omg

Ibland undrar jag hur mycket kliché det kan gå i ens liv innan man reser sig upp ur den svarta extradjupa soffan så att Filter och Språk ramlar ner på golvet bredvid glaset med Ecologica och katterna förskräckt rusar från brasvärmens sken in under byrån.

Nu vet jag: allt det ovan, plus rykande jordärtskockssoppa plus ovanför kylskåpet puttrande vildjäst plus ovanför kylskåpet bubblande surdeg. Där någonstans, mellan Saltå kvarn-mjölet i tiokilosäck och Hedengrensinköpta nobelpristagare fick jag nog. Näe. Dags att skaffa teve. Dags att börja åka slalom se på schlager kolla fotboll, eller jag vet inte. Något som kan ta mig ur det här facket.

Ps. Jag älskar det här facket. Trivs sjukt bra som rödvinspimplande intellektuell kattälskare. Bröd och böcker. Men ibland kräks jag på mig själv: detta är ett sådant tillfälle.

Jag vaknade med lite hjärteont idag.

I helgen är det visning av torpet, och det känns följaktligen som att detta är sista gången jag vaknar och torpet är bara vårt. För i morgon eller på söndag har förhoppningsvis någon annan kärat ner sig i de vita knutarna och den blå dörren. På söndag kväll hoppas jag att någon längtansfullt kollar på bilderna och möblerar. Tänker att "Där kan vi ha bokhyllan, där, där de har en ful fåtölj". För så fungerar ju jag: jag drömmer mig in, planerar och möblerar. Och anser det jag kärat ner mig i är bara mitt, må det vara ett hus, en restaurang, en person eller en upplevelse. Ingen annan kan ha precis mina känslor, ergo är känslorna bara mina, ergo är det mitt. En logik som haltar betänkligt, men inte desto mindre fungerar för mig.

Katten var extra hungrig i morse. Hon satte sig vid mitt öra och spann så där extra högt som hon gör när hon vill något. Emellanåt letade hon sig in med nosen i min handflata: "Upp nu, upp. Klockan har ju ringt, varför ligger du kvar?" verkar hon säga.

Själv sover hon en sisådär 17 timmar om dygnet, men just på morgonen är hon vaken. Åh, man sover gott i torpet. Det sägs ju att man ska låta katten bestämma var sängen ska stå. Släpp in den i sovrummet, där den lägger sig är det fördelaktigt att ställa sängen. I torpet skulle man, om man följer den metoden, kunna ställa sängen var som helst: katterna sover i alla rum. Ibland utsträckta i hallen, i köket eller badrummet. Eller hopkurade på sängen, eller i fåtöljen. Jag vet inte om det är något magiskt med det: jag tror främst de lägger sig där värmeslingorna går.

Nu ska jag gå en runda på tomten och se till att allt ser okej ut inför visningen, inga nedfallna grenar eller multnande lövhögar. Trots att det är vad man kan förvänta sig av en tomt med hippiehår. Jo, det känns sorgligt i hjärtat idag, trots att jag ju vill flytta, vill rycka upp rötterna igen, vill förändringen som är på gång. A och jag och katterna, på nya äventyr. Jag bara önskar, egentligen, att torpet hade kunnat följa med. Så är inte fallet, och därför önskar jag så hett att någon annan kommer och kärar ner sig.

Bröder, systrar, kamrater och ekbord

Idag var en stor dag för mig. Jag slutade mitt jobb som jag haft i åtta år. Jag har sagt upp mig på egen hand för att börja på nytt, för att göra något annat. Fram till för tio minuter sedan har det känts enbart bra, lite konstigt att det inte känts konstigt - men bra. Fantastiskt till och med. På måndag börjar äventyret, nej god dammit, nu börjar äventyret. All trygghet är borta, livet så som jag levt det, är borta. Min katt känner min känsla: hela kvällen har hon nästan aggressivt pressat sin kärlek mot mig. Det hjälper lite, men jag borde gått ut och firat idag, det var ju vad jag hade bestämt. Borde ha gått ut och druckit mig bubbellycklig på champagne. I stället åkte jag hem, till mitt tysta tomma hus eftersom slumpen gjorde att jag var ensam hemma och åt knäckemackor och micropopcorn. Och så tänker jag att det jag valt - drömmen, friheten - ju är vad varje människa vill och jag är tacksam. Men till knäckemackan ser jag Brothers and sisters och det är ju så förbannat fint, den stora bullriga familjen som kommer när någon ropar. Alla tillsammans på fem minuter. Skit samma att någon är knarkare, någon republikan (och ovän med alla andra) att de inte pratar, att den ene sonen är bög och ensam att den andre är barnlös att de är otrogna och olyckliga. De bullrar och i slutet av varje avsnitt kramas de och dricker vin och ler förstående med tårar i ögonen.

