31 augusti 2007

Heartbreaking och irrationella beslut

Är hemma idag, för "VAK", vård av katt. Båda har varit hos veterinären idag, den ena fick följa med hem igen direkt, hon skulle bara få en spruta, den andra fick stanna kvar. Hon har sövts, och tandsten har tagits bort. Stackars liten, hon såg så ynklig ut när jag lämnade henne.

När jag kommer hem igen ska jag göra något som förmodligen är helt sinnesslött - jag ska baka. Sinnesslött eftersom jag inte äter, och inte ska äta på sisådär en åtta veckor till. Men vi har massor med squash som måste göras nåt med, och en hel påse valnötter som riskerar bli unkna om de inte används. Således: den kaka som alliansen mumsade på i Bankeryd september 2005. Ja, jag mindes kakan men var tvungen att googla på receptet. Min lapp hade jag slängt. Det var så jag fick veta att det var två år sedan. Om den blir god kanske jag lägger upp receptet. God enligt nån helt annan än jag, då. För jag vill baka, men får inte smaka. Tänker göra´n på grovt dinkelmjöl. Mer bröd än kaka kanske. Oh, well. Kanske har jag tagit mitt förnuft till fånga när jag kommer tillbaka.

Andra tips på vad man kan göra med cirka tio kila squash? För det går väl inte att frysa som det är, va?

/Jessica

Omvärldsbevakning

Alltså, hur fick man reda på saker före internet, före bloggar? Mysterium! Från The Girl Least Likley To kommer årets bästa nyhet: "Och den sista oktober kommer en deluxe-utgåva med båda säsongerna av Twin Peaks med massor av extramaterial och - håll i er nu! - DELETED SCENES!" Som vi väntat! Sa jag årets bästa? Har väntat sedan... sedan DVD-boxarnas inmarsch i mitt medvetande. Ett stort fett jippi, med andra ord!

En annan av mina favoritbloggar - Bokhora - meddelar att de nu - såklart - finns på Facebook. Känns som om tiden då man utmärkte sig med kläder är förbi. Nu säger kidsen "nä, jag dissar Facebook" och får ett "Näääää" och indiestatus till svar. Eller kidsen, jag pratar om oss, 30-nånting så klart. Själv följde jag den allmänna hypen i juli, men grejen? Nä, fortfarande lite dimmig. Vampyr- och zombie-bitningar i all ära, de politiska, och naturligtvis, litterära, möjligheterna är så klart roligast. Diskutera, utbyta åsikter, informera. Det är väl det nätet är till för? Ja, och så tipsa om bra popkultur naturligtvis.

/Jessica

Om skönhet - Zadie Smith

Jag gillar smarta böcker. Konstigt vore det annars, jag gillar ju smarta människor också. Men böcker som ger sken av att vara smarta utan att vara det på riktigt, innerst inne, blir ganska torftiga i längden. Jag tror att Zadie Smith är en smart person, och därför gör det min lite besviken att Om skönhet bara uppvisar ett staplande av fakta, en namedropping av konstverk, författare, musiker, världshändelser utan att hon låter personerna i boken vara smarta. Hon skriver att de är det - men det bevisas aldrig.

Tvärtom är personerna i boken ibland så urbota idiotiska att jag skäms å deras vägna. Jag ser sällan komedier på film, av den anledningen att jag bara tycker det är jobbigt när människor gör bort sig. Humot av typen Fawlty Towers får mig att få ont i magen. Så långt hår det inte här, men det är på gränsen. Och det är inte en humoristisk bok, jag känner inte sympati för personernas aparta uppträdande, och det är inte roligt.

Om skönhet är en rafflande berättelse om mänsklig natur, mänskliga tillkortakommanden och det instängda livet i olika samhällsgrupperingar. Det hade kunnat vara en mycket, mycket bra bok. Alla ingredienser finns där och Smiths språk är stundom självlysande. På en gång experimenterande och konservativ. Men personerna blir platta, förutsägbara och ... korkade i sin akademiska frånvändhet. Den enda som jag får någon slags känsla för är de två döttrarna i de bägge familjerna, Zora och Victoria. Kanske för att de är författaren närmast i ålder och kön? Men samtidigt var White teeth så imponerande för att författaren där visade en enastående förmåga att gestalta personer som låg milsvitt från hennes egen person.

Om skönhet blir till sist tröttsam, när jag hade sådär åttio sidor kvar ville jag bara att den skulle ta slut. Om den varit 400 sidor i stället för nästan 600 hade den sannolikt varit bättre. Det är inte en roman som får mig att känna mig smart, snarare en som övertygar om att med tillgång till wikipedia kan alla verka kunniga om konst, litteratur och musik, ytligt kunniga. Då är det bättre att inte låtsas.

/Jessica

29 augusti 2007

Hur kan det vara värt det?

