29 juni 2007

Ja, jag vet. "En kärleksförklaring" från för några dagar sedan handlar om böcker i dess fysiska form och "Jag är förälskad" om läsande, eller något i den stilen. "Jag är förälskad" skulle ju lika gärna kunna heta "2500" eller "Kanon" eller något som faktiskt antyder vad det är jag vill säga, men nepp, jag bestämmer själv. Sådetså (Åh, Lotta på Bråkmakargatan, hon måste få vara med. Och Pippi och Ronja.).

Eh, jag slutar nu. För att se på film eller göra något helt annat. Och det här inlägget får, för enkelhetens skull, vara utan titel.

/J

Jag är förälskad

Okej. Om jag läser femtio böcker om året i resten av mitt liv, och jag blir 83 år gammal så kommer jag hinna läsa 2500 böcker till. Är det mycket eller litet? Jag har så klart bara nosat på ens en gnutta (ja, nosat på en gnutta) av de böcker som finns eller ens de jag vill läsa. Är det dags att börja ransonera? Följa en kanon (heter det så, jag är obildad - följer man en kanon?). Ska jag börja följa Harold Blooms rekommendationer, eller Folkpartiets? Bara läsa klassiker? God litteratur, okej vad är det? Och femtio böcker på ett år? Det här året, när jag varit ledig enbart för att läsa och skriva har jag läst 47. Men om målet är 50 böcker. Men tänk om jag inte lever 50 år till. Kommer jag att sakna böcker jag inte läst? Kommer jag att ångra att jag inte tagit mig igenom Bröderna Karamazov eller Bibeln. Ja, jag borde nog läsa dem båda. Men vilka ska sållas bort? Har precis läst Åsa Larssons Det blod som spillts och Svart stig. Somliga skulle säkert säga att det var slöseri med tid, men särskilt Det blod... fick mig att grina högljutt på pendeltåget, det måste väl betyda något? Böcker som får en att känna, det är väl viktigt? Eller som bara roar? Och poesi, jag har knappt börjat tränga mig igenom poesi. Men det vill jag ju. Fantasy? Får det vara kvar? Harry Potter? Ska jag skita i Harry? Bara läsa sådant som är skrivet senaste femtio åren? Eller tio åren? Eller bara helt nytt? Eller inget nytt? Eller ska jag helt enkelt göra som jag gör nu - plocka upp de böcker jag känner för just för stunden, och läsa? För om jag känner att jag gör en lista så skapar det ju bara ångest, eller? Jag gillar ju listor, men...

Och vilka böcker förtjänar att läsas om? Häxtävlingen av Eva Ibbotson måste jag ju ha läst trettio gånger, och den vill jag ju läsa högt för eventuella barn (Aha! Jag sparar även Harry Potter till en sådan eventuell framtid!) och bokhyllans kanske sämsta (rent litterärt alltså) bok, Skorpionerna eller något liknande heter den och handlar om skorpioner som blir muterade eftersom de bor vid ett kärnkraftverk som läcker, den läser jag alltid när jag är sjuk. Underhållningsvärde? Javisst. Och Middlesex vill jag ju läsa om. Och Donna Tartts båda. Och Milan Kundera, älsklingsmilan! Och Narnia-serien måste ju läsas med jämna mellanrum, och Tolkien så klart. En midsommarnattsdröm.

För varje bok jag läser finns det oändligt många jag kunde ha läst i stället. Men jag tror jag ska sluta noja. Eller lite kanske jag ska noja. Eller jag vet inte. 2500 böcker? Det är ganska många ändå. Drygt dubbelt så många som står i hyllorna framför mig. Antalet är naturligtvis inte viktigt, det är ju upplevelsen jag vill åt. Det där frenetiska som kan drabba en, när man måste läsa - ostört - till sista ordet. När man åker en station extra eller fortsätter läsa gående eller ligger och läser hela natten bara för att det är magiskt. Jag får ont i magen av ord. Ont i magen på samma sätt som vid förälskelse alltså. Underbart pirrande. Kan vara ett förfluget ord, eller ord som måste ha tusen sidor på sig att komma till punkt. Åh vad jag vill arbeta med ord varje dag. Jag tror jag är förälskad i ord.

