den ska läsas nu eller aldrig. Om ett halvår är den ingen snackis längre, kanske sldutade den vara det redan i juni? Oh well. GW har är fortfarande ett framtida projekt. Tja, om jag skulle läsa lite nu i stället för att skriva om vad jag ska läsa. Att planera läsning, planera livet, är jag nog i själva verket bättre på än själva utförandet. Åh hemsk insikt.

/J