Så var det då äntligen dags! För första gången i år var det så kyligt att både halsduk och strumpor åkte på, dessutom det närmaste ytterplagg jag kommit på månader: en tjock stickad tröja. Ljuvligt, så mycket snyggare än alla hiskeliga sommarplagg (även om jag faktiskt tycker att sommaren 2007 varit ovanligt stylish). Men inget gott som inte för något ont med sig för att parafrasera ett känt gammalt ordspråk. Idag såg jag också, på Stureplan, årets första pälsbrämade väst. När ska modefolket inse att det inte är värt det? Att varje pälsbit som sys på höstkläderna är ett liv? Att de minkar, blårävar, katter, kaniner, hundar mfl som blir till kläder för det första levt "liv" som är så omänskligt vidriga att det inte går att föreställa sig, och att de ända in i dödsögonblicket plågas? Kinesiska björnar som flås levande, björnar som kan leva många minuter utan sin päls, slängda på en hög av medvarelser, eller svenska minkar som bor i burar så små, så hämmande att de bokstavligt talat drivs till vansinne - kan det vara värt det? För att inte tala om den yttersta kränkning det innebär att sätta livet till för att bli en annan varelses kläder.

/J

28 augusti 2007

Läslusta och unga män

Jag hörde en så sorglig konversation på tåget idag. Tre killar i gymnasieåldern, kanske lite yngre, satt och diskuterade dagens läxa i svenska, den första för terminen: att låna en roman på biblioteket. En av killarna hade inte ens lyckats ta sig till biblioteket "för vem kan veta att de har så kassa öppettider". Den andra killen hade lyckats låna en bok, som han läste baksidetexten från. Han verkade tycka det skulle bli kul, men de andra visade närmast hånfullhet inför hans entusiasm. Han beskrev vidare hur han hade gått runt på biblioteket "utan att fatta ett dugg" och hur han till sist valt den bok han nu hade med sig, och hur han hade fått fråga "den sura tanten" om det var en roman. Denna ovana inför böcker! Jag blir så ledsen, de borde ju vara i slukaråldern, eller åtminstone ha den i färskt minne.

Är läslustan så liten hos unga män? Hos män generellt? Vi vet att läsning är vanligare bland kvinnor än män, det märks inte minst på landets alla bokbloggar. Det skulle förstås vara så att det främst är kvinnor som bloggar om sitt läsande, men även om det inte är den perfekta indikatorn så säger det en hel del. Och att män läser mindre än kvinnor är välkänt. Men vad ska man då göra för att stimulera läsande? Är det skolans ansvar? Föräldrarnas?

Jag minns när jag var runt tio, jag läste Godnatt mister Tom av Michelle Magorian (fortfarande en av mina bästa läsupplevelser), och den var vansinnigt sorglig och spännande. Varje lektion vi läste fick vi bara läsa ett visst antal sidor. Jag läste mycket redan då, och ville läsa mera, jag ville ju veta hur det fick! Så jag tog helt enkelt med mig boken ut på rasten. Det var novemberruskigt, kapprummet luktade våta löv och clementiner. Jag satte mig på bänken, med menen uppdragna, bakom en regnrock. Jag tror den var gul. Och grät så ytterkläderna skakade, blev således upptäckt och boken togs ifrån mig. Än idag kan jag inte förstå syftet med att kväsa en ung flickas lusta till något så positivt som läsning. Tack och lov lyckades det inte. Jag minns hur min mamma (var det alltid mamma? I mitt minne är det så.) läste högt för mig och min systter, hur vi fördes in i fantasin.

Hur för vi de (unga) männen dit?

/Jessica

26 augusti 2007

Damn good coffee!





Så sjukt gott med kaffe. Så sjukt gott kaffe! Starbucks Sulawesi, extra bold. Kanske har jag aldrig till fullo förstått agent Cooper förrns idag? Trist nog varken KRAV- eller Rättvisemärkt vilket annars allt kaffe som kommer över tröskeln - eller för den delen läppen - är. Undantaget, är just ett undantag, men just idag känns det okej att inte agera världssamvete.

Och härmed svär jag att även fortsättningsvis bara dricka kaffe i måttliga mängder, så att varje kopp blir just en Cooperorgie i smaksensation. Passar även på att svära på att aldrig mer dricka jobbets automatkaffe, förvisso både KRAV- och Rättvisemärkt men ljusår från att smaka... kaffe, så det hjälps inte. Mina kollegor dricker i pappmuggar, de flesta. Påste, äckligt kaffe, pappmuggar (då pratar vi inte Starbuckskaffe en höstdag i New York, inte den sortens pappmugg som tills för några år sedan inte fanns i Sverige utan för mig så otroligt starkt var förknippat med världens bästa stad, utan små torftiga flärpförsedda tråkmuggar som kan göra vem som helst deprimerad) hur smått kan det bli, hur osensuellt, hur vardag?

Kanske är det just det att jag inte får så många smakupplevelser just nu som gör att jag blir besatt av de jag får? I fredags ägnade jag tjugo minuter åt att välja kolsyrad lågkaloridryck. En liten i veckan, på helgen, för att markera helg, hade jag tänkt. Cider? En vanlig cola light? Nya skojiga Fantavarianter? Fun light-saft (eh nej, aldrig, däremot kanske ICAs variant som åtminstone inte smakar diskmedel/toarent)? Jag la först den ena i korgen, tog upp, bytte ut, bytte igen. Gick mot kassan, ångrade mig, gick tillbaka. Tog först en osockrad cider, för det var det jag var sugen på - den höstiga, vuxna smaken. Men eftersom den innehöll fem kcal/dl så byttes den mot Fanta i äpple/päronsmak som blott innehöll tre. Den var nära att stryka på foten till förmån för dem som innehöll en eller färre. Ni hör ju hur det blir, besatt, galet. Men så gott det var! Den bubblande, syrligt söta drycken. Nästa vecka ska jag välja cidern och dricka i kristallglas. Och på söndag ska jag dricka kaffe igen.

