01 juli 2006

Storm i ett vattenglas

Om någon, mot förmodan, skulle titta in här med jämna mellanrum för att se om det skrivits något nytt så blir den personen oftast besviken. Och detta är ett blogginlägg om bloggande. Om mitt bloggande, för att vara exakt. Det kanske inte var min grej, riktigt det här. Jag kanske är mer av en lyssnare, en läsare? I alla fall när det kommer till det här fenomenet. För ett fenomen är det. De stormar som rörs upp i bloggosfären är begränsade. (Eller i alla fall i delar av bloggosfären. Eller i en av den, jag är övertygad om att det finns flera. Små världar där man känner sig trygg. Kompisar som man aldrig träffat men som man känner sig trygg med. Ibland kommer det besökare från andra bloggosfärer, och ibland råkar man klicka på en sida där man inte varit förut. Ibland blir de nya besöken trevliga, man återkommer. Oftast inte. Så är det för mig i alla fall.). De stormar som rörs upp är ganska små, men upprörda. Kommentarerna haglar, samma kommentatörer, samma mottagare. Hur många är som jag - tysta åskådare?

Ah, är inte säker på att jag gör mig förstådd. Jag ska ta sommarlov, fundera på om detta är något för mig. I så fall ska jag lägga upp bloggen på alla sajter, portaler och liknande som gör att den syns. Och kommentera. Och så klart skriva.

Om jag inte kan vara delaktig ska jag inte vara med alls. Bloggläsandet blir tröttsamt, begränsande. Vissa fantastiska sidor kommer jag återgå till, andra kommer jag överge helt. Jag tror jag begränsar mina intryck genom att låta dem sorteras och silas genom ett antal bloggare. Jag vill ta ställning först, bilda mig en egen uppfattning, oberoende av vad andra skrivit. Så har det inte varit under den sista tiden. Och som sagt - de stormar som rörs upp är i ett vattenglas.

Solen skiner utanför fönstret. Jag ska gå ut i den världen nu. Tillbaka i augusti. Eller inte. Röd stuga utan varken teve eller internet lockar. Barfota i gräset. Mina egna tankar, oventilerade.

Skulle vilja rekomendera fler att göra så, men det avhåller jag mig från. Stormarna fortsätter. I lugn förvissning kan jag - om jag anstränger mig - hela sommaren höra skvalpet i vattenglasen, i fjärran.

Må gott. Och gå barfota ibland.

//J