Tindrande, vindlande, förunderligt

Och så här alldeles i slutet av det här förunderliga året läser jag Erlend Loes, Gör vad du vill och den är fantastisk, har du en enda julklapp kvar att köpa: köp den. Eller köp den ändå, till dig själv!

Staplarna får vänta till mellandagarna, det är väl ändå då man ska summera året. Nu ska jag läsa ut Haruli Murakamis Fågeln som vrider upp världen, som jag har påbörjat, och bebloggat, vid två tidigare tillfällen under året. Nu var tiden visst inne, för swish, sidorna ramlar genom fingrarna in i hjärnan och precis som med hans noveller i The Elephant Vanishes som jag då och då-läst under hösten så gillar jag så mycket att hjärtat skuttar glatt.

Återstår bara, till dess jag kommer tillbaka efter begivenheterna att tillönska er en riktigt God Jul och trevlig läsning och fint umgänge. Vi ses!

Sex, lies and vampires: söndagsbok deluxe

Jag gillar verkligen presenter (jag vet, jag är lite speciell på så vis), både att få och ge (till och med titta på när andra får presenter av andra. På en bröllopsfest i lördags var det jag som insisterade på paketöppning halv tre på natten). Bästa sortens presenter är de som ges av ingen anledning alls. Och naturligtvis får de hemskt gärna vara i bokform. (Fast ibland blir det mest konstigt, som när jag från någon okänd häromveckan fick en grytlapp, ett pynt av oförklarligt ursprung, en bok av Martina Haag och ett korsordslexikon. Helt uppenbart någon som inte känner mig (men korsordslexikonet är en oväntat trevlig toabok, sitta där och slå upp hundraser på 17 bokstäver (Bedlingtonterrier, Dobermannpinscher och Newfoundlandshund) eller Svenska manliga författare på två (Ek och Lo) är ett bra sätt att fördriva tiden. Och kanske lite allmänbildande, till och med.

Häromdagen kom så min sugarbunny* hem med två presenter i bokform. Den ena, Erlend Loes Gör vad du vill, fick mig att börja storgrina innan jag ens hunnit till själva texten (Ty den börjar:

Vi störtar.
Älskar dig.
Gör vad du vill.
Pappa.

(sms sänt från luftrummet över Centralafrika i april 2005).)

Jag blev väldigt förtjust i Loes "Naiv. Super" som jag läste bara härom månaden, men kände mig inte riktigt i form igår för att läsa den, potentiellt supersorgliga, berättelsen. I stället kastade jag mig över "Sex, Lies and Vampires" (med undertiteln "In love, the stakes are high") av Katie MacAlister.

Så här: omslaget är svart, texten i rött och "gothiskt". En tecknad flicka iklätt rött tajt fodral och röda stillettos poserar med handen i sidan. I handen en kedja med ett kors. Och blurben: "Buffy... pleasingly crossed with Bridget Jones". Ja, ni förstår va? Perfekt pick me upp? Kanske.

Men oj, oj, oj - var ska jag börja? Vid sexscenerna som fick mig att rodna? Vid alla buffydissningar (jodå, på en sisådär åtta ställen förbannar hjältinnan Nell sin faiblesse för Buffy och allehanda vampyrpopkultur som lett henne helt fel. Ni vet: speglar, vitlök, kors, förmågan att transformera sig till en fladdermus, känslighet för solljus och så vidare. För likt all popkultur innehållande vampyrer har författaren skrivit om myterna litegrann. Hennes vampyrer kallas inte ens vampyrer utan Dark Ones, och de är inte själlösa demoner utan kärlekstörstande, varma individer. Må vara med en del övernaturliga inslag, så som telepati (mellan en del i alla fall), förmåga att röra sig med blixtens hastighet, styrka, överkänslighet mot sol (men det säger inte poff! och är de en liten askhög som i till exempel Buffy) och naturligtvis: odödlighet**.