/J

Dagens plan

Idag är jag svårt ansatt av fantasier om ett växthus i gammaldags stil. Tänk tegel. Tänk gamla fönster. Tänk växthuset som en fond mot festbordet, som en del av insynsskyddet, som ett engelskt melon house. Och så tänker du prunkande vinrankor inne i växthuset, och tomater och chili och gurkor och paprikor; och rosor (New Dawn!), kaprifol och solrosor utanför. Tänk terrakottakrukor. Tänk Toscana, lavendel och jasmin. Ok? Tänk linneduk också för säkerhets skull. Och kanske porslin med blått mönster. Eller Fasan. Fasan kanske kan vara växthusposlin? Det tillsammans med de fina underläggen med fågelmotiv? Tänk Sebastian i Brideshead Revisited. Tänk champagne. Tänk kandelabrar och att bordet är en förlängning av växthuset. Bordet kanske står INNE i växthuset till och med? Stort växthus med andra ord. Inte bara för växter. För sticklingar och fester. För att måla i. För läsning. Rottingmöbler kanske? Förkovran.

Så nu behöver jag ett dygn utan regn, med klarblå himmel så att jag kan kolla om det över huvud taget är sol där jag nu har planer på att smälla upp mitt växthus.

/J

26 juni 2007

Så jävla intetsägande

Okej, jag är GALET uttråkad. Allt går i slow motion och idag håller jag allvarligt på att börja gråta över tristessen och vardagens gråa sörja. Så nu dealar jag med mig själv: Vad ska jag göra? Har hittills fattat beslut om att förlänga min semester med en och en halv vecka. Det är grymt, som somliga saknade personer skulle uttryckt det, och jag känner mig lite ljusare till sinnes.

/J

21 juni 2007

Äntligen! Om sånt som inte intresserar någon annan än mig eftersom jag inte ens lägger ut recepten eller ger något annat av substans.

Jaja, jag vet helt ointressant för alla andra än för mig och kanske den jag bor med men: jippi, DN är äntligen kommen. Och tack vare mitt gnällande (som alltså inte bara skett här utan också direkt till DNs prenumerantservice) kommer vi få tidningen gratis i inte mindre än tre månader. Känns värt. I morse: tidning och kaffe i sängen. Ja, jag gläds över det lilla. Det intressanta är att jag inte kan dra mig till minnes en enda pryl som stod däri, och då ägnade jag den ändå avsevärd tid. Kanske var jag för uppspelt över fenomenet tidning i brevlådan för att kunna ta det till mig. Kanske har jag glömt för att jag ägnat dagen åt att göra vegansk senapssill och vegansk gräddtårta och marinad till grillspett. Och vegansk tzatsiki. Och - vilket jag vet att jag inte är ensam om just idag - stirra ut genom fönstret och tänka "måtte det ändå klarna tills i morrn". Vi ska ju ha midsommarstång. Kanske får vi plats med bordet på verandan. Sitta inne är liksom inget alternativ. Jahopp, om jag skulle ta å skölja potatisen kanske. Eller är det för tidigt? Bättre att vänta tills i morgon? Fasiken, betyder att jag måste städa.

Hoppla, nu kommer A med jordgubbarna!

/J

19 juni 2007

Remember Reefat?

Del två i serien Hur tänkte de? handlar om studier. Typ. Eftersom jag fortfarande inte får någon morgontidning (håll tummarna i övermorgon då den enligt uppgift ska komma) och inte heller har teve för tillfället får jag mina första nyheter antingen på radio eller via Metro, den tidning som delas ut även på vischan, de andra två gratistidningarna slipper vi lyckligtvis. Hur som helst: det var alltså först på tåget jag såg nyheten om Littorin och "bluffuniversitetet" som det kallas där. Förstår på Aftonbladets hemsida - som knuffat ner artikeln långt ner - att det inte är helt nytt. Det som är intressantast i Metroartikeln är ändå att, när de tar upp skandalerna i regeringen, enbart nämner Borelius och Stegö Chilo och inte allt som stormat kring Billström och Bildt. De sistnämnda sitter förvisso kvar, men borde ändå vara värt att ta upp.

Och så undrar jag om Reinfeldt än en gång kommer uppmana sina ministrar att lägga alla kort på bordet: "Jag nämnde visserligen inte shady utbildningar förra gången, men om nån annan har så maila. Eller om ni kommit på nåt annat. Låt oss förekomma pressen, people" kanske han skriver. Antagligen inte.

/J

EDIT: Nyheten kommer inte från Metro ursprungligen utan från den liberala bloggen Friktion. Slarvigt av mig att inte uppge.

14 juni 2007

Different state of mind

GGGGAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhh!
Människor som inte vet vad de gör ska inte göra det de inte vet hur man gör.
Dagens ord: datorer. Dagens status: offline. Dagens humör: frustrerad.

Ja, man kan helt klart läsa föregående inlägg som en spegling av det här.

