30 oktober 2008

brb

Så snart jag kunnat samla tankarna nog för att skriva en text om Angela Carters Den nya Evas passion, ska jag göra just det. Men inte just nu för den där flytten innebär försäljning och köp och homestyling och dagsutflykter till Skåne. Och i helgen kommer bästa bokcirkeln hit på miniskräckbokkollo. Vi läser The Legend of Sleepy Hollow och jag hoppas på ruskväder och brasmys. Och vin, omg vad jag längtar efter att sitta i brasmys med bästa bokcirkeln och prata böcker och dricka vin. Hurra för helgen!

Men: inget bloggande förrns tidigast måndag, okej?

Här hade jag tänkt lägga in ett youtubeklipp av något fint, men ni får leta själva i stället. Eller skriva något i kommentarerna, det är ju alltid trevligt.

EDIT: miniskräckbokCIRKELkollo, givetvis. Bokkollo är det ju eminenta Bokhora som har. Inte meningen att kidnappa ordet, skyller på entusiasm (och för all del bokkollo-längt).

29 oktober 2008

I don´t want to be a clue...

Dean Winchester alltså - vilken kille! Det finns nästan ingen annan som får mig att småfnissa i 42 minuter i sträck - bara med avbrott för gapskratt.

27 oktober 2008

Den nya Evas passion: mitt-i-boken-undran

Ibland vill jag fråga något men inte blotta min okunskap. Så är det nu, men ändå: nyfikenheten (älska nyfikenheten) tar överhanden. Jag läser Nya Evas Passion av Angela Carter och det känns som om jag har ett gigantiskt kunskapsglapp som bara måste fyllas.

O visa läsare av denna blogg, led mig! Vad ska jag läsa härnäst?

Dockan Bella

Jag fortsätter på den inslagna vägen och läser små pärlor om utanförskap: Nina Bouraouis Dockan Bella är en berättelse i dagboksform, det namnlösa jaget lever för att skriva och för att älska. Hon tillbringar sin tid i Flickornas undre värld där hon desperat söker kärlek. Distansen till alla andra, inklusive läsaren, är uppenbar och befriande, berättelsen tar sig ändå under huden, och jag kommer på mig själv med att hetsa mig över bokstäverna. Det sticker i ögonen och valet att låta trycka bokens bokstäver i storlek 14 (16?) är stundom smärtsamt. De hundratjugotre sidorna är luftiga nog som det är och den till synes oredigerade (nej, jag är inte så naiv) textmassan lämnar skavsår i hjärtat.

Lyssna:

14 maj
Jag har alltid trott på kärleken, jag har alltid tänkt att åtrån aldrig riktigt skulle dö.
Det finns en hemlighet hos flickorna.
Man skulle behöva hitta på ett nytt slags skrivande.
Jag vet inte om jag en vacker dag kommer att bli tvungen att välja mellan att skriva och att älska.


Texten saknar helt miljö- och karaktärsbeskrivningar, men den som varit i Paris, och varit ute i parisnatten och kanske allra helst tillbringat någon tid i Maraiskvarteren känner igen sig ändå. Texten känns komplett, och lämnar mig nöjd, om än hungrande efter mer.

26 oktober 2008

Sent i november, en månad för tidigt

Visserligen en månad, lite drygt, för tidigt, men Sent i november av Tove Jansson visade sig passa alldeles utmärkt med både mitt humör och vädret utanför fönstret. Kände mig sådär lite hurven* och emlig och ledsam och vad passar då bättre än troll och snusmumrikar och filifjonkor? Inte för att jag direkt känner mig på party-på-stan-humör efter 165 sidor dysterkvist men stämningen! språket! doften! och framföallt: huset. Jag älskar Muminmammans hus så till den milda grad att jag genast googlade efter blå glasornament att sätta i trädgården. Utan framgång I might add. Och Filifjonkan får mig att vilja både krusa håret, bära filttofflor och tvätta fönstren, trots att just den manövern höll på att ta sig en ände med förskräckelse i Sent i november.

