Jag gillar smarta böcker. Alltså böcker som inte skriver på näsan och som med självklarhet håller en nivå som visar att författaren litar på sin läsare. Kate Atkinsons One Good Turn är en sådan bok. Snårig och slingrig, fartfylld och utan att skämmas för sig själv och alltså den perfekta romanen att ta mig an efter alla mina sakrala strävheter. Jag känner att en matmetaforer är på gång: efter dagar med quinoa- och mangosallad vill man ha potatismos. Den är ju väldigt homey och ni ska inte tro att det är äckligt pulvermos jag menar utan gott hemgjort mos. Mos så som pappa gör det, med kärlek och persilja. Mos som får en att säga aaaahhhh. Smart mos. Nä, okej, metaforen blev kanske lite pannkaka.
One good turn handlar om en sjuhelvets massa personer. Det är en Short Cuts i bokformat. Det var den kritiken jag hade gentemot
Case Histories, den första delen, och det är den kritik jag framför nu. Visserligen är One Good Turn upplagd på ett annat sätt än Case Hitsories, men myllret får den att likna en gammal ryss. Det gäller att inte slappna av för då riskerar du glömma bort vem som sa vad och vem som fann kroppen/blev mördad/gjorde vad de nu gjorde. Märk väl: som jag skrev inledningsvis är ju detta en av bokens starka sidor, att den inte är för enkel, för förklarande. Jag gillar ju att den inte tar hand om mig, men kanske är det någon brist i karaktärsbeskrivningen som får mig att behöva tänka efter. "Irina vem var det nu igen?".
Storyn då? Tja. En arg man går bärsärk, en timid författare ger igen, Jackson Brodie, hjälten från förra boken är vår hjälte även här. Skottland, kulturfestival, ryssar och skumraskaffärer. Det är vindlande, som sagt, och om jag berättar vad det går ut på riskerar jag berätta för mycket. Vill du läsa en riktigt bra roman-roman-deckare så är detta boken för dig. Och med väldigt mycket hemkänsla, dessutom. Bli inte förvånad om du finner att du druckit några extra koppar te under läsningens gång. Det är, nämligen, en sån bok också.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar