Stars Hollow, Pine Deep, Sunnydale: Varför amerikanska småstäder får mig på fall

Det är något särskilt med amerikanska småstäder. Åtminstone vill jag gärna tro det och jag dras ständigt till skildringar av samhällen, gärna i höstskrud, där alla känner alla och där det ingående beskrivs vem som plogar med whiskyflaskan tryckt mot skrevet eller vem som äger bokhandeln. Kanske är det min egen rotlöshet som gör att jag söker mig till den sortens trygghet? Jag vill ju också ha stamställen, där någon säger "Det vanliga?" eller frågar hur det gick med det-eller-det. Kanske är det den alldeles färska flytten som talar. Kanske det faktum att jag - efter flera år - fortfarande minns två sådana episoder med blixtrande skärpa: Den första när biträdet på min dåvarande konsumbutik sa "vänta lite", försvann och sedan kom tillbaka med varsin karamell till mig och min man "För att ni alltid vänder streckkoden åt rätt håll". Fint som snus, ju. Den andra episoden när jag på stan nånstans mötte den spärrvakt som alltid jobbade i den t-banespärr där jag gick upp vid mitt jobb och han ropade "Hej, hej Mariatorget", dvs det jag alltid sa för att få min remsa stämplad (jag promenerade oftast, så jag behövde inget kort, vid den tiden).

Under de senaste nästan tio åren har jag inte hållit mig till samma frisör, tandläkare eller ens besökt samma lunchställe speciellt ofta. Alltså söker jag mig - som vanligt - till popkulturen för att få vad jag vill ha: sammanhang.

Jag pratar naturligtvis om det gemyt som finns i Stars Hollow (Gilmore Girls) eller på Seattle Grace-sjukhuset (Grey´s Anatomy), eller för den delen på Sunnydale High (Buffy). En tillvaro där alla liksom känner alla och jag attraheras av det faktum att de knackar på. De besöker varandra, varje kväll, och säger en kort sak. En sak som de hade kunnat säga på telefonen (eller som jag säkert hade skickat ett sms om). Men jag antar att det inte skulle blivit så bra teve?

Påfallande ofta utspelar sig skräck- och spänningslitteratur i små samhällen. Jag läste precis ut Johan Theorins Skumtimmen som utspelar sig på en liten ort på Öland. I somras läste jag Peter Straubs Ghost Story - och den utspelar sig i ett liknande sammanhang. Och nu har jag åkt till Pine Deep "The most hunted town in America", skräck a la Jonathan Maberry. Hans Ghost Road Blues är än så länge verkligen inget mästerverk men den där småstadscharmen som alltid får mig på fall finns där. Jag gillar´t, jag vill att de high school-ungar som mördas ska finnas i ett sammanhang. Jag vill att de gengångare, gastar, demoner som finns ska uppenbara sig och sätta skräck i ett samhälle där det är otänkbart.

Minns alla gånger människor efter en tragedi uttalat sig och sagt "Men han verkade ju så normal!". Hur kunde han vara yxmördaren? Hur kunde detta hända här? Även verkligheten letar efter sammanhang.

Sex, lies and vampires: söndagsbok deluxe

Jag gillar verkligen presenter (jag vet, jag är lite speciell på så vis), både att få och ge (till och med titta på när andra får presenter av andra. På en bröllopsfest i lördags var det jag som insisterade på paketöppning halv tre på natten). Bästa sortens presenter är de som ges av ingen anledning alls. Och naturligtvis får de hemskt gärna vara i bokform. (Fast ibland blir det mest konstigt, som när jag från någon okänd häromveckan fick en grytlapp, ett pynt av oförklarligt ursprung, en bok av Martina Haag och ett korsordslexikon. Helt uppenbart någon som inte känner mig (men korsordslexikonet är en oväntat trevlig toabok, sitta där och slå upp hundraser på 17 bokstäver (Bedlingtonterrier, Dobermannpinscher och Newfoundlandshund) eller Svenska manliga författare på två (Ek och Lo) är ett bra sätt att fördriva tiden. Och kanske lite allmänbildande, till och med.