Skivan till mitt stora ekbord står lutad mot väggen, benen ligger avskruvade bredvid. Ingen har suttit vid det på länge, inte ens före det skruvades isär för att kunna flyttas på inför målningen av rummet. I stället sitter jag i soffan, ibland sitter vi vid köksbordet men just nu - då jag lämnat det bullriga fikabordet för alltid - tänker jag att jag vill fylla mitt ekbord med soppätande och vindrickande människor. Med bröder och systrar och mammor och pappor och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag ju lämnat allt jag känner till för att få just det - för att få servera soppa vid stora bord, för att bringa gemenskap, för att uppleva drömmen. Och mitt i tårarna jag fäller för mig själv och alla andra känner jag att jag gjort helt rätt. Det är en stor dag för mig idag, men när jag tittar på den vackra blomsterkvasten som står på bänken, och när jag tittar in i mitt hjärta så vet jag att jag gjort rätt. Det var inte lätt och det känns som om jag hoppat utan fallskärm, men mitt i vemodet finns lyckan. Jag vågar tro det, och om det är vinglaset jag drack till knäckemackan, eller stämningen i Brothers and Sisters eller om det är min egna känsla inför framtiden alena, spelar inte så stor roll. På måndag, när de flesta går till jobbet skruvar jag ihop mitt stora ekbord.

Åh, jag har visst misstagit mig. Eller: ett ruttet äpple förstör så lätt hela korgen.

Idag är min näst sista fredag på det här jobbet. Jag sitter med en tandkrämsfläck på tröjan och katthår på byxorna, fjärilar i magen och en kyrkoorgel i huvudet. På vägen hit läste jag i Mick Jacksons The Underground Man, en liten pärla. Undrar om man får skäll om man försynt frågar om någon annan läst något av honom? Jag som tyckt att bokbloggskommentatorerna varit så trivsamma, till skillnad från andra typer av bloggars kommentatorer alltså. Jag har aldrig läst något av Le Clézio, eller av Adonis för den delen. Det kombinerat med tandkrämsfläcken och katthåren kanske gör mig till typexemplet av en obildad dum människa? Jag tror inte det.

En fin människa jobbar i det lilla hålet-i-väggen, tvärs över gatan, där jag köpte mitt kaffe i morse. Inte fin som Horace-fin (eller Thomas Nydahl-fin) utan som fin i fint hjärta. Godmorgon ropade hon när jag steg in. Hur har veckan varit? Jag blev lite paff, och sedan glad. Om hon läst Adonis eller Mick Jackson vet jag inte.

Blogga på jobbet får man inte göra, inte privatblogga i alla fall, så det är bäst jag lägger på nu. Näst sista fredagen på jobbet - lite onödigt om jag skulle få sparken nu, inte sant?

Opp som en sol

Jag var på så galet bra humör: Höstsol! Fredag! Bästa planerna! Träffa familjen i helgen! Livet!

Och så öppnade jag inboxen och så var jag på ett möte och så envisades jag med att gå in på kvällstidningssajterna (som om DN inte skulle räcka) och där är det krig och djurmisshandel och orättvisor. Nu har jag ont i magen och vill bara gråta.

Liten solskensrapport

Jag har varit på en liten turné i Skåne, framförallt på Österlen. Det är så vackert att jag - om allt jag säger vore sant - lätt hade flyttat in i varenda liten by. Skånegårdar! Fält! Hav! Äh, ni vet ju vad jag snackar om, inte sant.

På stället vi firade svärmors födelsedag fanns saffransté, hot stone massage och Madame Bovary i lånebokhyllan - saker den här flickan uppskattar med de residens hon befinner sig i. Finns det dessutom en pool för längdsimning före frukost och en bar med gott vin så är saken klar. Kärlek.

Den obligatoriska långa bilturen runt Österlen bjöd på tur på Kiviks musteri (spännande - nu kan jag nästan allt om äppelodling och mustning), kakbuffé på Café Annorlunda, förfrysning av tårna i havet, tonvis med loppisar, lanthandlar, blomsterodlingar och aaaah-anden. Och så mitt på en åker ett fullproppat boktält med massa godbitar i, bland annat Stephen Kings It för 25 spänn. Jag har så klart både läst och haft den i min ägo, men inte längre. Dessutom plockade jag med mig Mark Haddon, Virginia Woolf, Emily Bronté och några till.

Jag som inte läser om ska nog läsa om även It i sommar, i kombo med The Secret History (som verkligen är precis lika bra som jag mindes den), kommer det bli värsta högtidsstunderna. Dessutom hade Peter Straubs Ghost Story dykt upp, medan jag var borta, yay.

Men nu har jag verkligen inte tid att sitta här längre, ety bokläsning medelst vindrickning i splitternya hammocken anbefalles. Det är inte så dumt i Sörmland heller.

Otroligt gott, inte så nära

Alltså, på tal om varelser som inte finns på riktigt: finns "Körslaget" på riktigt? "Brolle till attack på Bentzing." Är det på riktigt. Nej, jag trodde väl det. Phu.

Aftonbladets hemsida idag handlar dessutom nästan uteslutande om kroppar. Kroppar och Körslaget. Så är det nästan alltid, no?

Idag tar jag en favorit i repris: Saffransté. Världens godaste. Och ett sånt vackert ord. Saffran. Saffran, Saffran, Saffran (jo, jag vill nog skriva med versal inledningsbokstav). Jag gillar ju inte det där med humor något värst, men de där två fulla damerna, britter om jag inte minns fel, visst hade den ena en dotter som hette Saffron (hm, eftersom jag inte minns seriens namn kan jag inte googla, och utan googling är det omöjligt att stava rätt till namn, så: hoppsan. Felstavat?)? Och så Jonathan Safran Foer naturligtvis.

