Pastries and a g-string

Water for elephants av Sara Gruen

Det kittlande, spektakulära, bombastiska. Det lilla, detaljerna; känslorna. Sara Gruen beskriver båda på sådant sätt att man är där. Jag blir besatt, betagen, ofta. Även av Water for elephants, naturligtvis. Det hårda livet, det lite sjaskiga. Smutsglamour, svett, depression. Cirkus! Och mitt i allt kärleken. Water for elephants alternerar mellan nu och då. Ett nu som skulle kunna vara bekvämt i allt väsentligt, om det inte vore för ledan, för att allt som betyder något, utom de första stegen på Maslows behovstrappa, är borta ur den 90-, eller 93-åriga, huvudpersonens liv. Och så ett då som innehåller allt - utom kanske de där första stegen.

Det är en berättelse så kärleksfullt skriven att varje ord har betydelse. Och det är ju min favorittyp. Vackert, men aldrig sentimentalt, roligt men aldrig putslustigt, spännande men aldrig forcerat. Så klart ser den miljö jag ser framför mig ut precis som i HBOs Carnivale, något annat vore konstigt. Och det blir helt utmärkt, det är en miljö jag gärna återvänder till.

Musik då? Mitt tips är: lyssna på Tom Waits när du läser (för läser gör du väl?), hans melankoli passar utmärkt. Kanske även Nick Cave, men jag röstar ändå för Waits.

/J

Coney Island Baby

Efter några ljuvliga dagar i Andalusien är jag tillbaka i råkallt Stockholm. Skillnaden är slående, min näsa fjällar samtidigt som jag noterar den första julskyltningen, i Dukas fönster. Inte mig emot, julskyltning, men jag vill ha mer höst innan det blir vinter. Andalusien bjöd på salta bad, ljumma vindar, promenader och prat. Bilutflykt till historiska och natursköna sevärdheter, och så ännu några promenader. Och lite fler bad. Småstäder utanför turistsäsong är något alldeles extra! Snart, snart kommer bilder på fina saker.

Och en del otäcka: besökte en tjurfäktningsarena, naturligtvis inte under pågående show och naturligtvis betalade jag inget för att gå in - mina pengar går inte till att stödja den typen makabra plågeri. Därinne tränade en matador, han låtsades inte om mig och min kamera, men poserade villigt. En bildsvit blev det, som jag hoppas kunna göra mer av. På bäggarna i inträdeshallen hängde uppstoppade tjurhuvuden, i sanden en torkad blodpöl. Över huvud taget fanns tjurfäktningssymboler överallt - på souvenirer så väl som på sherry-, vin-, vinäger- och olivoljeflaskor. En gigantisk tjur i profil stod som symbol på bergskrönen. Makabert så det förslår.

Djurfria aktiviteter inbegrep förutom de ovan nämnda shopping. Inhandlade inte färre än två jackor. Den ena en fantastisk brun sak, rockaktig utan att vara lång, och den andra en ännu mer fantastisk gul sak med fjärilar på. Låter galet (och mil från min vanliga svarta). Måste kanske visa med en bild. Och inte färre än tre väskor. En brun handväska, en rutig dito och en grön canvasryggsäck. Och så ett armband. Med berlocker! Efter att ha sett tjusiga spaniorskor spatsera på skyhöga klackar med grace ville jag köpa högklckade skor. Som tur var hittade jag inga (jag har försökt. Det är inte vackert när jag försöker. Basketkängor. Det är mina skor, aka dojjor.)Ja, hej och välkommen till ytliga bloggen.

Läst har jag inte gjort mycket senaste tiden: Luke Reinharts Tärningsspelaren var intressant den första tredjedelen, sen blev den bara trälig. Har läst 2/3 nu, och tar paus. Lite nyfiken på hur det går (-På hur det går? Men du brukar väl aldrig bry dig om handling?) så kommer nog skumma sista biten. Mer utförligt om den då.

Idag började jag på den otroligt lovande och lovebombade Water for elephants av Sara Gruen*. Grät på sidan tolv! Fnissade på sidan fjorton! Redan fast i texten. Är den lika bra som det verkar här
eller kanske bara nästan så bra, så är det toppen. Mer kommer garanterat om denna (då kanske med lite ant-cirkustext, eller så skriver jag det ändå helt annan gång. För gå inte på cirkus med djur, kids! Det är ondskefullt.)