Häromdagen kom så min sugarbunny* hem med två presenter i bokform. Den ena, Erlend Loes Gör vad du vill, fick mig att börja storgrina innan jag ens hunnit till själva texten (Ty den börjar:

Vi störtar.
Älskar dig.
Gör vad du vill.
Pappa.

(sms sänt från luftrummet över Centralafrika i april 2005).)

Jag blev väldigt förtjust i Loes "Naiv. Super" som jag läste bara härom månaden, men kände mig inte riktigt i form igår för att läsa den, potentiellt supersorgliga, berättelsen. I stället kastade jag mig över "Sex, Lies and Vampires" (med undertiteln "In love, the stakes are high") av Katie MacAlister.

Så här: omslaget är svart, texten i rött och "gothiskt". En tecknad flicka iklätt rött tajt fodral och röda stillettos poserar med handen i sidan. I handen en kedja med ett kors. Och blurben: "Buffy... pleasingly crossed with Bridget Jones". Ja, ni förstår va? Perfekt pick me upp? Kanske.

Men oj, oj, oj - var ska jag börja? Vid sexscenerna som fick mig att rodna? Vid alla buffydissningar (jodå, på en sisådär åtta ställen förbannar hjältinnan Nell sin faiblesse för Buffy och allehanda vampyrpopkultur som lett henne helt fel. Ni vet: speglar, vitlök, kors, förmågan att transformera sig till en fladdermus, känslighet för solljus och så vidare. För likt all popkultur innehållande vampyrer har författaren skrivit om myterna litegrann. Hennes vampyrer kallas inte ens vampyrer utan Dark Ones, och de är inte själlösa demoner utan kärlekstörstande, varma individer. Må vara med en del övernaturliga inslag, så som telepati (mellan en del i alla fall), förmåga att röra sig med blixtens hastighet, styrka, överkänslighet mot sol (men det säger inte poff! och är de en liten askhög som i till exempel Buffy) och naturligtvis: odödlighet**.

"Sex, lies and vampires" handlar om Nell som kommit till Prag för att hjälpa Melisande att rädda den senares brorson Damian. Melisande är en Dark One (eller den kvinnliga motsvarigheten som inte, enligt MacAlisters värld, är riktigt samma sak). Nell är en charmer; dvs hon kan förtrolla och lösa upp förtrollningar. Antagonisten är The Betrayer som förått sitt eget folk genom att ange dem till en demonkung. Det är The Betrayer som håller Damian fången. Och han är sexig utan bara den.

Berättelsen tar oss till Frankrike, Tyskland och England. Mest via sänghalmen (men det sexas mot bord och på tåg och mot väggar och till och med i ett museum). Där figurerar så väl små Imps
(som jag inte har en aning om vad för väsen de är, men nån slags övernaturlig ohyra), mumier som väcks till liv, spöken med kåtslag och poltergeists på horhus.

Ni vet amerikanska filmer där man mest misstänker att filmmakaren tänkt att han nog gör rätt i att visualisera alla fantasier han någonsin haft för det kanske inte blir fler filmer? Lite så är den här boken. Inget krut sparas, och när en armé av nynazister dyker upp (och dessutom får slåss mot en hel insatsstyrka specialtränade poliser) då känner jag lite att trovärdigheten går förlorad. Eller vänta nu: det är ju inte en sån bok. Det är ju en bok där jag kan gumra över Nells vilja att hitta ett passande smeknamn åt sin själlöse älskare (åh, glömde jag nämna det? Att återfå älskarens själ är ett tema i boken). Sugerbunny, Angelpants och Cupcake gör sig liksom inte på en vampyr som levt i 800 år och som dessutom har rykte om sig att vara en badass. Skit samma att inte en enda scen (förutom sexscenerna) skrivs färdigt utan lämnas nånstans i mitten: hopp till nästa scen (gärna en sexscen). Dialogen är som tagen ur en amerikansk actioncomedirulle, och det finns liksom inget sammanhang mellan det som händer och det som sägs eller görs (mitt i ett blodbad kan det börja hånglas, till exempel).

