29 november 2005

Mera bra

Har gjort en sak till. Druckit glögg. Sweet Jesus: Blossa 05 är goood. Men drick den inte för varm, bara lite mer än rumstemperatur. Och inga tillbehör. Varken nötter, russin eller pepparkakor. Funkar utmärkt till BtVS dock. Så också en glöggvariant med vaniljvodka, och en med rom (Har bara smuttat, väntar med att dricka den till S och P är med, de älskar rom. Det är för övrigt S som äger Buffyboxen, vilket ju säger en del om hennes kvaliteter.)

Så. November är bra. Glögg, rom, julstjärnor och yppigt snöfall utanför fönstret. Nu: På med ytterkläder, iväg och köpa kattsand.

/J

(och klockan är 21.03, tidsinställningen kajko)

Hej, tillbaka från Sunnydale

Jösses.


Oj.

Jaha.

Tillbaka från Sunnydale, Buffyland. Tillbaka i verkligheten. Fast en verklighet som kanske är lite annorlunda än den var för... låt mig se... ett par veckor sedan. 144 är siffran för dagen. Så många avsnitt har jag lyckats se på ett par veckor. Det låter inte klokt, och är det antagligen inte heller, men as we speak så sitter A och tittar på säsong ett. Igen. Säsong ett back to back med säsong sju. Jag såg första avsnittet, var tvungen, och sen detta. Tack gode gud för att det är november och influensatid. Hade jag inte blivit sjuk hade jag kanske inte blivit så besatt? Nu befann jag mig i get well-mode i fem dagar. Fem dagar av sova, titta på Buffy och äta kräm och klementiner. Sedan gav det sig själv. Inte en måltid har intagits vid matbordet. Allt framför teven.

Förutom Buffy och jobbet har jag hunnit måla byrån (jo, faktiskt) och tvätta fönster och städa. Och göra en krans (men det var framför ett avsnitt som jag sett utan A, men som han var tvungen att se, så jag fick se om det). Det är allt. Allt annat, inklusive hygien och telefonsamtal har rationaliserats bort. Avdelningskonferens på två dagar fick mig att få allvarlig abstinens.

Vad är det som gör det?

Jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har blivit glad och arg. Det har varit mer känslor inom mig än på länge, och bara det får mig att bli helt förtvivlad. Vid ett par tillfällen behövde Spike bara visa sig för att jag skulle brista ut i tårar. Riktiga tårar. (Uppifrån hörs introt. Avsnitt tre, säsong ett har påbörjats, jag känner mig dragen dit.) Sorg som om en nära vän lidit. Det är galet. Men jag vet att jag inte är ensam. På nätet frodas buffyismen. Jag har läst bloggar skrivna av folk som sett serien om och om och om och om igen.

Som säger "Once more, with feeling" och ser det om igen, med samma känsla. Själv är jag bara rädd att det inte går. Vad händer om jag börjar se serien igen och det inte är samma som jag mindes? Lite samma känsla som när jag tog med mig A till New York. Första gången för honom, och första för mig efter många års frånvaro. En flygresa har aldrig gjort mig mer nervös. Tänk om min älskade inte var vad jag mindes? Tänk om återseendet ledde till bevikelse? Det gjorde det inte - New York kan inte göra någon besviken, och det tror jag inte Buffyy gör heller. Twin Peaks var minst lika fantastisk andra och tredje gången. Agent Cooper och Audrey hade inte förlorat sin dragningskraft. Så varför skulle våra vänner, och svorna fiender, i Sunnydale vara sämre? Kanske för att de var lite bättre?

Jag tänker inte lista mina favoritavsnitt. Jag vet inte vilka det skulle vara. När Buffy och Angel hade sin starka kärlek var det de bästa. När Buffy och Spike hade sex så att husen rämnade så var det de bästa. Ångande hett och sexscener mer erotiska än nåt jag sett på teve (är inte mycket för porr så kan inte jämföra med sånt som ska få en upphetsad, men jag kan säga att detta gjorde susen). När Willow blir dark Willow, och Taras fantastiskt starka kärlek får henne att bli sotsvart och mäktig och farlig då grät jag. Sörjde Tara nästan mest. Så ljuv, så stark. Vissa sekunder med Xander är fantastiska, har gapskrattat åt hans humor, trots att han, liksom serien i övrigt blir mörkare och mörkare. Buffys utveckling som vi får följa, från naiv egocentrisk tonåring till stark kvinna är likadan som många tonåringars. Hon är tvingad att växa upp, och det gör henne stark. Envis. Självklart gillar jag feministvinklingen. Men å andra sidan- vem gör inte, efter åtskilliga timmar framför skräp där kvinnor som slåss gör det för att man då kan visa tuttar från lite fler vinklar, och dessutom kan man ha en man som räddar dem, och därigenom legitimera sexscener och dravel. Här står allt som händer för sig själv. Varje andetag hos de levande och de döda behövs.