/J

Beauty is a state of mind

Jag blir så imponerad av människor som på ett självklart sätt tycks veta saker. Som vid rätt tillfälle kan komma ihåg ett bandnamn eller en boktitel eller ett ord som på exakt rätt sätt sätter fingret på det som beskrivs. Som verbalt sprutar ut sig rätt saker. Som vet, som kan. Det vackraste som finns är självförtroende. Fast självförtroende på rätt sätt, aldrig skrävlande utan bara självklar. Det är det vackraste. Självförtroende och en förmåga att behärska språket. Faller som fura, gång på gång.

/J

12 juni 2007

En kärleksförklaring

Det var ju inte så jättelänge sedan det var februari och alltså bokrea. I förra veckan kom ett paket från ad libris, för två veckor sedan också. I helgen var det marknad med stånd efter stånd med billiga fina böcker (en Moa Martinsson för fem spänn, en Nils Ferlins samlade för en tia, och så vidare). Detta har lett till att de relativt nyuppsatta bokhyllorna svämmar över på alla ledder. Så nu har det påbörjats ett provisoriskt staplande på bord och golv. Och jag gillar det. Alla andra högar (förutom kanske lövhögar i parker om hösten, fina torra lövhögar som man kan sparka lite försiktigt på - akta igelkottarna - när man är på väg till ett fik för att dricka varm choklad och himlen är hög och blå och andedräkten syns som dimma) ogillar jag starkt. Alla andra högar symboliserar oreda och måste tas tag i på ett väldigt osympatiskt sätt. Men bokhögar. Å, jag gillar. Såg Children of Men, den var bra, och det bästa var nästan Michael Caines hus. Bokhögar och urklipp. Jag vill också ha massa urklipp på alla väggar, men sätter jag upp något ser det bara stökigt ut. Bokhögar däremot. Det är fint, även när det är mina.

Jag gillar även doften av böcker. Gamla böckers doft lika mycket som nya. I ett av paketen från ad libris fanns bland annat Martina Lowdens Allt. Har bara bläddrat, men den verkar så fin, jättefin. Och den luktar så gott. Och jag gillar hur böcker känns när man håller dem. Vissa böcker som blivit lästa många gånger faller av sig själva upp på vissa sidor, men knaket när man för första gången öppnar en helt ny bok medför sådan förväntan. Japp, jag gillar böcker. Alltså den fysiska boken. Och då har jag inte ens börjat skriva om vad själva läsningen medför, för det är ju en helt annan historia. Att snirkla sig in i en berättelse överträffar nästan allt annat. Men idag är jag glad över mina böckers fysiska närvaro, för idag jobbar jag och har inte tid att läsa. Och ändå så vet jag att de finns där, en del nya, en del med sandkorn mellan sidorna och rödvinsfläckar. En del med ord i marginalen, en del lästa och sedan glömda. En del så bra att jag önskar jag hade kvar att läsa dem.

/J

11 juni 2007

Försmak

Vimmelkantig sommarhelg, marknadshelg i Trosa, sommarhimmel aggressivt, uppmanande blå. Solstekta smågator, mitt i staden en å, människor, människor, vänliga småstadsmänniskor. Iskyld champagne och sommarnatt. Solvarmt skinn som knottrar sig i solnedgång. Ömma fötter och ännu lite iskyld champagne i finaste klänningen. Frukost på fik i morgonsolen, tidning, kaffe, utsikt över ån. Sommarstrosande, jordgubbsätande. Sommarens första dopp i havet. Junikväll, rosévin i ännu en solnedgång, sommarbris.

/J

EDIT: Det där lilla rimmet som smugit sig in. Det där ...uppmanande blå och ...i staden en å? Det är helt ofrivilligt, det hajjar ni? Inte försök till rimflätning, ok. Bra!

07 juni 2007

Välbekant, obekant

Jag är tillbaka på jobbet efter nästan ett års frånvaro. Det är välbekant, obekant, som förut men helt annorlunda. Lösenord, mobiltelefon, visitkort, epost... Hur var det nu? Till råga på allt har någon lånat datorns dockningsenhet, meck meck meck. Behöver jag tillägga att det var en sömnlös natt. Eller nästan, när jag sov drömde jag att jag missat saker. Att det redan var höst och vi hade missat att vi hade ett päronträd. Nu låg det skitstora päron på marken och ruttnade.

Hm ja, inte så intressant för er kanske, men detta är en big deal för mig. För jag vill ju faktiskt jobba. Många verkar vara lediga idag, få är här. De som är här är helt tysta, ingen skrattar. Tacka vet jag morgonfnissiga 22-åringar. De vet hur man frustar av skratt redan tidigt på morgonen. Eller nja, jag tolkar och lyssnar. Det känns ju faktiskt bra att vara tillbaka. Konstigt, men bra.

