14 november 2008

Jag vaknade med lite hjärteont idag.

I helgen är det visning av torpet, och det känns följaktligen som att detta är sista gången jag vaknar och torpet är bara vårt. För i morgon eller på söndag har förhoppningsvis någon annan kärat ner sig i de vita knutarna och den blå dörren. På söndag kväll hoppas jag att någon längtansfullt kollar på bilderna och möblerar. Tänker att "Där kan vi ha bokhyllan, där, där de har en ful fåtölj". För så fungerar ju jag: jag drömmer mig in, planerar och möblerar. Och anser det jag kärat ner mig i är bara mitt, må det vara ett hus, en restaurang, en person eller en upplevelse. Ingen annan kan ha precis mina känslor, ergo är känslorna bara mina, ergo är det mitt. En logik som haltar betänkligt, men inte desto mindre fungerar för mig.

Katten var extra hungrig i morse. Hon satte sig vid mitt öra och spann så där extra högt som hon gör när hon vill något. Emellanåt letade hon sig in med nosen i min handflata: "Upp nu, upp. Klockan har ju ringt, varför ligger du kvar?" verkar hon säga.

Själv sover hon en sisådär 17 timmar om dygnet, men just på morgonen är hon vaken. Åh, man sover gott i torpet. Det sägs ju att man ska låta katten bestämma var sängen ska stå. Släpp in den i sovrummet, där den lägger sig är det fördelaktigt att ställa sängen. I torpet skulle man, om man följer den metoden, kunna ställa sängen var som helst: katterna sover i alla rum. Ibland utsträckta i hallen, i köket eller badrummet. Eller hopkurade på sängen, eller i fåtöljen. Jag vet inte om det är något magiskt med det: jag tror främst de lägger sig där värmeslingorna går.

Nu ska jag gå en runda på tomten och se till att allt ser okej ut inför visningen, inga nedfallna grenar eller multnande lövhögar. Trots att det är vad man kan förvänta sig av en tomt med hippiehår. Jo, det känns sorgligt i hjärtat idag, trots att jag ju vill flytta, vill rycka upp rötterna igen, vill förändringen som är på gång. A och jag och katterna, på nya äventyr. Jag bara önskar, egentligen, att torpet hade kunnat följa med. Så är inte fallet, och därför önskar jag så hett att någon annan kommer och kärar ner sig.

2 kommentarer:

Country Girl sa...

Oj oj, vilken ångest... Att flytta överhuvudtaget är jobbigt men särskilt om det är från ett ställem na faktiskt älskar. Jag lämnade min fina lägenhet i somras för just en liten stuga med vita knutar och det var ingen lätt separation, hur mkt jag än ville det.
Känner igen det där med morgonpigga katter. Men var glad att du inte får en dyblöt nos instucken i näsborren eller örat utan handflatan! (Jag får ofta lillkattens nos i min egen näsa - ett brsykt uppvaknande, minsann.)

Men lycka till med visning och allt. Säkerligen kommer det massor av spekulanter som kärar ner sig i ditt hus.

Jessica sa...

Haha, å, kattens nos i näsan låter ju onekligen bryskt!

Jag har flyttat från ställen jag hatat och från ställen jag älskat, men detta är nog svårast hittills för här är jag ju inte färdig, egentligen. Men de nya planerna väger upp. Känns bättre nu när visningen är över. Konstigt komma hem och liksom känna (så som man gör, det är nåt med luften) att någon varit i huset. Och tack för ditt fina meddelande, Ylva!