The more you ignore me, the closer I get

Idag när jag vågade mig på en försiktig promenad (om någon såg mig måste de undra: svarklädd, glåmig och skakis efter flera dagar till sängs, med en stor svart mössa och som kronan på det skygga Greta Garbo-verket iförd gigantiska solglasögon begav jag mig ut)insåg jag något märkligt: jag har, likt en björn, sovit mig igenom vintern och vaknat i våren! Fåglarna kvittrar som galningar och överallt spritter det. Såg både tussilago och mängder av snödroppar. Och en blåsippa! För att inte tala om att svanstrecken korsar himlen med jämna mellanrum.

Förra vintern spenderades till stor del med att otåligt kolla almanacka. Jag planerade mitt trädgårdsland så till den milda grad att när det väl var dags att plantera ut alla sticklingar och småplantor så hade jag nästan tröttnat. I år har våren tagit mig på sängen - bokstavligt talat - och jag kommer föra en mer modest linje. Förra årets drivor av tomatplantor kommer begränsas till några stycken, och förra årets - var det åtta? - sorters potatis, kommer i år vara max två. En tidig och en sen.

Men visst måste man få förta sig? Åka till fröhandeln och köpa Havrerot, en rotfrukt jag aldrig ens hört talas om, trots att jag äter rotfrukter så ofta jag kan? Eller tro att allt det där man ser är möjligt? Det är väl inte fel? Och även om det bara var salladen, rädisorna, squashen, några tomater och konstigt nog sparrispotatisen som tog sig förra året, så ser jag inte allt arbete som bortkastat. Tvärtom. Jag lärde mig massor, och frisk luft fick jag också.

Årets största trädgårderelaterade projekt blir att bygga en hylla med belysning där jag ska driva upp växterna. Lätt som en plätt. Inga galna pelargonprojekt. De som överlevt från förra året får så klart leva vidare - de är jag mäkta stolt över. Men förra året översvämmades jag av fröuppdrivna pelargoner. Och de flesta har fått vandra vidare. En del gav jag bort, en del har jag låtit dö. Sånt är livet. Man måste ju få tid att njuta av allt det gröna också. Mer tid liggande på mage i gräset, ätande de där hallonen (som förra året aldrig plockades), jordgubbarna (som förra året aldrig ens inköptes) och blåbären (som ligger kvar i frysen, det lilla som blev). Solen i ansiktet och huvudet fyllt av drömmar. En lång lat sommar, det drömmer jag om, 2008. Jag har haft mitt äventyr det här året. Nu vill jag bara vara. Läsa mycket, naturligtvis - jag tar ju gärna del av andras göranden. Sommaren 2008 hoppas jag blir mer kanelbullar och mindre foccaccia. Om ni förstår vad jag menar.

/Jessica