Bröder, systrar, kamrater och ekbord

Idag var en stor dag för mig. Jag slutade mitt jobb som jag haft i åtta år. Jag har sagt upp mig på egen hand för att börja på nytt, för att göra något annat. Fram till för tio minuter sedan har det känts enbart bra, lite konstigt att det inte känts konstigt - men bra. Fantastiskt till och med. På måndag börjar äventyret, nej god dammit, nu börjar äventyret. All trygghet är borta, livet så som jag levt det, är borta. Min katt känner min känsla: hela kvällen har hon nästan aggressivt pressat sin kärlek mot mig. Det hjälper lite, men jag borde gått ut och firat idag, det var ju vad jag hade bestämt. Borde ha gått ut och druckit mig bubbellycklig på champagne. I stället åkte jag hem, till mitt tysta tomma hus eftersom slumpen gjorde att jag var ensam hemma och åt knäckemackor och micropopcorn. Och så tänker jag att det jag valt - drömmen, friheten - ju är vad varje människa vill och jag är tacksam. Men till knäckemackan ser jag Brothers and sisters och det är ju så förbannat fint, den stora bullriga familjen som kommer när någon ropar. Alla tillsammans på fem minuter. Skit samma att någon är knarkare, någon republikan (och ovän med alla andra) att de inte pratar, att den ene sonen är bög och ensam att den andre är barnlös att de är otrogna och olyckliga. De bullrar och i slutet av varje avsnitt kramas de och dricker vin och ler förstående med tårar i ögonen.

Skivan till mitt stora ekbord står lutad mot väggen, benen ligger avskruvade bredvid. Ingen har suttit vid det på länge, inte ens före det skruvades isär för att kunna flyttas på inför målningen av rummet. I stället sitter jag i soffan, ibland sitter vi vid köksbordet men just nu - då jag lämnat det bullriga fikabordet för alltid - tänker jag att jag vill fylla mitt ekbord med soppätande och vindrickande människor. Med bröder och systrar och mammor och pappor och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag ju lämnat allt jag känner till för att få just det - för att få servera soppa vid stora bord, för att bringa gemenskap, för att uppleva drömmen. Och mitt i tårarna jag fäller för mig själv och alla andra känner jag att jag gjort helt rätt. Det är en stor dag för mig idag, men när jag tittar på den vackra blomsterkvasten som står på bänken, och när jag tittar in i mitt hjärta så vet jag att jag gjort rätt. Det var inte lätt och det känns som om jag hoppat utan fallskärm, men mitt i vemodet finns lyckan. Jag vågar tro det, och om det är vinglaset jag drack till knäckemackan, eller stämningen i Brothers and Sisters eller om det är min egna känsla inför framtiden alena, spelar inte så stor roll. På måndag, när de flesta går till jobbet skruvar jag ihop mitt stora ekbord.