17 oktober 2008

Bröder, systrar, kamrater och ekbord

Idag var en stor dag för mig. Jag slutade mitt jobb som jag haft i åtta år. Jag har sagt upp mig på egen hand för att börja på nytt, för att göra något annat. Fram till för tio minuter sedan har det känts enbart bra, lite konstigt att det inte känts konstigt - men bra. Fantastiskt till och med. På måndag börjar äventyret, nej god dammit, nu börjar äventyret. All trygghet är borta, livet så som jag levt det, är borta. Min katt känner min känsla: hela kvällen har hon nästan aggressivt pressat sin kärlek mot mig. Det hjälper lite, men jag borde gått ut och firat idag, det var ju vad jag hade bestämt. Borde ha gått ut och druckit mig bubbellycklig på champagne. I stället åkte jag hem, till mitt tysta tomma hus eftersom slumpen gjorde att jag var ensam hemma och åt knäckemackor och micropopcorn. Och så tänker jag att det jag valt - drömmen, friheten - ju är vad varje människa vill och jag är tacksam. Men till knäckemackan ser jag Brothers and sisters och det är ju så förbannat fint, den stora bullriga familjen som kommer när någon ropar. Alla tillsammans på fem minuter. Skit samma att någon är knarkare, någon republikan (och ovän med alla andra) att de inte pratar, att den ene sonen är bög och ensam att den andre är barnlös att de är otrogna och olyckliga. De bullrar och i slutet av varje avsnitt kramas de och dricker vin och ler förstående med tårar i ögonen.

Skivan till mitt stora ekbord står lutad mot väggen, benen ligger avskruvade bredvid. Ingen har suttit vid det på länge, inte ens före det skruvades isär för att kunna flyttas på inför målningen av rummet. I stället sitter jag i soffan, ibland sitter vi vid köksbordet men just nu - då jag lämnat det bullriga fikabordet för alltid - tänker jag att jag vill fylla mitt ekbord med soppätande och vindrickande människor. Med bröder och systrar och mammor och pappor och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag ju lämnat allt jag känner till för att få just det - för att få servera soppa vid stora bord, för att bringa gemenskap, för att uppleva drömmen. Och mitt i tårarna jag fäller för mig själv och alla andra känner jag att jag gjort helt rätt. Det är en stor dag för mig idag, men när jag tittar på den vackra blomsterkvasten som står på bänken, och när jag tittar in i mitt hjärta så vet jag att jag gjort rätt. Det var inte lätt och det känns som om jag hoppat utan fallskärm, men mitt i vemodet finns lyckan. Jag vågar tro det, och om det är vinglaset jag drack till knäckemackan, eller stämningen i Brothers and Sisters eller om det är min egna känsla inför framtiden alena, spelar inte så stor roll. På måndag, när de flesta går till jobbet skruvar jag ihop mitt stora ekbord.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Det kallas MOD Jessica! Och det är läskigt fruktansvärt skrämmande men i de allra allra allra flesta fall värt det - blicka tillbaka om några år!

Alla tummar här och kramar, och framförallt ryggstöd om någon gång behov. På fredag skålar vi tills vi stupar!
/ID

lena kjersen edman sa...

ALL lycka önskar jag dig, Jessica!
För 15 år gjorde jag något liknande.
Trots att jag trivdes utmärkt i Umeå och med mitt arbete som bibliotekskonsulent (plus att jag tim-undervisade på universitetet) flyttade jag till Stockholm utan att ha något nytt arbete alls där.
Jag VILLE bo i Stockholm en period i mitt liv. (Familjen stannade i Västerbotten. Min yngste son hade blivit 18 år = myndig. Visst kändes det litet konstigt att det var jag, mamman, som flyttade från barnen. Inte tvärtom.)
Det jag föreställde mig om mitt resterande arbetsliv var att jag skulle försörja mig genom att stämpla tunnelbanekort och då hinna läsa en massa mellan resenärsanfallen.
Jag fick inget sådant jobb. Istället blev mitt första arbete i Stockholm ett vikariat som svensklärare på ett gymnasium en termin. Sedan dess har jag bara haft - URKUL!!!!
Jag har inte ångrat mitt val och mitt mod en enda gång.
Heja Jessica!
"Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig."

hermia sa...

De båda ovanför säger samma som jag vill säga - det du gör är så modigt och jag önskar dig all lycka till!

Caroline sa...

Underbart. Grattis.

Ylva sa...

När man lämnar något gammalt och invant som man i och för sig gillar, för något nytt och outforskat blir man faktiskt också lite ledsen, hur rätt man än vet att man gör. Förändringar av sådana stora mått är inget man kan ta med en klackspark. Det påverkar en djupt och på ett sätt man kanske inte först trodde. I sådana lägen inser man vem man är och vad man är gjord av.
Och jag önskar dig ett stort lycka till!

Jessica på Sapere Aude sa...

När jag började skriva i den här bloggen för några år sedan kunde jag aldrig ana att jag skulle uppskatta de (eventuella) kommentarerna så mycket. Från djupet av mitt hjärta: tack!