In your face! Och: när kommer saknaden?

Igår var det premiär för ännu en sommarsak, en sommartradition om man kan kalla det tradition redan. Hur som helst, något som ser ut att bli en tradition: grill-o-yatzy! Altså spela yatzy medan grillen lagar maten, och medan kroppen smälter maten. Finurligt spel, driver fram både den dåliga förloraren och den dåliga vinnaren i mig. Igår fick jag vara båda, och konstaterar (jorå, mycket sånt här) att jag nog är en sämre vinnare än förlorare (trots att jag tjurar som sjutton av att förlora). In your face!

~~~~~~~~~~~~

Jag undrar när jag ska börja längta till stan. Jag älskar storstäder. Amerikanska storstäder, mest New York, men San Franscisco går inte av för hackor. New Orleans, om det nu räknas som storstad? Boston. Inte Chicago så mycket, Washington DC däremot. Men de sistnämnda slår inte Paris, Barcelona eller Amsterdam. London däremot har jag aldrig förstått mig på. Stockholm, jag älskar Stockholm. Speciellt på sommaren, speciellt när alla andra flytt och bara turisterna är där. Då söker jag mig till bakgator, utan människor där asfalten vibrerar. Promenera långsamt genom sömnig asfaltdoftande stad. Åh, ja. Men jag längtar inte. I år längtar jag inte, och jag undrar när jag ska börja längta. Hur länge ska jag vara nöjd med detta, att stirra på myggor och gå omkring i gummistövlar, osminkad? När kommer jag vilja ta en weekend? Inte ens New York ropar så högt som hon brukar.

~~~~~~~~~~~~

Utanför fönstret vajar linden med sina blommor, två hackspettar äter körsbär, katten smyger på en fjäril. Trots regn, trots allt. Jag lyssnar inte ens på musik för tillfället, ett tillfälle som varat i flera månader nu, lyssnar på vinden. Ett nytt fenomen fångar mitt intresse; ett gäng svalor som kommer skrämmande nära fönstret innan de snabbt väjer. Katten har låtit fjärilen flyga, även hon stirrar mot fåglarna.

Men jag undrar: när kommer jag börja sakna det jag lämnat?

/J