På det hela taget ganska fint

Hundböcker, trädgårdsböcker och så en bok om djurparker och religion. Så ser det ut just nu. Yann Martells bok om Pi tror jag förvisso bara handlar om djurparker och religion i början, men längre än så har jag inte kommit. För nej ack nej: just nu går jag utomhus med stora (STORA) tjocka trädgårdsboken och försöker identifiera de sprittande växterna. Samt försöker identifiera om de kräver någon vårlig action såsom beskärning eller gödsling. Denna våren står inga sticklingar och småplantor i fönsterkarmen på tillväxt, ety hela tomten är ny och varje dag bjuder överraskningar. Ljuvligt på det hela taget. Häromdagen beskar jag en pil. En pil! Ni förstår ju: jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv, och sett människor komma och gå. Bara en tidsfråga tills jag lär känna en Nils, Mor Akka flyger dagligen över mitt huvud.

Hundböckerna är inriktade på inlärning och uppfostran medelst shaping och snälla metoder (aka köttbulle i fickan-metoden). Klickerövningar och trixinlärning. Valpen har blivit stor, och just nu är det allt för roligt att lära in vacker tass och gå fint i kopplet och busrusa (vi gillar att busrusa) för att ha långa lata sessioner i soffan. Jag får en helt ny vokabulär och från husets alla hörn hörs "Kom" följt av ett klick.

Ja, det är alltså vad den sedvanliga lästiden går åt till, det och genomtitt av Arkiv X. Mycket finns att göra på gården, men snart! snart! pubbar jag bild på bibblot, för tro´t eller ej: efter ett fynd i form av en illgrön ryamatta i stallet har bibblot halkat ner till det rum jag helst inte sitter i. Ryan hamnade framför soffan i det rum som förhatligt fått namnet teverummet, och med lite matchande pynt förvandlades det rummet till en oas av läsvänlighet. Det är alltså dit jag släpar mina högar. Nåväl, jag hoppas att jag ska få ordning på bibblot snart, för hejja! ett drömrum i vardande (och allra senaste deadline är när finaste bokcirkeln kommer hit om två veckor).

Dessutom har ju dagarna förvandlats till arbetstid igen, thank god. Trodde jag gillade ett slackerliv, och det är väl okej ett tag men nu: kavlar upp skjortärmarna och hugger i.

Jag förstår att en eller annan möjligtvis hittat hit via artikel i tidningen ViLäser: Välkomna ska ni vara. Ge er gärna till känna i kommentarerna, ety I do like kommentarer.

Oengagerande deckargåtor bra för problemlösningsinitiativet?

Minns ni det där lilla... "problemet" (nej, inte ens jag är drama queen nog för att kalla det problem på riktigt) jag hade härom dagen? Det där med att riktigt tunga böcker och filt på gräsmatta inte är en bra kombo? Och att soffa med kuddar (lämplig för läsning av riktigt tunga böcker) och sommarsol inte är en bra kombo? Och att det därför fick bli lättare pocketböcker (ähum, ja, dagens har inmundigats inomhus eftersom himlens portar öppnades och Noaks ark-regn varit förhärskande) trots att ambitionen var att ta mig an alla böcker som står olästa i bokhyllan enbart på grund av hur många gram de väger? Men doh! Lösningen är ju lika enkel som genial och jag vet nu vad mitt hem saknat: en hammock. Jag kan knappt behärska mig när jag tänker på vad en hammock kommer göra för mitt välbefinnande. Bästa kombon nånsin av ute och inne. Gäller bara att hitta en, köpa en, få hem den (förmodligen ligger det någon fas som innebär ohemult skruvande och väljande av dynor inbakat i det där). Yay. Blonde är så gott som läst.

Denise Mina är utläst, tack och lov. Kanske kommer några fler knasiga citat, för övrigt kommer jag inte öda mer tid på henne. I stället ska jag - trots att jag inte omläser - omläsa The Secret History. Behöver nåt jag kan lita på.

Och tills i morgon håller vi alla tummarna för att solen - SOLEN - skiner på oss resten av juli och större delen av augusti, okej?

