Stars Hollow, Pine Deep, Sunnydale: Varför amerikanska småstäder får mig på fall

Det är något särskilt med amerikanska småstäder. Åtminstone vill jag gärna tro det och jag dras ständigt till skildringar av samhällen, gärna i höstskrud, där alla känner alla och där det ingående beskrivs vem som plogar med whiskyflaskan tryckt mot skrevet eller vem som äger bokhandeln. Kanske är det min egen rotlöshet som gör att jag söker mig till den sortens trygghet? Jag vill ju också ha stamställen, där någon säger "Det vanliga?" eller frågar hur det gick med det-eller-det. Kanske är det den alldeles färska flytten som talar. Kanske det faktum att jag - efter flera år - fortfarande minns två sådana episoder med blixtrande skärpa: Den första när biträdet på min dåvarande konsumbutik sa "vänta lite", försvann och sedan kom tillbaka med varsin karamell till mig och min man "För att ni alltid vänder streckkoden åt rätt håll". Fint som snus, ju. Den andra episoden när jag på stan nånstans mötte den spärrvakt som alltid jobbade i den t-banespärr där jag gick upp vid mitt jobb och han ropade "Hej, hej Mariatorget", dvs det jag alltid sa för att få min remsa stämplad (jag promenerade oftast, så jag behövde inget kort, vid den tiden).

Under de senaste nästan tio åren har jag inte hållit mig till samma frisör, tandläkare eller ens besökt samma lunchställe speciellt ofta. Alltså söker jag mig - som vanligt - till popkulturen för att få vad jag vill ha: sammanhang.

Jag pratar naturligtvis om det gemyt som finns i Stars Hollow (Gilmore Girls) eller på Seattle Grace-sjukhuset (Grey´s Anatomy), eller för den delen på Sunnydale High (Buffy). En tillvaro där alla liksom känner alla och jag attraheras av det faktum att de knackar på. De besöker varandra, varje kväll, och säger en kort sak. En sak som de hade kunnat säga på telefonen (eller som jag säkert hade skickat ett sms om). Men jag antar att det inte skulle blivit så bra teve?

Påfallande ofta utspelar sig skräck- och spänningslitteratur i små samhällen. Jag läste precis ut Johan Theorins Skumtimmen som utspelar sig på en liten ort på Öland. I somras läste jag Peter Straubs Ghost Story - och den utspelar sig i ett liknande sammanhang. Och nu har jag åkt till Pine Deep "The most hunted town in America", skräck a la Jonathan Maberry. Hans Ghost Road Blues är än så länge verkligen inget mästerverk men den där småstadscharmen som alltid får mig på fall finns där. Jag gillar´t, jag vill att de high school-ungar som mördas ska finnas i ett sammanhang. Jag vill att de gengångare, gastar, demoner som finns ska uppenbara sig och sätta skräck i ett samhälle där det är otänkbart.

Minns alla gånger människor efter en tragedi uttalat sig och sagt "Men han verkade ju så normal!". Hur kunde han vara yxmördaren? Hur kunde detta hända här? Även verkligheten letar efter sammanhang.

Stars Hollow på svenska, socker och Twin Peaks

Jag glömde att det var lucia igår. När jag kom till jobbet var alla kollegorna i foajén, och min första tanke var: "Ånej, jobbigt. Brandövning." Men det var det inte - det var jag som missat tåget. För att kompensera bestämde vi oss för att julmysa hemma. Först svängde vi inom elgiganten för att köpa reseadapter, och där fanns bästa julklappen: Twin Peaks-boxen. Äntligen! Lite lyckligare (jag har aldrig hävdat att man inte kan konsumera sig till lycka, bara att det inte är ett säkert, eller enda, sättet) åkte vi hemåt.

Väl hemma var det så dags att inhandla julmysattriraljer: clementiner, choklad, tomtegröt, glögg. Vilken tur att vi beslutade oss att svänga inom "centrum" ty hela storgatan var avstängd, marschallerna lyste, barn sjöng. Lions sålde kulkärvar, en skolklass sålde glögg och pepparkakor. Och från skyn dansade stjärnor, den smältbara varianten. Kort sagt: Järna hade förvandlats till Stars Hollow!

Eftersom jag - dessutom, gårdagen har ju fantasiskimmer - på förmiddagen hade blivit stajlad* av en riktig stylist* för en fotografering så var jag snyggaste någonsin: fint hår, fint rouge, fint allting. Sen att jag hamnade i sockercoma och somnade innan första avsnittet av Twin Peaks, ett avsnitt jag kan varenda vändning och replik av, var slut, det är en annan historia.

/Jessica

*Stylad? Stajlist?