Freedom's just another word for nothing left to lose

Vi sitter och dricker ett glas vin på torsdagskvällen. Jag har inte kommit från kontoret förrän halv nio, och följdaktligen träffat mina vänner ganska sent. Två av dem har redan gått från puben där vi skulle ses. Den tredje vännen är kvar. Hon jobbar också mycket. För mycket för att må bra, men inte tillräckligt för att känna sig tillräcklig. Och vad var det denna gången som gjorde att jag fick sitta sent, trots att jag skulle träffa mina vänner, trots att jag hade prioriterat samvaron med dem genom att skriva in mötet med kraftfullt bläck i almanackan? Jo, att jag inte säger nej. Att jag nickar men tänker "Nej!" och "Men visst kan jag klämma in det här? Om jag bara sover mindre och lunch kan jag äta medan jag skriver". Och vi verkar vara likadana, vi sjuttitalister. Vi jobbar. Träffar sällan de vi gillar, och när vi gör det så pratar vi om hur mycket vi jobbar. Varför säger vi inte till våra chefer, när de kommer med en uppgift som har deadline en liten stund bort? Varför sa jag inte "Men jag har detta och detta också, vilket ska jag inte göra?" Utan tränger in allt, inte på arbetstid, utan efter och före.

En stund senare berättar min vän att hon varit på bio, men att hela upplevelsen skymdes av att det satt massa skräniga snorvalpar bakom. Som inte respekterade tillfället, utan fnissade och pratade. Svarade i mobiltelefon och pratade, om filmen och om annat. Jag berättade att jag tuktats i tidiga år. När jag var fyra var jag på balett. Barnbalett, Snövit. Och hade fått veta att tyst, det ska man vara. Efter en stund tittade min mamma på mig och såg att jag var blåröd i ansiktet. "J! Vad är det?" sa hon. "Får man hosta?" väste jag. Fyra år och med tårar av återhållet host i ögonen. Min vän skrattar och så pratade vi om att de har för mycket. Kidsen av idag kommer inte ha nån gemensam värdegrund att enas kring när de blir vuxna. Vi hade en timme barnprogram om dagen - de har 24 timmar, på flera kanaler, OCH disneyboxen på DVD. Vi pratar barnprogram ibland, mina vänner och jag. De vi såg. Och minns, och skrattar. Vad ska de som växer upp idag enas kring? Det är kanske därför de inte värdesätter bion? Det är inte tillräckligt speciellt för att behöva respektera.

Vi enas kring detta faktum. Nog var det bättre förr. Inga curlingföräldrar, godis åt man på lördagen och teve det såg man en timme om dagen, och så tecknat en stund på helgen. Vi tuktades.

Men. Kanske är det därför vi inte säger nej när det erbjuds? När chefen frågar "Kan du göra detta, deadline måndag" så tar vi emot. Tacksamt slickar vi i oss möjligheten. Dagens ungar äter godis varje dag - att säga nej betyder inte att de blir utan ända till nästa vecka. De konsumerar media på samma nonchalanta vis, och kanske, kanske kommer det leda till att de säger "Nej. Det går inte, det är mycket nog som det är" när de får arbetsuppgifter som egentligen inte hinns med... Man kan bara hoppas.

/J