Nyårsafton, morgon

Och så vaknar jag den sista morgonen för året och är irriterad som sjutton. Huvudvärk och gråväder och A liksom andas irriterande när han sussar som ett litet barn bredvid mig. Och jag går ner och kokar gröt och längtar kaffe och lägger mig på soffan (alltid denna soffa. Mitt nyårslöfte borde vara: använd andra möbler, alla möbler, men det löftet tänker jag inte ge för snart snart kommer allt vara helt nytt och då kommer jag längta igenkänning: soffan och sängen) och bredvid på golvet ligger katten och snarkar som en gammal farbror och det ljudet är sövande. Efter gröten och utläsning av When Will There Be Good News (den höll!) somnar jag en stund vaknar av telefonen som skriker högt och A vaknar och lagar kaffe (äntligen!). Och här är jag nu: outsövd och huvudvärkig och gråväder men snart kommer S och P för nyårshelgens (sista i torpet!) Twin Peaks-maraton och jag ska rycka upp mig.

Javisstja: det blir inga staplar.

Åh, jag har visst misstagit mig. Eller: ett ruttet äpple förstör så lätt hela korgen.

Idag är min näst sista fredag på det här jobbet. Jag sitter med en tandkrämsfläck på tröjan och katthår på byxorna, fjärilar i magen och en kyrkoorgel i huvudet. På vägen hit läste jag i Mick Jacksons The Underground Man, en liten pärla. Undrar om man får skäll om man försynt frågar om någon annan läst något av honom? Jag som tyckt att bokbloggskommentatorerna varit så trivsamma, till skillnad från andra typer av bloggars kommentatorer alltså. Jag har aldrig läst något av Le Clézio, eller av Adonis för den delen. Det kombinerat med tandkrämsfläcken och katthåren kanske gör mig till typexemplet av en obildad dum människa? Jag tror inte det.

En fin människa jobbar i det lilla hålet-i-väggen, tvärs över gatan, där jag köpte mitt kaffe i morse. Inte fin som Horace-fin (eller Thomas Nydahl-fin) utan som fin i fint hjärta. Godmorgon ropade hon när jag steg in. Hur har veckan varit? Jag blev lite paff, och sedan glad. Om hon läst Adonis eller Mick Jackson vet jag inte.

Blogga på jobbet får man inte göra, inte privatblogga i alla fall, så det är bäst jag lägger på nu. Näst sista fredagen på jobbet - lite onödigt om jag skulle få sparken nu, inte sant?

En bra start

Min man känner mig så väl, oftast i alla fall. Ibland efter nästa nio år tillsammans så gör han helt rätt. Efter affärsresa till London förra veckan hade han med sig en Harrodspåse innehållande liljekonvaljdoftande badartikel och en Starbuckspåse innehållande kaffe, hela bönor naturligtvis. Eftersom jag för närvarande bara dricker måttligt med kaffe - läs inget de senaste nästan två veckorna - är kaffet ännu osmakat. Men nyss hörde jag kvarnen och nu känner jag doften. Ytterdörren slog, det måste betyda hämtning av DN. Ute skiner dessutom solen, detta har förutsättning att bli en riktigt bra söndag. Jag har skrivit i två timmar redan, snart ska jag ut, ut, ut. Men nu: kaffe och tidning.

/Jessica