Jag vaknade med lite hjärteont idag.

I helgen är det visning av torpet, och det känns följaktligen som att detta är sista gången jag vaknar och torpet är bara vårt. För i morgon eller på söndag har förhoppningsvis någon annan kärat ner sig i de vita knutarna och den blå dörren. På söndag kväll hoppas jag att någon längtansfullt kollar på bilderna och möblerar. Tänker att "Där kan vi ha bokhyllan, där, där de har en ful fåtölj". För så fungerar ju jag: jag drömmer mig in, planerar och möblerar. Och anser det jag kärat ner mig i är bara mitt, må det vara ett hus, en restaurang, en person eller en upplevelse. Ingen annan kan ha precis mina känslor, ergo är känslorna bara mina, ergo är det mitt. En logik som haltar betänkligt, men inte desto mindre fungerar för mig.

Katten var extra hungrig i morse. Hon satte sig vid mitt öra och spann så där extra högt som hon gör när hon vill något. Emellanåt letade hon sig in med nosen i min handflata: "Upp nu, upp. Klockan har ju ringt, varför ligger du kvar?" verkar hon säga.

Själv sover hon en sisådär 17 timmar om dygnet, men just på morgonen är hon vaken. Åh, man sover gott i torpet. Det sägs ju att man ska låta katten bestämma var sängen ska stå. Släpp in den i sovrummet, där den lägger sig är det fördelaktigt att ställa sängen. I torpet skulle man, om man följer den metoden, kunna ställa sängen var som helst: katterna sover i alla rum. Ibland utsträckta i hallen, i köket eller badrummet. Eller hopkurade på sängen, eller i fåtöljen. Jag vet inte om det är något magiskt med det: jag tror främst de lägger sig där värmeslingorna går.

Nu ska jag gå en runda på tomten och se till att allt ser okej ut inför visningen, inga nedfallna grenar eller multnande lövhögar. Trots att det är vad man kan förvänta sig av en tomt med hippiehår. Jo, det känns sorgligt i hjärtat idag, trots att jag ju vill flytta, vill rycka upp rötterna igen, vill förändringen som är på gång. A och jag och katterna, på nya äventyr. Jag bara önskar, egentligen, att torpet hade kunnat följa med. Så är inte fallet, och därför önskar jag så hett att någon annan kommer och kärar ner sig.

Last night I dreamt I went to New York again

Jag måste nog sluta med den där internet. Det är ju trots allt bara en fluga? För in i mina drömmar smyger sig små tidsmarkörer: inatt drömde jag att jag skulle till New York. Men i stället för att packa, vara glad eller på drömmars sätt skruva det så handlade drömmen om... vad jag skulle skriva på min Facebookstatus. Kom igen, hur sjukt är det? Och största problemet var inte att vara smart och brilliant utan hur kunna komma undan med denna klimatfientliga aktivitet som det innebär att åka på shoppingresa till världens underbaraste stad.

/Jessica

The more you ignore me, the closer I get

Idag när jag vågade mig på en försiktig promenad (om någon såg mig måste de undra: svarklädd, glåmig och skakis efter flera dagar till sängs, med en stor svart mössa och som kronan på det skygga Greta Garbo-verket iförd gigantiska solglasögon begav jag mig ut)insåg jag något märkligt: jag har, likt en björn, sovit mig igenom vintern och vaknat i våren! Fåglarna kvittrar som galningar och överallt spritter det. Såg både tussilago och mängder av snödroppar. Och en blåsippa! För att inte tala om att svanstrecken korsar himlen med jämna mellanrum.

Förra vintern spenderades till stor del med att otåligt kolla almanacka. Jag planerade mitt trädgårdsland så till den milda grad att när det väl var dags att plantera ut alla sticklingar och småplantor så hade jag nästan tröttnat. I år har våren tagit mig på sängen - bokstavligt talat - och jag kommer föra en mer modest linje. Förra årets drivor av tomatplantor kommer begränsas till några stycken, och förra årets - var det åtta? - sorters potatis, kommer i år vara max två. En tidig och en sen.