Undrar om man får döpa barn till Saffran i Sverige. Jo, titta, på SCBs namnstatistiksida hittar jag: Det finns 11 kvinnor som har förnamnet Saffran . Av dessa har 6 namnet Saffran som tilltalsnamn/förstanamn. Ingen man i Sverige heter ännu Saffran.

JSF ja, påminns om att min man (som ju inte heter Saffran) tjatat på mig att jag ska läsa Allt är upplyst. Han tyckte ännu bättre om den än Otroligt högt och vansinnigt nära. Långt borta men nästan här. Typ i närheten. Äh, jag menar Extremt högt och otroligt nära, men ni ser: utan google hade det inte gått. Den är omöjligt att minnas rätta namnet på. Nå, den sistnämnda (onämnbara) har jag läst. Gillade mycket mycket. Fint som snus. Ännu ett märkligt uttryck. Var kommer det ifrån? Något som skulle gå att googla, naturligtvis, men nu var det ju det där saffranstéet som kallade. Hm, jag är inte så förtjust i snus, alls. Ogillar mycket. Så nu tycker jag vi bestämmer att det hädanefter heter fint som saffran. Åh, saffranspannkaka på Gotland. Gott! Och saffransglass. När har jag ätit det tro? Har jag ätit det? Hm. DET är i alla fall en sak jag inte kan googla.

Alltså, jag gillar saffran i alla former. Det godaste vinet jag någonsin druckit var ett dessertvin smaksatt med - ni gissade rätt - saffran. Ibland gör jag linsgryta med saffran. Det är ohyggligt gott. Ska vi slå fast att saffran är min favoritkrydda? Jag tror vi kan göra det. På Zanzibar - the spice island - i vintras skulle jag köpa saffran. Den var dock utblandad med salt i proprtionerna skitmycket salt - nästan ingen saffran, så den har jag inte riktigt förstått hur jag ska använda. Kanske salta in citroner? I Ungern köpte jag hel saffran, den smakade ingenting. Så än så länge köper jag de små små fodralen på ica. En gång när jag köpte linser och saffran frågade kassörskan om jag inte hade glömt köpa mjöl. Och visst: lussebullar är ju vansinnigt gott det också, men slår inte min saffransdoftande linsgryta.

Så: i frågan om vad jag tycker bäst om, Körslaget eller saffran vinner saffran. Detta trots att det enda jag vet om körslaget är det jag råkat se på kvällstidningarnas hemsior.

Té var det, ja.

Helsinki Mood

Jamen jo. Naturligtvis borde jag klätt på mig långkalsonger under byxorna och satt på mig snörkängorna och tagit ryggsäck packad med apelsinklyftor, varm choklad, kamera och gått ut i snön. Världen - min lilla, lilla värld som jag ser genom sovrumsfönstret - är ett julkort. Snötyngda grenar, softat gråmulet. Vem vet hur länge vi får uppleva en första snö överhuvudtaget. Den första är snart även den sista och det skär med stålvässad kniv rakt in i mörkaste delen av grubbelhjärnan. Så, jo, jaja, javisst. Men jag ville inte. Fortfarande iförd pyjamasbyxorna och håret Lilla My-uppsatt ligger jag och katterna i sängen och njuter söndag. Ty igår var intensivlördag. Möteslördag hela dagen och kalaslördag ända till i morse. Så jag njuter söndag, njuter DN och Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så är det för sent får vänta (för vill inte missa, eller missförstå, ett endaste ord) till förmån för enklare lektyr. Tärningsspelaren för den bryr jag mig ju inte om. Men vill fortfarande - jo faktiskt - veta hur det går.

Gårdagsnatten bjöd på insiktsfullt vinmys och diskussioner med klokskap och visdom. Och så bara skoj i form av rummelrus och singstarsång och kramar och altantjuvrökning och drinkar av äppeljos, mynta, tequila och iskross.

Katten kurrar, visar magen, säger bry dig inte om alla måsten. Tydligen får jag vara ledig en dag. Ledig från grubblande tankar och framtidsoro. Hon slickar mina tår, loj i kakelugnens värme. Och nu faller mörkret, det vintervita har transformerats till novembergrått och plötsligt är jag glad över att jag inte lyssnade på Luther som sitter på axeln och förnumstigt förmedlar dåligt samvete över min ouppmärksamma pliktkänsla. Äh, säger jag, jag bryr mig om dig nästan alltid annars, låt mig vara. Katten gäspar, tittar på Luther och säger: Där hör du.

Okej. Bara gilla läget. Det gör jag.

/Jessica

Bend Down the Branches

Det Nya Livet inbegriper en smula trivsamt vansinne. Som till exempel att gå upp klockan fem, och iförd pannlampa och lämpligt vattenavstötande klädsel ge sig ut i skogen. Två dagar på raken har vi orkat - det är väl närmast att betrakta som en vana? Det bästa med att bo på landet är att ha skogen intill knuten. Vi genar genom en kohage så är vi där. Inga elljusspår som stör mörkret, men det är upptrampat. Klockan sex var vi tillbaka inne, dags för kaffe, fruktsallad och knäcke med hommous, tomat och rödlök.

