Natten innan de hängde Ruth Ellis - Margareta Strömstedt

Pusselprosa, en del fogas till den andra. Vissa delar kanske saknas, andra delar är trasiga. Lågmälda berättelser, sida vid sida: en bild växer fram. Men av vad? Jag tycker ibland om den här sortens berättelser; läser ofta Slas där en liten del blir till något större. Lågmälda betraktelser av vardagen. Margareta Strömstedt är inte lika finurlig i prosan, men lika återhållsam, lika intressant. Jag vill se mellan raderna, mellan sidorna, mer intresserad av det som inte sägs. En feministisk pamfelett skymtar. "Ett kvinnoöde", ett liv, eller i alla fall delar ur ett. Och mitt i allt: en kärlekshistoria jag inte kan tro på. Bitterheten som fyller sidorna, först i slutet blixtrar kärleken igenom, först på slutet förstår jag den utan att den skrivs mig på näsan.

Alla viktiga i boken är utan namn, huvudpersonen, poeten - maken, sonen och dottern. Däremot hängs en rad andra, alla kulturelitmän, ut. Jag valde den här boken i stället för Myggor och tigrar för att jag orkar inte mer nu, den boken är jag mätt på efter femton sidor och femhundra spaltmeter. Och vad fick jag i stället: Olof Lagercrantz, Sven Lindqvist, ovan nämnde Stig Claesson, Lars Gyllensten, Artur Lundkvist, Lars Ahlin. Förvisso inte lika demoniserade som vissa på Maja Lundgrens sidor, men ändå: namngivna, försjaskigade. Till vilken nytta? Till att sätta Bo Strömstedt i perspektiv? Jag vet inte. Fram till dess, och efteråt, tycker jag mycket. Där tycker jag stopp.

På ett ställe är känslorna på utsidan: den återberättade händelsen med barnen i begravningståget, den döda hunden. Där blixtrar det till, löddrar. Annars är det mest pusselbitar som läggs sida vid sida, var och en vackra i sin egen formation, men utan att fogas till en enda bild, förutom kvinnan.

/Jessica