Pytt i panna

Det har varit lite si och så med läsandet på sista tiden. Med kulturandet över huvud taget, faktiskt. För mycket avtackningar, vindrickingstillfällen, mingelsammankomster och diskussionsklubbar för att hinna med så mycket sådant som bäst görs alena. Eller i alla fall i tysthet. Det myckna nattsuddandet har till och med lett till att jag varit för trött för att läsa på tåget. Då, mina vänner, har det gått långt.

Lite har dock hunnits med:

Tidningshögen har växt, och tre nya bekantskaper har fått fraternisera med de andra. Två tidningar med - skenbart - samma tema: miljö. Den ena EcoQueen slängde jag i avsky ifrån mig efter en snabb bläddringsejour. Urk. Same same. Inget behöver ändras, köp den här oljan till armbågarna i stället, bla bla bla. Svindyra kläder bättre än billiga. Vintage bla bla. Vänder sig uppenbart till dem som hakat på det där med miljön för att det är trendigt. Rätt i tiden. Nå, jag kanske borde ge dem the benefit of a doubt, det var ju trots allt första numret.

Mer genomtänkt, mer djuplodande, snyggare och mer tilltalande på alla sätt visade sig Camino vara. Spring och köp! Smarta artiklar, råd lätta att ta till sig.

Tredje nykomlingen i tidningshögen är - ni gissade det - ALT, Atlas Litterära tillägg. Intervjuer - samtal - som sträcker sig sida upp och sida ner. Om skrivande! Om livet! Gusto. Den här läser jag från pärm till pärm, och sprättar varsamt. Inte färdigläst ännu, jag håller hårt!

Filter nummer två har kommit, men ligger faktiskt helt obläddrad i högen. Ska åtgärdas snarast.

Bokfronten då? Efter the Road har jag gjort några nedslag. Påbörjat och ratat. Långsamt sugande som tappat smak. Reglerna slukades i en sittning, efter jag överkommit det initiala motståndet. Motstånd fanns, finns, kvar, men den får förbli obloggad några dagar till. I morgon ska den diskuteras på lovely bokcirkel (eller är det en läsecirkel, hur var det nu igen?).

Och så. Till sist. Som det har längtats. Och tjatats om. Och drömts om. Och nu: njutits av. Jag ÄR en sån enkel själ. För jag VISSTE ju att jag skulle älska, älska, Människohamn. Den var inte bara exakt så bra som jag visste att den skulle vara, den var till och med lite bättre. Inte hoppa högt-skrämslig, men fin fin fin och smygande. Som jag gillar. Enda klaget kanske: varför, varför fick inte de Smiths-citerande pojkarna större utrymme? Jag skulle kunna läst bara om dem (fast nej! Jag vill inte missa Simon, eller Anders, eller Maja eller någon av de andra. Skärgårdsborna!) Men pojkarna var ju så fina. Och jag känner mig så enkel.

Musik just nu: Jason Mraz, Mika och Regina Spector. Jag ombyter mig inte så ofta. Snart ska jag gå på Kent och Thåström, så lyssna in mig på lite sentida Kent måste göras. Annars är min lyssning i stå. Anna Ternheim idag, alltid fin. Damien Rice, stackarn har reducerats till bara Eskimo. Och den känns ju inte så tidsenlig just nu, men efter samtal om snöänglar idag fick den en plats på pendeltåget. Jag borde ta tag i lite Marilyn Manson igen. När min iPod dog dog även den genren som jag döpt till "musik att gå jävligt snabbt till". I bilen spelade RockKlassiker Guns n´Roses både till och från tåget. Vilket sammanträffande. Jag blev nittiotalsnostalgisk och ville genast lyssna på REM och Right Said Fred och Counting Crows och sitta i mörker och dricka whiskey med M. Nej, jag har nog inte ombytit mig sedan 1994, när jag tänker efter. Åh, Människohamn gav så klart massor av Morrissey, i alla former, men det är ju också ett alltid, som inte behöver bebloggas.

Teveserier för närvarande: Såg första avsnitten av Californication igår. Fnissfrustade, men håller det i längden? Tveksamt. Battlestar Gallactica ska nu ta ännu en sjukt lång paus. Precis när de började hitta tillbaka till nerven. Synd på en så bra teveserie, men jag önskar lite att de skulle hitta hem, already. Så vi slipper vänta.