DN hade inte kommit, varför händer det så ofta på söndagar? Till vår förvåning och förtjusning hade vi glömt att ta in gårdagens tidning, och eftersom jag på helgen mest hänger mig åt kultursidorna så gjorde det inte så mycket, även om jag verkligen gillar Söndags-DN. Men ni ser ju ovan, jag är, nuförtiden, glad åt det lilla.

/Jessica

En bra start

Min man känner mig så väl, oftast i alla fall. Ibland efter nästa nio år tillsammans så gör han helt rätt. Efter affärsresa till London förra veckan hade han med sig en Harrodspåse innehållande liljekonvaljdoftande badartikel och en Starbuckspåse innehållande kaffe, hela bönor naturligtvis. Eftersom jag för närvarande bara dricker måttligt med kaffe - läs inget de senaste nästan två veckorna - är kaffet ännu osmakat. Men nyss hörde jag kvarnen och nu känner jag doften. Ytterdörren slog, det måste betyda hämtning av DN. Ute skiner dessutom solen, detta har förutsättning att bli en riktigt bra söndag. Jag har skrivit i två timmar redan, snart ska jag ut, ut, ut. Men nu: kaffe och tidning.

/Jessica

Handelsträdgårdar, min nya boklåda?

Zetas, och andra handelsträdgårdar visar sig vara lika farlig som boklådor: köpsuget sätter in och det finns ingen hejd på vad som åker ner i korgen (och inget känns någonsin som felköp). Två New Dawn, fem kaprifol (tre olika så att det ska blomma och dofta från juni till oktober), en hel kartong Dahlior (rea! vem visste det var rea på vackra blommor?), fyra bergsnejlikor (så söta, rent impulsköp), en fingerborgsblomma och fem rudbeckior och två pioner (en med beteckningen utsökt för 30 spänn från ovan nämnda butik, en för 79 från Plantagen. Ska bli intressant att se om prisskillnaden är begriplig) har igår grävts, eler ska idag, ner i jorden. Dessutom femtielva påsar med lök - tulpaner, narcisser, ranunklor, kallor, men de ska inte ner förrän senare i höst. Inget plommonträd, det fick inte plats i bilen, så det får bli vid senare tillfälle. Drömde att jag vaknade idag och det hade snöat. I drömmen var jag så sur över att vi inte planterade färdigt igår - hur skulle det nu går? Tyvärr verkar det som om min tillfälliga inte-äta-period börjar ta ut sin rätt, jag var svag och inte så uthållig igår. A fick göra det mesta och jag somnade på soffan vid halv tio. Var så jäkla hungrig också, det har jag inte varit innan. Eller jo, hungrig, men liksom inte svulten. Otäckt känna sig svag, jag är inte van vid det, fysiskt svag alltså. Satt på marken och drog håglöst i kirskålsrötter. Men idag känns det bättre, hoppas det var en temporär svacka. Har precis sippat i mig min morgondrink med chokladsmak, det är alltså inte gott. Själva konsistensen är yuck. Tomatsoppan - om man kryddar den ordentligt - är snart den enda jag kommer äta. Nåja, det ger resultat, så det är bra.

Inget bokande igår, mer än kanske en timme med Om skönhet. Den är fortfarande mycket, mycket bra. Tankeväckande. Dagens poptips blir The Riches, teveserie med Eddie Izzard och Minnie Driver i huvudrollerna. "The american dream, we´re gonna steal it." Rolig framförallt, men inte haha-rolig. Många lager, och redan efter fyra avsnitt (så många jag sett alltså) känns karaktärerna nära. Se!

/Jessica

24 augusti 2007

Planer och listor

Åh, mitt knapphändiga bloggande beror på nya rutiner. Eller på rutiner helt enkelt, sådant om man inte har på sommaren. Jobbrutiner och en dator som inte alltid är uppkopplad hemma. Däremot är jag inte för trött för att blogga - om det är mitt nya matlösa, kaffelösa, vinlösa liv som gör det vet jag inte, men energin yttrar sig i att jag gör saker. På kvällarna. Inget revolutionerande, men att cykla hem och sedan påta i trädgården, eller vika tvätt eller fixa rent allmänt händer numer nästan alltid. Idag ska jag träna efter jobbet, sedan åka och köpa perenner, för de ska visst ner i jorden nu. Helgplanerna ser ut på bästa tänkbara vis: trädgårdsfixa, göra fint för nästa vår. Anlägga en sprakande rabatt, plantera ett plommonträd. Förbereda grönsakslandet och ta upp potatis. Skörda squashen och göra saker på den (inläggningar, bröd, grytor) som kan frysas. Plocka svamp och lingon. Plocka rönnbär, nypon och blad till en höstkrans (eh, jag inser att just detta kanske inte blir av). Skriva massor, eftersom jag fortsätter kursen en dag i veckan i höst, den började den här veckan. Det var så ljuvligt att återse alla och träffa alla nya.

