Jag vaknade med lite hjärteont idag.

I helgen är det visning av torpet, och det känns följaktligen som att detta är sista gången jag vaknar och torpet är bara vårt. För i morgon eller på söndag har förhoppningsvis någon annan kärat ner sig i de vita knutarna och den blå dörren. På söndag kväll hoppas jag att någon längtansfullt kollar på bilderna och möblerar. Tänker att "Där kan vi ha bokhyllan, där, där de har en ful fåtölj". För så fungerar ju jag: jag drömmer mig in, planerar och möblerar. Och anser det jag kärat ner mig i är bara mitt, må det vara ett hus, en restaurang, en person eller en upplevelse. Ingen annan kan ha precis mina känslor, ergo är känslorna bara mina, ergo är det mitt. En logik som haltar betänkligt, men inte desto mindre fungerar för mig.

Katten var extra hungrig i morse. Hon satte sig vid mitt öra och spann så där extra högt som hon gör när hon vill något. Emellanåt letade hon sig in med nosen i min handflata: "Upp nu, upp. Klockan har ju ringt, varför ligger du kvar?" verkar hon säga.

Själv sover hon en sisådär 17 timmar om dygnet, men just på morgonen är hon vaken. Åh, man sover gott i torpet. Det sägs ju att man ska låta katten bestämma var sängen ska stå. Släpp in den i sovrummet, där den lägger sig är det fördelaktigt att ställa sängen. I torpet skulle man, om man följer den metoden, kunna ställa sängen var som helst: katterna sover i alla rum. Ibland utsträckta i hallen, i köket eller badrummet. Eller hopkurade på sängen, eller i fåtöljen. Jag vet inte om det är något magiskt med det: jag tror främst de lägger sig där värmeslingorna går.

Nu ska jag gå en runda på tomten och se till att allt ser okej ut inför visningen, inga nedfallna grenar eller multnande lövhögar. Trots att det är vad man kan förvänta sig av en tomt med hippiehår. Jo, det känns sorgligt i hjärtat idag, trots att jag ju vill flytta, vill rycka upp rötterna igen, vill förändringen som är på gång. A och jag och katterna, på nya äventyr. Jag bara önskar, egentligen, att torpet hade kunnat följa med. Så är inte fallet, och därför önskar jag så hett att någon annan kommer och kärar ner sig.

Bröder, systrar, kamrater och ekbord

Idag var en stor dag för mig. Jag slutade mitt jobb som jag haft i åtta år. Jag har sagt upp mig på egen hand för att börja på nytt, för att göra något annat. Fram till för tio minuter sedan har det känts enbart bra, lite konstigt att det inte känts konstigt - men bra. Fantastiskt till och med. På måndag börjar äventyret, nej god dammit, nu börjar äventyret. All trygghet är borta, livet så som jag levt det, är borta. Min katt känner min känsla: hela kvällen har hon nästan aggressivt pressat sin kärlek mot mig. Det hjälper lite, men jag borde gått ut och firat idag, det var ju vad jag hade bestämt. Borde ha gått ut och druckit mig bubbellycklig på champagne. I stället åkte jag hem, till mitt tysta tomma hus eftersom slumpen gjorde att jag var ensam hemma och åt knäckemackor och micropopcorn. Och så tänker jag att det jag valt - drömmen, friheten - ju är vad varje människa vill och jag är tacksam. Men till knäckemackan ser jag Brothers and sisters och det är ju så förbannat fint, den stora bullriga familjen som kommer när någon ropar. Alla tillsammans på fem minuter. Skit samma att någon är knarkare, någon republikan (och ovän med alla andra) att de inte pratar, att den ene sonen är bög och ensam att den andre är barnlös att de är otrogna och olyckliga. De bullrar och i slutet av varje avsnitt kramas de och dricker vin och ler förstående med tårar i ögonen.

