Den gemensamma nämnaren (men definitivt inte den minsta)

I bokcirkeln igår hann vi inte bara med att prata om J.M.G Le Clézios Raga (kanske mer om den sen) utan också om läsning i stort. Närmare bestämt den ständigt pågående diskussionen om huruvida all läsning är bra läsning. Vi gillar metaforer i min cirkel:
- Varför kan man kritisera de färdiggjorda köttbullarna till förmån för hemmarullade och enas i att de hemmarullade är bättre med inte kritisera dålig litteratur* till förmån för god litteratur* och enas om att den godare är bättre utan att betraktas som en snobb?
- Kan man jämföra dålig litteratur med hasch, dvs som en inkörsport till tyngre droger, funderade vi på en stund (men då visste vi inte om den dåliga litteraturen kunde vara en inkörsport till ännu sämre litteratur, jmfr hasch till heroin).
- Jag funderade lite kring det där med att jämföra dålig litteratur och promenader. Jag trodde ju för några månader sedan att jag skulle börja springa, och det sket sig ju rätt rejält måste jag ju erkänna. MEN: en timmes rask promenad om dagen blir det, och så här: kanske kommer jag aldrig att springa. Kanske kommer jag springa en bit. Kanske kommer jag till sommaren löpa fram över den skånska slätten med vinden i håret. Bokrelaterat: börjar jag med den dåliga litteraturen så kanske jag fortsätter med den, ELLER kanske varvar med en sk god bok emellanåt ELLER kanske bara läser det godkända så småningom.

Sedär, så många tankar. Jag är inte säker på vad jag tycker. Jag tycker ju kanske lite synd om dem som bara läser Läckberg, för det är ju onekligen väldigt trista böcker. Är jag snobb för det? Jag säger ju inte att all "god litteratur" är rolig att läsa; och vad gör den då till god? Vad är syftet med läsning? Jag underhålls inte av Läckberg, men det finns säkert god litteratur jag skulle tråkas av också. Men där Läckbergs (jag tar hennes som exempel, det måste ni förstå) inte ger någonting kanske den lästråkiga finlitteraruen ändå ger något annat mervärde än bara läsupplevelsen (men! jag läser ju oftast för själva upplevelsen. Och ni som är här inne ibland vet ju att både det ena och det andra slinker ner). Åh, vad jag gillar få fundera över det där.

Och så pratade vi om vem som bestämmer vad som är fint och fult, och om vad det är som avgör vad som ska recenseras (med anledning av Malin Ullgrens text i DN häromdagen). Och i fall det är försäljningssiffrorna som ska avgöra (= höga siffror ingen rec) så borde ju rimligen varken Bruno K: Öijer eller PO Enqvist recenseras. Eller är det exponeringen som fäller avgörandet? De böcker som kan hittas i snabbköpen får inga recensioner för de hittar man ändå.

Och så till sist: hur tusan kunde en afgansk bok tränga sig in bland alla självhjälpsböcker och svenska deckare? Tänker naturligtvis på Flyga drake som ju läses och säljs överallt. Och så Murakami, till sist då, som vi inte pratade om men som måste nämnas: han läses ju tamigtusan också överallt. Och av alla, verkar det som.

Och jag älskart. Jag älskar att vi samlas och pratar böcker och dricker vin (och igår åt vi dessutom en hejdundrande svampsoppa) och att vi inte har några svar, att ingen sitter på facit utan att det får bli flera "Va, tyckter du?" och "Hur tänker du?" och "Jamen så klart!". Igår var vi uppklädda till tänderna i klänningar och pärlor, Nobelfest såklart. Förra gången sportades ugglepyjamas. Jodå, en brokig samling med det gemensamma intresset kärleken till att läsa.

Och för egen del måste jag ju säga att 2008 läsmässigt varit ett höjdarår. Dels att jag läst så mycket mer, men mest för att jag läst så mycket annat. Jag tackar alla mina nyfunna vänner för detta - både dem jag får umgås med i verkliga livet och dem jag bara träffar virtuellt. Kärlek! Jag återkommer vad det lider med en årskrönika, för jag känner att 2008 är värt det.

*hej hallå: jag bryr mig inte om att definiera, okej, hoppas det går bra ändå!

Oh the joy of giving: valentine special

Har varit hemma hos mamma och pappa i helgen, något som sker alltför sällan. Att vi ses så sällan leder till att vi låter som vi är tolv personer, när vi i själva verket bara är sex (A, syrran och hennes man också). Jag önskar mig emellanåt åtta bröder (storebröder!) men ibland tänker jag att det nog varit lite väl. Fast hajja så cool när man var tretton att ha åtta brorsor som kunde ta hand om en? Nå, till och med jag förstår att det kanske inte alltid är fest och gamman. Oh, well!

