Ambivalens

Så var det då slut på det roliga. Nio månaders själviska förslustelser i form av fritt skrivande, fritt tänkande och fritt fraterniserande med ljuvliga 22-åringar är slut. Dags att åter ta på sig kavajen och powerskorna och börja tycka saker som inte har med mig att göra. Och jag längtar.

Men jag kommer sakna, saknar ju redan. Den 21 augusti förra året började vi, den 21 augusti 2006 skrev jag ett brev till mig själv, det gjorde vi alla. Jag hade glömt innehållet när jag fick det tillbaka, hade till och med glömt att jag skrev det. Och när jag läste det såg jag att jag ångrade mig, då i augusti. Att jag var osäker på om jag skulle förmå. Ge, ta, få, såna saker. Jag tror jag klarade mig hyffsat.

I retrospektiv är jag tacksam för att ingen sa "Men ska du verkligen" utan alla körde sama ramsa: "Heja, heja, heja". För ibland behöver man ta paus. Från sig själv, från gamla invanda spår.

Så vad har jag då lärt mig? Tja, förutom att ha gottat mig i jamber, trokéer, postmodernism och nobellpristagare och naturligtvis skrivit, skrivit, skrivit och diskuterat det som skrivits så har jag lärt mig lyssna. Lärt mig luta mig tillbaka och tycka det är ganska okej med tystnad. Kanske har jag lärt mig att inte varenda tanke behöver ljudsättas utan att den inre monologen, den som varken sägs eller skrivs, kan få vara helt privat. I den värld jag vanligtvis befinner mig är smorda stämmband och vässade armbågar det enda som ger utrymme. I den värld jag befunnit mig nu senast är det andra saker som ger poäng. Inte ständigt hävda sig. Det är svårt - jag hör min röst ofta, högt och bestämt. Och färre åsikter, nja, det har jag ju inte. Och inte de heller. Det är väl där poängen ligger. Att det inte är brist på åsikter, brist på kloka tankar - vilket jag faktiskt trodde till en början - som skapar tystnaden utan något annat. För en del är det blyghet. Det är synd, då är tystnaden inte vald. För en del tror jag att det är lättja. Lika synd. Och för en del är det en visshet om att det inte nödvändightvis den som skriker högst som hörs bäst. Det är bra.

Men det låter som om jag befunnit mig bland munkar med tysthetslöfte - så är det inte, inte alls. Tvärtom, ibland har det skrikits mycket högt. Och då handlar det om Viktiga Grejor. Som hur patriarkatet ska krossas eller vilket som är bästa sconesreceptet. Nej, jag är inte ironisk, både högt och lågt är ju viktigt.

Så nu, några lata sommardagar då jag funderar på om, och i så fall hur, armbågarna bäst vässas. Och igen är det jag som frågar mig själv: Kommer jag förmå?

/J