Någon på bokkollot tipsade mig att läsa Iain Banks The Wasp Factory och jag undrar stillsamt hur det kom sig*. Vad hade jag förmedlat som fick denne någon (jag minns ju inte vem det var, det var så många boktips just då) att göra det?
Något fler än etthundraåttio sidor senare konstaterar jag att
- jag är glad den inte tillhör de tjockisar jag så gillar att konsumera
- att jag inte riktigt vet vad jag ska säga
Lyssna här: Meet Frank Cauldhame. Just sixteen, and unconventional to say the least:
Two years after I killed Blyth I murdered my young brother Paul, for quite different and more fundamental reasons than I'd disposed of Blyth, and then a year after that I did for my young cousin Esmerelda, more or less on a whim.
That's my score to date. Three. I haven't killed anybody for years, and don't intend to ever again.
It was just a stage I was going through.
Baksidesblurbarna sträcker sig från "Brilliant" till "Rubbish" över "Read it if you dare" och det är väl ungefär jag känner också. En berättelse i jagform som är så kyligt distanserad att det är omöjligt att känna varken med eller mot huvudpersonen (däremot handlingarna han utför, men det är ju en annan femma). Den har ett sådant tydligt berättarperspektiv att det kommer i vägen för det otäcka, tonen så tydlig att den lägger sig som ett filter. Samtidigt vänder det sig i magen och när jag ligger i soffan och läser med ryggen mot fönstret går det kalla kårar. Jag vrider mig långsamt så att jag kan blicka utåt, ty vem vet vad som döljer sig i mörkret?
På skrivarkursmanér försöker jag bena: vem är hjälten? antagonisten? protagonisten? Det är inte självklart. Jaget är ju klassiskt sett hjälten, jag kan köpa det. En hjälte behöver ju inte vara positivt laddad. Fadern och brodern? Lika märkliga individer, fadern det krypande mysteriet, brodern det tydligt galna. Eftersom jag läst böcker med så tydlig platsförankring på sista tiden (Manderley, Bellefleur Castle, Svalbard) tänker jag att "the Island", där handlingen utspelar sig har en betydande roll. Den skottska kargheten, havet, sanddynorna. Ödsligheten och ensamheten är betydelsefulla för handlingen, men också för språk och känsla.
Jo, jag kan nog se ändå varför jag fick tipset, och tackar ödmjukast. Kanske borde det följt med en varning? Kanske borde det inte det: ett tips utan medföljande (eller nu ihågkommen) förklaring kanske ändå är det bästa.
- Detta borde du läsa!
- Varför?
- Därför!
Många bra upplevelser sker utan allt för mycket planering**, kalkylering. Jämför "midsommar" eller "nyår" (fenomenen) med den "spontana vinkvällen". Oftast vet jag exakt varför en bok står i min hylla, denna gången gjorde jag inte det. Förväntningarna förvisso höga, men på vilket sätt, var oklart.
Rebecca - Bentley Little - Bellefleur - klimatthriller - The Wasp Factory. Jag behöver lite ludd nu. Något snällt och krämigt. Något inbakat i fluff, men inte sött, då tror jag coman blir totalt, strävar inte sockerchock. Sega råttor blir helfel, totalclash (och magen vänder sig av bara tanken på gelatinet). Ska vända blicken från min skräckliga hylla och se om jag kan hitta något. Åh, och medan jag skriver inser jag att maken förekommit mig: igår kom han med finaste grejen: Lady Chatterleys Lover i den här fina Penguin Classics Deluxe-utgåvan och i den som får bli min närmaste kamrat: Miranda Julys novellsamling "No One Belongs Here More Than You". Trots tidigare inlägg om eskapism och verklighet tror jag den kan bli en fin flykt från eskapismen.
Vi får se vad som funkar. Varför har du valt den bok du läser just nu?
*Det var ju ändå första gången vi träffades, vem det än var.
** Jag är lite för bra på att planera, för dålig på att vara spontan. Trots att jag ju vet allt detta.
Visar inlägg med etikett läst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett läst. Visa alla inlägg
30 april 2008
01 april 2008
En liten kvartalsrapport
Att det redan gått ett kvartal av 2008 är naturligtvis dem mest spektakulära i sammanhanget. Hur är det ens möjligt för tiden att gå så fort? Året inleddes med en smärre skräll (en allvarlig olycka på Nilen, i Uganda) och nyårsaftonen spenderades i oro, med en vän som svävade mellan liv och död på sjukhuset i Kampala. Tidig nyårsdag med taxi till sjukhuset till en kostnad som, tack vare oroligheterna i Kenya, ändrades medan vi åkte. Ja, bensinpriset och tillgången till bensin ändrades inför våra ögon. Ett otäckare årsslut och påföljande början kan man nästan inte tänka sig. Vår vän kunde flyga tillbaka hem till London efter en dryg vecka, och han mår förhållandevis bra nu. Men visst satte det spår, det kan inte förnekas. Det är jag glad att ha lagt bakom mig.
Att våren är på väg märks inte minst idag då jag suttit och jobbat på texter med ytterdörren öppen. Fågelkvitter! Knoppar! Små gula solar i form av krokusar i fjolårsgräset, och till och med scillorna börjar göra sig hörda. Andra våren i huset, och jag minns det blåa blomhavet från i fjol.
Årets första månad, då vi fortfarande var på resande fot, lästes det osedvanligt lite. Fyra böcker under januari, det måste vara någon slags rekord, för min del. Förvisso var två av dem tegelstenar: Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl och The Echo Maker av Richard Powers, men de två andra var desto mindre, till omfånget i alla fall: Happy Sally av Sara Stridsberg och Ladies av Mara Lee. Jag gillade de tre första, mycket, speciellt Special topics och Happy Sally. Ladies är nog årets hittills största besvikelse.
Även i februari var det annat än läsning som tog min tid, men dessa titlar hann* jag med:
Stephenie Meyer - Twilight
Jennifer Weiner - Goodnight Nobody
Mark Lynas - Oväder
Joe Hill - Heartshaped Box
Sjón - Skugga-Baldur
Siri Hustvedt - The Sorrows of an American
Här är Oväder och The Sorrows... helt klart de jag gillar mest. På fundamentalt olika sätt. Eller kanske inte? Jag tror att båda karaktäriseras av berättarglädje, och det ska verkligen inte underskattas. Twilighet var februaris bottennapp, vilket jag tidigare bloggat om.
Och så, slutligen, mars. Då hade jag ett lugnt och skönt påsklov som spenderades nästan enbart läsande. Men det vet ni ju om ni läst här innan.
Mare Kandre - Bestiarium
J.K Huysman - Avgrunden
Neil Gaiman - Odd and the Frost Giants
Chimamanda Nozi Adicie - En halv gul sol
Myrrha - Ulrika Kärnborg
Tio små negerpojkar - Agatha Christie
Öde - Christine Falkenland
1/2 Shantaram - Gregory David Roberts
Mars har, läsligen, varit en bra, bra månad. Fina upplevelser alltigenom. Speciellt En halv gul sol och Öde tycker jag mycket om. Myrrha fångade mig inte riktigt, jag förstod dem inte, men tycker nog den har fått oförtjänt dålig kritik. Sååå usel var den då verkligen inte. Men den kommer nog inte läsas om. Neil Gaiman har jag bara nuddat vid tidigare, men det här lilla smakprovet (Tack Jessica!) gav ytterligare mersmak.
Inga lästips blir det, förutom Oväder, som jag tycker alla borde läsa och The echomaker, vilken är märkligt bortglömd. De jag verkligen älskade (Special topics..., En halv gul sol, The Sorrows...) har nämligen tre saker gemensamt: de är rejäla till omfånget, de har långa titlar och de är snart sönderbloggade. Ni har redan hajjat att de är bra!)
Jag har tidigare utlovat bloggning av Avgrunden; det kommer. Och jag har nästan halva Shantaram kvar (den är bättre nu, faktiskt. Kanske behövde han bara predika av sig lite) så den kommer säkert bebloggas mera. Och resten tänker jag nog lämna, i och med detta.
För de 3/4 av året som är kvar ser jag: skräcktema läsligen (både HP Lovecraft och EA Poe ska få sig en genomkörare, tillsammans med Dark Tower-eposet av King som står i bokhyllan och väntar). Men det blir PS (post shantaram) naturligtvis.
Och snart börjar utomhsläsningssäsongen! Jag tror dessutom att framtiden bär med sig massor av Champagne och bästa skratten. Och, om jag får som jag vill, minst en kattunge till. Men det är en annan historia.
/Jessica
*"hann" låter så tekniskt, som om det är en tävling. Men det är nästan bara tiden som sätter stopp för mig. Jag har så mänga andra järn i elden och annat som pockar på uppmärksamhet. Nåja, mycket är ju självvalt.
