Boktjuvsrecykling och parallellspår

Nej vet ni vad, Vindens skugga fick jag lova att avbryta. En Dan Brown, eller en Paulo Coelho i kanske någon nedtonad skärpa. En Gabriel Garcia Marquez utan det övernaturliga, men med alla de tröttsamma vindlingarna.

Istället hänger jag mig, mitt i feberdimman, ty även jag vaknade i morse nysig och yrslig, åt Boktjuven av Markus Zusak. Både Helena och Ka här
och sedan här och såklart Alwida, och säkert flera som jag inte sett, har skrivit fint och sant om boken. Så egentligen finns inte så mycket mer att säga.

Eller jo! Såhär i drygan halvtid måste jag ändå beskriva varför jag gillar den så mycket, och knycker således min kommentar nästan utan redigering från Gröna rummet (Ka fick jag tjuva, förlåt, låna boken från, så dubbeltack!) Kanske skulle den rutinerade bloggaren sparat sina tankar till sin egen blogg och sen kommenterat. Inte jag, jag reagerar och äh, det är ju en ankdamm ändå, inte sant.


Men hallå, om boken nu då!

Såhär: Gillar att berättarrösten - Döden! - plötsligt säger stopp och belägg, nu måste jag avslöja något som händer först senare. Jag gillar alltid när det är bilder och krumelurer i böcker (har det kommit starkt på senare tid? Bilder i roman-romaner? Som i Extremely Loud and Incredibly Close av Safran Foer, eller Atmospheric Disturbances and Other Sad Meteorological Phenomena av Rivka Galchen och i Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl? (Boktjuven skiljer sig från dem genom att den inte har en helt omöjlig titel som de andra tre!) Kommer ni på fler exempel där krumelurandet funnit sin väg in i och genom böckerna? Förlåt två stickspår i ett), och jag gillar ordlekeriet (regnrockad!). Jag är också oerhört förtjust i hur de olika personerna samspelar med varandra. Porträtten är ganska platta, men lyfts genom hur de interagerar. Fint, fint.

Och, jag tror att ett välkänt tema är nödvändigt för en så lekfull bok. Minns, återigen, Jonathan Safran Foers lekfullhet kring 11 september. Det hade blivit för svårt att ta till sig Boktjuven om den handlat om något lika hemskt som inte hade de välkända koderna. Nu vet vi alla vad den gula stjärnan symboliserar. Därmed inte sagt att det inte behövs romaner, filmer, skildringar även om allt annat som hänt - och händer. Och från båda sidor. Jag är säker på att det finns, det är bara det att det aldrig når oss. Därför är en bok som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie extra viktig. Den visar att böcker om andra katastrofer och misärer än de allra vanligaste också kan bli bästsäljare.

Åh, Boktjuven får uppenbarligen mig att dra paralleller till många andra verk. Mitt första reaktions-SMS till bokutlånerskan handlade om Godnatt Mister Tom. Något med färgen i boken kanske, plus att det lilla flickan, huvudpersonen, ju skickas i väg till främlingar under just andra världskriget. Och åh, igen, det är ju kanske just igenkänningen - soundet - man vill ha? Soundet och krumelurerna.

Hoppla, ibland är mina fullständiga bloggrapporter om de böcker jag läst kortare än den här halvtidsrapporten, som dessutom ursprungligen var en kommentar.

Återkommer, då med kritik! (Se, jag kan också behålla saker för mig själv).

Atmospheric Disturbances

Tänk dig att du kommer hem en dag och din älskade är där, och allt verkar precis som vanligt. Men ändå inte: hon ser ut som din älskade, hon rör sig som din älskade, hon pratar som din älskade. Men ändå: du är övertygad om att det inte är hon. Inte bara övertygad - du vet att det inte är hon.

Två böcker på detta tema har jag läst på kort tid: i vintras, i Afrika, läste jag Richard Powers The Echo Maker om en man som drabbas av capgras syndrom, vilket är vad detta tillstånd, att man är övertygad om att en nära vän eller släkting är ersatt av en bedragare, heter. En faschinerande bok om psykologi och livet och uppgivenhet. Margret Atwood jämför den med The Wizard of Oz.

Rivka Galchens Atmospheric Disturbances är en helt annan bok. En dag vaknar Leo Leibenstein på soffan av att hans fru, Rema, kommer hem, bara för att upptäcka att det inte är hans fru. Det är en doppelgänger, en dubbelgångare, eller en simulacrum som Leo benämner henne. Leo är psykolog och en av hans patienter, Harvey, försvinner. Två händelser som kanske, men kanske inte, hör ihop. Läsaren tas med på en vindlande resa - både geografiskt och språligt - på jakt efter den sanna Rema, den riktiga. Som dricket te långsamt genom att doppa fingret i vätskan och slicka av dropparna, som har rågfärgat hår vilket luktar gräs, som inte gillar hundar, som har en ljusblå kappa med för stora knappar. Som har hemligheter vilka viks upp som små papperslappar.

Det är en skröna, boken, med ett tydligt tilltal direkt till läsaren. Leos tankar är dem vi får följa och de är så fina. Jag fnissar på tåget, jag stryker under. Vindlande vändningar! Atmospheric Disturbances håller, nästan, hela vägen. På väg mot de sista tio sidorna blir den lite för märklig att hänga med i, och slutet knyts fint, men något snöpligt, ihop.

Och titeln då? Ja, en inte obetydlig roll spelas av the Royal Academy of Meterology och den mystiske Dr Tzvi Gan-Chen. Väderfenomen som vapen, och förmågan att kontrollera vädret (i motsats till att bara förutspå det alltså) är bara några av de märkligheter läsaren presenteras för. Allt i ett finurlight halvvetenskapligt skimmer. Me like!

Detta är en bok med massa språk och ganska mycket stämning. En del av mig bryr mig verkligen om utifall Leo ska hitta den rätta Rema, medan en annan del av mig bara vill ha alla vackra vändningar.

Lyssna: "She set boil to the teakettle, whose sound I had already, so quickly, become familiar with, although it was an electric teakettle, so instead of a certain trembling there´s a more cavernous gentle rumbling sound, and one waits expectantly for the understated click that means the thermostat has been thrown and the water is boiled, though eletric-teakettled water is never hot enough for me, never as hot as from boiling on the stove, though I know that it´s impossible that it´s not hot enough, I know that all boiled water should be, barring major atmospheric differences, equally hot."

Eller på det lite mer lågmälda: I´d thought you didn´t even love her that much anymore, some part of me taunted. Some parts of me are so mean.

Eller:

"What did you say?" someone said maybe to me.
"Nothing," I said to almost no one.

Läsmöte på tåget

Idag på pendeltåget läste jag i fina, fina Atmospheric Disturbances av Rivka Galchen. Plötsligt fnissade jag till och såg förläget upp. Mannen mitt emot läste Terry Pratchett och plötsligt fnissade även han till, och såg sig förläget om. Vi hade båda hörlurar och jag hörde inte hans fniss, bara såg. Han missade nog mitt, men det var fint, så fint.

Åh, och för att kolla in boken lite mer, gå in här. Jag gillar böcker med egen hemsida. Och den här boken är läsa-med-penna-i-handen-hitta-nya-favoritavsnitt-mest-hela-tiden-fin. Det är inte dåligt.