Hippiehår

Funderar på att köpa en gräsklippare. Det visade sig nämligen att min trädgård hade oväntad framgång som hippie. Inget ont i det - på avstånd, så som till exempel förbipasserande ser - ser den härligt ostyrig och lättsam ut. På nära håll är det lite annorlunda. Jag har redan beskrivit sniglarna. Den har fantastiska förutsättningar: skyer av förgätmigej, flockar av gullvivor, dungar med liljekonvalj och tuvor med blåa små violer blandar sig med enstaka mandelblom och vackra, vippande gräs och ett helt fält med lupiner väntar på att få slå ut. Utanför köksfönstret skuggar en syren hundkex på gränsen att blomma, och tre bastanta ormbunkar har slagit rot under fågelbordet. Den nu nästan överblommade häggen ersätts av en vildsint buske med vita skyar, och körsbärs- och plommonträdens vita blommor har ersatts av rosa äppelblommor. Och en hel del är fortfarande på gång - knoppar och fjolårets kvarglömda fröställningar ger löfte. Så långt allt väl. Men om man vill vara i trädgården känner man sig onekligen lite... undanskuffad. Av grönskan. Och på något plan gillar jag verkligen det. Det är kraft i det växande. Men jag tänker att det bara är försommar, och att jag inte sett hälften av vad som komma ska. Och kanske är det bäst att mota olle i grind? Eller bara låta det vara, åtminstone det här första nyfikna året? Sköta trädgårdslandet och låta gräset bli så högt det vill. Slå med lie i juli och inte oroa mig för vad som kommer? Låta den inre hippien hitta kraft i kirskål och mossa? Jo kanske.

På min systers bröllop i helgen kommer jag inte ha hippiehår. Jag vill ha nina persson-bulle-på-sidan. Det är fint. Få se om jag lyckas.

/J