Javisstja

Efter att ha hamnat i en lässvacka, en djup sådan, där läsning inte känns som det roligaste alternativet att tillbringa en kväll, och jag dessutom har en bok som är ett sånt sömnpiller att jag klarar läsa två sidor i stöten innan jag bokstavligen kollapsar, plockade jag i morse ner Mirja Unges debutroman Det var ur munnarna orden kom, och jag halvmindes att jag verkligen tyckte den var urtråkig första gången jag läste den men den var tunn och tja, jag behövde tunn (som sorbet efter julmaten). Men så: ordtrolleri. Formuleringstrixeri som gör att jag minns varför läsning ju är livet. Phu, Jonathan Maberry: jag gör slut. Mirja Unge: tack.