Som man frågar, eller: vad fan är en empatisk elitist?

Jag är av uppfattningen att om man ställer en fråga så kan man förvänta sig ett ärligt svar. Är man ointresserad av svaret - fråga inte. Och på så sätt finns det alltså dumma jävla frågor. Frågor som främst ställs för att provocera fram en reaktion, eller frågor som ställs för att få bekräftelse.

Galet ytligt exempel: Om jag har med mig någon när jag ska handla kläder, och den personen ger omdömen så hoppas jag att det är ärliga sådana. "Snyggt" är så klart det jag vill höra, men bara om det är det. Därför är min man - som är stilsäker, ärlig och älskar mig - perfekt följeslagare.

Lite mindre ytligt: Alla gånger jag fått frågor om veganism utan att de varit ärligt menade. När det efter 30 sekunder står klart att frågeställaren skiter blankt i mitt svar och bara vill ställa idiotfrågor som "Men vad gör vi med alla korna dårå?" Och som inte ens då lyssnar på svaret. Har hänt så många gånger att jag numera frågar om han (det är ofta en han) är intresserad på riktigt.

Idag har jag fått ta del av svaren från en utvärdering som, enligt den som företräder det som utvärderades, var det värsta resultatet någonsin. Och hon gick till attack på svaren (och i förlängningen mig eftersom jag var en av de verkligt kritiska) i stället för att fråga varför svaren blev som de blev. Men visst ville hon ha ärlighet? Jag hoppas det, annars är det slöseri med min tid. Och hennes känslor. Jag vet inte vilket som är värst.

Ändå, jag är så jävla känslig för andras känsloutbrott. Vill förklara mig, försvara mig. Men förstår du inte, det var ju så här... Igår grät jag på pendeltåget hem. Grät och hulkade och kände mig sämst bara för att jag fått noll respons, noll bekräftelse. Tusen gånger hellre ett dåligt resultat än inget. För tystnad är också en form av kritik och jag törstade så efter ett tack. Ett tack som aldrig kom, eller rättare sagt, kom först när jag bett om det. Och hur mycket värt är det då? Är det inte bara den sortens bejakande fråga, bekräftande efterlysning, jag föraktar? Jag vet inte.

Människors känslor ska naturligtvis tas i beaktande, men samtidigt så förutsätter jag att människor vill utvecklas. Strävan måste alltid vara uppåt, framåt. Textsamtal, utvärderingar, frågor, relationer, diskussioner. Allt måste syfta till att världen, människorna, det som presteras, ska bli bättre. Givetvis kan man vara finkänslig: "Det här är lite svårgenomträngligt för att..." är bättre än "Detta är obegripligt." Även om det är precis vad man menar.

Den som tolkat den här bloggens adress och namn rätt vet att det är så jag känner.
Empatisk elitism: gör mig bättre utan att såra mina känslor, så gör jag dig bättre utan att såra dina. Men också - jag stävar uppåt, men tror att det går att göra utan att lämna för många skadade själar bakom mig.
Och sapere aude: "Hav mod att bruka ditt förstånd", eller ordagrant - våga veta.

/J