11 maj 2008

Ibland är det den som viskar som hörs bäst





Nej, att skrika högst och smeta mest är sällan en bra varaint om man ska vara trovärdig. Fjärilen från Tibet var för mycket på alla plan för att fungera. Dessutom innehöll den allt för många exempel av riktigt dåligt språk för att jag skulle kunna låta det passera. Synd, jag hade - som jag skrev nedan - verkligen velat gilla den.

Fjärilen får fladdra vidare i sin köttsmälta existens: bye bye. In vandrar i stället en man och hans son. Apokalypsen har varit, och passerat för några år sedan. Vad som hänt, eller exakt när, får vi inte veta. Allt som är kvar är ödslighet, tomhet. Falnande aska och en och annan människa. Good guys eller bad guys? Det vet man inte. Det enda jag vet är att Cormac McCarthys The Road är allt som behövs. Avskalat, nästan sakralt slår texten ner i ögonblicket. Små korta stycken avbrutna av fantastiska dialoger mellan mannen och pojken. Det var länge sedan jag - den kvällströttaste - låg vaken halva natten och vrålläste. Vaknade tidigt i morse och läste ut. Inga skarpa toner, inget överdrivet äckel och ändå: detta är bland det otäckaste och vackraste jag någonsin läst.

Porträttet av pojken får hjärtat att brista. Jag skrattar högt åt vissa av dialogerna, och hjärtekniper med tårarna i ögonen åt andra. Jag vill hålla om den magra lilla kroppen, jag vill göra honom varm och trygg. Jag vill stryka mannen över kinden, stryka bort hans sorg och säga: allt blir bra. Det är bara det att jag har svårt att dro det själv när jag läser. Den är tröstlös, avgrundsdjup.

Sällan har verklighet och fiktion skilt sig så åt: denna, årets varmaste och vackraste helg, är jag tvungen att värma mig under filtar för jag lever mig så in.

Två saker har dessa böcker gemensamt: de skildrar undergången. Och de innehåller äpplen.

2 kommentarer:

Ylva sa...

VAd glad jag blir av att så många tycker att The Road är lika bra som jag tycker!

Jessica på Sapere Aude sa...

Ja, men går det att tycka illa om ngt så fantastiskt? Jag tycker den är så otroligt komplett. Saknas inget. Trots att den är så återhållsam - eller på grund av, kanske - svämmar den över av känslor. Otroligt nyfiken på författarens andra böcker.