Att våren är på väg märks inte minst idag då jag suttit och jobbat på texter med ytterdörren öppen. Fågelkvitter! Knoppar! Små gula solar i form av krokusar i fjolårsgräset, och till och med scillorna börjar göra sig hörda. Andra våren i huset, och jag minns det blåa blomhavet från i fjol.
Årets första månad, då vi fortfarande var på resande fot, lästes det osedvanligt lite. Fyra böcker under januari, det måste vara någon slags rekord, för min del. Förvisso var två av dem tegelstenar: Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl och The Echo Maker av Richard Powers, men de två andra var desto mindre, till omfånget i alla fall: Happy Sally av Sara Stridsberg och Ladies av Mara Lee. Jag gillade de tre första, mycket, speciellt Special topics och Happy Sally. Ladies är nog årets hittills största besvikelse.
Även i februari var det annat än läsning som tog min tid, men dessa titlar hann* jag med:
Stephenie Meyer - Twilight
Jennifer Weiner - Goodnight Nobody
Mark Lynas - Oväder
Joe Hill - Heartshaped Box
Sjón - Skugga-Baldur
Siri Hustvedt - The Sorrows of an American
Här är Oväder och The Sorrows... helt klart de jag gillar mest. På fundamentalt olika sätt. Eller kanske inte? Jag tror att båda karaktäriseras av berättarglädje, och det ska verkligen inte underskattas. Twilighet var februaris bottennapp, vilket jag tidigare bloggat om.
Och så, slutligen, mars. Då hade jag ett lugnt och skönt påsklov som spenderades nästan enbart läsande. Men det vet ni ju om ni läst här innan.
Mare Kandre - Bestiarium
J.K Huysman - Avgrunden
Neil Gaiman - Odd and the Frost Giants
Chimamanda Nozi Adicie - En halv gul sol
Myrrha - Ulrika Kärnborg
Tio små negerpojkar - Agatha Christie
Öde - Christine Falkenland
1/2 Shantaram - Gregory David Roberts
Mars har, läsligen, varit en bra, bra månad. Fina upplevelser alltigenom. Speciellt En halv gul sol och Öde tycker jag mycket om. Myrrha fångade mig inte riktigt, jag förstod dem inte, men tycker nog den har fått oförtjänt dålig kritik. Sååå usel var den då verkligen inte. Men den kommer nog inte läsas om. Neil Gaiman har jag bara nuddat vid tidigare, men det här lilla smakprovet (Tack Jessica!) gav ytterligare mersmak.
Inga lästips blir det, förutom Oväder, som jag tycker alla borde läsa och The echomaker, vilken är märkligt bortglömd. De jag verkligen älskade (Special topics..., En halv gul sol, The Sorrows...) har nämligen tre saker gemensamt: de är rejäla till omfånget, de har långa titlar och de är snart sönderbloggade. Ni har redan hajjat att de är bra!)
Jag har tidigare utlovat bloggning av Avgrunden; det kommer. Och jag har nästan halva Shantaram kvar (den är bättre nu, faktiskt. Kanske behövde han bara predika av sig lite) så den kommer säkert bebloggas mera. Och resten tänker jag nog lämna, i och med detta.
För de 3/4 av året som är kvar ser jag: skräcktema läsligen (både HP Lovecraft och EA Poe ska få sig en genomkörare, tillsammans med Dark Tower-eposet av King som står i bokhyllan och väntar). Men det blir PS (post shantaram) naturligtvis.
Och snart börjar utomhsläsningssäsongen! Jag tror dessutom att framtiden bär med sig massor av Champagne och bästa skratten. Och, om jag får som jag vill, minst en kattunge till. Men det är en annan historia.
/Jessica
*"hann" låter så tekniskt, som om det är en tävling. Men det är nästan bara tiden som sätter stopp för mig. Jag har så mänga andra järn i elden och annat som pockar på uppmärksamhet. Nåja, mycket är ju självvalt.
26 mars 2008
Jorden runt på sju dagar
Tusen tack för alla kommentarer. I min värld kan detta betraktas som läsarstorm. Full med mod och kraft tänker jag som så: jag fortsätter på den inslagna vägen. Utan betänkligheter. Utan att känna press. Med mina betraktelser. Åh, kloka ord jag fick av er!
Påsken var just den paus jag önskade mig. Förutom skogspromenader och en tripp till Nyköping (som resulterade i en hel korg med femkronorsböcker från lokala second hand-butiken och en trave med reanedsatta Moleskinanteckningsböcker (femtionio spänn!)och ekologiskt kaffe på mysigt fik), samt en välbehövlig storstädning och rensning har påsklovet intagits liggande. I soffan, i sängen, ibland på golvet. Tvåtimmarsfrukostar och tupplurar. Långläsningar. Filmvisningar. Läsningen bestod av: Sista sidorna av En halv gul sol, Myrrha, Tio små negerpojkar (eller "Och så var de bara en", som den ju heter nuförtiden. Jag undrar om ön fortfarande heter Negerön, och om statyetterna beskrivs som "små negrer". Någon som vet? Mitt ex är gammalt och har inte genomgått någon modernisering av språk och stil. Ibland är det så man baxnar men som påskekrim var den förträfflig.). Och så äntligen: Shantaram, nästan halva. Från Nigeria/Biafra på 1960-talet via England på artonhundratalet, ett hopp i tiden till samma England i 1930-talet. Och så Bombay 1980-tal. En hyfsad resa i tid och rum!
Läsningen av Shantaram föranleder dock ännu en fråga, 351 sidor in i boken så undrar jag: är det bara jag som tänkter på Paulo Coelho? Och som störs av texter som "Sometimes we love with nothing more than hope. Sometimes we cry with everything except tears. In the end that´s all there is: love and its duty, sorrow and it´s truth. In the end that´s all we have - to hold on tight untill the dawn."
Den beskrivs på baksidan som "a literary masterpiece", och visst. Bitvis är den helt okej, till och med riktigt bra, ibland. Sidorna rinner genom fingrarna och jag kan emellanåt se Bombay framför mig, dess färger och dofter. Men oftare gör den mig irriterad i sin kvasireligiösa framtoning. Och hela tiden gör den mig sugen på två saker: att resa till Indien och en stor mugg Chai.
Den blir förresten film nästa år. Obs! Om ni inte vill se Lindsay som en mycket känd skådis framför er när ni läser: gå inte in på sidan! För er som läst eller inte bryr er: jag tror det kan bli bra. Men boken, den är nog inte rikigt min kopp eh, chai. (Sorry, kunde inte låta bli).
Veckans filmtips blir: Velvet goldmine. Hur har jag kunnat missa den? Tur att det nu är fixat!
Påsken var just den paus jag önskade mig. Förutom skogspromenader och en tripp till Nyköping (som resulterade i en hel korg med femkronorsböcker från lokala second hand-butiken och en trave med reanedsatta Moleskinanteckningsböcker (femtionio spänn!)och ekologiskt kaffe på mysigt fik), samt en välbehövlig storstädning och rensning har påsklovet intagits liggande. I soffan, i sängen, ibland på golvet. Tvåtimmarsfrukostar och tupplurar. Långläsningar. Filmvisningar. Läsningen bestod av: Sista sidorna av En halv gul sol, Myrrha, Tio små negerpojkar (eller "Och så var de bara en", som den ju heter nuförtiden. Jag undrar om ön fortfarande heter Negerön, och om statyetterna beskrivs som "små negrer". Någon som vet? Mitt ex är gammalt och har inte genomgått någon modernisering av språk och stil. Ibland är det så man baxnar men som påskekrim var den förträfflig.). Och så äntligen: Shantaram, nästan halva. Från Nigeria/Biafra på 1960-talet via England på artonhundratalet, ett hopp i tiden till samma England i 1930-talet. Och så Bombay 1980-tal. En hyfsad resa i tid och rum!
Läsningen av Shantaram föranleder dock ännu en fråga, 351 sidor in i boken så undrar jag: är det bara jag som tänkter på Paulo Coelho? Och som störs av texter som "Sometimes we love with nothing more than hope. Sometimes we cry with everything except tears. In the end that´s all there is: love and its duty, sorrow and it´s truth. In the end that´s all we have - to hold on tight untill the dawn."
Den beskrivs på baksidan som "a literary masterpiece", och visst. Bitvis är den helt okej, till och med riktigt bra, ibland. Sidorna rinner genom fingrarna och jag kan emellanåt se Bombay framför mig, dess färger och dofter. Men oftare gör den mig irriterad i sin kvasireligiösa framtoning. Och hela tiden gör den mig sugen på två saker: att resa till Indien och en stor mugg Chai.