Och så ska jag naturligtvis läsa. Väntar återigen på AdLibris-paket, och medan jag väntade gjorde jag en beställning till. Har så mycket bra litt nu som ska läsas att jag blir alldeles tossig av förväntan. Detta är veckans beställningslista:

ATKINSON, KATE:CASE HISTORIES
BARNOUIN, KIM:SKINNY BITCH
OATES, JOYCE CAROL:GARDEN OF EARTHLY DELIGHTS
OATES, JOYCE CAROL:WONDERLAND
SMITH, ALI:JAG ÄR ALLT DU DRÖMT
MEYER, STEPHENIE:TWILIGHT
PLATH, SYLVIA:BELL JAR
DISKI, JENNY:STRANGER ON A TRAIN
MEYER, STEPHENIE:NEW MOON
MEYER, STEPHENIE:ECLIPSE
ANDERSSON, LENA:DUCK CITY
JOHANSSON, ANNA:ELEFANT I NYLONSTRUMPOR

En del nya bekantskaper, en gammal bekant (Oates), tre vampyrböcker (Meyer) efter lyriska beskrivningar hos Helena och inte mindre än tre böcker om fett (Skinny bitch, Duck city och Elefant i nylonstrumpbyxor). Nämnde jag att AdLibris hade bokrea?

/Jessica

20 augusti 2007

Om skönhet

Åh, har börjat läsa Zadie Smiths Om Skönhet, vet inte varför jag köpte på svenska, men som tur är så verkar det inte göra något för å så bra. Älskade White teeth när den kom, av någon anledning har jag hoppat över The autographed man men oj, Om skönhet. Så fin. Älskar hennes ton, hennes tempo, hennes detaljer, oväntade detaljer. Idag ville jag aldrig att pendeltåget skulle vara framme och så snart jag diskat och kanske bara plockat lite ska jag lägga mig och läsa, kanske hela natten.

Tog det som nog är ett av sommarens sista dopp i sjön idag. Kallt i vattnet, gåshud, men varmt på klippan. Där satt jag med Zadie en stund och torkade i solen. Sedan åkte jag hem och visade tomaterna lite tough love. Knippsade tjuvskott och allt ovan de tomater som bildats. Kånkade vatten och gav alla grönsakerna lite omtanke. Pelargonerna blommar som om de vore med i modeveckan, och den fortfarande höll på. Squashen växer så det knakar, mangolden skjuter nya blad. Och vid lillstugan grävde jag i somras ner en liten halvdöd krukros: idag blommade den med ett rosa leende. Ja, om inte detta är om skönhet så vet jag inte.

Måste skynda mig så jag får läsa.

/J

19 augusti 2007

Så bra, så bra, nästan som orginalet?




Mats Strandbergs blogg hittar jag den här fantastiska Twin Peaks-parodin. Varsågod och njut!

/J

Never let me go - Kazuo Ishiguro

Det är så intressant det där med böcker som inköpts och sedan fallit i glömsla. eller åtminstone anledningen till att man köpt dem har. så var det med den här boken, jag kan inte minnas om någon rekomenderat den, eller anledningen till att den fick följa med hem. Minns inte ens riktigt var jag köpt den, men vet att det var ganska nyligen. Och tur var det! Den är så sävlig, så återhållsam, så tydlig och så enkel. Och samtidigt under ytan skapar den svindel. Den är vulgär i ordets bästa mening, så diffus och otydlig att jag håller andan till sista sidorna. Då: näe. Va! Och den är så svår och väcker så många tankar. En dubbelbottnad bok, sannerligen. Otäck och vacker. Popplar och höst, och det ruvande, dolda som det inte går att beskriva utan att avslöja.

På ytan handlar det om Kathy som är 31 år, och hennes uppväxt på Hailsham, en internatskola. Det handlar också om bästa vännerna Ruth och Tommy. Det är england i slutet av 1990-talet, men skulle kunna vara nästan varsomhelst närsomhelst. Det är en skräckhistoria i all sin enkelhet. Ishiguro låter Kathy tala direkt till läsaren: "ni måste förstå att..." "...men jag kommer till det sedan" "det vet jag att ni också vet" etc. På sätt och vis påminner den mycket om Ninni Holmqvist Enhet i tonfallet, men den känns ändå väldigt egen.

/J

Naturromantik

Å min cykel, jag är kär. Efter en halvsnabb halvtimmes cykeltur (med ett timmeslångt stopp för synnerligen misslyckad kantarelljakt) känns jag som ny. Struntade i hjälmen eftersom turen var på grusvägar med hästhagar och slåtterängar på sidorna. En och annan nyslagen veteåker, John Bauer-skogar. Vind i håret och jag längtar till nästa försommar när rapsen står i blom.

/J

Sveda och värk

Aj. Tänkte jag skulle göra tomatsoppan lite roligare. Slängde i lite basilika, oregano, timjan. Så långt allt väl, men tydligen inte tillräckligt. En stor tesked stark chili? Jättesmart. Gott, men... Aj. Både munnen och magen säger: Wtf? Först inget i fem dar och sen detta.

/J

Att vara i ett nu som betyder

Men vad hände med läsningen? Och skrivandet? Och tänkandet?

Plötsligt är det vardagsjäkt och tisdagsstress och inte hinner jag och splittrade tankar. I stället för en bok varannan dag, som tidigare i somras, blir det, enligt denna veckas takt, en i veckan. Och skrivandet hinns inte med alls. Eller är det mina prioriteringar som är på svaj? I morgon börjar fortsättningskursen på skrivarverkstaden så sitter och läser mina gamla texter för att se om jag hittar en klo. En del bra, en del skräp. Inser att romanprojektet knappt är påbörjat, trots ett ansenligt antal skrivna sidor. Det måste vara det där med tänkandet, kontemplerandet.

