Marley och jag

Detta har hänt:
* Vi skaffade en valp
* A tyckte att det var passande att ge mig en present i form av en bok
* A tyckte det var passande att boken handlade om en hund
* A förbisåg det faktum att jag avskyr boats, med anledning av ovanstående
* Jag läste lite i boken
* Jag skrattade
* Jag dissade
* Jag läste ändå ut

Såhär: i går kväll låg jag på övervåningen i dubbelsängen med ena katten på benet och andra vid huvudet medan valpen och A var på nedervåningen. Jag läste i den där boken. Nu hade valpen i boken blivit gammal. Jag började leva mig in. Jag grät. Jag grät så att sängen skakade, ena katten började slicka tårarna från mina kinder, katten på benet fick klamra sig fast med klorna i täcket för att inte trilla av, valpen vaknade och grät men får inte komma upp ty detta är det arrangemang vi har.

Boken sög, jag skulle vilja bränna skiten, den innehåller en attityd till huvudpersonen som är erbarmlig. Den är smörig, lismande, putslustig och så: så jävla sentimental att man får gåshud.

Hollywood brukar lura mig. De tar en pappa, en son och en hund. Och så en katastrof och lite stråkar på det: jag bölar ögonen ur mig. Jag bölar till Buffy, jag bölar när de tänder första vårdkasen i Sagan om ringen, jag bölar till nyheter och värst av allt bölar jag när djur dör. Dödsannonserna som tidigare fanns i tidningen Djurens Rätt var som att trycka på en knapp. Ibland kunde jag inte ens öppna uppslaget utan att börja böla. Men jag bölar också när jag är arg, rädd, hungrig eller trött. Och jag bölar uppenbarligen till kassa berättelser om hundar som blir gamla och döva och får ont i leder och ben. Jag bölar faktiskt lite just nu.

Humor?

Jag fortsatte förresten läsa den där boken ändå, om Marley, hunden, som jag svor ve och förbannelse över häromdagen. Gapskrattar när jag läser. A undrar - retoriskt - om den är bra. Nej, verkligen inte. Sämsta på år och dag (jfr Shantaram) men den är ju ganska rolig under stundom.

Borde man inte utrustas med lite logik?

Det där med böcker som översätts slarvigt är ju något som är ständigt återkommande i litteraturdiskussionen. Och det är inte så konstigt, det blir ju ofta fel. Och det är ju bara felen man upptäcker - allt som går förlorat i tonläge och antydningar får man aldrig veta. Det som i och för sig är korrekt kan ju bli så fel. Men så ibland blir det helt tokigt. Jag läser just nu Marley och jag (livet och kärleken med världens värsta hund) av John Grogan. En BOATS. En BOATS om en hund minsann. En journalist som skaffade hund och var tvungen att skriva en bok om det (lite suck). Det är inte litterärt någonstans, den är faktiskt till och med ganska dåligt skriven. För mig som precis insett att allt som inte är fastskruvat är tuggbart och som själv lite tafatt jobbar med "hit" och "sitt" och "gå fint" så är igenkänningsfaktorn den enda behållningen. Det betyder inte att jag inte stör mig på: "När vi hade vänner på besök drack Jenny grapefruktjuice ur vinglas för att inte väcka misstankar." Marianne Mattson - hur tänkte du nu?