Meta meta meta

Alltså jag är inte alls nöjd med bloggens nya utseende, men har inte riktigt tid att ta tag i det nu. Dessutom: jämrans vad kategorier jag har! Verkar lite onödigt att kategorisera efter författarnamn när majoriteten läses endast en gång. Bokbloggare därute: hur kategoriserar ni?

På det hela taget ganska fint

Hundböcker, trädgårdsböcker och så en bok om djurparker och religion. Så ser det ut just nu. Yann Martells bok om Pi tror jag förvisso bara handlar om djurparker och religion i början, men längre än så har jag inte kommit. För nej ack nej: just nu går jag utomhus med stora (STORA) tjocka trädgårdsboken och försöker identifiera de sprittande växterna. Samt försöker identifiera om de kräver någon vårlig action såsom beskärning eller gödsling. Denna våren står inga sticklingar och småplantor i fönsterkarmen på tillväxt, ety hela tomten är ny och varje dag bjuder överraskningar. Ljuvligt på det hela taget. Häromdagen beskar jag en pil. En pil! Ni förstår ju: jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv, och sett människor komma och gå. Bara en tidsfråga tills jag lär känna en Nils, Mor Akka flyger dagligen över mitt huvud.

Hundböckerna är inriktade på inlärning och uppfostran medelst shaping och snälla metoder (aka köttbulle i fickan-metoden). Klickerövningar och trixinlärning. Valpen har blivit stor, och just nu är det allt för roligt att lära in vacker tass och gå fint i kopplet och busrusa (vi gillar att busrusa) för att ha långa lata sessioner i soffan. Jag får en helt ny vokabulär och från husets alla hörn hörs "Kom" följt av ett klick.

Ja, det är alltså vad den sedvanliga lästiden går åt till, det och genomtitt av Arkiv X. Mycket finns att göra på gården, men snart! snart! pubbar jag bild på bibblot, för tro´t eller ej: efter ett fynd i form av en illgrön ryamatta i stallet har bibblot halkat ner till det rum jag helst inte sitter i. Ryan hamnade framför soffan i det rum som förhatligt fått namnet teverummet, och med lite matchande pynt förvandlades det rummet till en oas av läsvänlighet. Det är alltså dit jag släpar mina högar. Nåväl, jag hoppas att jag ska få ordning på bibblot snart, för hejja! ett drömrum i vardande (och allra senaste deadline är när finaste bokcirkeln kommer hit om två veckor).

Dessutom har ju dagarna förvandlats till arbetstid igen, thank god. Trodde jag gillade ett slackerliv, och det är väl okej ett tag men nu: kavlar upp skjortärmarna och hugger i.

Jag förstår att en eller annan möjligtvis hittat hit via artikel i tidningen ViLäser: Välkomna ska ni vara. Ge er gärna till känna i kommentarerna, ety I do like kommentarer.

Spådam (tyvärr?) överflödig!

Både Helena och Magix tipsade mig i kommentarsfältet till inlägget nedan att jag skulle ta hjälp av en spådam för att hitta mina försvunna böcker. Helena förordade Aftonbladet och Magix Allers. Onekligen frestande, och nästa gång jag försnillar något kanske jag gört. Bara för att få se vad för svar jag får, alltså.

Men, efter ett idogt sökande, som inkluderade turer på både vind och källare och i stall utan framgång, så tänkte jag: om saker inte är på det förväntade stället kan man förvänta sig att de är någon annanstans. Således tittade jag i en låda märkt porslin och en märkt skor, utan framgång. Men så, i två märkta kontor fick jag napp. Bland diverse saker som säkert är trevliga att ha på ett kontor, men som kanske inte självklart hör dit (en Buddhastaty, ett rökelsekar, en slinga julgransljus och mina Tim Burton-actionfigurer, till exempel) skymtade jag både Mysteries of Winterthurn och Orbitór-trilogin, så väl som Buddenbrooks och en hel hög med kokböcker. Felmärkt låda, minsann!

Nu återstår bara att hitta igen det som verkligen hör till kontoret. Hm, den där lådan märkt julsaker är ju faktiskt misstänkt tung.

Tappat lösentord, upphittat ursprung

Röra! Det är en enda röra. Varenda grej är i vägen och hur kan det kännas som om huset är fyllt med mer grejer nu än innan de där miljarders flyttkartongerna fylldes och prydligt staplades på varandra i ena rummet? Soffan barrikaderas av täcken och filtar och mitt i allt en hund som - jag svär - är 50 procent större nu än för tre veckor sen. Hon stökar ner, det kan inte förnekas: strumpor, och ben, och tuggleksaker, och bollar. Plus att hon flyttar saker: halsdukar, tidningar, tofflor. Valp kombinerat med flyttstök gör situationen inte alltigenom fantastisk. Men en vecka: sedan stök på nytt ställe.