Aktiviteter som inte inbegriper vin eller någon slags kultur: slå med lie. Klart underskattad motionsform. Jobbigt, man blir solbränd och trädgården förvandlas från hippiehår till något mer hanterbart. Dessutom är det meditativt och faktiskt rätt kul. Lie alltså, jag spår dess återkomst. Vi hittade ett gammalt träskaft i ladan, och ett nytt blad inskaffades. Dessutom klipper jag hela megatomten (den pyttedel av megatomten som över huvud taget klipps, ska det vara) med en handdragen gräsklippare. Jag tänker fantastiskt bra i sällskap av gräsklipp. Tomaterna har i år fått sig ett eget land. De kom i jorden för några dagar sedan och ser ut att ta sig fint. Eventuellt hann de - även i år - bli lite för långa och gängliga. Få se om de bär frukt. Potatisen däremot, lär visserligen inte bli färdig till midsommar, men my god, fantastiska små välartade, knubbiga plantor i snörräta rader. Förra årets masspsykos är glömd.

Ja hej. Det var min horisont, tror jag. Questions, comments? Ni vet var ni gört.

The more you ignore me, the closer I get

Idag när jag vågade mig på en försiktig promenad (om någon såg mig måste de undra: svarklädd, glåmig och skakis efter flera dagar till sängs, med en stor svart mössa och som kronan på det skygga Greta Garbo-verket iförd gigantiska solglasögon begav jag mig ut)insåg jag något märkligt: jag har, likt en björn, sovit mig igenom vintern och vaknat i våren! Fåglarna kvittrar som galningar och överallt spritter det. Såg både tussilago och mängder av snödroppar. Och en blåsippa! För att inte tala om att svanstrecken korsar himlen med jämna mellanrum.

Förra vintern spenderades till stor del med att otåligt kolla almanacka. Jag planerade mitt trädgårdsland så till den milda grad att när det väl var dags att plantera ut alla sticklingar och småplantor så hade jag nästan tröttnat. I år har våren tagit mig på sängen - bokstavligt talat - och jag kommer föra en mer modest linje. Förra årets drivor av tomatplantor kommer begränsas till några stycken, och förra årets - var det åtta? - sorters potatis, kommer i år vara max två. En tidig och en sen.

Men visst måste man få förta sig? Åka till fröhandeln och köpa Havrerot, en rotfrukt jag aldrig ens hört talas om, trots att jag äter rotfrukter så ofta jag kan? Eller tro att allt det där man ser är möjligt? Det är väl inte fel? Och även om det bara var salladen, rädisorna, squashen, några tomater och konstigt nog sparrispotatisen som tog sig förra året, så ser jag inte allt arbete som bortkastat. Tvärtom. Jag lärde mig massor, och frisk luft fick jag också.

Årets största trädgårderelaterade projekt blir att bygga en hylla med belysning där jag ska driva upp växterna. Lätt som en plätt. Inga galna pelargonprojekt. De som överlevt från förra året får så klart leva vidare - de är jag mäkta stolt över. Men förra året översvämmades jag av fröuppdrivna pelargoner. Och de flesta har fått vandra vidare. En del gav jag bort, en del har jag låtit dö. Sånt är livet. Man måste ju få tid att njuta av allt det gröna också. Mer tid liggande på mage i gräset, ätande de där hallonen (som förra året aldrig plockades), jordgubbarna (som förra året aldrig ens inköptes) och blåbären (som ligger kvar i frysen, det lilla som blev). Solen i ansiktet och huvudet fyllt av drömmar. En lång lat sommar, det drömmer jag om, 2008. Jag har haft mitt äventyr det här året. Nu vill jag bara vara. Läsa mycket, naturligtvis - jag tar ju gärna del av andras göranden. Sommaren 2008 hoppas jag blir mer kanelbullar och mindre foccaccia. Om ni förstår vad jag menar.

/Jessica

Handelsträdgårdar, min nya boklåda?