Än en gång fick jag dock bevisat för mig hur väl mina föräldrar känner mig: Jag fick en present, ett pocketbokomslag, vilket kanske inte i sig var jätterevolutionerande. (Läser mycket -> läser på tåg -> bok i väska -> bok kan bli skadade: pocketbokomslag.) Det finaste i kråksången var naturligtvis motivet, som är exakt samma som den sprillans nya anteckningsbok jag köpt! Va, sammanträffande eller väl kännedom om dotter? Jag tror det senare. Slumpen ville dock att jag läser böcker som är för stora eller för små för sagda omslag, så ännu ligger det oanvänt - bredvid den ännu inte öppnade anteckningsboken. De ska få göra premiärturen i handväskan samma dag, tänkte jag.

Detta leder mig in på tankar om accessoirer. Och till den überkommersiella högtid vi ni står inför. Rosor, trosor, diamanter och choklad, känns väl ändå lite... uttjatat? Så vad ger man bokmalen på alla hjärtans dag? Till den läsande finns inte alls lika mycket som till, låt säga, golfaren. Åh, javisst - man kan ju naturligtvis alltid köpa själva boken. Jag blir alltid glad när det ligger en bok i paketet - och det gör ju ofta det, födelsedagar, julaftnar. Men det är ju en liten chansning. Jag säger gärna att jag läser allt, men gör jag verkligen det? Det finns vissa sorters böcker jag inte skulle ta emot med ett brett leende: Martina Haag-böcker, Dave Pelzer-böcker, Paulo Coelho-böcker, till exempel (eller för att vara tydlig: böcker skrivna i hallelujastämning, med förvisso sorglig handling men med uselt språk eller med ett ti-hi-fniss-fniss ringande i öronen. Ok?).

Så kanske vill man variera sig? Kanske vill man visa att man vet vad personen gillar mest av allt men man kanske vill vara lite fyndig? Om man alltså vill ge något som hör ihop med, men inte är, en bok så är urvalet desto sämre. När man sett till att den läsaande har allt det där andra - den perfekta filten, den optimala temuggen och godaste teet, den lataste katten.

Jag menar: hur många gånger kan man ge en läsfåtölj till någon utan att det blir tjatigt? Och raggsockar i all ära, men man når snart maxantalet.

Så vad återstår. Läsmusik? En bland-cd med läsvänliga låtar. Hm, jo, det kanske skulle funka, men kräver nog att man känner personen väl (som i fallet felaktiga boken). Bokmärken? Jo, jag tycker ju det. Men trots att jag alltid plockar på mig bokmärken så slutar det ofta med att det ligger ett gammalt kvitto, eller ett avrivet kuverthörn som markerare. Eller ännu hellre: ett hundöra (eftersom jag lägger så mycket annat krafs mellan boksidorna). Mitt nya omslag har ett inbyggt bokmärke. Bokmärken är en marknad som känns ganska outvecklad. Tänk så snygga bokmärken det skulle kunna göras. Politiska budskap, litterära citat, coola bilder. Jag har förvisso en del med just detta men det känns som om det på de flesta är typ solroser. Intetsägande. Vad mera? En bärbar läslampa - en liten som sätts på boken? Skulle inte vara så dumt. Badskum till den som läser i badet. Actionfigurer (görs alldeles för få bokrelaterade actionfigurer om du frågar mig). Men sedan tar det nästan stopp. Två saker till, sen kommer jag inte på så mycket mer:

Min allra bästa bokrelaterade present är inte bokomslaget, men det är min mamma och pappa som står bakom det också. Det är ett ex libris de hade med sig hem från en resa. Jag har bloggat om det förr, så mycket gillar jag det. Varm i magen bara jag tittar på det. Visst är det fint?

 


Och till sist: den optimala presenten till bokmalen är naturligtvis tid. Den som kan ge mig mer tid att tillbringas i soffan med alla attiraljer - det rykande teet, bra ljus, mjuk pläd, spinnande katt - den vinner. (Och den traditionella chokladen kan naturligtvis inmundigas läsande, så stryk inte definitivt från listan).

/Jessica

Läslusta och unga män

Jag hörde en så sorglig konversation på tåget idag. Tre killar i gymnasieåldern, kanske lite yngre, satt och diskuterade dagens läxa i svenska, den första för terminen: att låna en roman på biblioteket. En av killarna hade inte ens lyckats ta sig till biblioteket "för vem kan veta att de har så kassa öppettider". Den andra killen hade lyckats låna en bok, som han läste baksidetexten från. Han verkade tycka det skulle bli kul, men de andra visade närmast hånfullhet inför hans entusiasm. Han beskrev vidare hur han hade gått runt på biblioteket "utan att fatta ett dugg" och hur han till sist valt den bok han nu hade med sig, och hur han hade fått fråga "den sura tanten" om det var en roman. Denna ovana inför böcker! Jag blir så ledsen, de borde ju vara i slukaråldern, eller åtminstone ha den i färskt minne.