Den blir förresten film nästa år. Obs! Om ni inte vill se Lindsay som en mycket känd skådis framför er när ni läser: gå inte in på sidan! För er som läst eller inte bryr er: jag tror det kan bli bra. Men boken, den är nog inte rikigt min kopp eh, chai. (Sorry, kunde inte låta bli).
Veckans filmtips blir: Velvet goldmine. Hur har jag kunnat missa den? Tur att det nu är fixat!
15 februari 2008
Twilight: Skämskudde krävs
Jag brukar inte bli generad när jag läser, alltså generad på det viset att jag medvetet sätter mig på pendeltåget så att ingen ska kunna kika över axeln. Men när jag läser Stephanie Meyers Twilight blir jag just det. Var tacksam att jag kunde gömma mig bakom mina solglasögon igår när jag läste - för detta är ju så pinsamt! Det är inte bara de breda axlarna och de fantastiska bröstmusklerna, utan så mycket mer: Edwards ögonfärg beskrivs på i princip varje sida. Hans händer beskrivs som kalla, långa och bleka varje gång de kommer upp i texten. Och det gör de ofta. Att Bella snubblar och har sig – det förstår man utan trehundra omskrivningar av detta faktum.
Handlingen i sig är okomplicerad: Isabella ”Bella” Swan flyttar till den lilla staden Forks, för att bo med sin pappa, från sin mamma i Phoenix. Det som utmärker Forks (även här: berättas gång på gång) är att det regnar. Ofta. Och att det är i Forks som Edward Cullen och hans ovanliga familj bor. Edward är vampyr och Bella blir upp över öronen förälskad. Detta är naturlighetvis inte helt okomplicerat.
Och så tänker jag: det är en ungdomsbok. Jag är inte så van vid att läsa ungdomsböcker (eller vad vet jag, jag brukar inte kolla vem den är ämnad för). Kanske behöver ungdomar så många beskrivningar? Kanske behöver de höra om och om och om igen att Edward är vacker. Att han är snabb. Att han är stark. Att han ser ut som en ängel. Att hans röst är... Ja, ni fattar. Jag ska inte göra samma misstag. Jag har lite svårt att köpa den teorin dock. Och behövs verkligen meningar som ”The meadow, so spectacular to me at first, paled next to his magnificence” Skämskudde!
Det är inte genren i sådan jag vänder mig emot. Det är en trovärdig historia, och minns att Buffy är en av mina populärkulturella favoriter, all time. High school-flickor som får ihop det med vampyrer är med andra ord inte ett nytt territorium.
Kanske är det snarare att det är själva kärldekshistorien som ligger i centrum – och inget annat får plats – som stör mig? I Buffy är det annat i centrum (nej, inte dräpandet av vampyrer heller, vilket många tycks tro. Snarare är Buffy en mycket traditionell utvecklingsroman, förutom att det inte är en roman utan en teveserie då. Men med fokus på psyke, filosofi och inte minst feminism i stället för som här, en ganska dravlig kärlekshistoria.)
Twilight blir intressant först mot slutet, när Harlequinromantiken ersätts av annat och Meyer får visa att hon är en skicklig skribent. Boken är extremt snabbläst – och med två delar kvar i serien, vilket ger 1200 sidor kvar i Forks, i Belle- och Edwardland är jag glad för det. För visst, jag kommer läsa de andra delarna också. Och: jag ser verkligen fram emot filmen. För en gångs skull tror jag att det blir en bättre film än det är bok.
EDIT: Författaren heter naturligtvis Stephenie Meyer, och inget annat. Pinsamt skriva fel efter mitt utbrott häromsistens, men så är det.
/Jessica
29 oktober 2007
Pastries and a g-string
Water for elephants av Sara Gruen
Det kittlande, spektakulära, bombastiska. Det lilla, detaljerna; känslorna. Sara Gruen beskriver båda på sådant sätt att man är där. Jag blir besatt, betagen, ofta. Även av Water for elephants, naturligtvis. Det hårda livet, det lite sjaskiga. Smutsglamour, svett, depression. Cirkus! Och mitt i allt kärleken. Water for elephants alternerar mellan nu och då. Ett nu som skulle kunna vara bekvämt i allt väsentligt, om det inte vore för ledan, för att allt som betyder något, utom de första stegen på Maslows behovstrappa, är borta ur den 90-, eller 93-åriga, huvudpersonens liv. Och så ett då som innehåller allt - utom kanske de där första stegen.
Det är en berättelse så kärleksfullt skriven att varje ord har betydelse. Och det är ju min favorittyp. Vackert, men aldrig sentimentalt, roligt men aldrig putslustigt, spännande men aldrig forcerat. Så klart ser den miljö jag ser framför mig ut precis som i HBOs Carnivale, något annat vore konstigt. Och det blir helt utmärkt, det är en miljö jag gärna återvänder till.
Musik då? Mitt tips är: lyssna på Tom Waits när du läser (för läser gör du väl?), hans melankoli passar utmärkt. Kanske även Nick Cave, men jag röstar ändå för Waits.
/J
Det kittlande, spektakulära, bombastiska. Det lilla, detaljerna; känslorna. Sara Gruen beskriver båda på sådant sätt att man är där. Jag blir besatt, betagen, ofta. Även av Water for elephants, naturligtvis. Det hårda livet, det lite sjaskiga. Smutsglamour, svett, depression. Cirkus! Och mitt i allt kärleken. Water for elephants alternerar mellan nu och då. Ett nu som skulle kunna vara bekvämt i allt väsentligt, om det inte vore för ledan, för att allt som betyder något, utom de första stegen på Maslows behovstrappa, är borta ur den 90-, eller 93-åriga, huvudpersonens liv. Och så ett då som innehåller allt - utom kanske de där första stegen.
Det är en berättelse så kärleksfullt skriven att varje ord har betydelse. Och det är ju min favorittyp. Vackert, men aldrig sentimentalt, roligt men aldrig putslustigt, spännande men aldrig forcerat. Så klart ser den miljö jag ser framför mig ut precis som i HBOs Carnivale, något annat vore konstigt. Och det blir helt utmärkt, det är en miljö jag gärna återvänder till.
Musik då? Mitt tips är: lyssna på Tom Waits när du läser (för läser gör du väl?), hans melankoli passar utmärkt. Kanske även Nick Cave, men jag röstar ändå för Waits.
/J
25 oktober 2007
Coney Island Baby
Efter några ljuvliga dagar i Andalusien är jag tillbaka i råkallt Stockholm. Skillnaden är slående, min näsa fjällar samtidigt som jag noterar den första julskyltningen, i Dukas fönster. Inte mig emot, julskyltning, men jag vill ha mer höst innan det blir vinter. Andalusien bjöd på salta bad, ljumma vindar, promenader och prat. Bilutflykt till historiska och natursköna sevärdheter, och så ännu några promenader. Och lite fler bad. Småstäder utanför turistsäsong är något alldeles extra! Snart, snart kommer bilder på fina saker.
Och en del otäcka: besökte en tjurfäktningsarena, naturligtvis inte under pågående show och naturligtvis betalade jag inget för att gå in - mina pengar går inte till att stödja den typen makabra plågeri. Därinne tränade en matador, han låtsades inte om mig och min kamera, men poserade villigt. En bildsvit blev det, som jag hoppas kunna göra mer av. På bäggarna i inträdeshallen hängde uppstoppade tjurhuvuden, i sanden en torkad blodpöl. Över huvud taget fanns tjurfäktningssymboler överallt - på souvenirer så väl som på sherry-, vin-, vinäger- och olivoljeflaskor. En gigantisk tjur i profil stod som symbol på bergskrönen. Makabert så det förslår.
Djurfria aktiviteter inbegrep förutom de ovan nämnda shopping. Inhandlade inte färre än två jackor. Den ena en fantastisk brun sak, rockaktig utan att vara lång, och den andra en ännu mer fantastisk gul sak med fjärilar på. Låter galet (och mil från min vanliga svarta). Måste kanske visa med en bild. Och inte färre än tre väskor. En brun handväska, en rutig dito och en grön canvasryggsäck. Och så ett armband. Med berlocker! Efter att ha sett tjusiga spaniorskor spatsera på skyhöga klackar med grace ville jag köpa högklckade skor. Som tur var hittade jag inga (jag har försökt. Det är inte vackert när jag försöker. Basketkängor. Det är mina skor, aka dojjor.)Ja, hej och välkommen till ytliga bloggen.
Läst har jag inte gjort mycket senaste tiden: Luke Reinharts Tärningsspelaren var intressant den första tredjedelen, sen blev den bara trälig. Har läst 2/3 nu, och tar paus. Lite nyfiken på hur det går (-På hur det går? Men du brukar väl aldrig bry dig om handling?) så kommer nog skumma sista biten. Mer utförligt om den då.