Det trivsamma vansinnets tidiga morgnar leder till att jag - i enlighet med äta-var-fjärde-timmen-metoden - åt lunch strax efter solen gått upp, eller åtminstone halv elva. Halv tre, alltså för en kvart sen, var det så dags igen, och dagens sista mål ska alltså ätas halv sju. Halv sju! Ja, det går väl an när jag är ledig (som idag) men om jag jobbar är jag ju inte ens hemma så dags. Eh. Får börja packa både frukost- och lunchlåda. Kanske dela frukosten i två? Mackan (som jag egentligen inte ens ska äta) efter promenaden och frukten efter morgonmötet kvart över nio. Hm, det betyder lunch kvart över ett. Inte mig emot, men alla möten som börjar ett då? För att inte tala om att dagens sista blir kvart över nio. Nå, det kanske går. Det var så enkelt med soppa-shake-bar (som i powerbar inte drink)-dieten. Skaka-drick-klart. Tog tre sekunder. Inte för att jag inte är glad över att äta igen, även om det bara är på halvfart fortfarande. Måste fundera på det där med tiderna.

Var precis ute och hämtade posten. Solen i ögonen och hästar på avstånd. Landetlivet har egentligen bara en nackdel, och det är att stan är så långt borta. Och stan saknar jag bara ibland. Kanske var tredje söndag, för söndagarna brukade betyda fika, bio, umgås. Fredagsumgås gör jag ändå, eftersom jag är i stan varje vardag. Den här helgen som kommer ska syster och hennes kille - nej man! - komma hit. De är på väg på bröllopsresa (så jag tror jag är förlåten när jag skiver kille) och stannar här på vägen. Ljuvligt. Söndag ska det krattas löv, jag vet att en del ska ligga kvar, men om man tittar ner så syns inte gräset eller gruset. Och tittar man upp så finns det fortfarande tillräckligt med löv på träden för att det ska bli ett lagom täcke. Gym country style!

Hm, om hommousmacka definitivt inte är dietkorrekt så är glögg ännu mera fel. Men en liten slurk ska jag nu ändå värma. Sedan återgå till text. Inte Klas Östergrens Fantomerna som ligger påbörjad bredvid mig (jag måste skamset erkänna att både den, Gansters och Gentlemen finns i olästahögen) utan ord som i såna jag skriver. Inte blogg då.

/Jessica

Christmas Card from a Hooker in Minneapolis

Det lackar mot jul! Det är kanske svårt att tänka sig när höstglöden är som mest sprakande - de gyllengula, brandbilsröda, äppelgröna, pepparbruna dansar polka från träden, yrsliga likt... Faktiskt inte likt något annat än just löv om hösten. Men om blott några dagar är det dags för årets glöggsläpp, och det ser ut som om det blir toppen. Blossa 07 kommer ha smak av havtorn och kanel! Efter förra årets succé lingon och enbär och 2005 års - likaledes succé - hjortron och armangac (min personliga favorit) är förväntningarna höga.

Brukar vara glöggrusig större delen av november. Inte lika mycket i december, däremot i januari och gärna i februari. Glögg! Åh, så gott. När alla de olika smakerna började introduceras var jag lite skeptiskt, men har insett att gammal inte alltid är äldst. Eller bäst. Romglögg, till exempel, är en höjdare med russin, till Tofuline vaniljglass. Nya kombos, kanske inte klassisk jul, men ah! själen måste ha. Inventerat skåpet: sista slatten Blossa 06 ska drickas nu. Den kvarglömda flaskan med vaniljglögg och den med skogssmak får vänta till november.

Plötsligt är de yrande höstlöven förvillande lika julstjärnor, snöstjärnor, vinternattsstjärnor. Snart kommer andedräkten vara synlig och försköna blicken för rosiga kinder.

UPPAD: Enligt Blossas hemsida kan man beställa alla fem årgångsglöggen (glöggarna?) i ett litet behändigt paket. Gissa om jag ska.


/Jessica

The sky was the deep sapphire shade which is the sole property of October

Inbillar mig att sommaren är kortare här, att rubrikens oktober kan bytas mot september. Tar mig frihet. Helgen som var ägnades åt jordiska ting. Hösten är, vilket redan konstaterats, den bästa av årstider. Och nu, när det fortfarande är brytning mellan sommar och höst, när värmen inte vill släppa in kylan, trots att regnet och dimman gör sitt bästa, då är behovet, mitt behov, som störst att bara vara. Bara vara som i räffsa löv. Eller plocka äpplen. Eller läsa böcker. Men allra helst klä på mig en aning för varmt och gå ut i skogen. Ägnade lördagen åt att försöka skriva. Det gick trögt, ville ut, ville inte sitta vid datorn, ville... jag vet inte vad jag ville. När skymningen föll saknade jag rosor på kinderna och doft av vind och våta löv i håret, klädde således på mig en aning för varmt, för att cykla en runda.

Insåg mitt misstag nästan genast: klockan åtta i semptember, på landet, är det mörkt. Där fälten öppnade sig var himlen ljusare och månen framme, men så snart vägen vindlade in i skogen såg jag inte handen framför mig. Min fixering blev vid cykellampans fladder, att i snålljuswr försöka se gropar och vart vägen gick. På fälten arbetade bönderna: plöjning. Traktorernas strålkastare bländade, gjorde mig blind, mer än tidigare. Grusvägsgroparna fick mig att nästan stå på huvudet. En reflex på en stolpe misstog jag för en Ful gubbe: mitt hjärta stannade nästan av rädsla. Ett brak mellan två låtar (lyssnade av misstag på James Blunt, för mörkrädd för att sakta ner och byta spår) fick mig att minnas: det bor vildsvin här. Hjärtat stannade inte denna gången, bankade hårdare. Jag slog nytt personligt rekord och kände blodsmak i munnen när jag kom hem.