Skivan till mitt stora ekbord står lutad mot väggen, benen ligger avskruvade bredvid. Ingen har suttit vid det på länge, inte ens före det skruvades isär för att kunna flyttas på inför målningen av rummet. I stället sitter jag i soffan, ibland sitter vi vid köksbordet men just nu - då jag lämnat det bullriga fikabordet för alltid - tänker jag att jag vill fylla mitt ekbord med soppätande och vindrickande människor. Med bröder och systrar och mammor och pappor och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag ju lämnat allt jag känner till för att få just det - för att få servera soppa vid stora bord, för att bringa gemenskap, för att uppleva drömmen. Och mitt i tårarna jag fäller för mig själv och alla andra känner jag att jag gjort helt rätt. Det är en stor dag för mig idag, men när jag tittar på den vackra blomsterkvasten som står på bänken, och när jag tittar in i mitt hjärta så vet jag att jag gjort rätt. Det var inte lätt och det känns som om jag hoppat utan fallskärm, men mitt i vemodet finns lyckan. Jag vågar tro det, och om det är vinglaset jag drack till knäckemackan, eller stämningen i Brothers and Sisters eller om det är min egna känsla inför framtiden alena, spelar inte så stor roll. På måndag, när de flesta går till jobbet skruvar jag ihop mitt stora ekbord.

Försöker undvika att mitt huvud ska explodera: i stället för bokmässa - cupcakes

Så lite som det skrivs på den här sidan skulle man ju lätt kunna tro att jag var åjagvetinte kanske i Göteborg på den däringa mässan. Det är jag inte, bara i tanken. Planen var att vara där - allt var klart inklusive mötesplats och färdsätt och boende och, ja allt. Men så. Nej. Mitt huvud var lite för fullt och ville som inte vara med. Så idag sitter jag i mitt fortfarande efter målningen ytterst sparsmakade, ja spartanska, vardagsrum och surfar lite. Mest kollar jag bokbloggar som skriver från mässan. Tack Bokhoror och Jonas Thente för att ni inte bara skriver om det fantastiska utan också hur slitna ni är. Det gör faktiskt min kväll lite skönare.

Mitt huvud är fullt* av tankar om den där vahettere framtiden. Stora grejer på gång: Sluta jobbet! Flytta till Skåne! Starta verksamhet! Jag är så jävla - förlåt - lycklig och överväldigad att jag nästan spricker. Men för att inte den här bloggen ska översvämmas av framtiden så har jag startat en ny blogg enkom för planerna. Än så länge är den lösenordsskyddad - och ganska tom - men hepp! Stay tuned!

Och för att inte vara tjatig på det gamla vanliga sättet ska jag bara viska lite lågt om Stephenie Meyer. Breaking Dawn = spännande! Jag vill veta hur det går! Klämmer tjogvis med sidor så fort mitt väldigt aktiva huvud tar en paus.

Saker jag sysselsätter mig med där jag kan tänka samtidigt: gå långa promenader. Baka cupcakes (jag tror att det bästa är att välja båda dessa sysselsättningar. I alla fall inte bara cupcakes).

Ni minns ju hur jag bara "Nu eller aldrig" för några veckor sen? Löpning! Ähum. Jag hann som "springa" en gång sen kom värsta sjukan, London, Malmöresa och Oslo och tog lite överhand. I morgon ska jag ta på mig studsskorna igen. Och Jana har ju faktiskt här avslöjat att för mig specialkomponerad springmusiklista skapas i hennes dator.

Att vara en hejare på att baka cupcakes ligger inte bara i min självbild utan också i min framtid. Men utan kök är det ju inte helt lätt. Förra helgen försökte jag utan spis, men med mikro. Tänkte att det ju inte gör något om själva muffinsarna inte får nån färg - det är ju ändå pyntet som är det viktiga. Och oh my god! Så himla kul! Och kolla vad snygga de blev!

Veganska, så klart, med undantag för formmassan som jag helt sonika glömde kolla ingredienserna på för hey! Panduro, där säljs ju ingen mat. Mjölkpulver är det i. När formmassan (sockermassan) är slut ska jag övergå till marsipan i stället.
Missöde numero trés var att vi tog vanligt strösocker i stället för florsocker i smörkrämen. Inte så spritsvänligt och rätt svårätet (vilket väl var bra. Vi ville mest göra, men att äta 20 cupcakes, det hade vi inte nån lust till. Skådebröd, med andra ord.) Nästa gång har jag kanske både rätt ingredienser och rätt ugn. Vem vet, då kanske jag lägger ut receptet.

*Eftersom jag inte vet något överhuvud taget om hur framtiden kommer se ut - mer än drömmen - så låg mitt huvud en hel natt och googlade i den biologiska bildbanken efter den optimala klänningen att ha när portarna slås upp. Det kallar jag att prioritera helt rätt.