Sent i november, en månad för tidigt

Visserligen en månad, lite drygt, för tidigt, men Sent i november av Tove Jansson visade sig passa alldeles utmärkt med både mitt humör och vädret utanför fönstret. Kände mig sådär lite hurven* och emlig och ledsam och vad passar då bättre än troll och snusmumrikar och filifjonkor? Inte för att jag direkt känner mig på party-på-stan-humör efter 165 sidor dysterkvist men stämningen! språket! doften! och framföallt: huset. Jag älskar Muminmammans hus så till den milda grad att jag genast googlade efter blå glasornament att sätta i trädgården. Utan framgång I might add. Och Filifjonkan får mig att vilja både krusa håret, bära filttofflor och tvätta fönstren, trots att just den manövern höll på att ta sig en ände med förskräckelse i Sent i november.

Nå. Sagan börjar med att Snusmumriken lämnar huset och den sovande familjen. Han blir dock inte borta länge, ty han har tappat något viktigt på vägen. När han kommer tillbaka är familjen puts väck. I stället samlas där Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och den lilla homsan Toft. Allt eftersom tiden går och det blir mörkare och mörkare lär de sig samsas med sin ensamhet och sina rädslor. Oj så fina de är, de här böckerna. På ett sätt är jag glad att jag läser dem först nu, i vuxen ålder för de är ju inga lyckligheter. Fast lyckligt slut? Visst finns det hopp, även i vintermörkret? Om inte annat kan man ju alltid fylla magen med tallbarr och gå i ide, inte sant?

* hurven och pumlor tackar jag fina P för, hon använde dem båda, och det är nog de enda orden jag har kvar efter min universitetssejour uppe i Luleå.

Ps. Tidigt i november, närmare bestämt den tredje, släpper Blossa årets glögg. Blåbär! Bästa bäret! Yay! Kanske hellre det än tallbarr?