/J

06 juni 2007

Tag med glatt humör

I kategorin Hur tänkte de har vi idag kommit fram till inbjudningar. Så får man då en inbjudan, per mail eller om man har tur i riktiga brevlådan. Och allt är frid och fröjd och man ser fram emot fest och gamman. Ända till man kommer till den lilla, lilla, men ack så irriterande raden: Tag med glatt humör.
Men va fan... Varför inte skriva "Tag med allmänt folkvett" eller "Lämna motorsågen hemma" eller något annat lika konstigt. För allvarligt. Inte är det på grund av den lilla raden som man är trevlig. Och inte blir man trevligare/har roligare/har bättre humör för att det står i inbjudan?

Grrr. Överväger att inte gå. Men kanske har mitt nu usla humör blivit glatt nog till det är dags.

/J
ps. Skulle kunna skriva nåt om "oömma kläder" också. Det är 2007 people. Låt oss lämna de oömma kläderna hemma innan vi går på det som kallas fest. Annars kan man kalla det sport eller camping eller vad det nu är. Okej? Bra.

05 juni 2007

"Hotet mot Sverige"

Med anledning av föregående post: På Expressen hittar jag skräckrubriken Det nya hotet mot Sverige. Oroad klickar jag upp sidan, tusen tankar rusar genom hjärnan. Nu har jag verkligen missat något. Men nej, det handlar om fotboll. Om inspringande "fans" som gör att egna laget förlorar. Osportsligt - javisst. Men anledning att skapa krigsrubrik? - verkligen inte.

/J

Radioskugga

Närmast frenetiskt surfar jag runt, runt, runt. Letar, söker. Lyssnar, läser. Undrar. Sedan några månader har vi ingen teve, bra så. Men sedan några veckor har vi inte heller någon tidning. Det är så klart ett misstag. När vi ringer DNs prenumerationsservice säger de - precis som de andra femtioelva gångerna - att det är konstigt, den borde komma. Men icke. Radio, javisst. Och fragmentariska nätartiklar. Men det räcker inte. Jag blir galen. Jag vill veta vad som händer, jag vill ha analys. Egentligen vill jag ha DN så som den såg ut innan de ändrade formatet. Nä, formatet i sig har jag inget emot, men jag undrar fortfarande varför de tror att med ett minskat format måste följa mindre analys, mindre viktigt (har de månne missat att till och med Dostojevskij finns i pocket?) Mitt surfande ger resultatet att jag numera vet att även DN har "dagens outfit" på STHLMs-sidan. Jag skriker: Nej! Ge mig torra analyser. Ge mig seriösa rynkor i pannan. Ge mig stabilitet och viktighet. Ge mig DN-debatt som hade den politiska tyngden av en tegelsten. Ge mig en ledarsida som inte frenetiskt hakade upp sig på något och bet sig fast utan som kom med åsikter man förvisso inte alltid höll med om men som alltid var relevanta. Ge mig välskrivna reportage om bortglömda konflikter och intressanta människöden. Ge mig näring.

Och om jag inte kan få det: ge mig åtminstone tidningen i brevlådan.

/J

04 juni 2007

The little symbols of your devotion

Att beskriva något som berör en känslomässigt är svårt, för alla ord känns för små och riskerar bli till plattityder. Jag som nästan aldrig skräder orden kan tycka att jag borde ha sparat på krutet. Lite irriterad tänker jag att jag borde ha sparat ord som fantastiskt och magnifikt eller för den delen avskyvärt och förskräckligt till tillfällen då de verkligen behövs.

Trots detta ska jag göra ett försök att beskriva en känsla. Försöka beskriva den känsla som jag delar med 4000 andra, känslan av Antony and the Johnsons i Dalhalla, Rättvik, i lördags. Förutsättningarna kunde inte vara bättre. En av sommarens hittills vackraste och varmaste dagar, försommargrönska och ett Dalarna som tar emot med öppna famnen. Jag hade hunnit vilja flytta både till en liten by utanför Uppsala där det fanns ett förfallet hus med tillhörande förfallen dinerliknande byggnad (utmärkt att starta en vegovägkrog i) och till Grycksbo där vi möttes av skylten "Välkommen hem Conny. Vi har saknat dig" innan vi var framme i Rättvik. För att inte tala om besöka allt intressant på vägen - Dragon gate, loppisar, små fik och muséer.

Vi kom fram till Dalhalla där de trevligaste vakterna/publikvärdarna någonsin hälsade oss. När vi försynt frågade om det gick att campa - vildcampa - någonstans log de och sa "Vad mysigt! Klart ni ska campa. Kör ett par hundra meter tillbaka där finns en bäck." Stockholmsvakter: tag lärdom!