Idag började jag på den otroligt lovande och lovebombade Water for elephants av Sara Gruen*. Grät på sidan tolv! Fnissade på sidan fjorton! Redan fast i texten. Är den lika bra som det verkar här
eller kanske bara nästan så bra, så är det toppen. Mer kommer garanterat om denna (då kanske med lite ant-cirkustext, eller så skriver jag det ändå helt annan gång. För gå inte på cirkus med djur, kids! Det är ondskefullt.)
/Jessica
*Nej, jag har inte upphävt köpstoppet. Gav min man några extremt tydliga hintar att jag gärna tar emot presenter, speciellt den här. Så det fick jag!
Och en del otäcka: besökte en tjurfäktningsarena, naturligtvis inte under pågående show och naturligtvis betalade jag inget för att gå in - mina pengar går inte till att stödja den typen makabra plågeri. Därinne tränade en matador, han låtsades inte om mig och min kamera, men poserade villigt. En bildsvit blev det, som jag hoppas kunna göra mer av. På bäggarna i inträdeshallen hängde uppstoppade tjurhuvuden, i sanden en torkad blodpöl. Över huvud taget fanns tjurfäktningssymboler överallt - på souvenirer så väl som på sherry-, vin-, vinäger- och olivoljeflaskor. En gigantisk tjur i profil stod som symbol på bergskrönen. Makabert så det förslår.
Djurfria aktiviteter inbegrep förutom de ovan nämnda shopping. Inhandlade inte färre än två jackor. Den ena en fantastisk brun sak, rockaktig utan att vara lång, och den andra en ännu mer fantastisk gul sak med fjärilar på. Låter galet (och mil från min vanliga svarta). Måste kanske visa med en bild. Och inte färre än tre väskor. En brun handväska, en rutig dito och en grön canvasryggsäck. Och så ett armband. Med berlocker! Efter att ha sett tjusiga spaniorskor spatsera på skyhöga klackar med grace ville jag köpa högklckade skor. Som tur var hittade jag inga (jag har försökt. Det är inte vackert när jag försöker. Basketkängor. Det är mina skor, aka dojjor.)Ja, hej och välkommen till ytliga bloggen.
Läst har jag inte gjort mycket senaste tiden: Luke Reinharts Tärningsspelaren var intressant den första tredjedelen, sen blev den bara trälig. Har läst 2/3 nu, och tar paus. Lite nyfiken på hur det går (-På hur det går? Men du brukar väl aldrig bry dig om handling?) så kommer nog skumma sista biten. Mer utförligt om den då.
Idag började jag på den otroligt lovande och lovebombade Water for elephants av Sara Gruen*. Grät på sidan tolv! Fnissade på sidan fjorton! Redan fast i texten. Är den lika bra som det verkar här
eller kanske bara nästan så bra, så är det toppen. Mer kommer garanterat om denna (då kanske med lite ant-cirkustext, eller så skriver jag det ändå helt annan gång. För gå inte på cirkus med djur, kids! Det är ondskefullt.)
/Jessica
*Nej, jag har inte upphävt köpstoppet. Gav min man några extremt tydliga hintar att jag gärna tar emot presenter, speciellt den här. Så det fick jag!
09 oktober 2007
Tjenamoss, lite om mig
Den infrekventa bloggningen beror på snuva. Eller influensa, ett tillstånd ovanligt osympatiskt hur som helst. Jag har legat däckad sedan i fredags och det går på mina nerver. Klampar på mina nerver. Sjukt okul. Missade årets fest i lördags när Djurens Rätt fyllde 125 år. Grämer mig.
De få sekunder jag varit vaken har ägnats åt Big Love; teverserien med Chloë Sevigny som polygamist. Den tog inte förra gången, men nu: perfekt. Men den, i kombo med glassiga magasin (Marie Claire och Vanity Fair), litervis med te och varmt på fötterna har inte fått mig på benen ännu. Böcker har jag inte så mycket tålamod med - jag orkar inte så länge i taget. Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet har lagts undan, tillfälligt. I stället har jag läst Paulo Coelhos Alkemisten. Vet inte varför jag inte läst den innan, men urk, nej, den föll mig verkligen inte i smaken. Platt, pretentiös och ointressant. Jag tror inte jag hade gillat den bättre om jag varit frisk, men just nu är jag definitivt inte mottaglig för den sortens religiösa skåpmat. Bättre tyckte jag om Skinny Bitch av Rory Freedman och Kim Barnouin. En livsstilsbok fylld med pekpinnar och käftsmällar, the good way. Längre text om den kommer.
Nå, det var liten rapport. Nu ska jag botanisera i garderoben. Ska på audiens på slottet på torsdag. Jo, på riktigt, ska träffa Victoria. Rapport även om det småningom.
Å javisst, har hunnit knäppa några bilder i alla fall, innan flunsan drog undan mattan. Me like my camera.
/Jessica
26 september 2007
Natten innan de hängde Ruth Ellis - Margareta Strömstedt
Pusselprosa, en del fogas till den andra. Vissa delar kanske saknas, andra delar är trasiga. Lågmälda berättelser, sida vid sida: en bild växer fram. Men av vad? Jag tycker ibland om den här sortens berättelser; läser ofta Slas där en liten del blir till något större. Lågmälda betraktelser av vardagen. Margareta Strömstedt är inte lika finurlig i prosan, men lika återhållsam, lika intressant. Jag vill se mellan raderna, mellan sidorna, mer intresserad av det som inte sägs. En feministisk pamfelett skymtar. "Ett kvinnoöde", ett liv, eller i alla fall delar ur ett. Och mitt i allt: en kärlekshistoria jag inte kan tro på. Bitterheten som fyller sidorna, först i slutet blixtrar kärleken igenom, först på slutet förstår jag den utan att den skrivs mig på näsan.
Alla viktiga i boken är utan namn, huvudpersonen, poeten - maken, sonen och dottern. Däremot hängs en rad andra, alla kulturelitmän, ut. Jag valde den här boken i stället för Myggor och tigrar för att jag orkar inte mer nu, den boken är jag mätt på efter femton sidor och femhundra spaltmeter. Och vad fick jag i stället: Olof Lagercrantz, Sven Lindqvist, ovan nämnde Stig Claesson, Lars Gyllensten, Artur Lundkvist, Lars Ahlin. Förvisso inte lika demoniserade som vissa på Maja Lundgrens sidor, men ändå: namngivna, försjaskigade. Till vilken nytta? Till att sätta Bo Strömstedt i perspektiv? Jag vet inte. Fram till dess, och efteråt, tycker jag mycket. Där tycker jag stopp.
På ett ställe är känslorna på utsidan: den återberättade händelsen med barnen i begravningståget, den döda hunden. Där blixtrar det till, löddrar. Annars är det mest pusselbitar som läggs sida vid sida, var och en vackra i sin egen formation, men utan att fogas till en enda bild, förutom kvinnan.
/Jessica
Alla viktiga i boken är utan namn, huvudpersonen, poeten - maken, sonen och dottern. Däremot hängs en rad andra, alla kulturelitmän, ut. Jag valde den här boken i stället för Myggor och tigrar för att jag orkar inte mer nu, den boken är jag mätt på efter femton sidor och femhundra spaltmeter. Och vad fick jag i stället: Olof Lagercrantz, Sven Lindqvist, ovan nämnde Stig Claesson, Lars Gyllensten, Artur Lundkvist, Lars Ahlin. Förvisso inte lika demoniserade som vissa på Maja Lundgrens sidor, men ändå: namngivna, försjaskigade. Till vilken nytta? Till att sätta Bo Strömstedt i perspektiv? Jag vet inte. Fram till dess, och efteråt, tycker jag mycket. Där tycker jag stopp.
På ett ställe är känslorna på utsidan: den återberättade händelsen med barnen i begravningståget, den döda hunden. Där blixtrar det till, löddrar. Annars är det mest pusselbitar som läggs sida vid sida, var och en vackra i sin egen formation, men utan att fogas till en enda bild, förutom kvinnan.
/Jessica
25 september 2007
Bag of Bones - Stephen King
Det började med Susanna. Hon pratade om Stephen King, första rösten om honom på många år. Och så berättade Sarah om On writing och så mindes jag igen. Plötsligt pratade alla om Stephen King. King som jag själv lämnade för massa år sedan. King som då höll mig vaken nätterna igenom, både för att jag inte kunde släppa böckerna ifrån mig, men mest för att jag inte kunde somna när jag väl gjorde. Christine, som handlar om en bil, gjorde mig allra räddast. Jag var kanske femton och mitt sovrum låg på bottenvåningen. Bilarna utanför verkade vilja köra rakt in genom mitt fönster, dåligt täckt av en vit rullgardin. Jag var ensam hemma och gick och la mig i min systers säng, där uppe. En del av mina Stephen King-böcker står här i bokhyllan, med fula åttiotalsomslag. Så egentligen var det väl inte så konstigt att jag bejakade? När både Susanna och Sarah talade sig varma för King. Och när Helena dessutom postade en kärleksförklaring med rekomendation, ja, då hade jag inte längre någon lust att stå emot.