Söndagen lugnare. A och jag promenderade samma runda, den här gången utan hjärttopp och fantasirusning. Stannade och tittade på hästarna - fjordingar, islänningar, nordsvenskar - och på tuppen med de fantastiska långfjädrade benen (vad är det för sort?). På getterna som bor bredvid åsnan. Vi bestämde att två getter ska vi ha. Gräsklippargetter. Gertrud och Herr Getsson. Vi har gräs nog för båda. En googling när jag kom hem visade att afrikanska dvärggetter nog är vad jag vill ha, men det spelar naturligtvis ingen roll. Så fort vi får nys på någon som vill lämna ifrån sig är vi där.

Afrikanska dvärggetter, det är sådana som finns på barnens zoo på djurfängelserna. Det är därför de känns så bekanta: jag har klappat dem när jag var där, när jag var ett av barnen som storögt tittade på fängslade individer. Afrikanska dvärggetter kommer vi sannolikt se i vinter: nu är resan bokad. I stället för bara Tanzania toppad med Zanzibar blir det även Uganda med bergsgorillor och Kenya. En dryg månad är vi borta (någon som vill bo i ett sörmländskt torp under tiden? Två finfina katter att gosa med, och en bil och en cykel som tar dig vart du vill ingår. Det är en ärlig förfrågan, katterna på pensionat så länge känns inte som ett alternativ).

Resan till den röda jorden ska bli fantastiskt, det är så djur ska ses. För det är djuren som är resans mål, även om jag hoppas få uppleva lite männsklig kultur också. En arrangerad resa dock, det blir ett test. Klarar vi det, vi som helst strövar fritt? Om tio år finns inga gorillor kvar, kanske. Inga andra djur, de på savannen, heller. Så jag är naturligtvis överlycklig och precis så entusiastisk som jag tycker är lagom. Det vill säga väldigt. Mina cykelturer och mitt soppätande leder nu mig upp på gorillaberget, iförd ärmlös topp. En bra målbild, inte sant?

Dessutom har jag, för ändamålet, köpt mig en ny kamera. Den är kanske här redan till helgen. Varning utfärdas: kanske kommer bloggen fyllas av bilder. Sörmland och Stockholm först. Afrika sedan. Spanienresan i oktber känns som ett välbehövligt stopp i mitt speedade tillstånd. Men kanske blir det en bild eller två även därifrån? Jo, jag kan nästan lova det.

Åh, villospår.

Jag var ju bara inne på söndag morgon. Efter promenaden, med alla djuren, som föranledde afrikadrömmar, blev det ändå lite svampplock. Inga kantareller, inga Karl-Johan. Däremot: röksvamp. En hel balja full med vita vackra. Bakade Röyksopp-piroger. Deg av dinkel, majsmjöl och fiberberikade havregryn. Fyllning, förutom svamparna: egenodlad zucchini och mangold. Och lite lök och vitlök. Javisst. lite buljongkokta röda linser också. Låter väl gott? Det är det säkert, jag har inte smakat (jo, en gnutta svamp faktiskt). Men pirogdegen föll sönder, så det var mest i teorin det blev prima. A tyckte dessutom svampen var äcklig. Han fick pirogpaj på kvällen, själv åt jag soppa.

Mer uppskattat var alliansmuffinsen jag gjorde. Utgick från receptet jag skrev om för några veckor sen (då tog jag mig samman och bakade inte). Zucchini och valnötter, massa kryddor. Givetvis förvanskade jag receptet. Förutom att jag tog ut ägg och annat animaliskt, så bytte jag vetemjöl mot dinkel. Minskade sockret, minskade fettet. Bytte ägg mot sojagrädde. Och hälde i muffinsformar. A äter numer detta till frukost, och han suckar av välbehag. Alla kryddorna doftar ljuvligt.

Och äpplena då? Det blev inte så många. Av fyra träd en hink med äpplen. Grannen fick inte ett enda på sina träd. Och till och med i Kivik råder det brist. Nå, på ett kilo kokade jag äppelmos. Kryddade med färsk vanilj, kardemumma och kanel. Doften fyller kök och näsborrar. Resten ska jag skiva och frysa. Kan bli äppelpaj eller annat i vinter. Några ska väl ätas som de är också.

/Jessica

rubriken kommer från en rad i Bag of Bones (Stephen King). Den är utläst och text om den kommer strax.

Spreading some joy

Jag är på galet gott humör idag! Nåt har kickat in och jag känner mig entusiastisk och fixig. Jobbat hårt for the money hela förmiddagen, inspirerande möten inbokat på eftermiddagen, ska träffa vänner i kväll. Kommit över min telefonmotvilja och ringt massa samtal som föll väl ut. Tog till och med en kopp automatkaffe, trots mitt tidigare löfte till mig själv, och det var ju inte så pjåkigt. Har en roman att lunchläsa, kanske på en bänk i Humlegården.

