31 januari 2006

Söta politiker

Kommentar hörd idag, utanför regeringskansliet:
- Åhhh! Jag måste bara träffa Gustav Fridolin, han måste vara det sötaste!

/J

Ordination: käftsmäll

Jag var hos doktorn idag. Var där för att jag är trött. Trött och hängig och ledsen sa jag när jag ringde. Och fick tid direkt. Tänkte att ett stick i fingret ju inte kan skada i alla fall. Förhoppningsvis märker de nån brist och ger ett piller.

Inte den här doktorn. Hon ställde lite frågor och antecknade på baksidan av ett gammalt papper.
- Hur har du det med ilskan, frågade hon.
Jag tänkte efter, länge och väl. Som om jag begrundade frågan och tänkte på ett svar. Till sist var jag tvungen att erkänna: Vad menar du?
- Ja, blir du arg?
- Javisst svarade jag. Det går över snabbt dock (jag visste ju inte om det var rätt eller fel att bli arg).
- Vad blir du arg på? Vad känner du när du får ännu en hög med arbete i knäet?
- Då blir jag frustrerad. Arg blir jag på samhället och på strukturer.
- Hm, du borde bli lite arg på den som ger dig ont i magen. Inte inellektualisera dina känslor. Kanske skulle du prova boxning? Det är jättebra. Då får du svettas ut din ilska.

Då fick jag glatt säga att jag har provat boxning, och ja, det var jättebra.

Sen berömde hon min man, efter att jag hade fått svara på frågor om honom. Eller berömde - hon frågade rakt ut hur man gör för att få en sån. Och så skrattade hon glatt. Jag kunde inte mer än skratta med, och erkänna att han är den bäste.

Stax innan jag skulle gå, efter att sänka tagits och det lyssnats på lungor och hjärta så skrev hon ut lite sömntabletter. Det kanske inte hjälper, sa hon, men kanske gör det det. Och så log hon igen.

Jag kände mig trygg, hit vill jag igen. Stick i fingret ska det bli, fast det får någon annan sköta om. Hon ville bara veta hur läget var. Och säga till mig att bli lite arg.

/J

28 januari 2006

Freedom's just another word for nothing left to lose

Vi sitter och dricker ett glas vin på torsdagskvällen. Jag har inte kommit från kontoret förrän halv nio, och följdaktligen träffat mina vänner ganska sent. Två av dem har redan gått från puben där vi skulle ses. Den tredje vännen är kvar. Hon jobbar också mycket. För mycket för att må bra, men inte tillräckligt för att känna sig tillräcklig. Och vad var det denna gången som gjorde att jag fick sitta sent, trots att jag skulle träffa mina vänner, trots att jag hade prioriterat samvaron med dem genom att skriva in mötet med kraftfullt bläck i almanackan? Jo, att jag inte säger nej. Att jag nickar men tänker "Nej!" och "Men visst kan jag klämma in det här? Om jag bara sover mindre och lunch kan jag äta medan jag skriver". Och vi verkar vara likadana, vi sjuttitalister. Vi jobbar. Träffar sällan de vi gillar, och när vi gör det så pratar vi om hur mycket vi jobbar. Varför säger vi inte till våra chefer, när de kommer med en uppgift som har deadline en liten stund bort? Varför sa jag inte "Men jag har detta och detta också, vilket ska jag inte göra?" Utan tränger in allt, inte på arbetstid, utan efter och före.

En stund senare berättar min vän att hon varit på bio, men att hela upplevelsen skymdes av att det satt massa skräniga snorvalpar bakom. Som inte respekterade tillfället, utan fnissade och pratade. Svarade i mobiltelefon och pratade, om filmen och om annat. Jag berättade att jag tuktats i tidiga år. När jag var fyra var jag på balett. Barnbalett, Snövit. Och hade fått veta att tyst, det ska man vara. Efter en stund tittade min mamma på mig och såg att jag var blåröd i ansiktet. "J! Vad är det?" sa hon. "Får man hosta?" väste jag. Fyra år och med tårar av återhållet host i ögonen. Min vän skrattar och så pratade vi om att de har för mycket. Kidsen av idag kommer inte ha nån gemensam värdegrund att enas kring när de blir vuxna. Vi hade en timme barnprogram om dagen - de har 24 timmar, på flera kanaler, OCH disneyboxen på DVD. Vi pratar barnprogram ibland, mina vänner och jag. De vi såg. Och minns, och skrattar. Vad ska de som växer upp idag enas kring? Det är kanske därför de inte värdesätter bion? Det är inte tillräckligt speciellt för att behöva respektera.