I packningsprocessen ingår att gå igenom och packa om en del kartonger som stått sedan förra flytten (för bara drygt två år sedan). Och idag hittar jag spåren av mitt förflutna, nyckeln till varför Skåne: mormors salt- och pepparkar formade som gäss. De har inte fått bo framme här i torpet, men kanske nu, kanske känner jag - vi - att de kommer till sin rätt i Skåne, home of gäss. Mormor har varit död i tio år, men hon dyker ändå upp titt som tätt. I julas gjorde jag senapsaubergine (i stället för dito sill, mycket populär) och medan jag stökade hittade jag en förpackning senapsfrön. De kostade 1,50 när de köptes. När mormor köpte, för alltså mer än tio år sedan. De var torkade och förpackningen obruten: jag la i några, för syns skull. Och, som det visade sig, för smaks skull. Aldrig har senapsauberginen varit så full av smak. Hade den varit en tacosås hade den fått epitetet hot. Fram till för några år sedan hade jag mormors micro och mormors dammsugare. Båda spred en härlig doft av Röd Prince när man använde dem. Kan sakna det lite när jag micrar något.

Förlorade mitt lösenord till blogger, tänkte att jaha: det var det, kul så länge det varade. Men precis som med bankomatkortskoden som jag förlorade förra veckan så kom den till mig under natten. Och nya numret av Filter har äntligen funnit vägen till min brevlåda.

Veckans tema kanske är återfunnet?

Som en del i packningsprocessen...

...läser jag nu damtidningar. Jag har en fallenhet för att alltid köpa tjocka, glossiga magasin när jag är på resande fot. Eller är lite hängig. Eller bara för att. Sedan läser jag dem aldrig, möjligen bläddrar jag lite i dem, men inte ens det är säkert. En dyr, miljöovänlig och ganska onödig hobby. Hur som helst: flyttning är lika med rensning, och när jag försökte smuggla ner sagda magasin i en flyttkartong tog det stopp.

- Dom här* får inte följa med.
- Men de är ju olästa. Jag menar: inspiration.
- Nej.

Ok. Så det som ser ut som bästa slappardagen (dock inga praliner) är alltså flyttförberedelser. Valpen och jag ligger sida vid sida och läser. Eller läser förresten, jag sliter ur de sidor som jag tror att jag vill läsa. Mest gillar jag bilderna, och kanske en och annan färg. En stor hög utrivna sidor ligger nu bredvid mig, på valpen.

Voj, voj: att packa, det är jobbiga grejer, det.

*Sveriges Natur, Tidningen Djurens rätt, Filter, ALT, National Geographic, Språk, Arena, fototidningar och andra som har ett lite mer långsiktigt värde, liksom så klart alla tidningar jag medverkat i, får naturligtvis följa med.

Livet på landet

Gårdagens mesiga solförmörkelse följdes av hagelstorm (mitt i blåbärsriset, pang träff i pannan, i 27-gradig värme), en padda (jaja, det är kanske inte Magnolia, men ändå), blixtar och dunder, skyfall. So, whats up? Nåt måste väl det knasiga vädret betyda?

Förresten, inte bara 34-åringar gillar hammocken. Min två och en halv månad gamla systerdotter på besök gillar den också. Bådar gott.

Naturligtvis ger de regntunga skyarna ett ypperligt tillfälle att ligga i nämnda hammock och läsa ut Peter Straubs Ghost Story. Om inte nämnda systerdotter pockar på uppmärksamhet så klart. Syster är på möhippa och barnets far och A kan roa sig själva.

Inget besök vid prideparaden, således. En dag om året saknar jag vår innegård på Mariatorget och det är idag. Vi brukade samlas och dricka vin där tills motorcykelbrummet och sambatakterna och discomusiken nådde våra öron. Då gick vi ut och gladdes. Livet på landet må ha många fördelar, detta är en av väldigt få nackdelar.

Kära dagbok

A kommenterar nedanstående inlägg: "du glömde skriva att kusinens hund fick mat på rummet, det var ju en så gullig detalj. Och varför skriver du inte att österlendagen avslutades med solnedgångskik på Långa Bryggan i Bjärred?"

Jamen man kan ju inte skriva prick allt man gör, men okej då: detta får väl också plats.