Sammanfattning: det är höst, det är fredag, det är en skön dag.

/Jessica

Att vara i ett nu som betyder

Men vad hände med läsningen? Och skrivandet? Och tänkandet?

Plötsligt är det vardagsjäkt och tisdagsstress och inte hinner jag och splittrade tankar. I stället för en bok varannan dag, som tidigare i somras, blir det, enligt denna veckas takt, en i veckan. Och skrivandet hinns inte med alls. Eller är det mina prioriteringar som är på svaj? I morgon börjar fortsättningskursen på skrivarverkstaden så sitter och läser mina gamla texter för att se om jag hittar en klo. En del bra, en del skräp. Inser att romanprojektet knappt är påbörjat, trots ett ansenligt antal skrivna sidor. Det måste vara det där med tänkandet, kontemplerandet.

I natt vaknade jag och ställde mig vid fönstret, flera minuters stirrande på en natthimmel fylld av stjärnor. I stan ser man andra sorters stjärnor, kanske, aldrig dem på himlen. Jag måste dessvärre prioritera, det är mycket jag vill, allt för mycket. Jag hajjar fortfarande inte grejen med Facebook, varför ska jag. Och jag har inte anmält mig till bokhorornas bokbytardag i morgon, återigen: dålig planering, dålig prioritering, och en smärtsamhet i att skiljas. Sanningen också att många böcker, faktiskt alla jag inte ville ha, det var inte många, lämnades till andra innan flytten. Mina inköp sedan dess vill jag inte göra mig av med. Kanske känner jag mig inte bekväm. För att jag just nu är i en annan tid av mig själv, där jag läser lite, tänker lite, skriver lite. Surfar runt planlöst, trots att jag ju vill ut i skogen, in i texten, ut med språket, in med tankar.

Och till i morgon ska jag skriva sidor, leta romaniledningar och en dikt "värd att diskutera". Finns det såna som inte är värda? Tror den rafflande inledningen får bli Lolita - den enda del av Lolita jag läst (ni ser, jag gör inte) och dikten får nog bli en liten pärla ur The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories av Tim Burton. Jag hoppas det är tankar kring och varför som ska diskuteras snarare än stilen, kanske inte bra ta med två texter på engelska. Jag vet inte. Se ovan: tankar.

Just nu är läget toppen sitter med filt om axlarna uppdragna knän ute i krispig förhöstdag. Fått en god nyhet och längtar lite till framtiden.

/J

In your face! Och: när kommer saknaden?

Igår var det premiär för ännu en sommarsak, en sommartradition om man kan kalla det tradition redan. Hur som helst, något som ser ut att bli en tradition: grill-o-yatzy! Altså spela yatzy medan grillen lagar maten, och medan kroppen smälter maten. Finurligt spel, driver fram både den dåliga förloraren och den dåliga vinnaren i mig. Igår fick jag vara båda, och konstaterar (jorå, mycket sånt här) att jag nog är en sämre vinnare än förlorare (trots att jag tjurar som sjutton av att förlora). In your face!

~~~~~~~~~~~~

Jag undrar när jag ska börja längta till stan. Jag älskar storstäder. Amerikanska storstäder, mest New York, men San Franscisco går inte av för hackor. New Orleans, om det nu räknas som storstad? Boston. Inte Chicago så mycket, Washington DC däremot. Men de sistnämnda slår inte Paris, Barcelona eller Amsterdam. London däremot har jag aldrig förstått mig på. Stockholm, jag älskar Stockholm. Speciellt på sommaren, speciellt när alla andra flytt och bara turisterna är där. Då söker jag mig till bakgator, utan människor där asfalten vibrerar. Promenera långsamt genom sömnig asfaltdoftande stad. Åh, ja. Men jag längtar inte. I år längtar jag inte, och jag undrar när jag ska börja längta. Hur länge ska jag vara nöjd med detta, att stirra på myggor och gå omkring i gummistövlar, osminkad? När kommer jag vilja ta en weekend? Inte ens New York ropar så högt som hon brukar.

~~~~~~~~~~~~

Utanför fönstret vajar linden med sina blommor, två hackspettar äter körsbär, katten smyger på en fjäril. Trots regn, trots allt. Jag lyssnar inte ens på musik för tillfället, ett tillfälle som varat i flera månader nu, lyssnar på vinden. Ett nytt fenomen fångar mitt intresse; ett gäng svalor som kommer skrämmande nära fönstret innan de snabbt väjer. Katten har låtit fjärilen flyga, även hon stirrar mot fåglarna.

Men jag undrar: när kommer jag börja sakna det jag lämnat?