Vi enas kring detta faktum. Nog var det bättre förr. Inga curlingföräldrar, godis åt man på lördagen och teve det såg man en timme om dagen, och så tecknat en stund på helgen. Vi tuktades.

Men. Kanske är det därför vi inte säger nej när det erbjuds? När chefen frågar "Kan du göra detta, deadline måndag" så tar vi emot. Tacksamt slickar vi i oss möjligheten. Dagens ungar äter godis varje dag - att säga nej betyder inte att de blir utan ända till nästa vecka. De konsumerar media på samma nonchalanta vis, och kanske, kanske kommer det leda till att de säger "Nej. Det går inte, det är mycket nog som det är" när de får arbetsuppgifter som egentligen inte hinns med... Man kan bara hoppas.

/J

27 januari 2006

Tänk så lite som behövs

En extralång arbetsvecka, innehållande tunga, svåra och komplicerade komponenter, vilket gjort mig trött och uppstressad avslutas med en fredag inehållande två peppande möten. Nu vill jag ta tag i att jobba. Nu vill jag inte alls gå hem!

/J

15 januari 2006

Vuxenpoäng

Har hoppat upp ett snäpp i vuxenhierarkin. Livet har nu utökats med 40-årsfester. Eller hittills: 40-årsfest i singular. Efter att ha betat av ett stort antal 30-årsfester och nu denna enda 30-plus-ett-decennium-fest så konstateras följande: Det som var ett faktum när jag hade möjlighet att jämföra 20-årsfester med 30-årsfester stämmer fortfarande. Nämligen den att det inte är så stor skillnad. Det är roligt med fest, whatever the occasion.

Minns min pappas 40-årsfest. Minns att en av gästerna stod på terassen till det ställe som hyrts och kissade rakt ut i mörkret. Precis vid trappan, där alla skulle gå. Jag var tolv och förfasades. Tycker fortfarande att det är rätt äckligt, men också ganska kul. Igår var det ingen som kissade på ställen där de inte borde. Inte vad jag såg i alla fall.

/J

12 januari 2006

Omotiverad

Sitter och bråkar med en text. Ska hålla ett anförande i morgon bitti, och behöver egentligen bara klippa och klistra. Men jag vill inte. Vill inte skriva på befallning. Så klart att det är en jobbgrej, och att enda anledningen till att jag sitter med texten kvart över nio är att jag skjutit på allt. Inte förrän jag har piskan vinande över ryggen kan jag prestera. Tenderar skjuta upp allt till sista sekunden och inte förrän jag tvingas sitta rödögd och trött gör jag det jag ska. Resten av tiden, halvfart. Deadline är ett favoritord just därför. Då går det undan, när dödlinjen närmar sig är kreativiteten som topp. Och hittills har jag aldrig missat en deadline. Hittills har jag alltid presterat. Men idag går det extra trögt. Trots att det borde vara lätt. Men att använda gammal skåpmat gör att det känns meningslöst. Dealar med mig själv. Om jag går upp riktigt, riktigt tidigt i morgon så hinner jag innan mötet. Så kan jag jobba med något mer intressant just nu. Nej! Prestera! Hjulet går inte att stanna, andra äger min tid. Det är inte som jag vill ha det.

Och inte har jag förberett några power point-bilder heller. Oengagerad. Ointresserad.

/J

Svettigt

Min kropp är värdelös. Jag saknar både uthållighet och styrka. För att inte tala om balans och koordination. Detta faktum står klart efter ännu ett besök på mitt mysiga gym. Eller mitt förresten. Och mysigt förresten. Men den klubb jag tillhör i alla fall, och jo, det är mysigt. Lagom hard core. Folk kommer dit, gör sin grej. Det är så det ska vara.

Kan också konstatera att jag redan tränat fler gånger den här terminen än förra. Fast det säger mer om förra terminen än den här. Och jag har förhoppning att jag nån gång i juni ska kunna säga att min starka, uthålliga kropp nu gör som jag säger. Inga dåliga planer!