Nå. Sagan börjar med att Snusmumriken lämnar huset och den sovande familjen. Han blir dock inte borta länge, ty han har tappat något viktigt på vägen. När han kommer tillbaka är familjen puts väck. I stället samlas där Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och den lilla homsan Toft. Allt eftersom tiden går och det blir mörkare och mörkare lär de sig samsas med sin ensamhet och sina rädslor. Oj så fina de är, de här böckerna. På ett sätt är jag glad att jag läser dem först nu, i vuxen ålder för de är ju inga lyckligheter. Fast lyckligt slut? Visst finns det hopp, även i vintermörkret? Om inte annat kan man ju alltid fylla magen med tallbarr och gå i ide, inte sant?

* hurven och pumlor tackar jag fina P för, hon använde dem båda, och det är nog de enda orden jag har kvar efter min universitetssejour uppe i Luleå.

Ps. Tidigt i november, närmare bestämt den tredje, släpper Blossa årets glögg. Blåbär! Bästa bäret! Yay! Kanske hellre det än tallbarr?

25 oktober 2008

Noveller och romanetter för hela slanten

Herregud vad jag gillar att bli knockad av de böcker jag läser. På sistone har jag plockat på mig kortkorta saker som ger mersmak och som löddrar, saker som ger käftsmällar och kraschar pang i solar plexus. Inget smek och fniss utan andan-i-halsen. Jag började med Lighthousekeeping*, som ni redan vet, gick vidare till Oranges are not the only fruit* hoppade till Innan männen** och sedan bums iväg till Insekt***. Däremellan de första novellerna i The Elephant Vanishes**** och nu är jag redo för nästa utmaning och jag älskart.

* Jeanette Winterson
** Nina Bouraoui
*** Claire Castillon
**** Haruki Murakami

17 oktober 2008

Bröder, systrar, kamrater och ekbord

Idag var en stor dag för mig. Jag slutade mitt jobb som jag haft i åtta år. Jag har sagt upp mig på egen hand för att börja på nytt, för att göra något annat. Fram till för tio minuter sedan har det känts enbart bra, lite konstigt att det inte känts konstigt - men bra. Fantastiskt till och med. På måndag börjar äventyret, nej god dammit, nu börjar äventyret. All trygghet är borta, livet så som jag levt det, är borta. Min katt känner min känsla: hela kvällen har hon nästan aggressivt pressat sin kärlek mot mig. Det hjälper lite, men jag borde gått ut och firat idag, det var ju vad jag hade bestämt. Borde ha gått ut och druckit mig bubbellycklig på champagne. I stället åkte jag hem, till mitt tysta tomma hus eftersom slumpen gjorde att jag var ensam hemma och åt knäckemackor och micropopcorn. Och så tänker jag att det jag valt - drömmen, friheten - ju är vad varje människa vill och jag är tacksam. Men till knäckemackan ser jag Brothers and sisters och det är ju så förbannat fint, den stora bullriga familjen som kommer när någon ropar. Alla tillsammans på fem minuter. Skit samma att någon är knarkare, någon republikan (och ovän med alla andra) att de inte pratar, att den ene sonen är bög och ensam att den andre är barnlös att de är otrogna och olyckliga. De bullrar och i slutet av varje avsnitt kramas de och dricker vin och ler förstående med tårar i ögonen.

Skivan till mitt stora ekbord står lutad mot väggen, benen ligger avskruvade bredvid. Ingen har suttit vid det på länge, inte ens före det skruvades isär för att kunna flyttas på inför målningen av rummet. I stället sitter jag i soffan, ibland sitter vi vid köksbordet men just nu - då jag lämnat det bullriga fikabordet för alltid - tänker jag att jag vill fylla mitt ekbord med soppätande och vindrickande människor. Med bröder och systrar och mammor och pappor och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag ju lämnat allt jag känner till för att få just det - för att få servera soppa vid stora bord, för att bringa gemenskap, för att uppleva drömmen. Och mitt i tårarna jag fäller för mig själv och alla andra känner jag att jag gjort helt rätt. Det är en stor dag för mig idag, men när jag tittar på den vackra blomsterkvasten som står på bänken, och när jag tittar in i mitt hjärta så vet jag att jag gjort rätt. Det var inte lätt och det känns som om jag hoppat utan fallskärm, men mitt i vemodet finns lyckan. Jag vågar tro det, och om det är vinglaset jag drack till knäckemackan, eller stämningen i Brothers and Sisters eller om det är min egna känsla inför framtiden alena, spelar inte så stor roll. På måndag, när de flesta går till jobbet skruvar jag ihop mitt stora ekbord.

