Mänslig Krocket - Kate Atkinson

Men jag har ju faktiskt läst lite böcker nu, äntligen denna ordfattiga vår! Efter Alice Hoffman (se nedan!) som fortsatte i samma stil och som jag definitivt ska läsa mer av (mysigt!) har jag i rask - för den här våren i alla fall - takt satt i mig resten av Yann Martels Berättelsen om Pi (Fin. Inte en bok jag skulle valt själv, men jag har fått den rekommenderad av två läsvänner, och därför införskaffades den. Lite intressanta tankar, en rafflande berättelse, ett grepp jag gillade: berättarrösten och de exakt hundra små kapitlen. Och så ett språk som var njutbart. En lugn och trygg läsning som inte skapade varken olust eller merlust.). Efter den läsningen blev det återigen lite trevande, jag harvar med den där De hängdas evangelium som jag skrev om för några veckor men jag tror jag lägger bort den. En tunn liten deckare som inte engagerar ett dugg är inte vad jag vill ha. Med till mor och far hade jag The Poisonwood Bible av Barbara Kingsolver, men hann inte mer än nosa (och oh! Det var angenämt!) förrns jag i deras hylla hittade Mänsklig Krocket av kate Atkinson. Kingsolver fick maka på sig ety låneböcker måste läsas snabbt som attan så att utlånaren kan få tillbaka dem.

Jag ä-ä-älskar de tre Atkinsonromaner jag hittills läst, dem om Jackson Brodie (Case Histories, One good turn, When will there be good news) - så sköna böcker! Det enda jag haft lite problem med är alla personer. Det har varit ett sjå att hålla reda på dem, och dessutom har Atkinson en förkärlek för att hoppa i tid och perspektiv vilket gör att den helt igenom njutfyllda läsningen blir allt annat än avslappning. Att lägga ifrån sig boken från en kväll till en annan gör att det blir smått omöjligt att hålla koll på vem som är vem. För personporträtt är inte Atkinsons starkaste sida. Till och med Jackson Brodie - som jag då tillbringat i runda slängar tusen sidor med - är ganska vag i kanterna.

Mänsklig krocket innehåller över fyrtio personer - på de första sextio sidorna. Jag orkade inte räkna sedan. Och det hoppas mellan nutid och dåtid och till och med framtid. Det börjar i jordens begynnelse och slutar inte förrän det verkligen är slut. När "nutid" dessutom är på sextiotalet och "dåtid" allt mellan jordens begynnelse och andra världskriget och Shakespeares tid och hej och hå, då blir det för besvärligt. Atkinson håller inte alls ihop berättelsen, och personer som har en avgörande roll presenteras lika mycket (lite alltså) som dem som bara förekommer i en bisats. Dessutom sysslar hon emellanåt med karikatyrer och det gillas icke. Och omg det är många som presenteras i en bisats. Mot slutet av boken inflikar hon dessutom en novell-i-romanen, ett grepp jag gillar om det funkar. Det gör det inte här, det är bara obegripligt. Rörigt, slarvigt och en stor portion äta kakan men ändå ha den kvar.

Inte ens det som vanligtvis är njutbart med Atkinson (och som gör att jag håller henne för en av mina favoriter) finns där. Jag transporteras inte till olika miljöer, jag trollbinds inte av att det är så intelligent. Jag vill bara att det ska ta slut. Och det är förbaskat synd för jag ser ju att det verkligen finns något här. Det är bara så svårt att hitta det.

Jag ger dock inte upp om Atkinson, utan ska läsa alla hennes andra också, med eller utan Jackson Brodie. Åh, ett litet plus med boken: den fungerade alldeles utmärkt att läsa i översättning. Bra jobbat där!

Javisst ja: jag verkade glömma Kingsolver en stund, för nu är jag mitt uppe i Henning Wijkmarks Stundande natten, och den, mina vänner, vill jag alls inte lägga ifrån mig. Otrogen i min läsning är jag, hattig. Hoppar hit och dit. Men inför döden har vi inte så mycket att tillägga, inte sant.

Näe, och så lite gnäll, dessutom

Oj vad jag tjatar om min oläslighet. Men det är ju så olikt mig och mitt liv att det inte finns böcker och texter och ord och samband och fantasi och stämning med mig hela tiden. Lite orolig blir jag - tänk om jag aldrig blir sugen igen. Ja, ni gissar rätt. Vi måste prata om Kevin var ett undantag, och under de dagar som gått sedan jag skrev inlägget nedan har jag börjat, och lagt ner, flera böcker. Letar inom olika genres och uttryck. Romaner, poesi och serier. Inget intresserar. Har försökt med ungdomsböcker och deckare, fantasy och klassiker. I morse påbörjade jag Yann Martells Berättelsen om Pi som jag blivit rekommenderad massor av gånger. Hann bara en liten bit innan jag fick annat att göra, så jag återkommer om den, om den nu fångar mitt intresse, vill säga.

Försökte mig på att läsa en Ruth Rendell häromdagen eftersom jag hört så mycket gott om henne (också), men maken till taffligt språk! Det var Skadan skedd jag gav mig på, och jag misstänker att det är i översättningen det brister. Eller snarare i korrekturläsningen därav. Jag har varit nyfiken på Rendell ett bra tag, och fyndade den här romanen i mammas och pappas bokhylla (men att de skänkte den till mig så lättvindigt borde kanske gjort att jag anade oråd, hm). Nyfiken på författaren är jag fortfarande ety hon benämns som feminist, samhällskritiker, miljöaktivist och vegetarian på omslagsflärpen. Fina saker tycker jag. Men då glömde jag visst bort att det inte behöver betyda att hon skriver bra deckare.

Ruth Rendell-kännare därute: var det i översättningen det brast, tror ni?

Ps, idag är det vår i Skåne! Har varit ute och lekt med valpen på gräsmattan och kammat bort döda löv och fjolårsgräs ur de sprittande rabatterna. Våren alltså, fina grejer 2009. Liksom Arkiv X som jag påbörjade igårkväll i stället för att läsa. Jodå, visst har jag sett serien förut, de flesta avsnitt i alla fall, men nu ska de ses från början till slut.