Det där med balans

När jag kom till jobbet i morse låg det ett finfint usb-minne på mitt tangentbord. Ett usb-minne fulladdat med musik, två listor: Jessicas glada och Jessicas adrenalinkick. Löparspåret, here I come. Har peppat hela dagen, och lyssnat igenom båda listorna. Svårt sitta still då!

Kvällens andra aktivitet: läsa så ögonen blöder i Gravediggers Daughter av Joyce Carol Oates, nästa bokcirkelbok. Bästa bokcirkeln träffas på onsdag och jag har varit en dålig läsare. Eller - jag har läst 700 sidor vampyrtonårskärlek i stället. Hm. Jag vet ärligt talat inte hur det ska gå, det är inte direkt en sidvändare vi valt. Åh, förstå mig rätt: jag älskar JCO, men hon använder väldigt många ord. Fler ord per sida än de flesta andra.

Men åh! ingen bebloggning förrän efter mötet.

Nu eller aldrig!

Jo, jag vet. Det är ju så jag funkar. Och det är kanske dumt men... Äh, jag provar, jag outar mig även här som jag precis gjorde runt lunchbordet: jag ska börja springa. Har varit en ganska flitig motionär i perioder: yoga, boxercise, favoriten body pump, hopp-och-skutt i diverse former, långprommisar, simning, styrketräning och nu senast - och fortfarande - roliga, roliga Wii Fit.

Problemen när det kommer till min träning är två; dels att jag inte är så uthållig, dels att jag flyttat till landet där det baske mig inte finns några gym. Uthålligheten får jag väl jobba på men hela landet är ju fyllt av fina stigar. Wii Fiten (eh, bestämd form?) fortsätter jag naturligtvis med - det är det roligaste någonsin, vem vill inte höra att "Your posture is fantastic" av en väldigt posh, brittisk datorsnubbe? "Your body seems to be swaying a bit" får mig bara att försöka ännu lite till. Det funkar! Men, och här har vi det stora problemet: min kondition har försvunnit helt. Naturligtvis beror en del på att jag inte promenerar genom fyra stadsdelar på väg till jobbet längre, utan tar bilen till pendeln varje morgon. Att flytta till landet betyder inte mer röra sig, om någon trodde det, utan mindre. I stan knatade jag ju överallt. Nu knatar jag bara om jag bestämt mig för att knata.

Så, vad fick mig att bestämma mig? Jo, igår var jag sen och fick springa från bilen till pendeln, förvisso en uppförsbacke och två trappor, men ändå. Flämt! Flås! Pust! Sjukt pinsamt. Dessutom tyckte jag hela dagen att jag hade så fula kläder på mig. Så fula att jag på vägen hem beslutade mig för att köpa nya. Och väl i provrumssbelysningens kranka sken insåg jag att: det var inte kläderna som var fula - det var ju jag.

Så, nu har jag bestämt mig. Redan om några timmar ska jag spänna på mig springpjucksen och sportbehån och ge mig ut. Inte springa kanske, med en gång, men i alla fall gå jävligt fort. I min självbild ligger nämligen att jag är en löpare. Det tilltalar mig så oerhört. Friheten! Ensamheten! Bara musiken och blodet som pumpar, rytmiska steg mot grus. Jovisst, jag ser det framför mig.

Min mest löparinitierade kollega rekomenderade mig att prova fem gånger för att göra det till en vana. Det ska jag. Och så sa hon att jag borde anmäla mig till ett lopp (tävlingsmänniska som jag ju är), kanske Vårruset. Kanske är det så uthålligheten kommer fixas? Allt jag vet är att jag är så galet pepp just nu!