Vi som ibland skriver bloggar om böcker får ibland kritik för att vara onyanserade. Det är svart eller vitt. Oftare kärleksförklaringar än kritik. Men det må väl vara hänt? Detta är en hobby, nota bene. Jag läser förvisso det mesta, men om jag läst något dåligt - vill jag då verkligen skriva om det? Kanske inte. Så bered er: detta är en onyanserad love-bombing.
Bag of Bones, om den ganska framgångsrika Michael Noonan, vars fru dör blott 34 år gammal. Då drabbas han av skrivkramp så allvarlig att han inte ens kan öppna word. Notebook går bra, men om word slås på får han panikattacker. Man får följa Mike Noonan när han sörjer, både det liv han haft, men framförallt sin döda fru, Johanna. Snart börjar tillvaron te sig på ett sätt som gör att håret i nacken ställer sig på trekvart. Johanna går igen, och kanske någon mer? Kanske någon som vill säga något?
Noonan åker iväg till lantstället i Maine, Sarah Laughs. Det är den hetaste sommaren i mannaminne, för varmt för att bada i sjön, för varmt för att ha kläder på sig. På förmiddagen den 4 juli åker Mike iväg för att äta och är nära att köra över ett barn. Härifrån eskalerar boken. En kärlekshistoria, ett rättsfall, en spökhistoria. Sorg, outsäglig sorg, och de vackraste formuleringarna, som rubriken till förra inlägget.
Den handlar en del om skrivande: "A writer was a man who had taught his mind to misbehave", ett citat som tillskrivs Oscar Wilde. Och det är naturligt, det handlar om en författare. Titeln då? "Compared to the dullest human being actually walking about on the face of the earth and casting his shadow here, the most brilliant drawn character in a novel is but a bag of bones." Naturligtvis när det handlar om King betyder det mer än så.
Detta är en otroligt skickligt berättad historia. King tappar inte takten en enda gång under alla de 732 sidor berättelsen rullas upp. Allt har en mening, inte en detalj lämnas utan symbolik. Berättarglädjen, hantverket, gör att man rusar över sidorna. Att det tog mig så länge att läsa ut var definitivt inte bokens fel. Om jag skulle sållat något (man måste väl klaga på nåt, inte sant) så är det slutet som är lite väl utdraget. Där frossar Stephen King i alla otäckheter och det blir faktiskt en del upprepningar. Samtidigt ville jag ju inte att boken skulle ta slut, och jag har på känn att flera av karaktärerna kommer dyka upp hos mig igen - för de känns långt ifrån bara några bags of bones.
/Jessica
Vi som ibland skriver bloggar om böcker får ibland kritik för att vara onyanserade. Det är svart eller vitt. Oftare kärleksförklaringar än kritik. Men det må väl vara hänt? Detta är en hobby, nota bene. Jag läser förvisso det mesta, men om jag läst något dåligt - vill jag då verkligen skriva om det? Kanske inte. Så bered er: detta är en onyanserad love-bombing.
Bag of Bones, om den ganska framgångsrika Michael Noonan, vars fru dör blott 34 år gammal. Då drabbas han av skrivkramp så allvarlig att han inte ens kan öppna word. Notebook går bra, men om word slås på får han panikattacker. Man får följa Mike Noonan när han sörjer, både det liv han haft, men framförallt sin döda fru, Johanna. Snart börjar tillvaron te sig på ett sätt som gör att håret i nacken ställer sig på trekvart. Johanna går igen, och kanske någon mer? Kanske någon som vill säga något?
Noonan åker iväg till lantstället i Maine, Sarah Laughs. Det är den hetaste sommaren i mannaminne, för varmt för att bada i sjön, för varmt för att ha kläder på sig. På förmiddagen den 4 juli åker Mike iväg för att äta och är nära att köra över ett barn. Härifrån eskalerar boken. En kärlekshistoria, ett rättsfall, en spökhistoria. Sorg, outsäglig sorg, och de vackraste formuleringarna, som rubriken till förra inlägget.
Den handlar en del om skrivande: "A writer was a man who had taught his mind to misbehave", ett citat som tillskrivs Oscar Wilde. Och det är naturligt, det handlar om en författare. Titeln då? "Compared to the dullest human being actually walking about on the face of the earth and casting his shadow here, the most brilliant drawn character in a novel is but a bag of bones." Naturligtvis när det handlar om King betyder det mer än så.
Detta är en otroligt skickligt berättad historia. King tappar inte takten en enda gång under alla de 732 sidor berättelsen rullas upp. Allt har en mening, inte en detalj lämnas utan symbolik. Berättarglädjen, hantverket, gör att man rusar över sidorna. Att det tog mig så länge att läsa ut var definitivt inte bokens fel. Om jag skulle sållat något (man måste väl klaga på nåt, inte sant) så är det slutet som är lite väl utdraget. Där frossar Stephen King i alla otäckheter och det blir faktiskt en del upprepningar. Samtidigt ville jag ju inte att boken skulle ta slut, och jag har på känn att flera av karaktärerna kommer dyka upp hos mig igen - för de känns långt ifrån bara några bags of bones.
/Jessica
08 september 2007
Världens sista roman - Daniel Sjölin
Jo, den höll hela vägen fram och jag misstänker längre än så. Jag ångrar mitt hetsbeteende vill ha boken kvar, orden kvar. Men vad göra när orden slungas febrigt elektriskt från sidorna, och jag matas, rätt ner in i hjärnan? Den seglar rakt upp i toppen på favoritlistan (om en sådan, som sagt, varit möjlig). Inte mer om det, nu, måste smälta. Kärlek.
/Jessica
/Jessica
01 september 2007
Åsa Linderborg - Mig äger ingen
Vilken liten pärla den här boken är. I bjärt kontrast till den ordsvulstiga Om skönhet, men lika detaljerad, lika skarp. Ett sådant kärleksfullt porträtt av en ömsint, om ej kanske så praktiskt lagd, pappa tecknas. Att sitta med annat än klump i hals och tår i öga efter sista sidan är omöjligt. Jag har dessutom svårt att förstå en del av den kritik som framförts gentemot boken. Ja, pappan hade alkoholproblem, ja det saknades förvisso tandborste, pengar och lakan, ja, det kanske inte var den vanligaste av uppväxter. Men inte lämnades Åsa vind för våg - porträttet som tecknas rymmer plats för en (idag) ovanligt stor och nära släkt som bistod med näring - både sådan som finns i mat och ryms i kärlek.
/Jessica
/Jessica
31 augusti 2007
Om skönhet - Zadie Smith
Jag gillar smarta böcker. Konstigt vore det annars, jag gillar ju smarta människor också. Men böcker som ger sken av att vara smarta utan att vara det på riktigt, innerst inne, blir ganska torftiga i längden. Jag tror att Zadie Smith är en smart person, och därför gör det min lite besviken att Om skönhet bara uppvisar ett staplande av fakta, en namedropping av konstverk, författare, musiker, världshändelser utan att hon låter personerna i boken vara smarta. Hon skriver att de är det - men det bevisas aldrig.
Tvärtom är personerna i boken ibland så urbota idiotiska att jag skäms å deras vägna. Jag ser sällan komedier på film, av den anledningen att jag bara tycker det är jobbigt när människor gör bort sig. Humot av typen Fawlty Towers får mig att få ont i magen. Så långt hår det inte här, men det är på gränsen. Och det är inte en humoristisk bok, jag känner inte sympati för personernas aparta uppträdande, och det är inte roligt.
Om skönhet är en rafflande berättelse om mänsklig natur, mänskliga tillkortakommanden och det instängda livet i olika samhällsgrupperingar. Det hade kunnat vara en mycket, mycket bra bok. Alla ingredienser finns där och Smiths språk är stundom självlysande. På en gång experimenterande och konservativ. Men personerna blir platta, förutsägbara och ... korkade i sin akademiska frånvändhet. Den enda som jag får någon slags känsla för är de två döttrarna i de bägge familjerna, Zora och Victoria. Kanske för att de är författaren närmast i ålder och kön? Men samtidigt var White teeth så imponerande för att författaren där visade en enastående förmåga att gestalta personer som låg milsvitt från hennes egen person.
