Bag of Bones - Stephen King

Det började med Susanna. Hon pratade om Stephen King, första rösten om honom på många år. Och så berättade Sarah om On writing och så mindes jag igen. Plötsligt pratade alla om Stephen King. King som jag själv lämnade för massa år sedan. King som då höll mig vaken nätterna igenom, både för att jag inte kunde släppa böckerna ifrån mig, men mest för att jag inte kunde somna när jag väl gjorde. Christine, som handlar om en bil, gjorde mig allra räddast. Jag var kanske femton och mitt sovrum låg på bottenvåningen. Bilarna utanför verkade vilja köra rakt in genom mitt fönster, dåligt täckt av en vit rullgardin. Jag var ensam hemma och gick och la mig i min systers säng, där uppe. En del av mina Stephen King-böcker står här i bokhyllan, med fula åttiotalsomslag. Så egentligen var det väl inte så konstigt att jag bejakade? När både Susanna och Sarah talade sig varma för King. Och när Helena dessutom postade en kärleksförklaring med rekomendation, ja, då hade jag inte längre någon lust att stå emot.

Vi som ibland skriver bloggar om böcker får ibland kritik för att vara onyanserade. Det är svart eller vitt. Oftare kärleksförklaringar än kritik. Men det må väl vara hänt? Detta är en hobby, nota bene. Jag läser förvisso det mesta, men om jag läst något dåligt - vill jag då verkligen skriva om det? Kanske inte. Så bered er: detta är en onyanserad love-bombing.

Bag of Bones, om den ganska framgångsrika Michael Noonan, vars fru dör blott 34 år gammal. Då drabbas han av skrivkramp så allvarlig att han inte ens kan öppna word. Notebook går bra, men om word slås på får han panikattacker. Man får följa Mike Noonan när han sörjer, både det liv han haft, men framförallt sin döda fru, Johanna. Snart börjar tillvaron te sig på ett sätt som gör att håret i nacken ställer sig på trekvart. Johanna går igen, och kanske någon mer? Kanske någon som vill säga något?

Noonan åker iväg till lantstället i Maine, Sarah Laughs. Det är den hetaste sommaren i mannaminne, för varmt för att bada i sjön, för varmt för att ha kläder på sig. På förmiddagen den 4 juli åker Mike iväg för att äta och är nära att köra över ett barn. Härifrån eskalerar boken. En kärlekshistoria, ett rättsfall, en spökhistoria. Sorg, outsäglig sorg, och de vackraste formuleringarna, som rubriken till förra inlägget.

Den handlar en del om skrivande: "A writer was a man who had taught his mind to misbehave", ett citat som tillskrivs Oscar Wilde. Och det är naturligt, det handlar om en författare. Titeln då? "Compared to the dullest human being actually walking about on the face of the earth and casting his shadow here, the most brilliant drawn character in a novel is but a bag of bones." Naturligtvis när det handlar om King betyder det mer än så.

Detta är en otroligt skickligt berättad historia. King tappar inte takten en enda gång under alla de 732 sidor berättelsen rullas upp. Allt har en mening, inte en detalj lämnas utan symbolik. Berättarglädjen, hantverket, gör att man rusar över sidorna. Att det tog mig så länge att läsa ut var definitivt inte bokens fel. Om jag skulle sållat något (man måste väl klaga på nåt, inte sant) så är det slutet som är lite väl utdraget. Där frossar Stephen King i alla otäckheter och det blir faktiskt en del upprepningar. Samtidigt ville jag ju inte att boken skulle ta slut, och jag har på känn att flera av karaktärerna kommer dyka upp hos mig igen - för de känns långt ifrån bara några bags of bones.

/Jessica