Odjuret

Odjuret av Roslund och Hellström

Jag vet inte var jag ska börja, intrycken är många efter ännu en fruktansvärd, jobbig bok, som lämnar med gråt i hals och huvud som dunkar.

Några reflektioner på tema, språk och komposition. Temat är så hemskt, barn som våldtas, mördas. Det är det yttre, men handlar också om hämnd, frustration och är en debatt om kriminalvård och det svenska samhället. Den är skriven av två författare, jag tycker det märks. Fast på ett bra sätt - det är många som kommer till tals och då gäller det att de får olika röster, det lyckas de med till viss del i alla fall (även om vissa specifika detaljer kommer igen oavsett vilken person det handlar om. Liten detalj, exempel jag kommer på nu: i början dricker någon yoghurt i glas, det beskrivs ingående. I slutet dricker en helt annan person fil ur glas, samma detalj, samma beskrivning. Sådant stör).

Genomgående är språket fantastiskt bra, det är korthugget när det ska så vara - när barnen pratar, i polisförhören. Det är poetiskt på ett sätt som är ovanligt, i den här genren inte minst. Vackert, vackert med alla olika rytmer, suggestivt, bejakande.

Boken består av många olika delar, det är ett litet pussel. Det hoppar i tid, mellan oändligt antal personer (det hade kunnat sållas, ett kapitel ägnas åt ett vittne som sedan inte kommer igen, varför den fina karaktärsbeskrivningen känns märklig, det är barn, vakter, interner, poliser, andra, alla. Och bara män - i de fall det är en kvinna som beskrivs så tänker hon inte, hennes tankar är för läsaren dolda. Kvinnorna är vackra, kloka, stabila, men det är bara männen vi får krypa under skinnet på och som görs mänskliga och jag kan inte låta bli att undra varför. Är det meningen, finns en poäng med det jag inte ser? Varför får inte Kristina, Agnes, Michaela, Birgitta, Helena vara hela personer? De porträtt som målas är ganska flyktiga, och det är oklart vem som är huvudperson. Det är ju också en styrka: alla (männen) får komma till tals, offer, gärningsmän, vittnen, kränkta, kränkande...

Styrkan är trovärdigheten, inkännandet. Språket. Pusslandet. Poesin. Konkretiseringen. Rösterna.

Jag ser fram emot Box 21, duons andra bok. Odjuret är en angelägen bok, men kan definitivt läsas för att den är bra, också.

/J