Om skönhet blir till sist tröttsam, när jag hade sådär åttio sidor kvar ville jag bara att den skulle ta slut. Om den varit 400 sidor i stället för nästan 600 hade den sannolikt varit bättre. Det är inte en roman som får mig att känna mig smart, snarare en som övertygar om att med tillgång till wikipedia kan alla verka kunniga om konst, litteratur och musik, ytligt kunniga. Då är det bättre att inte låtsas.
/Jessica
Tvärtom är personerna i boken ibland så urbota idiotiska att jag skäms å deras vägna. Jag ser sällan komedier på film, av den anledningen att jag bara tycker det är jobbigt när människor gör bort sig. Humot av typen Fawlty Towers får mig att få ont i magen. Så långt hår det inte här, men det är på gränsen. Och det är inte en humoristisk bok, jag känner inte sympati för personernas aparta uppträdande, och det är inte roligt.
Om skönhet är en rafflande berättelse om mänsklig natur, mänskliga tillkortakommanden och det instängda livet i olika samhällsgrupperingar. Det hade kunnat vara en mycket, mycket bra bok. Alla ingredienser finns där och Smiths språk är stundom självlysande. På en gång experimenterande och konservativ. Men personerna blir platta, förutsägbara och ... korkade i sin akademiska frånvändhet. Den enda som jag får någon slags känsla för är de två döttrarna i de bägge familjerna, Zora och Victoria. Kanske för att de är författaren närmast i ålder och kön? Men samtidigt var White teeth så imponerande för att författaren där visade en enastående förmåga att gestalta personer som låg milsvitt från hennes egen person.
Om skönhet blir till sist tröttsam, när jag hade sådär åttio sidor kvar ville jag bara att den skulle ta slut. Om den varit 400 sidor i stället för nästan 600 hade den sannolikt varit bättre. Det är inte en roman som får mig att känna mig smart, snarare en som övertygar om att med tillgång till wikipedia kan alla verka kunniga om konst, litteratur och musik, ytligt kunniga. Då är det bättre att inte låtsas.
/Jessica
19 augusti 2007
Never let me go - Kazuo Ishiguro
Det är så intressant det där med böcker som inköpts och sedan fallit i glömsla. eller åtminstone anledningen till att man köpt dem har. så var det med den här boken, jag kan inte minnas om någon rekomenderat den, eller anledningen till att den fick följa med hem. Minns inte ens riktigt var jag köpt den, men vet att det var ganska nyligen. Och tur var det! Den är så sävlig, så återhållsam, så tydlig och så enkel. Och samtidigt under ytan skapar den svindel. Den är vulgär i ordets bästa mening, så diffus och otydlig att jag håller andan till sista sidorna. Då: näe. Va! Och den är så svår och väcker så många tankar. En dubbelbottnad bok, sannerligen. Otäck och vacker. Popplar och höst, och det ruvande, dolda som det inte går att beskriva utan att avslöja.
På ytan handlar det om Kathy som är 31 år, och hennes uppväxt på Hailsham, en internatskola. Det handlar också om bästa vännerna Ruth och Tommy. Det är england i slutet av 1990-talet, men skulle kunna vara nästan varsomhelst närsomhelst. Det är en skräckhistoria i all sin enkelhet. Ishiguro låter Kathy tala direkt till läsaren: "ni måste förstå att..." "...men jag kommer till det sedan" "det vet jag att ni också vet" etc. På sätt och vis påminner den mycket om Ninni Holmqvist Enhet i tonfallet, men den känns ändå väldigt egen.
/J
På ytan handlar det om Kathy som är 31 år, och hennes uppväxt på Hailsham, en internatskola. Det handlar också om bästa vännerna Ruth och Tommy. Det är england i slutet av 1990-talet, men skulle kunna vara nästan varsomhelst närsomhelst. Det är en skräckhistoria i all sin enkelhet. Ishiguro låter Kathy tala direkt till läsaren: "ni måste förstå att..." "...men jag kommer till det sedan" "det vet jag att ni också vet" etc. På sätt och vis påminner den mycket om Ninni Holmqvist Enhet i tonfallet, men den känns ändå väldigt egen.
/J
16 augusti 2007
Gäss, en bok färdig, en påbörjad
Jorå, står fortfarande på benen trots annat kanske gissats av avsaknad av utlovat blogginlägg. Det om mat kommer, men åkte och badade igår i stället, i vädret som var nästan-som-en-höststorm. När vi kom dit var sjön öde på mänskligt liv sånär som på två cirka tolvåringar. Det blåste så att det becksvarta vattnet krusades, men i var det skönt. Efter en stund kom en man som slängde av sig alla kläder och hoppade i näck. "Det ska vi göra nästa gång" sa jag till min man. Frågan om det blir i år, idag blåser det snålt och regnet piskade i morse, även om det verkar avtagit nu. När vi gick upp tog två skarvar vår plats och från strandkanten var fyra kanadagäss på väg i.
Diamantsvärdet och träsvärdet, första delen, är färdigläst. Den blev inte mycket bättre alls, faktiskt, och jag kommer inte läsa fortsättningen.
Tre brister (med allvarligaste längst ner):
1. Den gapar över allt. Alla övernaturligheter och myter man känner till är med. Det blir för mycket (och då är jag förtjust i både träsk, vampyrer och gnomer). Till och med där det görs en uppräkning skriver han de "De brände myrten, koriander med mera." Alltså, han vågar inte stryka något nån gång.
2. Den innehåller galet konstiga styckeindelningar, trippla utropstecken, långa, långa kursiveringar, ..., och annat stilistiskt ofog. Hade den varit bättre hade jag inte brytt mig så hemskt men nu. Urk.
3. Värst av allt är språket som är ömsom fjortislingo ömsom kyrkoprosa. Men inte i dialogerna - där talar alla samma språk, det hade naturligtvis varit utmärkt om slavinnan och patriarken haft skilda sociolekter, men icke.
Jag stör mig på att gnomen säger saker som "Prata inte smörja, min sköna", följt av tre utropstecken. Det är svårt att avgöra om det är översättarens fel, jag är inte så familjör med ryska och vet inte om det finns väldigt få synonymer till varje ord, men ofta är det mycket upprepningar av samma ord. Blir tröttsamt att läsa helt enkelt.
Återigen, jag tycker det är synd, för boken har potential, och skulle kunna bli riktigt intressant och språket skärptes och mycket ströks!
Igår när jag skulle springa till tåget, sen och slet åt mig närmsta bok i olästahögen: Kazuo Ishiguro Never let me go. Några kapitel in så är den mycket lovande. Internatskola, popplar. Inte så mycket höst, men tillräckligt för att Donna ska få vänta på sin tur.
/J
Diamantsvärdet och träsvärdet, första delen, är färdigläst. Den blev inte mycket bättre alls, faktiskt, och jag kommer inte läsa fortsättningen.
Tre brister (med allvarligaste längst ner):
1. Den gapar över allt. Alla övernaturligheter och myter man känner till är med. Det blir för mycket (och då är jag förtjust i både träsk, vampyrer och gnomer). Till och med där det görs en uppräkning skriver han de "De brände myrten, koriander med mera." Alltså, han vågar inte stryka något nån gång.
2. Den innehåller galet konstiga styckeindelningar, trippla utropstecken, långa, långa kursiveringar, ..., och annat stilistiskt ofog. Hade den varit bättre hade jag inte brytt mig så hemskt men nu. Urk.
3. Värst av allt är språket som är ömsom fjortislingo ömsom kyrkoprosa. Men inte i dialogerna - där talar alla samma språk, det hade naturligtvis varit utmärkt om slavinnan och patriarken haft skilda sociolekter, men icke.
Jag stör mig på att gnomen säger saker som "Prata inte smörja, min sköna", följt av tre utropstecken. Det är svårt att avgöra om det är översättarens fel, jag är inte så familjör med ryska och vet inte om det finns väldigt få synonymer till varje ord, men ofta är det mycket upprepningar av samma ord. Blir tröttsamt att läsa helt enkelt.
Återigen, jag tycker det är synd, för boken har potential, och skulle kunna bli riktigt intressant och språket skärptes och mycket ströks!
Igår när jag skulle springa till tåget, sen och slet åt mig närmsta bok i olästahögen: Kazuo Ishiguro Never let me go. Några kapitel in så är den mycket lovande. Internatskola, popplar. Inte så mycket höst, men tillräckligt för att Donna ska få vänta på sin tur.
