Mina dåliga sidor

Man har ju skrivit en del presentationer i sina dar... (och med "man" menar jag lite generellt "jag, samt alla andra som upplever samma sak", inte nödvändigtvis män) ...och jag börjar känna ett behov av att variera mig. Den här gången bjuder jag på det som aldrig hamnar i mitt cv:

• Jag är alltid sen. Det är inte för att jag inte bryr mig om andra stackare som tvingas stå och vänta på mig, utan bottnar i en extrem tidsoptimism. Folk blir med all rätt irriterade på att jag aldrig bättrar mig, och kanske ännu mer irriterade för att jag aldrig verkar missa något i alla fall: Är jag en halvtimme sen till bion, har tekniken krånglat så att filmen är lika sen. Har jag minimal (okej, "icke existerande") marginal tills det att tåget går, lyckas jag ändå på något sätt hinna med. Förvisso astmatiskt kippande efter luft, och våt av svett efter en spurt som borde varit fysikaliskt omöjlig för någon med min usla kondition. Vilket leder oss till...

• Jag tränar aldrig. Det är inte det att jag vägrar förstå att motion är bra för kroppen. Jag är nog mest lat... euhm, bekväm av mig. Jag gillar faktiskt att röra på mig; tycker om att promenera, simma, cykla... springa korta sträckor i ren glädje över känslan av spring i benen… Men så fort jag mentalt förknippar rörelse med "träning" blir det jättetråkigt. Tipsa mig gärna om hur man ska bära sig åt för att tycka träning är roligt!

• När jag skriver e-post (och uppenbarligen även blogginlägg) överanvänder jag ofta de tre små punkterna ("..."). Det är antagligen för att jag vill antyda eftertänksamhet, eller vill framstå som lite underfundig. Även parenteser förekommer ofta. Jag gillar parenteser som en form av inskjutande beskrivning, eller kommentar av sido- eller underordnad betydelse till styckets huvudpoäng.

• För att vara estetiskt intresserad, så missbrukar jag allt för ofta animerade giffar som smileys på MSN Messenger. (Rädda mig från det genom att använda Google Talk istället!)

• För att vara utseendefixerad är jag väldigt otrendig när det gäller kläder. Det har delvis med att göra att jag inte ids bry mig om vad som anses vara inne. Sedan tycker jag även att det är skittrist att shoppa kläder. (Inredningsprylar är så mycket roligare! Ingen provrumsångest...)

• Jag tycker ändå att min egen smak är bäst (ja, nästan den enda rätta), och delar gärna in saker i "god och dålig smak". Fast jag egentligen vet att det bara finns "olika smak". Men ändå. Det är fult med spetsiga skor (jo!), man måste inte alls ha gardiner i alla fönster, folk som vill se ut som Britney Spears/Paris Hilton/valfri annan bimboklon är loosers, dokusåpor och kvällstidningar är fördummande och använd aldrig typsnittet Comic Sans!


Okej, det här var säkert inte alla mina dålig sidor. Men jag vill inte göra inlägget alldeles för långt, så jag avrundar här. Vill du tillägga något – lämna gärna en kommentar! För, som Buddha ska ha sagt, så ska man betrakta en person som påtalar ens brister som en människa som visar vägen till en dold skatt. Genom insikt kan man sträva efter förbättring.

Och just så vill jag även att du, käre läsare, ser på mig sedan när jag här skriver hur du ska tycka och tänka för att bli lycklig. ;)

/S

S mister sin bloggoskuld

Dags för mig att hoppa in i bloggträsket. Om du frågar mig varför, var svaret från början ”för att jag har ett stort behov av att skriva, som jag annars inte känner att jag får utlopp för” eller ”för att jag vill göra tidning – det saknar jag enormt mycket!”.

Webbloggar är så enormt mycket mer utbud än efterfrågan. Bloggare skriver för sin egen skull – inte för (den eventuelle) läsarens. Om någon läser det, och kanske till och med reagerar på det och återkopplar, får det uppfattas som en bonus. (Just den här bloggen, min och J:s, är faktiskt just nu så wild and crazy att den saknar ett statistikredskap att berätta för oss om någon någonsin råkat surfa hit.)

Nej, de flesta bloggar saknar allt vad målgruppstänkande heter. Om man inte räknar ”den som råkar vara intresserad” som en målgrupp.

Med detta utrett, så är det dags för mig själv att kasta min in i den här världen. Men jag vet inte längre om det beror på min längtan att få skriva – för då borde jag ju satt igång för länge sedan. Och inte tror jag att det kommer bli någon nättidning av det heller. Inte i det här forumet. Så, varför?

Någonstans hoppas jag nog ändå på en målgrupp. I en av förnuftet nedtryckt del av mig själv, tänker jag kanske att jag – när jag väl kommit in i flytet – ska lyckas skriva något som fångar någons intresse. Min vanliga drivkraft, som den empatiska elitist jag är, är förstås att dela med mig av mina väl genomtänkta sanningar, och genom dem göra livet bättre för alla kloka nog att ta till sig av min visdom. [ironisk smiley borttagen av blogspots självkännedomskontrollsrobot]

Hm. Egentligen hade jag tänkt att presentera mig själv i mitt första blogginlägg. Men det blev istället en metablogg… om bloggande. Där ser man. Om nu inte det här blir både mitt första och sista inlägg, kanske en presentation dyker upp så småningom. (<-- cliffhanger)

/S

Empatiska elitister

Den här bloggens webadress ska inte förknippas med Elit-listan. På något sätt. Empatiska var nyckelordet här, hat och mobbing nyckelorden där.

För den som händelsevis inte vet vad jag talar om: se DN igår och alla andra tidningar och bloggar idag. För och emot. Mobbing eller middagsbjudning. Privat sfär eller okänt myller av kända tyckare. Välj själv.

/J

Death by semla

Har kommit på det perfekta mordvapnet. I amerikanska teveserier (som jag ju älskar) så heter det alltid att dödsorsaken är "våld mot huvudet av trubbigt föremål". Vad kan vara bättre att använda än en korv med frusen mandelmassa. Hårt som fan. Och så slänger man den i micron efteråt och bjuder på semmelkalas. Va? Hur bra som helst. Kanske borde bli deckarförfattare? Se upp Camilla Läckerg här kommer jag! Kom på det när jag tog ut den frusna mandelmassekorven ur frysen. För här ska bakas vegansemlor i kväll. God bless Sojatoo.

Lyssnar på Dolly Parton, bakar Semlor och tänker på mord. En bra dag!

/J