Solenergi

Hade precis skrivit ett så jäkla gnälligt inlägg om semsterlängtan och yadda yadda, men så mindes jag ju att faktiskt allt är ju så himla bra. För bövelen: slentrianklag är sämsta nånsin. Så för er som ev hann läsa: jag tar tillbaka! Raderat och borta!

Ha en fantastisk dag!

Håll om ryggen

På pendeltåget utvecklas en egen liten värld: en komprimerad verklighet där de sociala spelreglerna är viktigare än annars. Viktigare eftersom man delar luften och det lilla utrymmet med främlingar. Inte alla förstår dessa regler, men de höga mobilsamtalen, öldrickandet och knuffarna hör ändå till ovanligheterna. Och när det händer står man ut med det, som en del av spelet. En vanlig färd ser jag inte dem som sitter bredvid, tjuvkikandet som sker sker diskret. Ganska sen fredagkväll sätts spelets regler ur funktion. Jag har hörlurarna på, men kan inte undgå (luften andas vi inte bara gemensamt, våra ljudvågor är dessutom korta, korta) att höra flickan gräla med sitt ex i telefonen samtidigt som hennes pojkvän håller henne i handen och stirrar tomt ut i luften.

"Det borde du tänkt på innan du var otrogen."

Repliken skär genom luften. Det vanliga sorlet dämpas en aning. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Hon är så outsägligt vacker, pojken hon håller i handen ser snabbt åt hennes håll, sedan rakt fram igen. Hans ögonfransar är långa, hon biter på en nagel. Jag undrar om de kommer gräla när hon lagt på och de stigit av tåget.

En eftermiddag på väg hem. Tidigare än vanligt, men tåget är inte mitt på dan-tomt, hemfärdsrushen har nästan börjat. Försjunken i min bok, musik i öronen.

"Vi har tiggare ombord. Uppmuntra dem inte. Vi är alltså fullt medveten om att vi har tiggare ombord."

Speakerrösten skär genom den komprimerade luften i samma ögonblick som mannen från öst (det är alltid någon från öst, kanske Bulgarien eller Albanien, egentligen vet jag ju inte) lägger den laminerade lappen på de få sätena som är lediga. Jag är fattig. Jag har en ung son, han har LEUKEMI. Jag behöver pengar. Det är meddelandet på lappen, igen och igen samma meddelande. Och jag tänker att någonstans finns det en man från öst som har en ung som med leukemi som behöver hjälp. Men hur ska jag veta om det är denna mannen?

När han samlar in lapparna tittar jag bort, jag upprätthåller de sociala strukturerna, låter dem inte rubbas. Samtidigt som jag vet att det inte spelar någon roll om sonen med leukemi är fiktiv eller reell: lapparna tyder på att något är fel. Jag borde inte bry mig om vad. Men likt förbannat ser jag bort, må det vara från den snygga tjejen som grälar i mobilen, mannen med lapparna eller den överförfriskade chefspersonen som på ett allt för intimt sätt skojar? pratar? närmar sig? de allt för unga tjejerna. När de går av först drar jag en suck av lättnad.

Aha.

Ensam hemma kollar halvkass skräckfilm trots att det inte ens är skymning ännu; verkar som en juste lördag i teorin, men jag blir plötsligt gråtig och sentimental och känner mig rastlös och, ja just det, ensam. Lonley istället för alone, för alone gillar jag ju men inte lonley.

Bodde jag kvar i stan hade jag kunnat smsa säga: vin? öl? promenad? Detta är första gången jag känner att jag bor långt bort. Långt, långt bort. Häller upp ett glas vin men det är inte samma sak. Skulle vilja skriva "grät en skvätt" men så illa är det ju ändå inte.

Oh the joy of giving: valentine special

Har varit hemma hos mamma och pappa i helgen, något som sker alltför sällan. Att vi ses så sällan leder till att vi låter som vi är tolv personer, när vi i själva verket bara är sex (A, syrran och hennes man också). Jag önskar mig emellanåt åtta bröder (storebröder!) men ibland tänker jag att det nog varit lite väl. Fast hajja så cool när man var tretton att ha åtta brorsor som kunde ta hand om en? Nå, till och med jag förstår att det kanske inte alltid är fest och gamman. Oh, well!