/J
23 juli 2007
Enhet
Enhet av Ninni Holmqvist
Min förkärlek för dystopier, Sci-Fi och framtidsskildringar på vita duken har aldrig spritt sig till bokläsandet. Har jag velat läsa något som inte utspelar sig i den vanliga världen så har det varit skräck a la Stephen King eller John Aijvide Lindkvist, eller fantasy a la Tolkien eller kanske Pratchett. Mer Avalons dimmor än Matrix och mer saga än Sci-Fi med andra ord. Ända till nyligen dårå, då jag gav mig på Do androids dream of electric sheep, som visserligen innehåller stoff mer av tankar och känslor än klassisk apokalyptiska scener, trots radioaktivt damm och bilar som flyger mellan LA och Seattle på 45 minuter.
Att jag plockade upp Ninni Holmqvists Enhet för några veckor sedan berodde på att jag älskade hennes novellsamling Kostym som kom 1995 och som jag läste då. Sedan har hon för mig fallit i glömska tills jag sprang på Enhet av en slump, köpte utan att så mycket som läsa baksidestexten, eller på ett för mig sedvanligt vis testa intresset genom att öppna boken i mitten och läsa en sida. Fastnar jag inte så får inte boken följa med hem. Denna var alltså okänd, förutom författaren. Så döm om min förvåning när jag inser att detta är en framtidsskildring. En tid inte så långt framåt i tiden, tror jag, sofistikerade vinkar ger till exempel att Harry Potter skrevs för minst ett trettiotal år sedan. Boken är överhuvud taget väldigt sofistikerad. Den handlar om Dorrit Weger som strax efter sin femtioårsdag förs till Andra reservbanksenheten för biologiskt material, likt alla kvinnor vid 50 och alla män vid 60 som är umbärliga. Och umbärlig är man om man inte har barn, eller har någon annan att ta hand om. Vissa yrkeskategorier ses också som oumbärliga och slipper föras till Enheten.
Jag anser att temat är fantastiskt tankeväckande. Känslor som jag tror många av oss som är barnlösa/barnfria och över trettio har fått vända mot sig ställs på sin spets. Frågor och kommentarer som "Är det inte dags för er att..." "När du får barn så..." och annat korkat och okänsligt som slängs i ansiktet utan eftertanke görs i Enhet om till något större. Ett nyttotänkande som gör att barn = värde. Så som många verkar tänka redan idag. Att riktig människa, det är man först när man reproducerats, det är först då man har vett att förstå de verkliga värdena. Här är det inte uttalat, utan i stället ses man med medlidande och som en kostnad som gjorts om till något som samhället kan tjäna på. Dessutom är den så trovärdig att den kryper under skinnet trots att den är liksom trivsam och gemytlig.
Så dagens tredje tips blir den här boke: läs!
/J
Min förkärlek för dystopier, Sci-Fi och framtidsskildringar på vita duken har aldrig spritt sig till bokläsandet. Har jag velat läsa något som inte utspelar sig i den vanliga världen så har det varit skräck a la Stephen King eller John Aijvide Lindkvist, eller fantasy a la Tolkien eller kanske Pratchett. Mer Avalons dimmor än Matrix och mer saga än Sci-Fi med andra ord. Ända till nyligen dårå, då jag gav mig på Do androids dream of electric sheep, som visserligen innehåller stoff mer av tankar och känslor än klassisk apokalyptiska scener, trots radioaktivt damm och bilar som flyger mellan LA och Seattle på 45 minuter.
Att jag plockade upp Ninni Holmqvists Enhet för några veckor sedan berodde på att jag älskade hennes novellsamling Kostym som kom 1995 och som jag läste då. Sedan har hon för mig fallit i glömska tills jag sprang på Enhet av en slump, köpte utan att så mycket som läsa baksidestexten, eller på ett för mig sedvanligt vis testa intresset genom att öppna boken i mitten och läsa en sida. Fastnar jag inte så får inte boken följa med hem. Denna var alltså okänd, förutom författaren. Så döm om min förvåning när jag inser att detta är en framtidsskildring. En tid inte så långt framåt i tiden, tror jag, sofistikerade vinkar ger till exempel att Harry Potter skrevs för minst ett trettiotal år sedan. Boken är överhuvud taget väldigt sofistikerad. Den handlar om Dorrit Weger som strax efter sin femtioårsdag förs till Andra reservbanksenheten för biologiskt material, likt alla kvinnor vid 50 och alla män vid 60 som är umbärliga. Och umbärlig är man om man inte har barn, eller har någon annan att ta hand om. Vissa yrkeskategorier ses också som oumbärliga och slipper föras till Enheten.
Jag anser att temat är fantastiskt tankeväckande. Känslor som jag tror många av oss som är barnlösa/barnfria och över trettio har fått vända mot sig ställs på sin spets. Frågor och kommentarer som "Är det inte dags för er att..." "När du får barn så..." och annat korkat och okänsligt som slängs i ansiktet utan eftertanke görs i Enhet om till något större. Ett nyttotänkande som gör att barn = värde. Så som många verkar tänka redan idag. Att riktig människa, det är man först när man reproducerats, det är först då man har vett att förstå de verkliga värdena. Här är det inte uttalat, utan i stället ses man med medlidande och som en kostnad som gjorts om till något som samhället kan tjäna på. Dessutom är den så trovärdig att den kryper under skinnet trots att den är liksom trivsam och gemytlig.
Så dagens tredje tips blir den här boke: läs!
/J
Blade Runner och Do androids dream of electric sheep?
Bok: Do androids dream of electric sheep av Philip K dick
Film: Blade Runner av Ridley Scott (efter ovanstående bok)
Jag lovade mig själv dubbel feature, bok och film. Och så blev det, och nu med nästan två dygn i backspegeln så blir orden de här: jag kan inte, det är omöjligt, skriva om filmen Blade Runner och boken Do androids dream of electric sheep som om det skulle vara samma verk, eller sprugna ur samma fantasi. För det är de för olika.
Och därför kan jag nästan inte säga något alls om filmen eftersom det var först en stund in som jag kapitulerade och förstod att den här måste ses på egna premisser, ej som jämförelse med boken, eller ens i syfte att se hur de löst olika saker. För det har de inte - inte ens Blade Runner finns som begrepp i boken, inte replicants heller för den delen. Där finns i ställer filosofi och livsåskådning och begrundandet av olika värden. Större delen av boken går inte ut på att jaga replicants/andys utan på att beskriva skillnad mellan människa och humanoid, en skillnad som främst består i förmåga att känna empati. Philip K Dick beskriver till exempel skillnaden mellan flockdjur, som för sin överlevnad måste känna empati, och ensamjagande rovdjur som - för sin överlevnad - inte kan känna detsamma.
En scen är så lik i filmen som i boken att den känns igen, den där Rachael/Rachel ges empatitestet och hon får frågan om vad hon känner när hon ser en naken kvinna på en bild. Varpå hon ger svaret "Är det här testet för att se om jag är android eller homosexuell?" I filmen är dock bokens huvudpoäng borta: nämligen att det inte är moraliskt dubiöst att det är en naken kvinna, utan att hon är placerad på en björnfäll. Det är alltså det som en människa ska reagera med fasa på.
Jag älskade boken, och jag tror att jag kommer älska filmen när jag ger den en chans till, en chans att stå på egna ben, inte i skuggan av boken.
Min ordination? Läs och se! Eller kanske snarare se först och läs sedan, för en gångs skull kan det vara den bästa ordningen. Filmen är så snygg att det inte skadar att ha Darryl Hannah på näthinnan när man läser Pris och så vidare (trots att namnen är ganska ändrade är det tydligt vem som är vem).
/J
Film: Blade Runner av Ridley Scott (efter ovanstående bok)
Jag lovade mig själv dubbel feature, bok och film. Och så blev det, och nu med nästan två dygn i backspegeln så blir orden de här: jag kan inte, det är omöjligt, skriva om filmen Blade Runner och boken Do androids dream of electric sheep som om det skulle vara samma verk, eller sprugna ur samma fantasi. För det är de för olika.
Och därför kan jag nästan inte säga något alls om filmen eftersom det var först en stund in som jag kapitulerade och förstod att den här måste ses på egna premisser, ej som jämförelse med boken, eller ens i syfte att se hur de löst olika saker. För det har de inte - inte ens Blade Runner finns som begrepp i boken, inte replicants heller för den delen. Där finns i ställer filosofi och livsåskådning och begrundandet av olika värden. Större delen av boken går inte ut på att jaga replicants/andys utan på att beskriva skillnad mellan människa och humanoid, en skillnad som främst består i förmåga att känna empati. Philip K Dick beskriver till exempel skillnaden mellan flockdjur, som för sin överlevnad måste känna empati, och ensamjagande rovdjur som - för sin överlevnad - inte kan känna detsamma.