Boken är en sidvändare och perfekt på en söndag efter festligheter som slutade framåt morgonkvisten, en söndag som, förutom ett avbrott för långpromenad, avhandlades i sängen med en sprakande brasa och spinnande katter och levande ljus. MacAlister får dessutom plus för att de väldigt explicita sexscenerna får mig att rodna, men inte för att de är kassa utan för att de faktiskt är ganska bra (eller okej: jag blir generad också) och för att hon, uppenbarligen, till skillnad från Stephenie Meyer, konsumerat all vampyrlore som tänkas kan. Hon kan sin Buffy, sin Bram Stoker och sin Anne Rice, helt enkelt.

Lättsmält tuggummipop innehållande vampyrer? Jag tackar inte nej. Den är inte lika smart som Buffy och jag kanske inte kommer kasta mig över de andra delarna (den är visst del tre av sju insåg jag i efterhand men det spelar ingen roll, jag tror dessutom de är helt fristående) och sockerchocken kanske måste avhjälpas med lite detox i till exempel formen av "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" av Claire Castillon som jag nog påbörjar i kväll.

*om ni läst hela inlägget så förstår ni, va?
** fast allvarligt. Den där odödligheten verkar ju inte vara så mycket att hänga i julgranen, det är väl det nästan all vampyrlore har gemensamt. För få figurer är väl så rädda för att dö som vampyrer? Vem är det som säger det i Buffy, om rädslan för att få en sticka? Xander kanske det är.

Ännu ett blogginlägg om Bella och Edward

Jo, jag gav mig på den där andra Stephenie Meyer-boken också, New Moon. Här är det en övergiven, krossad, Bella som ältar och ältar och ältar och jävlar vad hon ältar, sida upp och sida ner. Givetvis är det Edward som är orsaken till det. Givetvis är det en man - en pojke - som räddar henne ur den känslomässiga misären, givetvis är hans fysiska attribut allt (Jacob Black är a) gigantisk b) kokhet (alltså inte som i "han är så het" utan som i "han kanske har feber" c) utrustad med ett solskensleende som lyser upp hela den regniga småstaden.)

Mellan Bella och Jake, precis som mellan Bella och Edward i den förra boken, frodas missförstånden. Han ska vara hennes bästa vän men de pratar inte med varandra. Tröttsamt! Och den sexuella undertonen är inte trovärdig, monstren (vampyrer och andra) är inte läskiga och det är bara massa släpande på den stackars Bella.

Allt detta och mycket annat har avhandlats i bloggosfären den senaste tiden, jag tänker inte ta upp mer tid med detta. Mer än en stilla undran: Varför misstänker jag att jag kommer läsa även den tredje och kanske till och med den fjärde delen vad det lider? Där har vi det verkliga mysteriet. Skräp, men läsvänligt skräp. På samma sätt som om man köper lösgodis (vilket man ju inte gör för hello road till vinterkräksjuka) eller en färdig blandgodispåse dårå, så finns det alltid en andel äckelgodis, men de slinker alltid ner. Någon som på allvar äter en påse Gott och Blandat och verkligen slänger de äckliga laktitshjulen? Nej, jag trodde inte det. De slinker ner.

Åh, en sak till: om ni vill ha hetta (som i "han/hon är så het" inte feber), spänning, kärlek, drama, svarsjuka, tonåringar, vampyrer, häxor, demoner, varulvar, smart dialog, vardagsproblematik, humor, spänning, tårar... ja, allt som Meyerserien aspirerar på att vara och mycket mer och dessutom med intelligens och finess så rekomenderar jag (tralla-la, IGEN) Buffy. En del ingredienser överensstämmer, precis som i havregrynsgröt och havreflarn - det betyder inte att det är samma sak. Alls. Basta.

Ellen Ripley och Buffy: gemensamma nämnare. Och ett feministiskt tal av Joss Whedon.

