Wrong Side Of The Road

Det här med att bo på landet har, sedan flytten för ett knappt år sedan, varit som en dröm. Det romantiserade mitt i spenaten-livet, den röda stugan, trädgård, tystnad och tamburiner. Eller nä, inte tamburiner dårå. Nåt annat på t, säkert. Så för ett tag sedan fick vi in en mus. Inga problem, tyckte jag, så länge katterna inte kommer på att den lilla fyrfotingen finns där. I början var också spåren få. En påse med femhundra färgglada gummiband var det första den gav sig i kast med. Bet en gång i varje gummiband. I alla, I kid you not. Det var ju bara imponerande. Underläggen av kork har den också gett sig på. Lite irriterande att den gnagt lite på alla fyra, i stället för mycket på bara ett. Men inga problem. Fast alla påsar som den bara öppnat? Quinoapaket som läcker, bröd som torkar i sin håliga påse. Och så bajset. Helst på skärbrädorna eller på knäckepaketet, av någon anledning. Lite irriterande. Igår fick vi syn på den - liten, ljusbrun med piggaste pepparkornsögonen. Snabb som tusan, slajdade den in under spisen. Full fart. Nåja, den kommer väl fram igen.

Mer irriterande är att vattenpumpen pajat. I söndags var den döende, igår dog den. Vilket betyder avsevärt meck för att sköta basala hygienåtgärder. Idag fick jag gå på möte på riksdagen i hår som var på modet på SpyBar 2004, minus de dyra produkterna. "Hehe, mössväder, vad gör man?" förskte jag. Lurade ingen.

Vinterdäcken är äntligen på, men nu är veden snart slut. Vi äger förvisso en liten miniatyrskog, men inten motorsåg. Och gubben vi köper ved av hade lånat ut släpet. Så lyssna till sprakandet, känn värmen. Kan vara sista på ett tag.

Men i alla fall. I morse var jag tidig in till stan, fick traska tröstlöst gråslask till tårna var blå och mascaran hängde på kinderna. Fixa fejset till mötet. Sedan möta kära vännen traska vidare i gråslask. På demonstration framåt eftermiddagen, snålblåst och spikregn. Dock värme från fellow aktivister. Och så in på fina haket beställa te med rom i, värme innifrån, sprids utåt. Senare: hemväg, genom granskogen. Plötsligt titta ut: gnistrande vinterlandskap, stjärnklar vinterkväll. Alla träden täckta av tjockt lager, världen vit och ljudlös.

Nu: gnistrande kylsnö ute, sprakande värmebrasa inne. Vad gör det om pumpen pajar och ett besök i köket? Hundra gånger hellre än smutsvinter i stan.

/Jessica

Sommarskräck

Förra sommaren hyrde vi en liten stuga i Halland. Stugan var röd med vita knutar och den låg mitt i en bokskog, vid en sjö. På den lilla vägen - som knappt var stor nog att köra på - passerade under de fyra veckor vi var där bara ett fåtal människor. Dagarna spenderade vi på en filt på gräsmattan, de dagar vi inte tog oss i kragen och körde till havet vill säga. Sjön gick inte att bada i, och roddbåten använde vi bara en enda gång. Regnet stod emellanåt som de berömda spöna i backen och då åkte vi till Göteborg, eller Ullared, eller på bilturer runt om i landskapet. Eller också stannade vi inne i stugan och läste, enbart med avbrott för sommarpratarna. Dagarna såg med andra ord ut exakt som de brukar göra för dem som hyr stugor under sommaren. Lata dagar där de största bekymren är vilken bok som ska läsas härnäst och huruvida det är mödan värt att åka till affären och köpa ingefära till marinaden.

Men nätterna! Dem spenderade vi på ett alldeles speciellt vis, nämligen med att titta på nedladdade teveserier på min lilla bärbara datorskärm. Och inte vilka som helst utan från the SciFi-channel. Battlestar Gallactica och Supernatural, the 4400, Taken och många fler. Varje natt till dess att det började ljusna. Och varje tidig gryning fick A följa med mig när jag var tvungen att kissa. Gå på dasset vågade jag inte i bäckmörkret, och gå in i skogen vågade jag inte heller. Så bortvänd, men hållandes ficklampan, följde han mig en bit ut på gräsmattan - den delen där vi aldrig lade filten. Gastkramande skräck, helst med rymdtema, det är det bästa. Inte för att de serier jag räknade upp är så otäcka, det är snarare stämningen som gör att jag darrar av rädsla. Jag gillar det, i alla fall när någon håller ficklampan. Och just därför var det så märkligt att jag bestämde mig för att läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, just den natten då A var på annat håll. Jag låg vaken hela natten, vågade inte gå ut, vågade inte ens röra mig av rädsla att det skulle synas att någon var hemma. Jag skrämde upp mig själv så mycket att jag grät. För verkligheten - eller det som kan vara verkligheten - är ju egentligen det mest skrämmande. Jag sällar mig inte till hyllningskören vad gäller Stieg Larssons böcker, framförallt nummer två tyckte jag var så orealistisk att den aldrig blev särskilt spännande. Jag ska ändå läsa trean (mor & far har den med sig när de kommer på besök) och hoppas att jag kan arbeta mig upp till den där bankande-hjärtat-rädslan igen. Numera bor jag ju året om i ett rött hus med vita knutar, på landet. Kanske får jag läsa den en natt när A är någon annanstans. För visst vill man bli rädd? Årets skräckisar har börjat sådär, kan man väl milt påstå: Saw 2 och Silent Hill. Gäsp. Kanske måste till lite utomjordingar?

/J

En modig liten Soricidae och en blodtörstig Felis catus: en sommarsaga

- Vad konstigt att Iris inte fångat några möss här, sa jag till A häromdagen, med förra sommarens eviga pip-pip-piiiip ringande i öronen. Då räddade jag livet på flera möss om dagen, hur mångas ångestskrik vi inte hörde vill jag inte tänka på.
För en liten stund sedan hoppade katten in genom fönstret, en duns följd av pip-pip-piiiiip. Jag kastade mig ut i köket, men såg inget annat än en förvirrad katt. Som snabbt hoppade ut genom fönstret igen. Konstigt, jag måste hört fel. Nästa gång hon kom in gick hon en vända och sedan: stel kropp, böjd nacke, tassen höjd. Bakom köksstolen fanns visst något. Och javisst där satt en liten näbbmus. Eller satt förresten, det här var en mus som inte tänkte låta sig fångas utan strid. Jag tog snabbt en tom jordgubbskartong och en teliaräkning och tänkte att det skulle bli en lätt match. Visade sig vara Houdini reinkarnerad. Den lilla musen bröt sig ut fem gånger innan jag insåg att jordgubbslåda + teliaräkning inte var starkt nog. Återstod handen. Och i samma ögonblick som jag undrade varför katten var så passiv högg hon. Ja, musen alltså. Små sylvassa tänder tuggade på min handflata. Med vindens hastighet förde jag henne i säkerhet bakom rabarberstånden. Nu hoppas jag bara att hon högg Iris i munngipan så att hon helt låter bli möss i fortsättningen. Den andra katten har förresten visat sig helt ointresserad. Hon vet att hennes mat serveras på tallrik och vattnet i vinglas. Hon vet att det bara är att lägga sig på mitt huvud så får hon mat. Hon är smart. Nu ligger i alla fall Iris bredvid mig i soffan. Och nog ser hon lite stukad ut?

/J