"Sex, lies and vampires" handlar om Nell som kommit till Prag för att hjälpa Melisande att rädda den senares brorson Damian. Melisande är en Dark One (eller den kvinnliga motsvarigheten som inte, enligt MacAlisters värld, är riktigt samma sak). Nell är en charmer; dvs hon kan förtrolla och lösa upp förtrollningar. Antagonisten är The Betrayer som förått sitt eget folk genom att ange dem till en demonkung. Det är The Betrayer som håller Damian fången. Och han är sexig utan bara den.

Berättelsen tar oss till Frankrike, Tyskland och England. Mest via sänghalmen (men det sexas mot bord och på tåg och mot väggar och till och med i ett museum). Där figurerar så väl små Imps
(som jag inte har en aning om vad för väsen de är, men nån slags övernaturlig ohyra), mumier som väcks till liv, spöken med kåtslag och poltergeists på horhus.

Ni vet amerikanska filmer där man mest misstänker att filmmakaren tänkt att han nog gör rätt i att visualisera alla fantasier han någonsin haft för det kanske inte blir fler filmer? Lite så är den här boken. Inget krut sparas, och när en armé av nynazister dyker upp (och dessutom får slåss mot en hel insatsstyrka specialtränade poliser) då känner jag lite att trovärdigheten går förlorad. Eller vänta nu: det är ju inte en sån bok. Det är ju en bok där jag kan gumra över Nells vilja att hitta ett passande smeknamn åt sin själlöse älskare (åh, glömde jag nämna det? Att återfå älskarens själ är ett tema i boken). Sugerbunny, Angelpants och Cupcake gör sig liksom inte på en vampyr som levt i 800 år och som dessutom har rykte om sig att vara en badass. Skit samma att inte en enda scen (förutom sexscenerna) skrivs färdigt utan lämnas nånstans i mitten: hopp till nästa scen (gärna en sexscen). Dialogen är som tagen ur en amerikansk actioncomedirulle, och det finns liksom inget sammanhang mellan det som händer och det som sägs eller görs (mitt i ett blodbad kan det börja hånglas, till exempel).

Boken är en sidvändare och perfekt på en söndag efter festligheter som slutade framåt morgonkvisten, en söndag som, förutom ett avbrott för långpromenad, avhandlades i sängen med en sprakande brasa och spinnande katter och levande ljus. MacAlister får dessutom plus för att de väldigt explicita sexscenerna får mig att rodna, men inte för att de är kassa utan för att de faktiskt är ganska bra (eller okej: jag blir generad också) och för att hon, uppenbarligen, till skillnad från Stephenie Meyer, konsumerat all vampyrlore som tänkas kan. Hon kan sin Buffy, sin Bram Stoker och sin Anne Rice, helt enkelt.

Lättsmält tuggummipop innehållande vampyrer? Jag tackar inte nej. Den är inte lika smart som Buffy och jag kanske inte kommer kasta mig över de andra delarna (den är visst del tre av sju insåg jag i efterhand men det spelar ingen roll, jag tror dessutom de är helt fristående) och sockerchocken kanske måste avhjälpas med lite detox i till exempel formen av "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" av Claire Castillon som jag nog påbörjar i kväll.

*om ni läst hela inlägget så förstår ni, va?
** fast allvarligt. Den där odödligheten verkar ju inte vara så mycket att hänga i julgranen, det är väl det nästan all vampyrlore har gemensamt. För få figurer är väl så rädda för att dö som vampyrer? Vem är det som säger det i Buffy, om rädslan för att få en sticka? Xander kanske det är.

Sköra unga män

Jag läser om sköra unga män: Först Erlend Loes Naiv. Super som gör mig lite glad och gumrande. Som gör mig lätt och tänkande rosa tankar. Som betyder. Inget dåligt alltså med rosa tankar. De kräver sin rätt de också.

Sedan läser jag Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme och tänker tankar som är svåra, känner. Som gör att jag måste bryta mitt i och hämta luft. Jag är inte färdig ännu, men den penetrerar. Tackar det varma, mjuka, såpvattnet för sällskapet. Discodans och tuttifrutti hade inte passat lika bra, men det där skrubbandet jag ändå skulle hålla på med: ja.

Jag minns diskussionen om vem som läser vad, och tänker: den som läser den ena borde nog också läsa den andra. Ni vet: livet, etc. Sköra unga män!