Eftersom jag ofta rör mig i kretsar som sätter populärkultur högt på skalan om vad som tillhör allmänbildningen har jag fått mången "Är det sant?" och rynkade ögonbryn när jag avslöjat att jag inte sett Alien-filmerna. Men nu, gott folk, tack vare en otäck släng av någon magbacillusk, kombinerat med ett sällsynt dåligt sommarväder, har det äntligen blivit åtgärdat.

Eller äntligen och äntligen... Jag tror att jag hade uppskattat filmerna om jag sett dem när jag varit yngre, innan jag blev blasé och allt för van vid välskapade monster. De tre första filmerna har ju ingen vidare standard, tekniskt, med dagens mått mätt, och jag blir bara sur på brus, rinnande vatten överallt och att bilderna ska filtreras genom skeppens kameror som ska ha dålig täckning. Dessutom tycker jag att storyn i tvåan och trean är väldigt, väldigt tunn. Den första var fin, jag gillar att den är så tyst, och kan ha överseende med maskerandet. Fyran tyckte jag var bättre än de tre första, både tekniskt och storymässigt. Kan bero på Winona Ryder, men jag tror inte det. Hur förälskad jag än må vara i henne i Reality Bites så köper jag inte henne här. Inte heller är det peripetin, som väl är ganska töntig ändå? Fyran vinner i min bok på dess oväntade känslighet.

Så nej, Alien är inte en favorit, men jag är glad att jag har sett den ändå. Ni vet, allmänbildning etc. Och, Ripley! Jag älskar starka kvinnokaraktärer som inte först och främst är kvinnor. Likt Buffy är hon inte hjältinna utan rätt och slätt hjälte. Att Ripley är kvinna görs det förvisso en del väsen av - sexistiska kommentarer haglar, speciellt i fyran faktiskt, men det görs ju en poäng av att det inte betyder något. Och därför blir jag inte förvånad när jag ser att det är min idol, skaparen av just Buffy, Joss Whedon, som står för manuset (visserligen hävdar han att Jean-Pierre Jeunet förstörde manuset med sin regi, men något spår av andan borde ju finnas kvar).

Joss Whedon är alltså mannen som håller detta tal. Se, lyssna och lär, och gläds över att feminismen finns överallt. Nog jävlar ska vi väl kunna vinna?

Who´ll bite you?

Jag har minst fem epostadresser som jag använder: bloggens, den privata, jobbets, Djurens Rätts och så min skräpmail. Skräpmailen går jag extremt sällan in på, men idag gjorde jag det (det kan ju ha kommit något intressant). Bara massa junk och så min prenumerationer (de oviktiga. Dagens Arena får tex komma till jobbet).

I dagens skörd:

- Sex and the city news letter
- James Marsters updates


Jodå, nittiotalet lever och frodas i min mailbox. Underbart. Och genast måste jag gå in på Facebook och kolla om James har någon fansida. Såklart! Inte bara en utan drygt 40. Med namn som:

- Jhonny Depp and James Marsters are sexy even if they are in their 40s
- I would cheat on my boyfriend with James Marsters
- James Marsters Is My Master Now...AND I'M HIS BITCH!
- James Marsters is the HOTTEST vampire of all time!!!!!!
- Spike can bite me ANYTIME
- Time And Space Are Infinite, Ergo We Will All Sleep With James Marsters

Och så några antisidor:
- David Boreanaz (Angel/Booth) is HOTTER than James Marsters (Spike)
- I don't fancy James Marsters
- Spike from Buffy is hot, but in real life, James Marsters is kind of a wuss

Jo jag vet, sexistiskt så det förslår, men jag kan med detta säga att: den 14 juni är det inte bara Dolly som sjunger. Då är det även Once more with feeling-singalong hos min polare J. Yay!

Twilight: Skämskudde krävs

Jag brukar inte bli generad när jag läser, alltså generad på det viset att jag medvetet sätter mig på pendeltåget så att ingen ska kunna kika över axeln. Men när jag läser Stephanie Meyers Twilight blir jag just det. Var tacksam att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon igår när jag läste - för detta är ju så pinsamt! Det är inte bara de breda axlarna och de fantastiska bröstmusklerna, utan så mycket mer: Edwards ögonfärg beskrivs på i princip varje sida. Hans händer beskrivs som kalla, långa och bleka varje gång de kommer upp i texten. Och det gör de ofta. Att Bella snubblar och har sig – det förstår man utan trehundra omskrivningar av detta faktum.