Är läslustan så liten hos unga män? Hos män generellt? Vi vet att läsning är vanligare bland kvinnor än män, det märks inte minst på landets alla bokbloggar. Det skulle förstås vara så att det främst är kvinnor som bloggar om sitt läsande, men även om det inte är den perfekta indikatorn så säger det en hel del. Och att män läser mindre än kvinnor är välkänt. Men vad ska man då göra för att stimulera läsande? Är det skolans ansvar? Föräldrarnas?

Jag minns när jag var runt tio, jag läste Godnatt mister Tom av Michelle Magorian (fortfarande en av mina bästa läsupplevelser), och den var vansinnigt sorglig och spännande. Varje lektion vi läste fick vi bara läsa ett visst antal sidor. Jag läste mycket redan då, och ville läsa mera, jag ville ju veta hur det fick! Så jag tog helt enkelt med mig boken ut på rasten. Det var novemberruskigt, kapprummet luktade våta löv och clementiner. Jag satte mig på bänken, med menen uppdragna, bakom en regnrock. Jag tror den var gul. Och grät så ytterkläderna skakade, blev således upptäckt och boken togs ifrån mig. Än idag kan jag inte förstå syftet med att kväsa en ung flickas lusta till något så positivt som läsning. Tack och lov lyckades det inte. Jag minns hur min mamma (var det alltid mamma? I mitt minne är det så.) läste högt för mig och min systter, hur vi fördes in i fantasin.

Hur för vi de (unga) männen dit?

/Jessica

Min häst

Härom morgonen vaknade jag vid fyratiden av att grannens hästar i hagen bredvid huset förde sådant oväsen. En av hästarna gnäggade och höll på på ett sätt som gjorde mig orolig. Det höll på så länge också, även om min tidsuppfattning vid den tiden på dygnet i bästa fall kan beskrivas som skev. När jag legat vaken tillräckligt länge smög jag mig ner, drog på gummistövlarna utanpå pyjamasbyxorna och gick iväg, över ängen längs med vägen. Morgondimman smekte gräset och solen glittrade i daggen, jo faktiskt. Mindes den morgonen då mamma och jag gick och tittade på hästarna som sov. Jag var kanske tio då, och det var spännande. Vi pallade morötter på fältet på väg ner till hagen, och jag har kvar fotona på hästar i morgondis. En annan morgon mötte jag pappa på väg till jobbet, vi skrämde nästan slag på varandra då han öppnade ytterdörren för att gå ut samtidigt som jag skulle gå in. Då hade jag också varit och tittat på hästar som sov, det var nog senare samma sommar som mamma och jag var ute, eller sommaren därpå. Jag minns inte. Härom morgonen så var det emellertid inte en häst som sov som det skulle tittas på utan en som i högsta grad var vaken. När jag kom fram till hagen var det tyst och lungt, jag tyckte jag hörde steg från hovar på gårdsplanen. Vågade mig dock inte upp, och hörde inga människor. Det är det jag är räddast för, att människor, elaka människor, ska göra hästarna, katterna, korna illa. Som man läser om i tidningen.

Jag minns alla hästböcker jag läste som ung. Om Annika, om Svarta hingsten, om Blenda. Jag minns hur det smakade att läsa de där böckerna. Hur de i serierna i Min häst alltid sa Yes Box och det var alltid en häst som hetter Surprise. [surprise] läste jag, på svenska utan att veta vad det betydde. Min läslusta inleddes med sagor, och med böcker om hästar. Dagar som dessa, loja sommarlovsdagar spenderades i stallet. Men också regnruskiga novemberdagar, snömoddiga vårdagar, iskalla vinterdagar. Stallet, hästvärmen, gör sig lika bra oavsett årstid. Det är märkligt, för jag minns alla hästarna i Ingrids stall, jag minns deras namn och egenskaper och personlighet. Men jag kan inte nämna en enda människa från den tiden - förutom Ingrid. Barska ridläraren med stallet på den skånska slätten. Och jag minns böckerna. Jag måste leta upp dem, läsa igen, se om lite av känslan kommer tillbaka. Känslan av ett gammalt seltyg som ska smörjas med olja, eller känslan av lycka när jag fick min första stallåda att läga borstar och täcken och grimmor och hovkratsar och jod och allt annat i. Och lyckan att bli snusad i nacken av Blue Boy, Sunny Girl, Lidro, Betty Bumsan och alla de andra fyrfotingarna från min barndom. Kanske var det den känslan jag letade efter, härom morgonen?