Kära dagbok. Banalitetens skugga faller, det är vår - sommar igår, vår igen idag - och jag önskar jag vore Ronja som skriker i vitsippebacken. Jag är inte det: jag sitter fast på ett kontor. Med nedfällda presienner, ty utanför strålar solen, rakt mot skärmen där kolumner och slutsatser formas.

Banaliteten? Ja, är inte våren banalitetens tid. Rosévinsfläckar och vintervita ben. Viljor. Känslor. Gräsklippsdoft och asfalt ännu inte het.