Handlingen i sig är okomplicerad: Isabella ”Bella” Swan flyttar till den lilla staden Forks, för att bo med sin pappa, från sin mamma i Phoenix. Det som utmärker Forks (även här: berättas gång på gång) är att det regnar. Ofta. Och att det är i Forks som Edward Cullen och hans ovanliga familj bor. Edward är vampyr och Bella blir upp över öronen förälskad. Detta är naturlighetvis inte helt okomplicerat.

Och så tänker jag: det är en ungdomsbok. Jag är inte så van vid att läsa ungdomsböcker (eller vad vet jag, jag brukar inte kolla vem den är ämnad för). Kanske behöver ungdomar så många beskrivningar? Kanske behöver de höra om och om och om igen att Edward är vacker. Att han är snabb. Att han är stark. Att han ser ut som en ängel. Att hans röst är... Ja, ni fattar. Jag ska inte göra samma misstag. Jag har lite svårt att köpa den teorin dock. Och behövs verkligen meningar som ”The meadow, so spectacular to me at first, paled next to his magnificence” Skämskudde!

Det är inte genren i sådan jag vänder mig emot. Det är en trovärdig historia, och minns att Buffy är en av mina populärkulturella favoriter, all time. High school-flickor som får ihop det med vampyrer är med andra ord inte ett nytt territorium.

Kanske är det snarare att det är själva kärldekshistorien som ligger i centrum – och inget annat får plats – som stör mig? I Buffy är det annat i centrum (nej, inte dräpandet av vampyrer heller, vilket många tycks tro. Snarare är Buffy en mycket traditionell utvecklingsroman, förutom att det inte är en roman utan en teveserie då. Men med fokus på psyke, filosofi och inte minst feminism i stället för som här, en ganska dravlig kärlekshistoria.)

Twilight blir intressant först mot slutet, när Harlequinromantiken ersätts av annat och Meyer får visa att hon är en skicklig skribent. Boken är extremt snabbläst – och med två delar kvar i serien, vilket ger 1200 sidor kvar i Forks, i Belle- och Edwardland är jag glad för det. För visst, jag kommer läsa de andra delarna också. Och: jag ser verkligen fram emot filmen. För en gångs skull tror jag att det blir en bättre film än det är bok.

EDIT: Författaren heter naturligtvis Stephenie Meyer, och inget annat. Pinsamt skriva fel efter mitt utbrott häromsistens, men så är det.

/Jessica

Dags igen

Så började jag läsa Mats Strandbergs Jaktsäsong, och på första sidan fanns citatet från buffyavsnittet the Gift "The hardest thing in this world is to live in it" och så funderade jag Hur var det egentligen?. Och så googlade jag och hittade hela avsnittet utskrivet och jag hinner läsa fem rader innan jag störtbölar för jag kan ju avsnittet utan och innan och det är så sorgligt. Och så tänker jag att det nog är dags igen. För att se om Buffy. Det var ju ett tag sedan senast även om jag har tittat serien ett par gånger till sedan dess, men aldrig koncentrerat. Angel hade jag inte ens börjat på då, den har jag sett sedan dess. Och Firefly och Serenity. Men det är Buffy jag kommer tillbaka till, och jag hittar fler och fler som förstått magin. Det är märkligt, vad är det som gör att vi söker oss tillbaka? Har inte köpt Buffy säsong åtta, den tecknade serietidningen alltså, ännu. Är lite rädd. För mig är serien komplett, även om jag önskar mer, mer, mer. Men att bara ett slumpmässigt (nåja, Mats Strandberg vet vilket han valde, naturligtvis) citat kan få mig att gå igång och verkligen känna, det är synnerligen annorlunda. Inte dåligt alls.

/J