Coney Island Baby

Efter några ljuvliga dagar i Andalusien är jag tillbaka i råkallt Stockholm. Skillnaden är slående, min näsa fjällar samtidigt som jag noterar den första julskyltningen, i Dukas fönster. Inte mig emot, julskyltning, men jag vill ha mer höst innan det blir vinter. Andalusien bjöd på salta bad, ljumma vindar, promenader och prat. Bilutflykt till historiska och natursköna sevärdheter, och så ännu några promenader. Och lite fler bad. Småstäder utanför turistsäsong är något alldeles extra! Snart, snart kommer bilder på fina saker.

Och en del otäcka: besökte en tjurfäktningsarena, naturligtvis inte under pågående show och naturligtvis betalade jag inget för att gå in - mina pengar går inte till att stödja den typen makabra plågeri. Därinne tränade en matador, han låtsades inte om mig och min kamera, men poserade villigt. En bildsvit blev det, som jag hoppas kunna göra mer av. På bäggarna i inträdeshallen hängde uppstoppade tjurhuvuden, i sanden en torkad blodpöl. Över huvud taget fanns tjurfäktningssymboler överallt - på souvenirer så väl som på sherry-, vin-, vinäger- och olivoljeflaskor. En gigantisk tjur i profil stod som symbol på bergskrönen. Makabert så det förslår.

Djurfria aktiviteter inbegrep förutom de ovan nämnda shopping. Inhandlade inte färre än två jackor. Den ena en fantastisk brun sak, rockaktig utan att vara lång, och den andra en ännu mer fantastisk gul sak med fjärilar på. Låter galet (och mil från min vanliga svarta). Måste kanske visa med en bild. Och inte färre än tre väskor. En brun handväska, en rutig dito och en grön canvasryggsäck. Och så ett armband. Med berlocker! Efter att ha sett tjusiga spaniorskor spatsera på skyhöga klackar med grace ville jag köpa högklckade skor. Som tur var hittade jag inga (jag har försökt. Det är inte vackert när jag försöker. Basketkängor. Det är mina skor, aka dojjor.)Ja, hej och välkommen till ytliga bloggen.

Läst har jag inte gjort mycket senaste tiden: Luke Reinharts Tärningsspelaren var intressant den första tredjedelen, sen blev den bara trälig. Har läst 2/3 nu, och tar paus. Lite nyfiken på hur det går (-På hur det går? Men du brukar väl aldrig bry dig om handling?) så kommer nog skumma sista biten. Mer utförligt om den då.

Idag började jag på den otroligt lovande och lovebombade Water for elephants av Sara Gruen*. Grät på sidan tolv! Fnissade på sidan fjorton! Redan fast i texten. Är den lika bra som det verkar här
eller kanske bara nästan så bra, så är det toppen. Mer kommer garanterat om denna (då kanske med lite ant-cirkustext, eller så skriver jag det ändå helt annan gång. För gå inte på cirkus med djur, kids! Det är ondskefullt.)

/Jessica

*Nej, jag har inte upphävt köpstoppet. Gav min man några extremt tydliga hintar att jag gärna tar emot presenter, speciellt den här. Så det fick jag!

Hur kan det vara värt det?

Så var det då äntligen dags! För första gången i år var det så kyligt att både halsduk och strumpor åkte på, dessutom det närmaste ytterplagg jag kommit på månader: en tjock stickad tröja. Ljuvligt, så mycket snyggare än alla hiskeliga sommarplagg (även om jag faktiskt tycker att sommaren 2007 varit ovanligt stylish). Men inget gott som inte för något ont med sig för att parafrasera ett känt gammalt ordspråk. Idag såg jag också, på Stureplan, årets första pälsbrämade väst. När ska modefolket inse att det inte är värt det? Att varje pälsbit som sys på höstkläderna är ett liv? Att de minkar, blårävar, katter, kaniner, hundar mfl som blir till kläder för det första levt "liv" som är så omänskligt vidriga att det inte går att föreställa sig, och att de ända in i dödsögonblicket plågas? Kinesiska björnar som flås levande, björnar som kan leva många minuter utan sin päls, slängda på en hög av medvarelser, eller svenska minkar som bor i burar så små, så hämmande att de bokstavligt talat drivs till vansinne - kan det vara värt det? För att inte tala om den yttersta kränkning det innebär att sätta livet till för att bli en annan varelses kläder.

/J

Eldsjälar

Jag har aldrig betraktat mig som eldsjäl. Jovisst, jag engagerar mig gärna i både det ena och det andra och avstår sällan från hetsiga debatter. Mina krönikor för fram en del av det jag vill säga. Min kamp bedrivs med ord, och det tycker jag - med risk att förminska mig själv - är lathetens engagemang. Men så finns de där andra. Som går mil efter mil och delar ut flygblad, klistrar affischer, skanderar slagord, anordnar manifestationer. Som är hands-on-engagerade, med själ och hjärta.

Kom precis hem från ett besök på Djurens Rätts kansli. Där kan man stiga in i valfritt rum och hitta dem. Dem som spenderar varje vaket ögonblick i engagemangets kärna. Som åker på semester till annat land - och som snart måste åka tillbaka igen för att de hittat en övergiven, misshandlad hund som de lämnat på en veterinärklinik och som nu ska få ett nytt juste hem i Sverige. Som lämnar välbetalda arbeten för att jobba med djurrätt på heltid - för att "Nu när jag har barn hinner jag inte lika mycket på kvällar och helger, så lika bra att jobba med det". Som tagit tjänstledigt för att jobba med utsatta människor i Afrika, och som kommer tillbaka stärkta av nya intryck. Som jobbat häcken av sig i massor av år och nött nött nött det viktiga budkapet rakt in i folks brevlådor, teveskärmar, näthinnor, nött det rakt in i folkhemmet.

Jag kunde inte vara med på stämman (kongressen) i år. Det var med sorg jag avstod, för det är där man möter ännu fler eldsjälar som utan en spänn betalt gör allt fotarbete. Som får utstå spott och spe men som står för det de tror på. Som gör precis allt som står i deras makt för att opinionen ska vända till deras - vår - fördel. Som säger att djur inte är våra att äta upp, skratta åt, klä oss i eller på annat sätt använda på sätt som inte är deras vilja.

Detta är riktiga hjältar, osjälviska, namnlösa. De drar sitt strå till stacken för att det ska bli en bättre värld.

Jag är stolt över att känna dem!

/J