Jo, men, så platsen då. Dalhalla. Har ni varit där? Det går inte att beskriva. Ett hål i svenska urskogen. Ett stenhål med en sjö. En amfiteater. Ett kalkbrott. En hissnande upplevelse. Och ändå familjärt, välbekant. Bakom mig i toalettkön stod en kille och pratade i mobilen: "Nä, men de ser ut som alltid på Debaser, liksom." Jo, det var den vanliga crowden, direkt ditslussade från Södermalm. Inte alla men många, många.

Och själva konserten då? Nej, jag har inga ord som gör den rättvisa. Vackra, vackra the Johnsons i vita kläder. Vackra, vackra Antony med röst som ingen annan. I andra låten grät jag. I tredje skrattade jag. I Fistfull of love stod jag tillsammans med hela publiken upp, i extas (man sitter i Dalhalla). Varpå Antony, lite förläget säger "Oj då, vi har fortfarande några kvar". Efteråt stående ovationer och tre inrop. Jag kan inte säga mer.

Kärlek, jag är fortfarande uppfylld. Kan i stället för att beskriva konserten berätta om hur jag första gången fick höra om Antony and the Johnsons via ett SMS från fina vännen i Norrköping: "Sitter och dricker öl och äter nötter och lyssnar på Antony and the Johnsons. Så vackert, lyssna när du kan". Det var en sån där vacker sommarkväll i Stockholm när själva luften har tagit semester och alla är vackra och slöa och gatorna tomma. Vi, A och jag, var ute och gick på Kungsholmen när SMSet kom, och av en händelse gick vi förbi en öppen skivaffär. Vi gick in och jag bad att få lyssna på deras skiva. Hörde Cripple and the Starfish och började gråta. I affären. Det händer inte mig, musik berör mig oftast inte så, det var stort. Så jag köpte skivan, på stört.

Jag inser att den här texten är lika lång, kanske längre än, Buffytexten. Men då förstår ni? Det var stort, outsägligt vackert om jag ändå får försöka mig på lite förstärkande ord. Det var kärlek.

/J

01 juni 2007

Inom mig trängs fjolårsgräs och lervälling

Ja hej. En dålig dag, jag behöver lite tempo, lite inneboende tempo alltså. Skulle städa, men började med att baka scones, dumt. Hittade en obetald faktura från a-kassan, som sa att om jag inte betalt senast igår så kickades jag ut. Fan, så dumt. Tvättade två fönster, sen tog lusten slut. Dumt, dumt dumt. Betyder att jag har eh, kanske åtta, kvar. Jag är glad att ha fönster, och jag gillar renhet, men inte idag. La mig på soffan och åt nötter. Å, så dumt. Ont i magen nu, fysiskt och psykiskt. Ska kanske laga grönsakssoppa, "bantarsoppa". Om jag enbart äter det fram till midsommar blir jag vacker då?

Hatar uttrycket i-landsproblem, men vad är detta om inte... jo. Dumt. Dumhet.

Urk. Patetiken vet inga gränser.

Jo, jag är medveten om att jag är borskämd. Ser massor av saker att kommentera. Som irriterar och engagerar. Som är viktigare än det här. Som gör mig glad eller bara får mig att reagera. Det är inte det. Blir bättre när jag börjar jobba igen, på torsdag. Trodde inte jag skulle tycka så, men det gör jag och det är jag tacksam för.

Jag tror att jag känner mig lite ensam bara. En släng av ensamhet, jo det är nog det. Varför kan man fråga sig, har pratat med två käraste vänner idag. Den ena kanske jag träffar på söndag och den andra kollade läget inför midsommar. Och igår tackade jag nej till drinkar efter varit och träffat fantastiska människor hela dagen. Och i morgon... Ja, men just nu. Det är ju just nu det känns så här, den här sekunden som ropar saker i mitt öra, som susar i bröstet. Som luktar fjolårsgräs och lervälling.

För tänk egentligen vilken lycka att vara ensam, mätt och sysslolös. Tänk alla som önskar sig bara en av de tre. Och snart är jag inte ensam längre, så inte ens det kan jag vara deppig över, egentligen.

Idag tristess och viktångest. I morgon Dalhalla och Antony and the Johnsons. Så kanske melankoli är den känsla jag borde sträva mot?

Ska sluta nu. Jakten efter mening börjar med att jag tar på mig skorna och går ut. Ni ser - jag har både skor och ben. Till och med det. Går och gräver lite i komposten. Mylla är en bra sak, även den som inte är riktigt framme.


/J