/Jessica

*Nej, jag har inte upphävt köpstoppet. Gav min man några extremt tydliga hintar att jag gärna tar emot presenter, speciellt den här. Så det fick jag!

Natten innan de hängde Ruth Ellis - Margareta Strömstedt

Pusselprosa, en del fogas till den andra. Vissa delar kanske saknas, andra delar är trasiga. Lågmälda berättelser, sida vid sida: en bild växer fram. Men av vad? Jag tycker ibland om den här sortens berättelser; läser ofta Slas där en liten del blir till något större. Lågmälda betraktelser av vardagen. Margareta Strömstedt är inte lika finurlig i prosan, men lika återhållsam, lika intressant. Jag vill se mellan raderna, mellan sidorna, mer intresserad av det som inte sägs. En feministisk pamfelett skymtar. "Ett kvinnoöde", ett liv, eller i alla fall delar ur ett. Och mitt i allt: en kärlekshistoria jag inte kan tro på. Bitterheten som fyller sidorna, först i slutet blixtrar kärleken igenom, först på slutet förstår jag den utan att den skrivs mig på näsan.

Alla viktiga i boken är utan namn, huvudpersonen, poeten - maken, sonen och dottern. Däremot hängs en rad andra, alla kulturelitmän, ut. Jag valde den här boken i stället för Myggor och tigrar för att jag orkar inte mer nu, den boken är jag mätt på efter femton sidor och femhundra spaltmeter. Och vad fick jag i stället: Olof Lagercrantz, Sven Lindqvist, ovan nämnde Stig Claesson, Lars Gyllensten, Artur Lundkvist, Lars Ahlin. Förvisso inte lika demoniserade som vissa på Maja Lundgrens sidor, men ändå: namngivna, försjaskigade. Till vilken nytta? Till att sätta Bo Strömstedt i perspektiv? Jag vet inte. Fram till dess, och efteråt, tycker jag mycket. Där tycker jag stopp.

På ett ställe är känslorna på utsidan: den återberättade händelsen med barnen i begravningståget, den döda hunden. Där blixtrar det till, löddrar. Annars är det mest pusselbitar som läggs sida vid sida, var och en vackra i sin egen formation, men utan att fogas till en enda bild, förutom kvinnan.

/Jessica

Bag of Bones - Stephen King

Det började med Susanna. Hon pratade om Stephen King, första rösten om honom på många år. Och så berättade Sarah om On writing och så mindes jag igen. Plötsligt pratade alla om Stephen King. King som jag själv lämnade för massa år sedan. King som då höll mig vaken nätterna igenom, både för att jag inte kunde släppa böckerna ifrån mig, men mest för att jag inte kunde somna när jag väl gjorde. Christine, som handlar om en bil, gjorde mig allra räddast. Jag var kanske femton och mitt sovrum låg på bottenvåningen. Bilarna utanför verkade vilja köra rakt in genom mitt fönster, dåligt täckt av en vit rullgardin. Jag var ensam hemma och gick och la mig i min systers säng, där uppe. En del av mina Stephen King-böcker står här i bokhyllan, med fula åttiotalsomslag. Så egentligen var det väl inte så konstigt att jag bejakade? När både Susanna och Sarah talade sig varma för King. Och när Helena dessutom postade en kärleksförklaring med rekomendation, ja, då hade jag inte längre någon lust att stå emot.

Vi som ibland skriver bloggar om böcker får ibland kritik för att vara onyanserade. Det är svart eller vitt. Oftare kärleksförklaringar än kritik. Men det må väl vara hänt? Detta är en hobby, nota bene. Jag läser förvisso det mesta, men om jag läst något dåligt - vill jag då verkligen skriva om det? Kanske inte. Så bered er: detta är en onyanserad love-bombing.

Bag of Bones, om den ganska framgångsrika Michael Noonan, vars fru dör blott 34 år gammal. Då drabbas han av skrivkramp så allvarlig att han inte ens kan öppna word. Notebook går bra, men om word slås på får han panikattacker. Man får följa Mike Noonan när han sörjer, både det liv han haft, men framförallt sin döda fru, Johanna. Snart börjar tillvaron te sig på ett sätt som gör att håret i nacken ställer sig på trekvart. Johanna går igen, och kanske någon mer? Kanske någon som vill säga något?