Allt som från början verkar fel eller oskyldigt får förklaring. Anyas kaninfobi som faktiskt får henne att bli krigare, har gett oss skratt vid flera tillfällen. Dawn som först verkar som ett feltänk. I två avsnitt satt vi och var förbannade för att man väljer att klippa in en syster mitt i. Men det fick sin förklaring, så klart.

Ja. Längsta texten hittills. Men så har tystnaden varit långvarid. Och, visar det sig, jag är inte så dålig på avslut. Eller vänta. Angel är kvar. 110 avsnitt i Buffys värld. Dem har jag kvar. Men jag ska ge det några dagar. Kanske. Nu ska jag läsa forum.

//J

(Av någon alnledning kan jag inte sätta rätt tid på den här. Klockan är 20.07, 29 november.)

15 november 2005

Avslut

Jag har jättesvårt för avslut. Drar gärna på saker onödigt länge, hänger fast och kvar. Ibland är det roligt, som middagen i lördags som slutade med taxi hem halv sju på morgonen. Ibland är det mindre roligt, som det faktum att jag just nu har en byrå stående mitt på vardagsrumsgolvet. Halvmålad. Jag ser hur fin den kommer bli - röd, blank lackfärg, så nära latex man kan komma. Men den är struken en gång och nej, jag vill inte börja kladda igen.
Emellanåt blir jag besatt av avslut. Lånade första säsongen av Buffy (kan det vara den serie som faktiskt kommer tvåa i listan? Twin Peaks är så klart fortfarande ohotad långt uppe på förstaplatsen, och jag har haft lite svårt att bestämma vilken serie som ska komma därefter. Men kanske är det urcoola Buffy?) och tittade non stop till hela säsongen var färdigtittad. På två dagar! Det är inte hälsosamt, det är jag säker på. Lånade följdaktligen både säsong två och tre på rak arm, men måste hålla mig. Har sett två avsnitt av tvåan redan, vilket innebär att jag har fem gånger tjugotvå plus tjugo avsnitt kvar. Sedan Angel. Kan bli en bra vinter. Men byrån lär inte bli målad.

/J

11 november 2005

Rovor i morgondis

Skåne visade sig från sin allra vackraste sida när jag åkte flygbussen genom landskapet igår, i morgondis. Helt inne på att flytta till, kanske Staffanstorp. En liten gård, såklart med allé av vindpinade pilträd. Gummistövlar och solvarm mylla. Jorkällare fylld med äpplen och rovor. Gå en kilometer till landsvägen för att hämta DN (upplagan som inte ens hade hunnit med att få in nyheten om Jordanien). Skotta snö i snålblåst. Skorrande skånska. Spettekaka. Nä det blir nog Stockholm ett tag till. Fast just i går morse, och i dag också faktiskt, så var tanken lockande. Tänk om. Ett korsvirkeshus på Österlen, med havet utanför huset. Köpenhamn inom räckhåll, och så även Lund och Malmös möllevångstorg. Tja, kanske ändå.

/J

08 november 2005

My secret love

Den är svart som natten, blank, dovt mullrande. Och den suger. Perfekt. Min nya dammsugare. Den gamla blev sjuk när vi renoverade, och hackade och hostade fram till slutet. Tills en dag, alldeles nyligen då den hostade upp ett moln av damm, drog sin sista suck och dog. Det duger inte med en astmatisk dammsugare i en lägenhet med katter och människor som inbillar sig att de gillar att fixa. Gärna så dammet yr. Nya tider spår renhet.

Nu: Skriva krönika. Sedan: Packa. I morgon: Lund.

/J

04 november 2005

Interna bloggfunderingar

Ja, nä, det är inte Linda Skugges blogg det här. Det är ett okänt antal personer som läser, antagligen är antalet ganska få. Än så länge. Kanske - förhoppningsvis? - följer ära och berömmelse och därmed många som tittar in på en mening eller flera. Så därför är det möjligen ganska förment av mig att skriva om två av dem som jag faktiskt tror är här inne. Båda två arbetskamrater. Båda två tycker jag om. Där slutar likheterna - åtminstone de likheter som eventuellt har med bloggeriet att göra. Den ena är bloggovan. Så till den milda grad att det var insteget på den här sidan som gjorde att hon - för egen del - för första gången läste något som står i en blogg. Den andra, bloggvan. Så till den milda grad att det var på hennes inrådan jag började läsa. Så till den milda grad att hon beslutade sig för att läsa mindre, bry sig mer om sina barn. Sagt med skämtsam glimt i ögat så klart.