Zetas, och andra handelsträdgårdar visar sig vara lika farlig som boklådor: köpsuget sätter in och det finns ingen hejd på vad som åker ner i korgen (och inget känns någonsin som felköp). Två New Dawn, fem kaprifol (tre olika så att det ska blomma och dofta från juni till oktober), en hel kartong Dahlior (rea! vem visste det var rea på vackra blommor?), fyra bergsnejlikor (så söta, rent impulsköp), en fingerborgsblomma och fem rudbeckior och två pioner (en med beteckningen utsökt för 30 spänn från ovan nämnda butik, en för 79 från Plantagen. Ska bli intressant att se om prisskillnaden är begriplig) har igår grävts, eler ska idag, ner i jorden. Dessutom femtielva påsar med lök - tulpaner, narcisser, ranunklor, kallor, men de ska inte ner förrän senare i höst. Inget plommonträd, det fick inte plats i bilen, så det får bli vid senare tillfälle. Drömde att jag vaknade idag och det hade snöat. I drömmen var jag så sur över att vi inte planterade färdigt igår - hur skulle det nu går? Tyvärr verkar det som om min tillfälliga inte-äta-period börjar ta ut sin rätt, jag var svag och inte så uthållig igår. A fick göra det mesta och jag somnade på soffan vid halv tio. Var så jäkla hungrig också, det har jag inte varit innan. Eller jo, hungrig, men liksom inte svulten. Otäckt känna sig svag, jag är inte van vid det, fysiskt svag alltså. Satt på marken och drog håglöst i kirskålsrötter. Men idag känns det bättre, hoppas det var en temporär svacka. Har precis sippat i mig min morgondrink med chokladsmak, det är alltså inte gott. Själva konsistensen är yuck. Tomatsoppan - om man kryddar den ordentligt - är snart den enda jag kommer äta. Nåja, det ger resultat, så det är bra.

Inget bokande igår, mer än kanske en timme med Om skönhet. Den är fortfarande mycket, mycket bra. Tankeväckande. Dagens poptips blir The Riches, teveserie med Eddie Izzard och Minnie Driver i huvudrollerna. "The american dream, we´re gonna steal it." Rolig framförallt, men inte haha-rolig. Många lager, och redan efter fyra avsnitt (så många jag sett alltså) känns karaktärerna nära. Se!

/Jessica

Om skönhet

Åh, har börjat läsa Zadie Smiths Om Skönhet, vet inte varför jag köpte på svenska, men som tur är så verkar det inte göra något för å så bra. Älskade White teeth när den kom, av någon anledning har jag hoppat över The autographed man men oj, Om skönhet. Så fin. Älskar hennes ton, hennes tempo, hennes detaljer, oväntade detaljer. Idag ville jag aldrig att pendeltåget skulle vara framme och så snart jag diskat och kanske bara plockat lite ska jag lägga mig och läsa, kanske hela natten.

Tog det som nog är ett av sommarens sista dopp i sjön idag. Kallt i vattnet, gåshud, men varmt på klippan. Där satt jag med Zadie en stund och torkade i solen. Sedan åkte jag hem och visade tomaterna lite tough love. Knippsade tjuvskott och allt ovan de tomater som bildats. Kånkade vatten och gav alla grönsakerna lite omtanke. Pelargonerna blommar som om de vore med i modeveckan, och den fortfarande höll på. Squashen växer så det knakar, mangolden skjuter nya blad. Och vid lillstugan grävde jag i somras ner en liten halvdöd krukros: idag blommade den med ett rosa leende. Ja, om inte detta är om skönhet så vet jag inte.

Måste skynda mig så jag får läsa.

/J

Myggor, tigrar och liemän

Medan jag ligger på mage i solen och med hjälp av trådlöst internet deltar i Bokhorornas kulturdebatt maa Maja Lundgrens Myggor och tigrar så går min man och slår gräset med lie. Snacka om att vara både ock.

/J

Dagisvana

Fruktstund på landet: gå ut i solen, titta upp. Plocka nästan svarta bigarråer. Åt på stående fot, i solen, med vinden i håret.

Eller böj dig ner, plocka röda hallon.
Eller böj dig ner, plocka vinbär.
Eller sätt dig på huk, plocka blåbär.
Eller sätt dig på huk, plocka smultron.

Saker som är kul

"Idag har jag storstädat hela huset!" sa jag till A när han ringde för en stund sedan.
"Har du!" sa han. "Vad bra!"
"Nä, skoja bara."
"Eh, kul."

Nä, kanske inte. Men jag har bokat oktoberresa till Andalusien. Det är kul.
Och nu lyser solen från en bara bitvis molnig himmel och det är semester. Det är också kul.

Nu ska jag kolla squashodlingsläget. Sedan vi gav dem kompost att äta har de spritt sig på ett nästan pornografiskt sätt. Hejdlöst, skamlöst. Fantastiskt!