Noonan åker iväg till lantstället i Maine, Sarah Laughs. Det är den hetaste sommaren i mannaminne, för varmt för att bada i sjön, för varmt för att ha kläder på sig. På förmiddagen den 4 juli åker Mike iväg för att äta och är nära att köra över ett barn. Härifrån eskalerar boken. En kärlekshistoria, ett rättsfall, en spökhistoria. Sorg, outsäglig sorg, och de vackraste formuleringarna, som rubriken till förra inlägget.

Den handlar en del om skrivande: "A writer was a man who had taught his mind to misbehave", ett citat som tillskrivs Oscar Wilde. Och det är naturligt, det handlar om en författare. Titeln då? "Compared to the dullest human being actually walking about on the face of the earth and casting his shadow here, the most brilliant drawn character in a novel is but a bag of bones." Naturligtvis när det handlar om King betyder det mer än så.

Detta är en otroligt skickligt berättad historia. King tappar inte takten en enda gång under alla de 732 sidor berättelsen rullas upp. Allt har en mening, inte en detalj lämnas utan symbolik. Berättarglädjen, hantverket, gör att man rusar över sidorna. Att det tog mig så länge att läsa ut var definitivt inte bokens fel. Om jag skulle sållat något (man måste väl klaga på nåt, inte sant) så är det slutet som är lite väl utdraget. Där frossar Stephen King i alla otäckheter och det blir faktiskt en del upprepningar. Samtidigt ville jag ju inte att boken skulle ta slut, och jag har på känn att flera av karaktärerna kommer dyka upp hos mig igen - för de känns långt ifrån bara några bags of bones.

/Jessica

Läsa slut

Jag är inte så förtjust i att handla kläder, eller skor, eller väskor. Eller egentligen något annat än böcker. Att köpa böcker, att kärleksfullt ställa dem i bokhyllan är att smycka min tillvaro. Det beteendet har lett till att jag, ganska ofta, köper fyra böcker, läser tre av dem, köper fem, läser två, köper tre, läser en. Kort sagt: i min bokhylla finns alldeles för många olästa böcker. Nota bene, jag har aldrig köpt en bok utan att ha ambitionen, viljan, lusten att läsa just den. Så de står där och lockar mig, ropar jaaaag, jaaaaag! välj miiiig! varje gång jag plockar en därifrån eller från boklådans bokhylla, att läsa. Och det stör lite, det stressar lite. Mitt projekt är att jag ska läsa hundra av mina böcker innan jag får köpa nya. Om skönhet, Mig äger ingen och Världens sista roman, är bok nummer ett, två och tre i det projektet.

Jag hade tänkt göra mig några regler. Kanske att hälften av författarna ska vara kvinnor? Att var femte ska vara en fackbok? Att var tredje ska vara en ryss (nej så många ryssar har jag inte i bokhyllan, men kanske inte svensk, brittisk eller amerikansk)? Att jag inte ska vara så bekväm att jag bara läser pocket (det går inte heller, en majoritet av de olästa torde vara inbundna på grund av denna bekvämhet)? Att jag ska försöka mig läsa poesi lite mera intensivt?

Men, äh, jag vet inte. Jag tror jag bara plockar. Nummer fyra blir Döden heter Konrad av Stig Claesson (den är i det närmaste utläst), nummer fem Myggor och tigrar, nummer sex kanske Bag of bones av Stephen King eller Stephanie Meyer (båda efter tips från the girl least likley to). Nummer sju kanske Bröderna Karamazov, nummer åtta Stig Larsson, Carina Burman, Klas Östergren, Vilhelm Moberg, Stig Dagerman, Milan Kundera, Björn Ranelid, Joyce Carol Oates, Jasper Fforde, Jeffrey Eugenides, Sylvia Plath eller någon av de andra som har skrivit ord som står olästa i min hylla. Där trängs favoritförfattare med sådana jag inte tidigare smakat. För inte är Världens sista roman den sista för mig. Inte alls, och det är jag naturligtvis inte ledsen för.

/Jessica