Jo, jag gav mig på den där andra Stephenie Meyer-boken också, New Moon. Här är det en övergiven, krossad, Bella som ältar och ältar och ältar och jävlar vad hon ältar, sida upp och sida ner. Givetvis är det Edward som är orsaken till det. Givetvis är det en man - en pojke - som räddar henne ur den känslomässiga misären, givetvis är hans fysiska attribut allt (Jacob Black är a) gigantisk b) kokhet (alltså inte som i "han är så het" utan som i "han kanske har feber" c) utrustad med ett solskensleende som lyser upp hela den regniga småstaden.)
Mellan Bella och Jake, precis som mellan Bella och Edward i den förra boken, frodas missförstånden. Han ska vara hennes bästa vän men de pratar inte med varandra. Tröttsamt! Och den sexuella undertonen är inte trovärdig, monstren (vampyrer och andra) är inte läskiga och det är bara massa släpande på den stackars Bella.
Allt detta och mycket annat har avhandlats i bloggosfären den senaste tiden, jag tänker inte ta upp mer tid med detta. Mer än en stilla undran: Varför misstänker jag att jag kommer läsa även den tredje och kanske till och med den fjärde delen vad det lider? Där har vi det verkliga mysteriet. Skräp, men läsvänligt skräp. På samma sätt som om man köper lösgodis (vilket man ju inte gör för hello road till vinterkräksjuka) eller en färdig blandgodispåse dårå, så finns det alltid en andel äckelgodis, men de slinker alltid ner. Någon som på allvar äter en påse Gott och Blandat och verkligen slänger de äckliga laktitshjulen? Nej, jag trodde inte det. De slinker ner.
Åh, en sak till: om ni vill ha hetta (som i "han/hon är så het" inte feber), spänning, kärlek, drama, svarsjuka, tonåringar, vampyrer, häxor, demoner, varulvar, smart dialog, vardagsproblematik, humor, spänning, tårar... ja, allt som Meyerserien aspirerar på att vara och mycket mer och dessutom med intelligens och finess så rekomenderar jag (tralla-la, IGEN) Buffy. En del ingredienser överensstämmer, precis som i havregrynsgröt och havreflarn - det betyder inte att det är samma sak. Alls. Basta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Mmmm, lakritshjul ... De är ju godast i hela påsen!
(Men så gillar jag ju i och för sig körsbäret i Aladdinasken och de mörka Pollykulorna bäst också.)
(Ah-haa!! Plötsligt blev världen ett uns mer begriplig. Det är alltså min konstiga, medfödda smak som tvingar mig att läsa om Bella och Edward!)
Hahaha, ja, kanske det (men hörrö Alwida - om du gillar de ganska kantiga lakritshjulen så borde du prova Pandas variant, den röda påsen. Samma sak, men alldeles inte alls.)
Och poängen är ju just det där: jag behöver banne mig inte bli tvingad - jag läser ju böckerna ändå!
Jag slänger ALLTID de äckliga godisarna... och har bestämt mig för att bojkotta Meyers baserat på både positiv och negativ kritik. Det verkar verkligen inte vara min tekopp.
Alltså min teori om de äckliga godisarna verkar ju inte hålla nånstans, haha. Eller, vänta lite, kanske är det just det som är grejen - att vi är O.L.I.K.A, och därmed föredrar olika saker och behandlar dem på olika sätt? Aha! Inte bra eller dåligt - inte rätt eller fel, bara olika. Hm.
Jag tror att du är nånting på spåren där =).
Jag gillar Edward och Bella, jag sugs in i historien och ja, det finns många saker att fundera över, och nej, den är inte särdeles politiskt korrekt, men jag är ändå fast. Det finns för övrigt smågodisar som jag inte för mitt liv äter (colaflaskorna som är rosa och gröna till exempel) medans andra blir liggandes i några dagar men ändå till slut slinker ner. Om jag inte har varit grymt smart och slängt dem första dagen för att förhindra mig själv från att äta upp dem. :-) He he.
å, det är alltid skönt att läsa anti-edwardism. Och ja, heja Buffy!! :)
Kristin: jo, som sagt, den där godisjämförelsen var ju inte helt bra :-).
lazy: eller hur!
Skicka en kommentar