15 oktober 2008

Jo men visst har det känts så här ibland?

In the library I felt better, words you could trust and look at till you understood them, they couldn´t change half way through a sentence like people, so it was easier to spot a lie.

Jeanette Winterson (så klart!) Oranges Are Not The Only Fruit.

13 oktober 2008

Knockad av Lighthousekeeping

Av någon anledning har jag blandat ihop Jeanette Winterson med Minette Walters, och Minette Walters har jag ingen koll på mer än att jag liksom fått för mig att det inte skulle passa mig att läsa henne (hallå, deckare - Kristin har ju redan berättat för mig att jag ju inte borde eftersom jag ju inte gillar). Nåväl, följden av den sammanblandningen har varit att jag inte plockat upp Winterson. Ack vilket misstag! Jag började läsa hennes kolumner som ju alltid är så smarta, och så, efter att rådgjort med Ka så plockade jag med mig Lighthousekeeping hem.

Och herrejävlar vilken bok. Jag är knockad! Förälskad i vindlande gångar och ord. Vad kan jag säga, mer än detta, jag vet inte.

Och nu kan jag inte bestämma mig för om jag helst vill läsa om igen på studs (och denna gången långsamt, med pennan) eller om jag vill plocka med mig en ny hem. Jag är väldigt nyfiken på Oranges are not the only fruit, men samtidigt: jag vill genast hej tillbaka till Salts. Åh, dilemma, men ett så skönt!

10 oktober 2008

Åh, jag har visst misstagit mig. Eller: ett ruttet äpple förstör så lätt hela korgen.

Idag är min näst sista fredag på det här jobbet. Jag sitter med en tandkrämsfläck på tröjan och katthår på byxorna, fjärilar i magen och en kyrkoorgel i huvudet. På vägen hit läste jag i Mick Jacksons The Underground Man, en liten pärla. Undrar om man får skäll om man försynt frågar om någon annan läst något av honom? Jag som tyckt att bokbloggskommentatorerna varit så trivsamma, till skillnad från andra typer av bloggars kommentatorer alltså. Jag har aldrig läst något av Le Clézio, eller av Adonis för den delen. Det kombinerat med tandkrämsfläcken och katthåren kanske gör mig till typexemplet av en obildad dum människa? Jag tror inte det.

En fin människa jobbar i det lilla hålet-i-väggen, tvärs över gatan, där jag köpte mitt kaffe i morse. Inte fin som Horace-fin (eller Thomas Nydahl-fin) utan som fin i fint hjärta. Godmorgon ropade hon när jag steg in. Hur har veckan varit? Jag blev lite paff, och sedan glad. Om hon läst Adonis eller Mick Jackson vet jag inte.

Blogga på jobbet får man inte göra, inte privatblogga i alla fall, så det är bäst jag lägger på nu. Näst sista fredagen på jobbet - lite onödigt om jag skulle få sparken nu, inte sant?

03 oktober 2008

Dagens undran

Det som stressar mig kanske allra mest med att läsa så många bokbloggar (mmmm bokbloggar) är att alla verkar läsa i sådan rasande takt. Och i går på bokcirkelmötet (mmmm bokcirkel) fick jag det bekräftat igen: alla läser så jämrans snabbt. Så här i kvartalsrapporttider blir det ännu tydligare. Folk som läst 50 böcker detta kvartalet gör mig stressad till ingen nytta alls. Men det är alltså bara lite lägre än jag läser på ett år. Och då läser jag ändå betydligt mer än de flesta andra jag känner.

Bokflodsstressen är ju inte så angenäm alltså. Lässtress! Vill inte ha. Men vill hinna med. Uh.