Men visst måste man få förta sig? Åka till fröhandeln och köpa Havrerot, en rotfrukt jag aldrig ens hört talas om, trots att jag äter rotfrukter så ofta jag kan? Eller tro att allt det där man ser är möjligt? Det är väl inte fel? Och även om det bara var salladen, rädisorna, squashen, några tomater och konstigt nog sparrispotatisen som tog sig förra året, så ser jag inte allt arbete som bortkastat. Tvärtom. Jag lärde mig massor, och frisk luft fick jag också.

Årets största trädgårderelaterade projekt blir att bygga en hylla med belysning där jag ska driva upp växterna. Lätt som en plätt. Inga galna pelargonprojekt. De som överlevt från förra året får så klart leva vidare - de är jag mäkta stolt över. Men förra året översvämmades jag av fröuppdrivna pelargoner. Och de flesta har fått vandra vidare. En del gav jag bort, en del har jag låtit dö. Sånt är livet. Man måste ju få tid att njuta av allt det gröna också. Mer tid liggande på mage i gräset, ätande de där hallonen (som förra året aldrig plockades), jordgubbarna (som förra året aldrig ens inköptes) och blåbären (som ligger kvar i frysen, det lilla som blev). Solen i ansiktet och huvudet fyllt av drömmar. En lång lat sommar, det drömmer jag om, 2008. Jag har haft mitt äventyr det här året. Nu vill jag bara vara. Läsa mycket, naturligtvis - jag tar ju gärna del av andras göranden. Sommaren 2008 hoppas jag blir mer kanelbullar och mindre foccaccia. Om ni förstår vad jag menar.

/Jessica

The hour formerly known as lunch

Emellanåt gör kvällstidningarna stor affär av vad dödsdömda fångar önskar som sin sista måltid. Det är häpnadsväckande ofta friterad kyckling, coka cola och glass. Fett, friterat, inte så fyndigt. Sedan fyra dagar tillbaka går jag på soppdiet, allt övervaktat av det här företaget. Jag betalar dem helt enkelt för att inte äta och så hoppas jag att de ser till att mina värden och min hälsa inte förstörs. Det handlar nämligen om tio veckor, tio veckor med soppa och shake. Än så länge går det bra, och de säger att första dagarna är värst. Jag är lite splittrad, lite, trött en aning kallsvettig. Men: jag blir grinig om jag får vänta 20 minuter på middagen, och tröttheten (och för all del kallsvetten) kan lika gärna bero på första veckan efter semestern. Första veckan utan kaffe. Dessutom ingen alkohol och inga cigaretter - men det är två små problem. I morse stod vågen på 2,5 kg mindre än i tisdags. Jag vet att det mesta i början är vätska, men ändå. Känns bra.

Så nu sitter jag här med min tomatsoppa, eller det som på förpackningen kallas tomatsoppa, jag tror den hade vunnit på lite kryddor. Och drömmer lite om min sista måltid:

Först: Sallad på välmogen mango, hackad chili och färsk koriander.
Sen: grillade tzayspett med ungsbakad potais med mycket vitlök. God krispig sallad till, solmogna tomater, fänkål. Färska kokade sojabönor med flingsalt. Oliver.
Sist: Kanske en bit mörk choklad. Kanske glass, Tofuline gold aprikos med färska aprikoser.

Eller: spagetti med vitlök och basilika. Blodapelsinsorbet.

Inte svårare än så.
Om några dagar kommer jag säkert drömma om äpplen, morrötter och annat krunschigt som man vanligtvis inte saknar när man bestämt sig för leva ett nytt liv. Just nu drömmer jag om en starkare, vackrare kropp som kan ta mig genom livet utan att krångla. Inte sämsta motivatorn.

/J