08 maj 2008

Good for you, potato

Alltså jag måste ju bara få instämma i kören. Eller kören kanske har tystnat? Missade jag kören? Jamen då får det väl bli en liten privat hyllning då.

Miranda July. Jag tycker vi slår fast en gång för alla: Jag älskar Miranda July. Miranda, if you read this: (maybe you google your name and decide you want to know what the swedes think) Miranda, I love you.

Novellsamlingen No one belongs here more than you är helt fantastiskt bra (och obs, den finns på svenska, och som ljudbok. "I made this for truck drivers and the blind, but you might enjoy it too. I tried to read it in a way that would make it impossible for you to not get me." Jag läser så långsamt jag förmår, sticker emellan och längtar mera. Idag, på tåget (jag älskar att pendla lika mycket som jag älskar Miranda, eftersom jag får läsa Miranda när jag pendlar. Jag kanske kommer läsa Miranda varje dag i resten av mitt liv) läste jag Mon Plasir och grät lite, skrattade högt och njöt. Miranda, sa jag det? är fantastisk. Jag vill flytta in granne med Miranda. Jag vill vara henne nära. Jag vill att hon ska skapa saker jag kan ta del av. Jag kan flytta in hos henne och tvätta och städa och laga mat och gå ut med hunden och fixa och dona och... bara hon får skapa saker i fred. Om Miranda var en klänning (kanske en gul, lite urtvättad med fantastisk, lätt passform) så hade jag haft den på mig varje dag.

Novellsamligen kommer jag ge till alla jag känner i julklapp. Så, nu vet ni det. Men vänta för all del inte med att köpa den: ty ni kommer, liksom jag, att vilja läsa i den varje dag, och då kan det vara bra med två exemplar.

Jag vill aldrig att Mirandasamlingen ska ta slut. Jag VILL att den tar slut så att jag får börja om. Mirandas karaktärer är som gamla vänner efter tre rader. Mirandas noveller är som snutteflitar, som klappar på axeln, som en spark i baken, som en kör som ropar bra saker, som allt det bra med spunnet socker - karuseller, känslan - men utan det dåliga - ja, själva sockret då, som en vitsippeäng, som den hemlöse mannen på gatan som alltid ler, som den raggiga hunden, som smultron man plockat själv, som finaste disktrasan, som...

Miranda, I love you.

3 kommentarer:

Spectatia sa...

Hm, den här stod jag och stirrade på i bokhandeln i går. Den verkar vara värd att titta inuti också...

Anonym sa...

Vad glad jag blir att jag fortfarande har mitt fina ex oläst och lockande pockande i bokhyllan. Ska spara läsningen till en riktigt fin dag./asalun

Ylva sa...

Oj det var en lovebombing som hette duga! Och väldigt rättvist också - Miranda Julys novellsamling är verkligen helt underbar. Fast jag vet inte om jag skulle vilja bo granne med henne - tänk om hon är lika nuts som sina fiktiva (?) figurer...?