I natt vaknade jag och ställde mig vid fönstret, flera minuters stirrande på en natthimmel fylld av stjärnor. I stan ser man andra sorters stjärnor, kanske, aldrig dem på himlen. Jag måste dessvärre prioritera, det är mycket jag vill, allt för mycket. Jag hajjar fortfarande inte grejen med Facebook, varför ska jag. Och jag har inte anmält mig till bokhorornas bokbytardag i morgon, återigen: dålig planering, dålig prioritering, och en smärtsamhet i att skiljas. Sanningen också att många böcker, faktiskt alla jag inte ville ha, det var inte många, lämnades till andra innan flytten. Mina inköp sedan dess vill jag inte göra mig av med. Kanske känner jag mig inte bekväm. För att jag just nu är i en annan tid av mig själv, där jag läser lite, tänker lite, skriver lite. Surfar runt planlöst, trots att jag ju vill ut i skogen, in i texten, ut med språket, in med tankar.

Och till i morgon ska jag skriva sidor, leta romaniledningar och en dikt "värd att diskutera". Finns det såna som inte är värda? Tror den rafflande inledningen får bli Lolita - den enda del av Lolita jag läst (ni ser, jag gör inte) och dikten får nog bli en liten pärla ur The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories av Tim Burton. Jag hoppas det är tankar kring och varför som ska diskuteras snarare än stilen, kanske inte bra ta med två texter på engelska. Jag vet inte. Se ovan: tankar.

Just nu är läget toppen sitter med filt om axlarna uppdragna knän ute i krispig förhöstdag. Fått en god nyhet och längtar lite till framtiden.

/J

17 augusti 2007

The hour formerly known as lunch

Emellanåt gör kvällstidningarna stor affär av vad dödsdömda fångar önskar som sin sista måltid. Det är häpnadsväckande ofta friterad kyckling, coka cola och glass. Fett, friterat, inte så fyndigt. Sedan fyra dagar tillbaka går jag på soppdiet, allt övervaktat av det här företaget. Jag betalar dem helt enkelt för att inte äta och så hoppas jag att de ser till att mina värden och min hälsa inte förstörs. Det handlar nämligen om tio veckor, tio veckor med soppa och shake. Än så länge går det bra, och de säger att första dagarna är värst. Jag är lite splittrad, lite, trött en aning kallsvettig. Men: jag blir grinig om jag får vänta 20 minuter på middagen, och tröttheten (och för all del kallsvetten) kan lika gärna bero på första veckan efter semestern. Första veckan utan kaffe. Dessutom ingen alkohol och inga cigaretter - men det är två små problem. I morse stod vågen på 2,5 kg mindre än i tisdags. Jag vet att det mesta i början är vätska, men ändå. Känns bra.

Så nu sitter jag här med min tomatsoppa, eller det som på förpackningen kallas tomatsoppa, jag tror den hade vunnit på lite kryddor. Och drömmer lite om min sista måltid:

Först: Sallad på välmogen mango, hackad chili och färsk koriander.
Sen: grillade tzayspett med ungsbakad potais med mycket vitlök. God krispig sallad till, solmogna tomater, fänkål. Färska kokade sojabönor med flingsalt. Oliver.
Sist: Kanske en bit mörk choklad. Kanske glass, Tofuline gold aprikos med färska aprikoser.

Eller: spagetti med vitlök och basilika. Blodapelsinsorbet.

Inte svårare än så.
Om några dagar kommer jag säkert drömma om äpplen, morrötter och annat krunschigt som man vanligtvis inte saknar när man bestämt sig för leva ett nytt liv. Just nu drömmer jag om en starkare, vackrare kropp som kan ta mig genom livet utan att krångla. Inte sämsta motivatorn.

/J

16 augusti 2007

Gäss, en bok färdig, en påbörjad

Jorå, står fortfarande på benen trots annat kanske gissats av avsaknad av utlovat blogginlägg. Det om mat kommer, men åkte och badade igår i stället, i vädret som var nästan-som-en-höststorm. När vi kom dit var sjön öde på mänskligt liv sånär som på två cirka tolvåringar. Det blåste så att det becksvarta vattnet krusades, men i var det skönt. Efter en stund kom en man som slängde av sig alla kläder och hoppade i näck. "Det ska vi göra nästa gång" sa jag till min man. Frågan om det blir i år, idag blåser det snålt och regnet piskade i morse, även om det verkar avtagit nu. När vi gick upp tog två skarvar vår plats och från strandkanten var fyra kanadagäss på väg i.

Diamantsvärdet och träsvärdet, första delen, är färdigläst. Den blev inte mycket bättre alls, faktiskt, och jag kommer inte läsa fortsättningen.

Tre brister (med allvarligaste längst ner):
1. Den gapar över allt. Alla övernaturligheter och myter man känner till är med. Det blir för mycket (och då är jag förtjust i både träsk, vampyrer och gnomer). Till och med där det görs en uppräkning skriver han de "De brände myrten, koriander med mera." Alltså, han vågar inte stryka något nån gång.