/J

Jag är förälskad

Okej. Om jag läser femtio böcker om året i resten av mitt liv, och jag blir 83 år gammal så kommer jag hinna läsa 2500 böcker till. Är det mycket eller litet? Jag har så klart bara nosat på ens en gnutta (ja, nosat på en gnutta) av de böcker som finns eller ens de jag vill läsa. Är det dags att börja ransonera? Följa en kanon (heter det så, jag är obildad - följer man en kanon?). Ska jag börja följa Harold Blooms rekommendationer, eller Folkpartiets? Bara läsa klassiker? God litteratur, okej vad är det? Och femtio böcker på ett år? Det här året, när jag varit ledig enbart för att läsa och skriva har jag läst 47. Men om målet är 50 böcker. Men tänk om jag inte lever 50 år till. Kommer jag att sakna böcker jag inte läst? Kommer jag att ångra att jag inte tagit mig igenom Bröderna Karamazov eller Bibeln. Ja, jag borde nog läsa dem båda. Men vilka ska sållas bort? Har precis läst Åsa Larssons Det blod som spillts och Svart stig. Somliga skulle säkert säga att det var slöseri med tid, men särskilt Det blod... fick mig att grina högljutt på pendeltåget, det måste väl betyda något? Böcker som får en att känna, det är väl viktigt? Eller som bara roar? Och poesi, jag har knappt börjat tränga mig igenom poesi. Men det vill jag ju. Fantasy? Får det vara kvar? Harry Potter? Ska jag skita i Harry? Bara läsa sådant som är skrivet senaste femtio åren? Eller tio åren? Eller bara helt nytt? Eller inget nytt? Eller ska jag helt enkelt göra som jag gör nu - plocka upp de böcker jag känner för just för stunden, och läsa? För om jag känner att jag gör en lista så skapar det ju bara ångest, eller? Jag gillar ju listor, men...

Och vilka böcker förtjänar att läsas om? Häxtävlingen av Eva Ibbotson måste jag ju ha läst trettio gånger, och den vill jag ju läsa högt för eventuella barn (Aha! Jag sparar även Harry Potter till en sådan eventuell framtid!) och bokhyllans kanske sämsta (rent litterärt alltså) bok, Skorpionerna eller något liknande heter den och handlar om skorpioner som blir muterade eftersom de bor vid ett kärnkraftverk som läcker, den läser jag alltid när jag är sjuk. Underhållningsvärde? Javisst. Och Middlesex vill jag ju läsa om. Och Donna Tartts båda. Och Milan Kundera, älsklingsmilan! Och Narnia-serien måste ju läsas med jämna mellanrum, och Tolkien så klart. En midsommarnattsdröm.

För varje bok jag läser finns det oändligt många jag kunde ha läst i stället. Men jag tror jag ska sluta noja. Eller lite kanske jag ska noja. Eller jag vet inte. 2500 böcker? Det är ganska många ändå. Drygt dubbelt så många som står i hyllorna framför mig. Antalet är naturligtvis inte viktigt, det är ju upplevelsen jag vill åt. Det där frenetiska som kan drabba en, när man måste läsa - ostört - till sista ordet. När man åker en station extra eller fortsätter läsa gående eller ligger och läser hela natten bara för att det är magiskt. Jag får ont i magen av ord. Ont i magen på samma sätt som vid förälskelse alltså. Underbart pirrande. Kan vara ett förfluget ord, eller ord som måste ha tusen sidor på sig att komma till punkt. Åh vad jag vill arbeta med ord varje dag. Jag tror jag är förälskad i ord.

/J

Beauty is a state of mind

Jag blir så imponerad av människor som på ett självklart sätt tycks veta saker. Som vid rätt tillfälle kan komma ihåg ett bandnamn eller en boktitel eller ett ord som på exakt rätt sätt sätter fingret på det som beskrivs. Som verbalt sprutar ut sig rätt saker. Som vet, som kan. Det vackraste som finns är självförtroende. Fast självförtroende på rätt sätt, aldrig skrävlande utan bara självklar. Det är det vackraste. Självförtroende och en förmåga att behärska språket. Faller som fura, gång på gång.

/J

Inom mig trängs fjolårsgräs och lervälling

Ja hej. En dålig dag, jag behöver lite tempo, lite inneboende tempo alltså. Skulle städa, men började med att baka scones, dumt. Hittade en obetald faktura från a-kassan, som sa att om jag inte betalt senast igår så kickades jag ut. Fan, så dumt. Tvättade två fönster, sen tog lusten slut. Dumt, dumt dumt. Betyder att jag har eh, kanske åtta, kvar. Jag är glad att ha fönster, och jag gillar renhet, men inte idag. La mig på soffan och åt nötter. Å, så dumt. Ont i magen nu, fysiskt och psykiskt. Ska kanske laga grönsakssoppa, "bantarsoppa". Om jag enbart äter det fram till midsommar blir jag vacker då?

Hatar uttrycket i-landsproblem, men vad är detta om inte... jo. Dumt. Dumhet.

Urk. Patetiken vet inga gränser.

Jo, jag är medveten om att jag är borskämd. Ser massor av saker att kommentera. Som irriterar och engagerar. Som är viktigare än det här. Som gör mig glad eller bara får mig att reagera. Det är inte det. Blir bättre när jag börjar jobba igen, på torsdag. Trodde inte jag skulle tycka så, men det gör jag och det är jag tacksam för.

Jag tror att jag känner mig lite ensam bara. En släng av ensamhet, jo det är nog det. Varför kan man fråga sig, har pratat med två käraste vänner idag. Den ena kanske jag träffar på söndag och den andra kollade läget inför midsommar. Och igår tackade jag nej till drinkar efter varit och träffat fantastiska människor hela dagen. Och i morgon... Ja, men just nu. Det är ju just nu det känns så här, den här sekunden som ropar saker i mitt öra, som susar i bröstet. Som luktar fjolårsgräs och lervälling.