/J

Beslutsångest

Plantera kungslilja, kaprifol, stockrosor och ett plommonträd?
Det är svåra beslut, som får vänta till nästa sommar.
Just nu ett ännu svårare: ska jag ta död på honom?
Ska Ella ta död på Jacob?
I så fall hur?

Arsenik ligger nära till hands.

/J

En modig liten Soricidae och en blodtörstig Felis catus: en sommarsaga

- Vad konstigt att Iris inte fångat några möss här, sa jag till A häromdagen, med förra sommarens eviga pip-pip-piiiip ringande i öronen. Då räddade jag livet på flera möss om dagen, hur mångas ångestskrik vi inte hörde vill jag inte tänka på.
För en liten stund sedan hoppade katten in genom fönstret, en duns följd av pip-pip-piiiiip. Jag kastade mig ut i köket, men såg inget annat än en förvirrad katt. Som snabbt hoppade ut genom fönstret igen. Konstigt, jag måste hört fel. Nästa gång hon kom in gick hon en vända och sedan: stel kropp, böjd nacke, tassen höjd. Bakom köksstolen fanns visst något. Och javisst där satt en liten näbbmus. Eller satt förresten, det här var en mus som inte tänkte låta sig fångas utan strid. Jag tog snabbt en tom jordgubbskartong och en teliaräkning och tänkte att det skulle bli en lätt match. Visade sig vara Houdini reinkarnerad. Den lilla musen bröt sig ut fem gånger innan jag insåg att jordgubbslåda + teliaräkning inte var starkt nog. Återstod handen. Och i samma ögonblick som jag undrade varför katten var så passiv högg hon. Ja, musen alltså. Små sylvassa tänder tuggade på min handflata. Med vindens hastighet förde jag henne i säkerhet bakom rabarberstånden. Nu hoppas jag bara att hon högg Iris i munngipan så att hon helt låter bli möss i fortsättningen. Den andra katten har förresten visat sig helt ointresserad. Hon vet att hennes mat serveras på tallrik och vattnet i vinglas. Hon vet att det bara är att lägga sig på mitt huvud så får hon mat. Hon är smart. Nu ligger i alla fall Iris bredvid mig i soffan. Och nog ser hon lite stukad ut?

/J

Dagens plan

Idag är jag svårt ansatt av fantasier om ett växthus i gammaldags stil. Tänk tegel. Tänk gamla fönster. Tänk växthuset som en fond mot festbordet, som en del av insynsskyddet, som ett engelskt melon house. Och så tänker du prunkande vinrankor inne i växthuset, och tomater och chili och gurkor och paprikor; och rosor (New Dawn!), kaprifol och solrosor utanför. Tänk terrakottakrukor. Tänk Toscana, lavendel och jasmin. Ok? Tänk linneduk också för säkerhets skull. Och kanske porslin med blått mönster. Eller Fasan. Fasan kanske kan vara växthusposlin? Det tillsammans med de fina underläggen med fågelmotiv? Tänk Sebastian i Brideshead Revisited. Tänk champagne. Tänk kandelabrar och att bordet är en förlängning av växthuset. Bordet kanske står INNE i växthuset till och med? Stort växthus med andra ord. Inte bara för växter. För sticklingar och fester. För att måla i. För läsning. Rottingmöbler kanske? Förkovran.

Så nu behöver jag ett dygn utan regn, med klarblå himmel så att jag kan kolla om det över huvud taget är sol där jag nu har planer på att smälla upp mitt växthus.