2. Den innehåller galet konstiga styckeindelningar, trippla utropstecken, långa, långa kursiveringar, ..., och annat stilistiskt ofog. Hade den varit bättre hade jag inte brytt mig så hemskt men nu. Urk.

3. Värst av allt är språket som är ömsom fjortislingo ömsom kyrkoprosa. Men inte i dialogerna - där talar alla samma språk, det hade naturligtvis varit utmärkt om slavinnan och patriarken haft skilda sociolekter, men icke.

Jag stör mig på att gnomen säger saker som "Prata inte smörja, min sköna", följt av tre utropstecken. Det är svårt att avgöra om det är översättarens fel, jag är inte så familjör med ryska och vet inte om det finns väldigt få synonymer till varje ord, men ofta är det mycket upprepningar av samma ord. Blir tröttsamt att läsa helt enkelt.

Återigen, jag tycker det är synd, för boken har potential, och skulle kunna bli riktigt intressant och språket skärptes och mycket ströks!

Igår när jag skulle springa till tåget, sen och slet åt mig närmsta bok i olästahögen: Kazuo Ishiguro Never let me go. Några kapitel in så är den mycket lovande. Internatskola, popplar. Inte så mycket höst, men tillräckligt för att Donna ska få vänta på sin tur.

/J

15 augusti 2007

Soppa, sleva, slafsa

Alltså. Nu har jag precis slevat i mig min sjätte flytande måltid på två dagar. Det enda på två dagar. Och i tio veckor ska jag köra samma. Choklad, jordgubb, potatis & purjo, tomat, vanilj. Och jordgubb går tokbort den är äcklig som fan, chokladen smakar inte choklad, tomat är söt men går att krydda upp, purjon helt ok, vanilj har jag inte provat. Kanske kommer ett längre inlägg om mat i kväll. Om jag fortfarande står på benen då, vill säga. Tio veckor. Då är vi nästan i november. Då, om inte förr, kan jag garantera att sommaren är över.

/J

Sammestlent vågskvalp, sommarkväll

Men sommaren är ju inte alls slut, vad är det för dumheter jag tutat i folk på sistone? Det är bara min semester som är över.

En badsjö med solvarma klippor i kombination med solnedgång, badkläder, handduk och - givetvis - en bok, ger kvällarna en sällan skådad sommarkänsla. Speciellt som vädret nu är bättre än stora delar av det jag tidigare tog för givet var sommaren.

För er som inte har badsjöar inom räckhåll har jag inget svar. Skulle kanske vara uteservering eller långsam kvällspromenad då. Men inget slår känslan av sammetslent augustivarmt vatten att skölja bort dagen med. Igår gick jag så långt som till att utbrista, mitt i långa simtagen med solnedgång i ögonen: "Om jag bara fick göra en jordisk sak innan jag skulle åka till mars, så skulle det vara detta." Ja, jag vet att jag ofta överdriver. Försöker sluta. Använder bara när det är befogat, ok. Som här.

/J

13 augusti 2007

Om insiktsfulla diskussioner, och tips på en kärleksförklaring

Tjugofyra minuter kvar av första arbetsdagen efter semster. Jag vet att jag har gnällt bort semesterslutet men jag var verkligen orolig inför att börja jobba igen. Efter att först ha varit tjänstledig august till juni för att göra det jag gillar mest - läsa och skriva - och sedan göra studiobesök på jobbet strax innan semestern, två veckor som karaktäriserades av att alla kollegor var ihåliga av trötthet, medan jag var angelägen som en hundvalp att börja, så var jag direkt osugen på att jobba. Kände mig dessutom en smula irriterad och negligerad eftersom inga arbetsuppgifter var klara, men nu börjar de utkristaliseras. Och jag tror det kan bli bra.

Dessutom är det ju nästan höst - oh, bliss! Jag hoppas den blir lång och röd-blå. Ja, tokblå himmel och knallröda löv. Krispig. Fylld av halsdukar och böcker, cykelturer och äppelplockning. En och annan storm. Sol, öppen spis och givande samtal.

Givande samtal hade jag förresten i tidig söndagmorgon, så tidig att det nog egentligen fortfarande var natt, trots att klockan i morse ringde bara en timme senare. Samtalet handlade om fantasy, och om Tolkien/Peter Jackson, och att Jackson gett Arwen en så mycket större roll. Vi var nog ganska eniga om att sagan tjänade på det. Att passa in i 2000-talet kräver sin kvinna. Det som man förleds tro är det mest feministiska är naturligtvis när Eowyn dräper the witch-king (åh, dåligt, har ingen svensk översättning här) med orden "I am no man!" Mest minnesvärda scenen, men vad sägs egentligen? På engelska är ju man synonymt med människa. Hm. Måste nog gå till boken för att se vad det egentligen står. Och hur översätts det på svenska, tro.

Från Tolkien rörde vi oss vidare till Diamantsvärdet och Träsvärdet (Nick Perumov). Jag är fortfarande inte övertygad, har bara några sidor kvar, men tror knappast jag kommer läsa tvåan. Den är ganska spännande, men språket får mig att gråta (och tappa intresset). Har en lång lista på vad som ska läsas men efter den här kärleksförklaringen tror jag det får bli en omläsning av favoriten The Secret History. Höst!

/J

Såg förresten att det släpps en ny Tolkien i höst!