För tänk egentligen vilken lycka att vara ensam, mätt och sysslolös. Tänk alla som önskar sig bara en av de tre. Och snart är jag inte ensam längre, så inte ens det kan jag vara deppig över, egentligen.

Idag tristess och viktångest. I morgon Dalhalla och Antony and the Johnsons. Så kanske melankoli är den känsla jag borde sträva mot?

Ska sluta nu. Jakten efter mening börjar med att jag tar på mig skorna och går ut. Ni ser - jag har både skor och ben. Till och med det. Går och gräver lite i komposten. Mylla är en bra sak, även den som inte är riktigt framme.


/J

Ambivalens

Så var det då slut på det roliga. Nio månaders själviska förslustelser i form av fritt skrivande, fritt tänkande och fritt fraterniserande med ljuvliga 22-åringar är slut. Dags att åter ta på sig kavajen och powerskorna och börja tycka saker som inte har med mig att göra. Och jag längtar.

Men jag kommer sakna, saknar ju redan. Den 21 augusti förra året började vi, den 21 augusti 2006 skrev jag ett brev till mig själv, det gjorde vi alla. Jag hade glömt innehållet när jag fick det tillbaka, hade till och med glömt att jag skrev det. Och när jag läste det såg jag att jag ångrade mig, då i augusti. Att jag var osäker på om jag skulle förmå. Ge, ta, få, såna saker. Jag tror jag klarade mig hyffsat.

I retrospektiv är jag tacksam för att ingen sa "Men ska du verkligen" utan alla körde sama ramsa: "Heja, heja, heja". För ibland behöver man ta paus. Från sig själv, från gamla invanda spår.

Så vad har jag då lärt mig? Tja, förutom att ha gottat mig i jamber, trokéer, postmodernism och nobellpristagare och naturligtvis skrivit, skrivit, skrivit och diskuterat det som skrivits så har jag lärt mig lyssna. Lärt mig luta mig tillbaka och tycka det är ganska okej med tystnad. Kanske har jag lärt mig att inte varenda tanke behöver ljudsättas utan att den inre monologen, den som varken sägs eller skrivs, kan få vara helt privat. I den värld jag vanligtvis befinner mig är smorda stämmband och vässade armbågar det enda som ger utrymme. I den värld jag befunnit mig nu senast är det andra saker som ger poäng. Inte ständigt hävda sig. Det är svårt - jag hör min röst ofta, högt och bestämt. Och färre åsikter, nja, det har jag ju inte. Och inte de heller. Det är väl där poängen ligger. Att det inte är brist på åsikter, brist på kloka tankar - vilket jag faktiskt trodde till en början - som skapar tystnaden utan något annat. För en del är det blyghet. Det är synd, då är tystnaden inte vald. För en del tror jag att det är lättja. Lika synd. Och för en del är det en visshet om att det inte nödvändightvis den som skriker högst som hörs bäst. Det är bra.

Men det låter som om jag befunnit mig bland munkar med tysthetslöfte - så är det inte, inte alls. Tvärtom, ibland har det skrikits mycket högt. Och då handlar det om Viktiga Grejor. Som hur patriarkatet ska krossas eller vilket som är bästa sconesreceptet. Nej, jag är inte ironisk, både högt och lågt är ju viktigt.

Så nu, några lata sommardagar då jag funderar på om, och i så fall hur, armbågarna bäst vässas. Och igen är det jag som frågar mig själv: Kommer jag förmå?

/J

Det ena och det andra

Livet fungerar bäst när det pendlar mellan högt och lågt, snabbt och långsamt. För mycket av en sak och jag blir uttråkad, uttröttad, uttjatad. Därför är det i den bästa av världar som syskonhelg följs av partyhelg som följs av sätta potatis-helg som följs av en regnig skrivdag. Jag önskar inte mer, faktiskt. Axlarna värker av gårdagens sol - jag stod i linne och grävde. Benen värker av slitet. Vi, som ännu inte är vana vid 12-timmarspass i sol och vind, somnade framför teven. Lycka.

Så är det inte alltid. På radion handlar det om tonårsångest. Tjejångest. En psykolog säger: du är inte ensam. Fast hon säger det på ett sätt som får det lite att låta som att "Du är inte speciell." Jag tror inte hon menar det så, men visst vill man vara unik, även i olusten? Inte förminskas till och med där. Tas på allvar. Inte ges standardrecept på glädje. Jag vet inte, men jag tror att nyckelbegreppet är att bli sedd.

/J

Små små saker

Tänk så annorlunda ljud är när man verkligen lyssnar efter dem. En brasa sprakar men kan också ryta. Våren kan sannerligen larma och i tystnaden och mörkret kan minsta lilla ljud fortplantas och förstoras. Jag är besatt av mitt nya boende. Jag analyserar varenda detalj, timmar spenderas åt att känna efter, lukta, smaka. Idag regnar det och jag lyssnar efter vilket ljud regnet gör när det rinner ner för rutan. Inte ljudet när vattendroppen slår mot glaset - det är tydligt urskiljbart, utan det glidande, långsamma tårljudet. Jag går ut i regnet och lyssnar efter det där. Det går inte att fånga. Men dofterna däremot. Chockad står jag kvar, låter håret bli fuktigt. Andas. In. Ut. In. Ut. Fylls.

/J