Pastries and a g-string

Water for elephants av Sara Gruen

Det kittlande, spektakulära, bombastiska. Det lilla, detaljerna; känslorna. Sara Gruen beskriver båda på sådant sätt att man är där. Jag blir besatt, betagen, ofta. Även av Water for elephants, naturligtvis. Det hårda livet, det lite sjaskiga. Smutsglamour, svett, depression. Cirkus! Och mitt i allt kärleken. Water for elephants alternerar mellan nu och då. Ett nu som skulle kunna vara bekvämt i allt väsentligt, om det inte vore för ledan, för att allt som betyder något, utom de första stegen på Maslows behovstrappa, är borta ur den 90-, eller 93-åriga, huvudpersonens liv. Och så ett då som innehåller allt - utom kanske de där första stegen.

Det är en berättelse så kärleksfullt skriven att varje ord har betydelse. Och det är ju min favorittyp. Vackert, men aldrig sentimentalt, roligt men aldrig putslustigt, spännande men aldrig forcerat. Så klart ser den miljö jag ser framför mig ut precis som i HBOs Carnivale, något annat vore konstigt. Och det blir helt utmärkt, det är en miljö jag gärna återvänder till.

Musik då? Mitt tips är: lyssna på Tom Waits när du läser (för läser gör du väl?), hans melankoli passar utmärkt. Kanske även Nick Cave, men jag röstar ändå för Waits.

/J