//J

10 januari 2006

Commander In Chief

Tänk, en hel teve-serie kring temat det orimliga i att en kvinna blir USAs president. Kommer återkomma i den här frågan, när jag funderat färdigt på om det är bra eller dåligt. Dåligt så klart att det fortfarande är aktuellt att göra serie på detta tema - det är ju ändå 2006. Men är det bra att det görs? Hm, tål att tänka på, så det ska jag./J

05 januari 2006

Filmmagi

Var och såg Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe igår. Eller vänta, var det Sagan om ringen 4? Frågan är om det någonsin kommer gå att göra en film med storslagna krigsscener där kombattanterna inte är människor utan att en jämförelse med ringenfilmerna görs. Men här var det nästan skrattretande emellanåt. Kameran som sveper över snöklädda vidder med våra hjältar som små prickar på led - exakt likadant. Kameran som sveper över kullar och fält där slaget ska ske - exakt likadant.

Figurerna på "den goda sidan" var väldigt olika de i ringenfilmerna, så klart. Men "de onda" var i många fall kopior på "de onda" i ringen. Synd. Det var samma specialeffektsföretag som gjorde båda filmerna, så det är kanske naturligt.

Ändå var Narnia en väldigt vacker film. Jag älskar böckerna (sedan jag var liten, och vet nu att den handlar om Jesus och är både kvinnofientlig och krigshetsande, men jag gjorde inte den tolkningen när jag var tio, och avstår från att göra den nu) och tycker att de visuellt fångat alla karaktärerna så som de sett ut i min fantasi. Men jag tyckte inte att jag fick någon riktig känsla för dem. Häxan är magnifik i Tilda Swintons tappning. Mest imponerad är jag nog av Lucy. Georgie Henley som spelar henne har ett register över ansiktsuttryck som många erfarna skådespelare inte har. Men riktigt rädd, eller glad, eller förväntansfull, det blir jag aldrig.

Det hade kunnat bli så bra. Men nu känns det som en blek kopia av ringenfilmerna. Vilket inte är rättvist, vare sig mot böckerna, eller filmen.

Ska nog läsa om böckerna en gång till för att få lite extra magi!

/J

04 januari 2006

Fanfanfan

Kanske inte världens snabbaste reaktion, men: Fanfanfan med Thåström är underbar. Dagens låt. Ville bara det.

/J

03 januari 2006

Du, jag och fem dollar

I början av 1990-talet tillbringade jag ett år i USA, som au pair i en familj i New Jersey. Tillvaron, en timmes bussfärd från Manhattan, var ganska enkel. Varje helg tillbringade jag tillsammans med andra svenska aupairer i New York. Lite tråkigt, kan tyckas, att tillbringa sitt år utomlands med andra i exakt samma situation, och jag medger att det säkert skulle varit annorlunda om jag hängt med andra. Men klaga, aldrig. Vi var unga, vi var snygga, vi hade erövrat Manhattan. Vi hängde på sunkiga barer med billig öl - och kom in med falska leg så klart. Vi hade vipbiljetter till de coola ställena. De som var bra, det visste vi för att ursnygga transor var inkastare. Tansor med boor och stilettklackar, som släppte in oss först för vi var tvärt om. Osminkade, kängbeklädda och europeer.

Det var grungens år, jag var nitton och livet lekte. Den allra största inspirationskällan var filmer som Singles och Reality Bites. Musik som Pearl Jam och Nirvana. Tänk ett helt år då basplaggen är blommiga klänningar och doc Martens. Eller jeans och rutiga skjortor över gråa t-shirts, och doc Martens. Det var vi. Osminkade och okammade. Vi lämnade våra värdfamiljer så fort föräldrarna kommit hem på kvällen, och åkte in till Freehold - det lilla samhället - för att fika eller gå på bio. Fika och bio på vardagkvällarna, och New York på helgerna. Iklädda blommiga klänningar och doc Martens. När Kurt Cobain dog så grät vi i våra brownies. Varje tisdag tittade vi på Melrose Place.

Reality Bites speglade verkligheten. Det var ju så det var! Du, jag och fem dollar. Allt som behövdes. Och så evigt analyserande av verkligheten. Allt fick samma utrymme i navelskåderiet, inget var viktigare än det andra och jaget stod i centrum.

Ah, det var tider. Inga plikter förutom en snäll femåring och en söt golden retriver-valp. Veckopeng och pool på tomten. Bil och alltid bra väder. Och så New York. Goddammit, jag älskar New York.

/J