10 augusti 2007

Sommarslut och en trist bok

Detta är den sista semsterdagen och jag ville att den skulle bli så speciell. Jaja, jag ska på säkert superrolig 30-årsfest i morgon och loppis på sondag och SOMMAREN är väl inte slut bara för att jag börjar jobba men det känns så. Så jag ville bada och sola och läsa och skratta och sova och påta och bara vara... Vaknade upp till hällregn. Ok. Det funkar. Bok i soffan, kanske bästa som finns. Men så kunde det inte bestämma sig, vädret alltså. Det blev lite för fint för att vara inne** och jag ville ju cykla lite också. Så då gjorde jag det. Och så internettade jag lite. Och så var det för dåligt väder för grillunch men tillräckligt för att äta ute i alla fall, och så var dagens strax slut och vad fan hände med sommaren egentligen?

/J

** hade naturligtvis inte stört mig ett dugg om jag läst en bra bok, men har kommit halvvägs igenom sömnpillret Träsvärdet och diamantsvärdet av Nick Perumov. Det är skumt för den har alla ingredienser jag borde gilla: magi, varulvar, vampyrer, spänning, träsk och ondska. Men språket är så kasst, och jag misstänker att det inte är översättarens fel. Ömsom högravande kyrkprosa ömsom värsta ungdomsspråket "döingar" någon? Och det är inte i dialogen, då hade det naturligtvis varit toppen om det varit olika röster som trätt fram. Men den är platt och ointressant och jag kan inte hålla ordning på figurerna, eller på ordnarna eller på... Ja, den intresserar mig helt enkelt inte, jag kommer på mig själv med att bläddra fram och kolla hur många sidor det är kvar på kapitlet.

09 augusti 2007

Blogging in paradise

 

Så här har jag det ibland.

/J
Posted by Picasa

Vind i håret

Min cykel har blivit stulen. Eller javisst ja, den stals för sju år sedan, drygt. Samma dag som min man lämnade Luleå för Stockholm och lämnade mig kvar. Det var inte min lyckligaste dag. Mannen visste jag ju att jag snart skulle återse, så jag blev nog nästan lessnare över cykelns försvinnande. En röd gammal, gammal Monark som jag hade jobbar på, putsat och filat och bytt trampor och sadel på. En juvel, en vind-i-håret-cykel. Och så stals den. Jäklar vad ledsen jag blev.

Inte förrän idag har jag köpt en ny cykel. Det har liksom inte fallit sig så - direkt efter Luleå Stockholms innestad där det passar bäst att gå (eller för all del ta taxi), för vind i håret får man där vare sig man vill eller ej. Men nu är situtationen en annan: jag passerar för bövelen hästhagar på väg till tåget. Det vore fånigt att inte ha en cykel. Så idag, när regnet stod som spön i backen, och åskan låg som ett tryck i pannloben gav jag mig själv en present. En chokladbrun sjuväxlad tantcykel med breda däck, cykelkorg och bekväm sadel. Som gjord enkom för mig att cykla på. På vägen hem från cykelaffären blev jag och cykeln avsläppt för en lagom tur hemåt. Eller lagom förresten - det tog en halvtimma, jag blev genonsvett och har fortfarande lite mjölksyra. Men gud va skönt med vind i håret (det fläktade in i den välventielerade hjälmen). Och vad gott det luktar med regnvåt sommaräng och solvarma hästar. Åh, jag är så nöjd!

/J

07 augusti 2007

Allsång - en dold sjukdom?

JUST NU: Svenska tv-nätet - utslaget. Hundratusentals kan missa sommarens viktigaste tv-kväll. Läser jag på Expressens hemsida och tänker herregud, nu har det hänt, nu har jag faktiskt missat något viktigt för att jag inte har teve. Men nej. Det handlar om Allsång på Skansens säsongsfinal.

Kvällstidningarna kommer swäkert senare i veckan bekräfta min särart med rubriker lydande Avsaknad av teve kan vara dold sjukdom. Vad min ovilja mot Allsång på Skansen är vill jag inte ens veta.

Man tackar.

/J

Myggor, tigrar och liemän

Medan jag ligger på mage i solen och med hjälp av trådlöst internet deltar i Bokhorornas kulturdebatt maa Maja Lundgrens Myggor och tigrar så går min man och slår gräset med lie. Snacka om att vara både ock.

/J

06 augusti 2007

Min häst

Härom morgonen vaknade jag vid fyratiden av att grannens hästar i hagen bredvid huset förde sådant oväsen. En av hästarna gnäggade och höll på på ett sätt som gjorde mig orolig. Det höll på så länge också, även om min tidsuppfattning vid den tiden på dygnet i bästa fall kan beskrivas som skev. När jag legat vaken tillräckligt länge smög jag mig ner, drog på gummistövlarna utanpå pyjamasbyxorna och gick iväg, över ängen längs med vägen. Morgondimman smekte gräset och solen glittrade i daggen, jo faktiskt. Mindes den morgonen då mamma och jag gick och tittade på hästarna som sov. Jag var kanske tio då, och det var spännande. Vi pallade morötter på fältet på väg ner till hagen, och jag har kvar fotona på hästar i morgondis. En annan morgon mötte jag pappa på väg till jobbet, vi skrämde nästan slag på varandra då han öppnade ytterdörren för att gå ut samtidigt som jag skulle gå in. Då hade jag också varit och tittat på hästar som sov, det var nog senare samma sommar som mamma och jag var ute, eller sommaren därpå. Jag minns inte. Härom morgonen så var det emellertid inte en häst som sov som det skulle tittas på utan en som i högsta grad var vaken. När jag kom fram till hagen var det tyst och lungt, jag tyckte jag hörde steg från hovar på gårdsplanen. Vågade mig dock inte upp, och hörde inga människor. Det är det jag är räddast för, att människor, elaka människor, ska göra hästarna, katterna, korna illa. Som man läser om i tidningen.