Än en gång fick jag dock bevisat för mig hur väl mina föräldrar känner mig: Jag fick en present, ett pocketbokomslag, vilket kanske inte i sig var jätterevolutionerande. (Läser mycket -> läser på tåg -> bok i väska -> bok kan bli skadade: pocketbokomslag.) Det finaste i kråksången var naturligtvis motivet, som är exakt samma som den sprillans nya anteckningsbok jag köpt! Va, sammanträffande eller väl kännedom om dotter? Jag tror det senare. Slumpen ville dock att jag läser böcker som är för stora eller för små för sagda omslag, så ännu ligger det oanvänt - bredvid den ännu inte öppnade anteckningsboken. De ska få göra premiärturen i handväskan samma dag, tänkte jag.

Detta leder mig in på tankar om accessoirer. Och till den überkommersiella högtid vi ni står inför. Rosor, trosor, diamanter och choklad, känns väl ändå lite... uttjatat? Så vad ger man bokmalen på alla hjärtans dag? Till den läsande finns inte alls lika mycket som till, låt säga, golfaren. Åh, javisst - man kan ju naturligtvis alltid köpa själva boken. Jag blir alltid glad när det ligger en bok i paketet - och det gör ju ofta det, födelsedagar, julaftnar. Men det är ju en liten chansning. Jag säger gärna att jag läser allt, men gör jag verkligen det? Det finns vissa sorters böcker jag inte skulle ta emot med ett brett leende: Martina Haag-böcker, Dave Pelzer-böcker, Paulo Coelho-böcker, till exempel (eller för att vara tydlig: böcker skrivna i hallelujastämning, med förvisso sorglig handling men med uselt språk eller med ett ti-hi-fniss-fniss ringande i öronen. Ok?).

Så kanske vill man variera sig? Kanske vill man visa att man vet vad personen gillar mest av allt men man kanske vill vara lite fyndig? Om man alltså vill ge något som hör ihop med, men inte är, en bok så är urvalet desto sämre. När man sett till att den läsaande har allt det där andra - den perfekta filten, den optimala temuggen och godaste teet, den lataste katten.

Jag menar: hur många gånger kan man ge en läsfåtölj till någon utan att det blir tjatigt? Och raggsockar i all ära, men man når snart maxantalet.

Så vad återstår. Läsmusik? En bland-cd med läsvänliga låtar. Hm, jo, det kanske skulle funka, men kräver nog att man känner personen väl (som i fallet felaktiga boken). Bokmärken? Jo, jag tycker ju det. Men trots att jag alltid plockar på mig bokmärken så slutar det ofta med att det ligger ett gammalt kvitto, eller ett avrivet kuverthörn som markerare. Eller ännu hellre: ett hundöra (eftersom jag lägger så mycket annat krafs mellan boksidorna). Mitt nya omslag har ett inbyggt bokmärke. Bokmärken är en marknad som känns ganska outvecklad. Tänk så snygga bokmärken det skulle kunna göras. Politiska budskap, litterära citat, coola bilder. Jag har förvisso en del med just detta men det känns som om det på de flesta är typ solroser. Intetsägande. Vad mera? En bärbar läslampa - en liten som sätts på boken? Skulle inte vara så dumt. Badskum till den som läser i badet. Actionfigurer (görs alldeles för få bokrelaterade actionfigurer om du frågar mig). Men sedan tar det nästan stopp. Två saker till, sen kommer jag inte på så mycket mer:

Min allra bästa bokrelaterade present är inte bokomslaget, men det är min mamma och pappa som står bakom det också. Det är ett ex libris de hade med sig hem från en resa. Jag har bloggat om det förr, så mycket gillar jag det. Varm i magen bara jag tittar på det. Visst är det fint?

 


Och till sist: den optimala presenten till bokmalen är naturligtvis tid. Den som kan ge mig mer tid att tillbringas i soffan med alla attiraljer - det rykande teet, bra ljus, mjuk pläd, spinnande katt - den vinner. (Och den traditionella chokladen kan naturligtvis inmundigas läsande, så stryk inte definitivt från listan).

/Jessica

Tiden

I inlägget nedan skriver jag att det är tre veckor sedan vi kom hem. Det stämmer inte, upplyser min man mig om - det är bara drygt två. Tiden känns längre när allt är som vanligt. Men tiden borta? Trettiotre dagar i främmande land, eller länder som här var fallet. En månad som flög förbi, samtidigt som det fanns dagar där trettio mil på obefintliga vägar skulle tillryggaläggas: där kröp både tiden och vi, rent fysiskt men inte inte bokstavligt, fram.

Och så ibland detta:

En timme som flög fram, men som kommer stanna längre än de flesta andra timmar.

