Tu man hand

Jag har sysselsatt mig med strävhet ett tag. Mina lästa böcker verkar ha haft ett tema i svårartade relationer: mellan mamma - barn, mellan man och kvinna, kvinna - kvinna, man - man, mellan människor och verklighet, mellan verklighet och fantasi. Till sist nådde jag fram till den svåraste av dem alla: den förbjudna relationen. Den mellan ett barn, eller en nästan-vuxen, (eller är han kanske mest vill vara-vuxen?) och en man.

Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme har en inneboende strävhet som hoppar över sidorna. Den sköljer över och det går i sån rasande fart att det inte går att värja sig. Men det är inte en tsunami, snarare ett ihållande spikont, iskallt, regn. Den sorten som letar sig in innanför kragar och gör fingrar och näsor röda av bitterhet, samtidigt som kinderna förblir mintgrönsbleka.

Barnet, den nästan-vuxne, den fjortonårige pojken, bor hemma hos Lasse, en ganska odefinierbar man, amatörbiolog som skriver om vargar. I lägenheten finns uppstoppade djur, det upplysta akvariet, snäckor, böcker, papper. De äter smörgåsar, dricker te, simmar och ritar och skriver. Pojken sover i hallen, det är höst och kallt, och han straffar sig själv. Det som hade kunnat vara ett sanctum, en tillflyktsort från den institutionaliserade mamman, den välvilliga pappan med den nya frun och likaledes institutionaliserade systern blir i stället en tillvaro där jaget brottas med sig själv. Och så med Lasse. Och det är här det blir svårt: handlar det om pedofili? Det är oklart och outskrivet, både handlingar och känslor låter ana, men utan att veta. Och Lasse, är verkligen han boven i dramat? Är det per automatik ondska. ÄR det ondska? Efterom läsaren aldrig får veta går det inte att ta ställning, och jag, som läsare, tackar för det. Jag kan gå in i pojken och behöver inte läsa genom ett tabufilter. Jag kan blunda. Jag och alla andra.

Självsvälten och straffandet - pojken håller händerna på den brännheta vattenkitteln och räknar långsamt - är det symtom på att tillvaron så som den är just nu är fel, eller på något annat, att så som det har varit, skadar. Skaver och ilar. Tar sig in, suger fast. Pojken vill ju stanna kvar, trots att uppbrottet närmar sig. Hela världen vet att något är fel: Lasse, pappan, pojken, psykologen, lärarna. Och det är väl där strävheten kommer in, den sura smaken i munnen: hur i helvete kan en omvärld förbli så handfallen? Om en fjortonåring kommer med upprispade händer och revben tydligare för varje dag: varför finns det inget där?

Boken är, i sin otäckhet, vacker, och naturligtvis än mer otäck för att den är vacker i stil och form. Språket är enkelt, avskalat, och jag - som älskar volumiösa omskrivningar och meningar som inte skäms för sig själva - hade stundom önskat att den vore än mer sparsam. Men kanske finns en poäng att visa varje dags tedrickande, anoracklånande, vägrande att ta av (Lasses) halsduk, räknande, nedkrypande i sovsäcken, kittlande, simmande, vargskådande och betraktande av världen. Själva monotonin som upptar jaget och skapar verklighet. Och jag blir ledsen över att Lasse, biologen, studerar vargarna och upprörs, men inte förmår se pojken. Eller se, det är kanske det han gör? Studerar och försöker, men inte förmår.

Den är, som sagt sträv, Tu man hand. Jag var tvungen att lägga den ifrån mig emellanåt och gå och skura lite: doppa händerna i mjukt, ljummet såpvatten, bubblorna som en skyddande hinna. Och när sista sidan var utläst gav jag mig ut i gårdagens novemberrusk och köpte de största, gulaste chrysantemumbollar jag kunde hitta. De står på verandan nu som gula solar.