Jag minns alla hästböcker jag läste som ung. Om Annika, om Svarta hingsten, om Blenda. Jag minns hur det smakade att läsa de där böckerna. Hur de i serierna i Min häst alltid sa Yes Box och det var alltid en häst som hetter Surprise. [surprise] läste jag, på svenska utan att veta vad det betydde. Min läslusta inleddes med sagor, och med böcker om hästar. Dagar som dessa, loja sommarlovsdagar spenderades i stallet. Men också regnruskiga novemberdagar, snömoddiga vårdagar, iskalla vinterdagar. Stallet, hästvärmen, gör sig lika bra oavsett årstid. Det är märkligt, för jag minns alla hästarna i Ingrids stall, jag minns deras namn och egenskaper och personlighet. Men jag kan inte nämna en enda människa från den tiden - förutom Ingrid. Barska ridläraren med stallet på den skånska slätten. Och jag minns böckerna. Jag måste leta upp dem, läsa igen, se om lite av känslan kommer tillbaka. Känslan av ett gammalt seltyg som ska smörjas med olja, eller känslan av lycka när jag fick min första stallåda att läga borstar och täcken och grimmor och hovkratsar och jod och allt annat i. Och lyckan att bli snusad i nacken av Blue Boy, Sunny Girl, Lidro, Betty Bumsan och alla de andra fyrfotingarna från min barndom. Kanske var det den känslan jag letade efter, härom morgonen?

Uppdatering och en hemsk insikt

Sommarens två mest sociala veckor är över, och på något sätt känns det som om sommaren i och med det är över, trots en vecka kvar på semester, trots att detta nog är sommarens varmaste dag. Sitter på verandan som badar i grönt ljus, solstrålar silas genom blad och syrsorna spelar. Ändå är det något i luften. Ett stråk av melankoli, hösten lurar bakom kröken och det gör mig lycklig. Älskar oktober, älskar halsdukar och krispig luft. Men inte tänka på det idag, leva i nuet, kanske?

Eller kanske lite förfluten tid, förra veckan och förrförra? Skånevecka och träffa folk, inte en tyst sekund, ingen tid för egna tankar och inte heller så mycket tid och tillfällen för skratt. Jag var ju enbart medföljare, besöken var inte i första hand för att roa mig, även om jag smög in lite förlustelser som bara var till för mig: moster, gammal vän, före detta kollega. Det var fint. Vi såg Svenska Akademien också, de är alltid fina. Jag blev glatt överraskad över att sextonåriga piképojkar kunde texterna. Stadsfestival, gubevars, så inte vanliga klientelet, och inte heller deras bästa spelning, men klart godkänd.

Så färd uppåt i landet, hem, men ett hem som inte var vårt eget än på några dagar. Först förlängt skånebesök sedan besök av min fina familj. Gapskratt till singstar och tid för fniss och flams och tystnad. Jag trivdes bra, igen.

Helgen som gått var det dags för festival - sommarens enda - fina Pumpstockfestivalen i Gnesta med Stefan Sundström och Nina Ramsby, Lars Demian, Kjell Höglund med flera. Överraskningsmomentet var the Tarantula Waltz: kolla kolla. Fin fin fin.

Annars är min lilla värld ganska sluten igen, har läst obefintliga dagstidningar och en enda bok (Mats Standbergs Jaktsäsong vilket så inte var min kopp te. Kommenterar inte vidare, konstaterar bara att inte ens alla Buffyreferenser kunde få mig att bli intresserad. Synd.)

På tevefronten parallellser vi just nu the Riches (mycket lovande efter ett avsnitt), Studio 60 on the sunset strip (obegripligt att den lades ner efter en säsong, den är brilliant, lika bra som eller bättre än vita huset) 4400 (när inget annat orkas, den är rätt trist) och John Doe (näe... verkligen inget att rekomendera. Det enda som är kul är att Laura Palmers mamma är med.).

Läser just nu lite rysk fantasy i form av Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov. Har läst kanske en fjärdedel men den fångar mig inte riktigt. Ser fram emot en omläsning av Hundra år av ensamhet (Gabriel García Márquez) vilken jag fyndade för tretti spänn i en bod i Trosa - att ha släkt som ska se allt som finns att se i den sörmländska bygden har onekligen sina perks. Sen kanske det blir Åsa Linderborg (Mig äger ingen). Känns som den ska läsas nu eller aldrig. Om ett halvår är den ingen snackis längre, kanske sldutade den vara det redan i juni? Oh well. GW har är fortfarande ett framtida projekt. Tja, om jag skulle läsa lite nu i stället för att skriva om vad jag ska läsa. Att planera läsning, planera livet, är jag nog i själva verket bättre på än själva utförandet. Åh hemsk insikt.

/J