En scen är så lik i filmen som i boken att den känns igen, den där Rachael/Rachel ges empatitestet och hon får frågan om vad hon känner när hon ser en naken kvinna på en bild. Varpå hon ger svaret "Är det här testet för att se om jag är android eller homosexuell?" I filmen är dock bokens huvudpoäng borta: nämligen att det inte är moraliskt dubiöst att det är en naken kvinna, utan att hon är placerad på en björnfäll. Det är alltså det som en människa ska reagera med fasa på.
Jag älskade boken, och jag tror att jag kommer älska filmen när jag ger den en chans till, en chans att stå på egna ben, inte i skuggan av boken.
Min ordination? Läs och se! Eller kanske snarare se först och läs sedan, för en gångs skull kan det vara den bästa ordningen. Filmen är så snygg att det inte skadar att ha Darryl Hannah på näthinnan när man läser Pris och så vidare (trots att namnen är ganska ändrade är det tydligt vem som är vem).
/J
19 juli 2007
Odjuret
Odjuret av Roslund och Hellström
Jag vet inte var jag ska börja, intrycken är många efter ännu en fruktansvärd, jobbig bok, som lämnar med gråt i hals och huvud som dunkar.
Några reflektioner på tema, språk och komposition. Temat är så hemskt, barn som våldtas, mördas. Det är det yttre, men handlar också om hämnd, frustration och är en debatt om kriminalvård och det svenska samhället. Den är skriven av två författare, jag tycker det märks. Fast på ett bra sätt - det är många som kommer till tals och då gäller det att de får olika röster, det lyckas de med till viss del i alla fall (även om vissa specifika detaljer kommer igen oavsett vilken person det handlar om. Liten detalj, exempel jag kommer på nu: i början dricker någon yoghurt i glas, det beskrivs ingående. I slutet dricker en helt annan person fil ur glas, samma detalj, samma beskrivning. Sådant stör).
Genomgående är språket fantastiskt bra, det är korthugget när det ska så vara - när barnen pratar, i polisförhören. Det är poetiskt på ett sätt som är ovanligt, i den här genren inte minst. Vackert, vackert med alla olika rytmer, suggestivt, bejakande.
Boken består av många olika delar, det är ett litet pussel. Det hoppar i tid, mellan oändligt antal personer (det hade kunnat sållas, ett kapitel ägnas åt ett vittne som sedan inte kommer igen, varför den fina karaktärsbeskrivningen känns märklig, det är barn, vakter, interner, poliser, andra, alla. Och bara män - i de fall det är en kvinna som beskrivs så tänker hon inte, hennes tankar är för läsaren dolda. Kvinnorna är vackra, kloka, stabila, men det är bara männen vi får krypa under skinnet på och som görs mänskliga och jag kan inte låta bli att undra varför. Är det meningen, finns en poäng med det jag inte ser? Varför får inte Kristina, Agnes, Michaela, Birgitta, Helena vara hela personer? De porträtt som målas är ganska flyktiga, och det är oklart vem som är huvudperson. Det är ju också en styrka: alla (männen) får komma till tals, offer, gärningsmän, vittnen, kränkta, kränkande...
Styrkan är trovärdigheten, inkännandet. Språket. Pusslandet. Poesin. Konkretiseringen. Rösterna.
Jag ser fram emot Box 21, duons andra bok. Odjuret är en angelägen bok, men kan definitivt läsas för att den är bra, också.
/J
Jag vet inte var jag ska börja, intrycken är många efter ännu en fruktansvärd, jobbig bok, som lämnar med gråt i hals och huvud som dunkar.
Några reflektioner på tema, språk och komposition. Temat är så hemskt, barn som våldtas, mördas. Det är det yttre, men handlar också om hämnd, frustration och är en debatt om kriminalvård och det svenska samhället. Den är skriven av två författare, jag tycker det märks. Fast på ett bra sätt - det är många som kommer till tals och då gäller det att de får olika röster, det lyckas de med till viss del i alla fall (även om vissa specifika detaljer kommer igen oavsett vilken person det handlar om. Liten detalj, exempel jag kommer på nu: i början dricker någon yoghurt i glas, det beskrivs ingående. I slutet dricker en helt annan person fil ur glas, samma detalj, samma beskrivning. Sådant stör).
Genomgående är språket fantastiskt bra, det är korthugget när det ska så vara - när barnen pratar, i polisförhören. Det är poetiskt på ett sätt som är ovanligt, i den här genren inte minst. Vackert, vackert med alla olika rytmer, suggestivt, bejakande.
Boken består av många olika delar, det är ett litet pussel. Det hoppar i tid, mellan oändligt antal personer (det hade kunnat sållas, ett kapitel ägnas åt ett vittne som sedan inte kommer igen, varför den fina karaktärsbeskrivningen känns märklig, det är barn, vakter, interner, poliser, andra, alla. Och bara män - i de fall det är en kvinna som beskrivs så tänker hon inte, hennes tankar är för läsaren dolda. Kvinnorna är vackra, kloka, stabila, men det är bara männen vi får krypa under skinnet på och som görs mänskliga och jag kan inte låta bli att undra varför. Är det meningen, finns en poäng med det jag inte ser? Varför får inte Kristina, Agnes, Michaela, Birgitta, Helena vara hela personer? De porträtt som målas är ganska flyktiga, och det är oklart vem som är huvudperson. Det är ju också en styrka: alla (männen) får komma till tals, offer, gärningsmän, vittnen, kränkta, kränkande...
Styrkan är trovärdigheten, inkännandet. Språket. Pusslandet. Poesin. Konkretiseringen. Rösterna.
Jag ser fram emot Box 21, duons andra bok. Odjuret är en angelägen bok, men kan definitivt läsas för att den är bra, också.
/J
17 juli 2007
Den som vässar vargars tänder
Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg, intryck, tankar.
Ibland önskar jag att läsa böcker hade varit om se på film, för i så fall hade jag kunnat hålla för öronen, ögonen, snabbspola. Detta är en sån bok, en ångestbok rakt igenom. Försökte läsa den lite lättsamt, på stranden. Omöjligt, och frågan är om jag egentligen bort göra så, det är för... privat, för... hemskt, inte lämpad för dagsljus, men inte heller nattmörker; nattmörker, sängliggande för nära boken, för... privat, för... hemskt.
Den var ju naturligtvis brilliant i sina perspektivskiftningar, sina outtalade hemskheter. Just att den inte målar allt för tydliga bilder gör att hjärnan jobbar ännu mer - mina tankar blir en del av det som händer, fantasin blir till sist värre än boken, mina bilder värre än de som så småningom målas upp. Och ändå så blir jag så jävla överraskad.
Jag bortser enkelt från att personporträtten inte är helt trovärdiga. Eller rättare sagt: var och ett är de helt överensstämmande med en fruktansvärd verklighet, men jag har svårt att tro på dem när hela persongalleriet är så dysfunktionellt. Satt i soffan önskade mig en svensson. Men ändå: eftersom bilderna är så utan detaljer så tänker jag att personerna är utan detaljer och därför får jag bara veta det jag måste, den är byggd av gråskalor, kontrasterna suddade, dolda, men skarpa kanter finns ändå, fullt av.
Språket däremot: språket! Så exakt, så kliniskt. Så outsägligt vackert, outhärdligt.
Så: läs!
/J
Ibland önskar jag att läsa böcker hade varit om se på film, för i så fall hade jag kunnat hålla för öronen, ögonen, snabbspola. Detta är en sån bok, en ångestbok rakt igenom. Försökte läsa den lite lättsamt, på stranden. Omöjligt, och frågan är om jag egentligen bort göra så, det är för... privat, för... hemskt, inte lämpad för dagsljus, men inte heller nattmörker; nattmörker, sängliggande för nära boken, för... privat, för... hemskt.
Den var ju naturligtvis brilliant i sina perspektivskiftningar, sina outtalade hemskheter. Just att den inte målar allt för tydliga bilder gör att hjärnan jobbar ännu mer - mina tankar blir en del av det som händer, fantasin blir till sist värre än boken, mina bilder värre än de som så småningom målas upp. Och ändå så blir jag så jävla överraskad.
Jag bortser enkelt från att personporträtten inte är helt trovärdiga. Eller rättare sagt: var och ett är de helt överensstämmande med en fruktansvärd verklighet, men jag har svårt att tro på dem när hela persongalleriet är så dysfunktionellt. Satt i soffan önskade mig en svensson. Men ändå: eftersom bilderna är så utan detaljer så tänker jag att personerna är utan detaljer och därför får jag bara veta det jag måste, den är byggd av gråskalor, kontrasterna suddade, dolda, men skarpa kanter finns ändå, fullt av.
Språket däremot: språket! Så exakt, så kliniskt. Så outsägligt vackert, outhärdligt.
Så: läs!
/J
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
