Och hur var konserten?

Han spelade Die Mauer!

Nuff said.

Gammal kärlek rostar aldrig

Idag är det Thåström- och Kent-konsert på Zinkendamms IP. I just den ordningen, prioritetsmässigt för mig. Thåström och jag går way back: såg honom första gången i slutet av 80-talet. Jag hade jeanskeps och hade hånglat med min första kärlek dagarna före. Roligast är ändå att jag inte går på spelningen av nostalgiska skäl, utan för att han fortfarande håller, och kanske till och med blivit bättre med åren. Kent, jaja, dem har jag inget direkt emot, men det är inte för deras skull jag tar med största fan-hjärtat.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Men hörni, jag kommer plötsligt på att jag glömt ännu en lovebombing! När jag gillar något så mycket att det förtjänas kärleksbombas så pratar jag om det, lever jag det, tänker jag det så till den milda grad att jag per automatik tror att jag även bloggat om det. Ofta har jag inte det. Hm.

Nåväl: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland är en pärla. En liten kompakt känslostorm. En liten kärleksaffär som räcker länge. Ett språk som är vidunderligt, skörhet ingår inte bara i titeln, utan får stå som begrepp för hela boken. Åh vad jag gillar när böcker får mig att känna, och oj, aj, vad det svider att läsa den här. Vad sägs om fulgråt i lunchkön? Jodå, det var så det blev.

Och vad sägs om ungdomlig kärlek, Berlin, konst, sjukdom och hjärtesorg?

Good for you, potato

Alltså jag måste ju bara få instämma i kören. Eller kören kanske har tystnat? Missade jag kören? Jamen då får det väl bli en liten privat hyllning då.

Miranda July. Jag tycker vi slår fast en gång för alla: Jag älskar Miranda July. Miranda, if you read this: (maybe you google your name and decide you want to know what the swedes think) Miranda, I love you.

Novellsamlingen No one belongs here more than you är helt fantastiskt bra (och obs, den finns på svenska, och som ljudbok. "I made this for truck drivers and the blind, but you might enjoy it too. I tried to read it in a way that would make it impossible for you to not get me." Jag läser så långsamt jag förmår, sticker emellan och längtar mera. Idag, på tåget (jag älskar att pendla lika mycket som jag älskar Miranda, eftersom jag får läsa Miranda när jag pendlar. Jag kanske kommer läsa Miranda varje dag i resten av mitt liv) läste jag Mon Plasir och grät lite, skrattade högt och njöt. Miranda, sa jag det? är fantastisk. Jag vill flytta in granne med Miranda. Jag vill vara henne nära. Jag vill att hon ska skapa saker jag kan ta del av. Jag kan flytta in hos henne och tvätta och städa och laga mat och gå ut med hunden och fixa och dona och... bara hon får skapa saker i fred. Om Miranda var en klänning (kanske en gul, lite urtvättad med fantastisk, lätt passform) så hade jag haft den på mig varje dag.

Novellsamligen kommer jag ge till alla jag känner i julklapp. Så, nu vet ni det. Men vänta för all del inte med att köpa den: ty ni kommer, liksom jag, att vilja läsa i den varje dag, och då kan det vara bra med två exemplar.

Jag vill aldrig att Mirandasamlingen ska ta slut. Jag VILL att den tar slut så att jag får börja om. Mirandas karaktärer är som gamla vänner efter tre rader. Mirandas noveller är som snutteflitar, som klappar på axeln, som en spark i baken, som en kör som ropar bra saker, som allt det bra med spunnet socker - karuseller, känslan - men utan det dåliga - ja, själva sockret då, som en vitsippeäng, som den hemlöse mannen på gatan som alltid ler, som den raggiga hunden, som smultron man plockat själv, som finaste disktrasan, som...

Miranda, I love you.

Hur jag blev en hyllmeter kvalitetslitt rikare, eller historien om när biblioteket i Gnesta fick mig att förlora vettet.

Lugn, lugn lördag. Diska lite, dammsuga lite, läsa lite. Lite igår-drack-jag-vin-grusig-i-ögat. Med den lokala gratistidningen uppslagen framför mig äter jag lunch. Men, vad är det här? Gnesta bibliotek säljer ut överskottsböcker! Neeej, i torsdags!
- Ska jag ringa och fråga om de fortfarande håller på?, säger maken.
- Jaha, okej. Jo gör det, svarar jag.

Ett internetbesök senare: de håller fortfarande på, sista dagen idag. Till klockan ett.
Titt på klockan: 12.39! Neeeej!

Maken ringer ändå. Jag hör honom fråga: kan ni hålla öppet lite längre? Vi kommer på stört.

Jag kastar mig upp från bordet, slänger av mig mina haskläder och in i första bästa outfit. Håret på ända, solglasögon får maskera mig bäst de kan - när det gäller kastas fåfänga, och vanligt hyfs, överbord. In i bilen: girar in på parkeringen bakom biblioteket med en minut till godo.

- Hej, var det ni som ringde?
- Jo.
- Titta ni i lugn och ro, jag måste ändå plocka lite här.
- Tusen, tusen tack!

Femton minuter senare lämnar vi biblioteket med bland andra Maria Gripe, Patricia Highsmith, LM Montgomery, Arthur C. Clarke, Daphne du Maurier, Robert A. Heinlein, Aksel Sandemose, Knut Hamsun, Laxness, Jerome K. Jerome, Ruth Rendell, John Irving, Christine Falkenland, Antonio Gamoneda och Susan Sontag.

Fnissig, rusig, generad och sex (6!) kronor fattigare kör vi så tillbaka hem. Genast påbörjas högläsning av Maria Gripes Agnes Cecilia.

Efter (ännu en) städning av bokhyllan (de fick plats!), excessiv läsning och två timmar wii fit somnade jag framför "Råttatouille". Bra lördag!