Nåväl, till den bloggovana gav jag adressen mest för att jag i en bisats sagt att jag faktiskt har en. Hon såg chockad ut. Road. Ungefär lika förvånad som om jag sagt att jag brukar besöka swingersklubbar. När hon läst kom hon förbi och påpekade att hennes kommentar, som hon mejlat, inte var illa ment. Att det ofta låter värre än vad som avses när saker skrivs i mail. Nyfiken läste jag hennes analys ur vilken jag vaskade frågan "Varför?" Varför skriva detta som så mycket liknar en dagboksanteckning? Vem kan rimligtvis vara intresserad av detta, förutom de som vet vem som ligger bakom texten? Och varför är jag intresserad av att skriva detta, i blickfånget, eventuellt, för det allmänna? Med viljan att det ska bli läst, men inte ens säker på att det är något som hittar hit. Vad är det för mening att vara blottare om ingen ser att man gläntar på trenchcoaten? verkade vara hennes devis. Så klart ställd tog jag min tillflykt till hela bloggdebatten. Det är en slags dagbok, hallå. Och passar det inte så läs inte. Och kolla själv på bloggportalen.se, får du se vad som försiggår. Och det hör banne mig till den nutida allmänbildningen att veta vad det handlar om. Så det så, och så kände jag mig som Lisabet och hela "Hah! Ärter det har jag så jag kan proppa näsan full"-retoriken blev min egen.

Till den bloggvana gav jag adressen idag, med klump i magen och samtidigt med stolthet. Titta vad jag har, det trodde du inte va? Va? Va? Va?

Hennes första fråga var snarlik den som den bloggovana ställde. "Varför är ni anonyma?"

Jag kan inte prata för oss, bara om mig. Och i den händelse att vi faktiskt har någon som läser, så har du - ni? - märkt att det bara jag - "J" - som skrivit. Ännu. Och det är ett skäl till anonymiteten. Vi har inte hittat vår ton ännu. När vi gjort det kan jag mycket väl tänka mig att komma ut ur det virtuella hemlighetsmakeriet. Det finns ingen anledning, mer än att det är svårt för mig att avgöra vad Sapere aude är för något.

Jag vet att det är en kick att få skriva. Tidigare gjorde jag det för skrivbordslådan. Idag gör jag det för en okänd anonym massa. Det är skönt. Men Linda Skugge, det är vi inte. Ingen av de andra jag läser heller. Den bloggvane kollegan inte bara läser bloggar, hon känner dessutom en hel del av dem jag nämnde att jag läser när vi pratade om detta. Det gör inte jag. Jag ingår helt klart inte i sfären. Och därför är inte den stora fråga "Varför?" utan "Är det ok?" Får jag ta plats i bloggsfären? Kan jag läsa, kommentera och skriva? Vem är jag i bloggsfären när jag inte är med i gänget?

/J

03 november 2005

Som en gammal merca

Jag kan vara extremt svårstartad. Jag vet det själv, och jag är inte stolt över det. Spontanitet är inte min starka sida. Ska jag göra något så vill jag veta om det på förhand, helst med några dagars förvarning. Lägg till detta mitt ganska fulla schema, dagar som är uppbokade flera månader framöver, och det samma gäller kvällar och helger. När jag väl har en kväll över så är jag mer än nöjd över att få ha en timme framför teven, datorn eller tillbringa den med näsan i en bok. Många saker, kanske alla på ett plan, är självpåtagna. Dagar som i lördags, när jag faktiskt får bli uttråkad är sällsynta. Och i kväll var jag egentligen upptagen, som vanligt. Men så hörde en kompis av sig med den förlösande frågan "Vin?". Och emot min egen natur gick jag när jag svarade honom "Gärna." Och som vanligt, när jag väl är lite spontan blev jag inte besviken. Så nu sitter jag, vinrusig i pyjamas, och nöjd. Dags för middag.

/J

01 november 2005

Sotsvart

Jaha. Det var det, sommaren är officiellt avslutad. Beckmörkt, och klockan är inte ens fem. Allvarligt, kan någon förklara prylen med vintertid, jag förstår den inte. Struntar väl i vilken färg himelen har när jag vaknar, men när jag går hem kan det väl ändå vara ljust?

/J