Håll om ryggen

På pendeltåget utvecklas en egen liten värld: en komprimerad verklighet där de sociala spelreglerna är viktigare än annars. Viktigare eftersom man delar luften och det lilla utrymmet med främlingar. Inte alla förstår dessa regler, men de höga mobilsamtalen, öldrickandet och knuffarna hör ändå till ovanligheterna. Och när det händer står man ut med det, som en del av spelet. En vanlig färd ser jag inte dem som sitter bredvid, tjuvkikandet som sker sker diskret. Ganska sen fredagkväll sätts spelets regler ur funktion. Jag har hörlurarna på, men kan inte undgå (luften andas vi inte bara gemensamt, våra ljudvågor är dessutom korta, korta) att höra flickan gräla med sitt ex i telefonen samtidigt som hennes pojkvän håller henne i handen och stirrar tomt ut i luften.

"Det borde du tänkt på innan du var otrogen."

Repliken skär genom luften. Det vanliga sorlet dämpas en aning. Jag vill inte veta, jag vill inte höra. Hon är så outsägligt vacker, pojken hon håller i handen ser snabbt åt hennes håll, sedan rakt fram igen. Hans ögonfransar är långa, hon biter på en nagel. Jag undrar om de kommer gräla när hon lagt på och de stigit av tåget.

En eftermiddag på väg hem. Tidigare än vanligt, men tåget är inte mitt på dan-tomt, hemfärdsrushen har nästan börjat. Försjunken i min bok, musik i öronen.

"Vi har tiggare ombord. Uppmuntra dem inte. Vi är alltså fullt medveten om att vi har tiggare ombord."

Speakerrösten skär genom den komprimerade luften i samma ögonblick som mannen från öst (det är alltid någon från öst, kanske Bulgarien eller Albanien, egentligen vet jag ju inte) lägger den laminerade lappen på de få sätena som är lediga. Jag är fattig. Jag har en ung son, han har LEUKEMI. Jag behöver pengar. Det är meddelandet på lappen, igen och igen samma meddelande. Och jag tänker att någonstans finns det en man från öst som har en ung som med leukemi som behöver hjälp. Men hur ska jag veta om det är denna mannen?

När han samlar in lapparna tittar jag bort, jag upprätthåller de sociala strukturerna, låter dem inte rubbas. Samtidigt som jag vet att det inte spelar någon roll om sonen med leukemi är fiktiv eller reell: lapparna tyder på att något är fel. Jag borde inte bry mig om vad. Men likt förbannat ser jag bort, må det vara från den snygga tjejen som grälar i mobilen, mannen med lapparna eller den överförfriskade chefspersonen som på ett allt för intimt sätt skojar? pratar? närmar sig? de allt för unga tjejerna. När de går av först drar jag en suck av lättnad.

Att vara i ett nu som betyder

Men vad hände med läsningen? Och skrivandet? Och tänkandet?

Plötsligt är det vardagsjäkt och tisdagsstress och inte hinner jag och splittrade tankar. I stället för en bok varannan dag, som tidigare i somras, blir det, enligt denna veckas takt, en i veckan. Och skrivandet hinns inte med alls. Eller är det mina prioriteringar som är på svaj? I morgon börjar fortsättningskursen på skrivarverkstaden så sitter och läser mina gamla texter för att se om jag hittar en klo. En del bra, en del skräp. Inser att romanprojektet knappt är påbörjat, trots ett ansenligt antal skrivna sidor. Det måste vara det där med tänkandet, kontemplerandet.

I natt vaknade jag och ställde mig vid fönstret, flera minuters stirrande på en natthimmel fylld av stjärnor. I stan ser man andra sorters stjärnor, kanske, aldrig dem på himlen. Jag måste dessvärre prioritera, det är mycket jag vill, allt för mycket. Jag hajjar fortfarande inte grejen med Facebook, varför ska jag. Och jag har inte anmält mig till bokhorornas bokbytardag i morgon, återigen: dålig planering, dålig prioritering, och en smärtsamhet i att skiljas. Sanningen också att många böcker, faktiskt alla jag inte ville ha, det var inte många, lämnades till andra innan flytten. Mina inköp sedan dess vill jag inte göra mig av med. Kanske känner jag mig inte bekväm. För att jag just nu är i en annan tid av mig själv, där jag läser lite, tänker lite, skriver lite. Surfar runt planlöst, trots att jag ju vill ut i skogen, in i texten, ut med språket, in med tankar.

Och till i morgon ska jag skriva sidor, leta romaniledningar och en dikt "värd att diskutera". Finns det såna som inte är värda? Tror den rafflande inledningen får bli Lolita - den enda del av Lolita jag läst (ni ser, jag gör inte) och dikten får nog bli en liten pärla ur The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories av Tim Burton. Jag hoppas det är tankar kring och varför som ska diskuteras snarare än stilen, kanske inte bra ta med två texter på engelska. Jag vet inte. Se ovan: tankar.

Just nu är läget toppen sitter med filt om axlarna uppdragna knän ute i krispig förhöstdag. Fått en god nyhet och längtar lite till framtiden.

/J