/J

Hippiehår

Funderar på att köpa en gräsklippare. Det visade sig nämligen att min trädgård hade oväntad framgång som hippie. Inget ont i det - på avstånd, så som till exempel förbipasserande ser - ser den härligt ostyrig och lättsam ut. På nära håll är det lite annorlunda. Jag har redan beskrivit sniglarna. Den har fantastiska förutsättningar: skyer av förgätmigej, flockar av gullvivor, dungar med liljekonvalj och tuvor med blåa små violer blandar sig med enstaka mandelblom och vackra, vippande gräs och ett helt fält med lupiner väntar på att få slå ut. Utanför köksfönstret skuggar en syren hundkex på gränsen att blomma, och tre bastanta ormbunkar har slagit rot under fågelbordet. Den nu nästan överblommade häggen ersätts av en vildsint buske med vita skyar, och körsbärs- och plommonträdens vita blommor har ersatts av rosa äppelblommor. Och en hel del är fortfarande på gång - knoppar och fjolårets kvarglömda fröställningar ger löfte. Så långt allt väl. Men om man vill vara i trädgården känner man sig onekligen lite... undanskuffad. Av grönskan. Och på något plan gillar jag verkligen det. Det är kraft i det växande. Men jag tänker att det bara är försommar, och att jag inte sett hälften av vad som komma ska. Och kanske är det bäst att mota olle i grind? Eller bara låta det vara, åtminstone det här första nyfikna året? Sköta trädgårdslandet och låta gräset bli så högt det vill. Slå med lie i juli och inte oroa mig för vad som kommer? Låta den inre hippien hitta kraft i kirskål och mossa? Jo kanske.

På min systers bröllop i helgen kommer jag inte ha hippiehår. Jag vill ha nina persson-bulle-på-sidan. Det är fint. Få se om jag lyckas.

/J

I naturen

Jag är vansinnigt äcklad.

När regnet upphörde och solen tittade fram bestämde jag mig för att gå en promenad. Jag var inte ensam. På tomten kravlade, ålade, slemmade sig mängder med sniglar, eller snäckor, vinbärssnäckor, om vi ska vara kinkiga. Och det ska vi väl? Det var inte första gången jag stötte på dem. Första gången var när vi, på självaste julafton, beslutade oss för att räfsa löv. Ja, ja, jag vet - det är först när vitsipporna kommit fram man ska räfsa. Men vi var ju så nöjda, och ivriga. Vi hade bott i torpet blott två veckor och solen sken. Lite räfsande gör väl inget? Så hittade vi en några snigelsnäckor i golfbollsstorlek under en buske. Och rotade lite till. Snart hade vi en ansenlig hög. Som vi sedan bara lämnade. Snön behagade komma, och efter vintern vår. Tills en dag för ett tag sedan då jag:

- Eh, har du rört snigelhögen?
- Nej.
- För den har, typ, tunnats ut.

En närmare kik bekräftade misstankarna - sniglarna hade vaknat. Jag plockade raskt upp dem och la dem i en hink. Plockade några fler. Gick ett varv. Och plockade. Och sedan har vi plockat lite då och då.

Men så. Idag. Det regnade, det var vamt. Marken ångade. Sniglarna skrek "Jippi!" och rusade ut.




Ser inte så farligt ut va?

Ok.





Fortfarande inte?





Tänkte väl det.

En timme och tjugo minuter tog det.


När vi nu lagt dem i en hink så undrar ni naturligtvis vad vi gör med dem. Häller salt över (vilket tydligen ska få dem att eh, smälta) eller tar in dem på salladsdiet för att sedan koka och äta med vitlök och persilja? Inget av alternativen (vi är ju trots allt veganer) utan tar dem till en närbelägen allmäning där de hälls ut bland maskrosor och gräs. Och hoppas att de aldrig kommer tillbaka och att de inte hunnit lägga sina ägg ännu.

/J

Ogräsblogg

Jamen, förresten. Måste ju berätta. Hade vänner på besök häromsistens och ovan som jag är vid trädgård kan jag inte identifiera allt, ännu (även om kunskapen börjar bli ganska stor). Vännen identifierade kirskål, och säger att jag kan lägga det i sallad, eller kanske koka soppa på. Vanan trogen googlar jag och inser att det i bloggvärlden råder kirskålsfrenesi. Hmpf, här tror man att man är först. Eller nej, det är ju verkligen att uppfinna hjulet på nytt - en noggrannare sökning ger att kirskål använts sedan hedenhös. Mitt omdöme då? Tja, rå var det ganska äckligt. Men en risotto på glasad lök, aborioris kokt i cava (enda vita vinet tillgängligt) grönskasbuljong, en gnutta fänkål och några ordentliga nävar ogräs var en succé. Till det grillat: tofu, sparris och saltad basilikaaubergine.

Godaste ogräset är ändå nässlor. Stekta rakt upp och ner, saltade. Och plötsligt förvandlas detta till en matblogg. Det var verkligen inte meningen.

Jag lukar vidare, vem vet vad som dyker upp?

/J