/Jessica

Bröd och böcker, ett tydligt samband

Jag läser inga böcker, för närvarande. En obegriplig trötthet har lagt band på allt. Läser jag en sida vaknar jag när boken trillar ner på golvet. På morgonen är det bara tidningen som får utrymme på tåget - och på tåget hem lite musik, ingen bok. Allt det startrapporterats om de senaste veckorna ligger fortfarande påbörjat men outläst. En del bara en liten bit in (Fågeln som vrider upp världen) en del bara ett par sidor kvar (Tärningsspelaren). En del har jag nu passerat halva (Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent och Fantomerna). En del samlar damm (Allt) och en del bläddras det bara i med ambitionen att snart så (East Africa). Jag orkar inte. Och jag gör inget annat heller vad det verkar. går på tomgång, halvfart, sirapstempo. Trött, trött, trött.

Julpyntade lite i helgen. Hade dessutom blixtrande huvudvärk och låg mest och kved i sängen med lampan släkt och öronproppar instoppade, men lite pynt orkade jag. Det blev fint, trots att vi är bortresta över jul och nyår och nästan hela januari så känns det bra, lite tradition. Några stjärnor, ett dussin pumlor i en röd skål. Levande ljus. Lusse-teet jag skrev om, som en del av julpyntet. Men var är orken? Stämningen är här, men orken att läsa, framförallt, men också orken att till exempel träna. Nu är det mörkt igen, halv fyra. Och jag har inte varit utanför dörren, förutom för att hämta tidningen och posten. Jag behöver kanske den där solen. Men jag brukar aldrig lida av mörker och kyla. Det brukar vara vårsolen som gör mig grinig, trött och avslöjad. Inte i år.

Nå, allt är ju förberett. Vaccinen tagna (ajje vad många sprutor) malariaprofylaxen och ducoralen väntar på att bli hämtade. Alcogel och myggnät ligger framme, jämte vandringskängor, badkläder, saronger och kläder i ljus bomull. Solglasögon. Kameran är välprovad, och älskad. Endast ett par bra brallor behöver införskaffas, slitstarka, lättorkade, ljusa. Det ska jag försöka ta hand om i veckan som kommer.

Och märkligast av allt - jag har ännu inte valt reselektyr. Det är kritiskt, ty en månad borta. Sannolikt inte mycket lästid, och vi vill inte släpa på för mycket (vår ambition är att bara ha med en stor ryggsäck). Men sammtidigt: o ve och fasa att vara strandad i främmande land utan någonstans att fly. Fiktion är så viktigt, även mitt i äventyret. För lugna, för ge substans, distans. Det är inte målet med resan denna gången (mången italiensk fiskeby har missats ty tiden bedrevs med näsan i bok) men vara utan? Skulle inte tro det. Så, jag tänker mig fyra tämligen tunna framför två tämligen tjocka (då mindre beroende av samma stämning hela tiden). Kanske både Marisha Pessls Special topics in calamity physics och Joe Hill A heart shaped box hade varit perfekta - men de är båda två synnerligen tjocka. Jag har många att välja bland, och nota bene: jag väljer ju inte ensam denna gången. Vi delar på vår lektyr.

Tills orken återvänder (och det är jag förvisad om att den gör, cirka den 19 december, då vi landar) bakar jag bröd och läser bloggar. De här saffransskorporna - fast med ägget bytt mot No Egg så klart - bakade jag i fredags (som tänkt glöggmyspresent. Nämnda huvudvärk tvingade mig stanna hemma, stor misär). De här fina baguetterna bakade jag i söndags, och de blev verkligen precis så där fina och goda. Inte visste jag att jag kunde! Dinkelbrödet som bakades förra veckan har vi skivat och frysit in. Godaste rostbrödet! Ett danskt rågbröd från Sattva gjorde vi också i söndags, recept i Brödälskaren (där fanns även dinkelbrödet). Det danska rågbrödet kom dock på skam av de andra bröden: Krångligt (framförallt utan maskin) och ganska tamt. Att brödbakande var lika avslappnande och tillfredsställande som att läsa böcker, klappa katter eller gå skogspromenader har jag hört, men inte vetat. Nu vet jag!

Inspirerad av detta ska jag varken baka eller äta smörgås (det sista är jag mindre intresserad av, faktiskt) utan ge mig i kast med någon av de olästa. Tror det får bli Det är vår bestämda... för den är fortfarande lika fin. Svår, men vacker. Precis som det mesta man gillar, inte sant. Lättköpt är inget kul, jmfr färdigskivat bröd.

/Jessica